Der ingen tufva fanns,
Som kunde dölja pil och lans.
12.
Tyst Rodrik vandrade förut,
Och upphann denna ström till slut
Som, trenne stora sjöars son,
På slätten brusar fram med dån
Och undergräfver med sitt svall
Den nu förfallna fästningsvall,
Som fordom verldens drottning, Rom,
Satt mot barbarer till en bom (4). —
Här Gaelen plötsligt stilla stod
Helt nära denna silfverflod,
Och, se'n han aflagt plaid och sköld,
Till Sachsarn talade med köld:
“Se, främling: Rodrik hållit ord:
Du trampar nu på lågländsk jord;
Och denne mördare och bof,
Som lefver utaf blod och rof:
Den chefen för rebelliskt pack,
Så svärtad af lättsinningt snack,
Dig oskadd ifrån berget bragt
Långt bortom Alpines sista vakt.
Men nu, till svärdets domstol stämd,
Du röna skall en höfdings hämnd.
Se här: till anfall och försvar
Jag, såsom du, mitt svärd blott har (5)
Och då vi nu vid färjan stå
Din värja dig försvara må!”
