112
Hans ögon glödande som kol;
Så oregerlig, ilsk och yr,
Så svår att hålla uti styr
Att mången tapper karl blef skrämd;
Men under vägen blef han tämd,
Ty återtåget gick med hast,
Den raska drifvarns spjut var hvasst
Och när till Dennan han fått gå
Ett barn hans panna kunde klå.” (2)
5.
Norman.
“Den tjuren slagtades; hans hud
Bestämd till munkens spåmansskrud,
Blef utbredd vid det vattenfall
Hvars vilda fors med rysligt svall
Sig störtar ned för Hjeltens Sköld, (3)
Här, liggande i nattens köld,
Djupt nedom svarta klyftan sänkt,
Af hvita skummets daggregn stänkt,
Vid dån och tjut af berg och ström,
Han väntar på profetisk dröm.
Helt nära Rodrik lägrat sig…
Men se! Om jag ej irrar mig
Så tyckes Eremitens hamn
Tyst skrida fram i töcknets famn
Bland buskarne, och ödets tolk
Nu står och skådar på vårt folk,
Likt korpen, som i vissnad ek
