102
På branten stodo stenar grå
Som tycktes just på fallet stå.
Här ville vargen sjelf ej bo
Hit aldrig flyktat någon lo;
Dock Douglas dit med Elin gått
Att gömma sig — en sorglig lott!
Ej bondfolk såg åt denna trakt,
Af fruktan för de spökens makt,
Som sades ifrån alla håll
Här möta bockmän,[1] gastar, troll,
Och förde dem på villostig
Som nära kulan vågat sig.
27.
Re'n qvälln med långa skuggor låg
På sjön Catrines helt lugna våg,
Då Rodrik Dhu, med några män,
Gick uppåt höjderna igen.
Och genom passet sig begaf
Som ligger öfver trollets graf. (15)
Hans tjenare gått ned till strand
Att skjuta slupen ut från land,
Ty öfver sjön han måste gå
För att till Achraypassen nå
Och sedan stöta till sin tropp,
Som sjelf han borde ställa opp.
Dock dröjde han i skogens bryn
- ↑ “Urisk” eller Högländska satyrer.
