“Kung Jakob, menighetens kung!”
Näst honom red mång riddersman,
Med ädel fru och fröken grann,
Hvars hästar gjorde sats på sats,
Ty de ej tålte inskränkt plats.
Men äfven i det muntra tåg
Man mången rynkad panna såg,
Ty några hyste djupt förakt
För borgerskapets plumpa prakt,
Och andra, hvilka kungens slott
Bebodde såsom gisslan blott
För deras Claners tro, med skäl
Vid hofet icke trifdes väl,
Och tyckte sig ta skamlig del
I ett förhatligt skådespel.
22.
Till slottets park man ändtligt hann,
Och dansarskaran, rutigt grann,
Med svärd i hand och bjellrad häl,
Sig svängde konstigt, snabbt och väl;
Men omkring taflan framför allt
Sågs Robin Hood, en stor gestalt,
Och Munken Tuck, med påk i hand,
Samt röfvarns hela tappra band (11).
De manade med hornets klang
Hvar man af bågskytts stånd och rang
Att skjuta åt det givna mål.
Men Douglas knappt spänt bågens stål