Den här sidan har korrekturlästs

94

19.

I dalen Ire, på Ledis berg
Sågs korsets brand och röda färg:(11)
Ej någon hvila Angus tog,
Men spridde larm i dal och skog;
Den tår som dröjde på hans kind
Fick stelna uti fjellens vind. —
Snart nalkades han Teithens flod;
I dal'n, på andra sidan stod
Sankt Britas ensliga kapell,
På kullen under skyhögt fjell.
Långt bort var bron och strömmen strid,
Men kort och dyrbar var hans tid;
Fast forsen brusade och röt
Och ögat hisnande sig slöt,
Han ut från stranden sig begaf
Med svärdet till sin stödjestaf,
Och modigt sträfvade mot land
Med korset i sin högra hand.
Han halkade och skummet flög
Mot skyn, och strömmen mera hög,
Mer häftig, strök hans fot förbi;
Och, om han fallit deruti:
Farväl med Duncans äldsta son!
Han aldrig kommit derifrån! —
Men, liksom stadd i dödens kamp,
Han korset höll med feberkramp,
Tills han den andra stranden nått;
Då sprang han upp för kullen brådt.