Förr spelte och virkade siden,
Får skära till fällar, bädda vår säng
Och sömma med ull nu för tiden.
O Richard! O Richard! Sofve i frid
Min bror, som du dräpte af våda!
Ty nattetid stod er blodiga strid
Och mörkret förblindat er båda.
Fast siden och guld ej pryda min barm
Och du ej bär kostliga kläder,
Vår kula är rymlig, treflig och varm
Och ekarnes grönska oss gläder.
Och fastän vi sakna vårt fosterland
Och tårar befukta vårt läger,
Så smekas du ju af din flickas hand
Och flickan sin älskling ju äger!
13.
“Hur ljufligt att bo i den gröna lund!”
Så muntert Elise hördes tralla
“När eken så hög och boken så rund
För väldiga hugg månde fall!”
Men Elfvornas kung, som i kullen bor (7)
Nu talte med vrede och styrka;
Så gräslig hans stämma ur högen for
Som stormen i ödelagd kyrka:
“Hvem är det som hugger min bok, min ek?
