214
Och huru allt nått lyckligt slut.
Vet då, att när förklädd jag går
I lägre ståndens sälla spår,
Jag annat namn mig gifva plär;
Men detta namn ej digtadt är,
Ty Stirlings slott, i fordna dar,
Man äfven Snowdoun kallat har (6).
Jag skyddar lag på detta sätt
Och skaffar de förtryckta rätt.”
Nu hviskande: “Ej någon vet
Hvad hopp och blind förmätenhet,
Hvad djerfva önskningar jag haft,
Som, jemte Elins trolldomskraft,
Mig bort till Venues fjelltrakt drog
Bland fiender i Alpines skog;
För hvilket glada tidsfördrif,
Så när jag pligtat med mitt lif.”
Nu åter högt: “Men Elin har
I sina händer ännu qvar
Den lilla talisman af guld,
Som är en pant för Snowdouns skuld,
Hvars lösen jag ej anser tung.
Hvad fordrar Elin af sin kung?”
29.
Den stackars flickan märkte väl
Att svaga sidan af dess själ
Han pröfvade; men äfven hopp
Hon såg för Malcolm klarna opp;
