8
3.
Men hundarne som drefvo snällt
Vid hjortens åsyn gnällde gällt,
Och genast läten utan tal
Besvarades af berg och dal.
Än hördes hundens röst så grof,
Än skrällde hästens skodda hof,
Än jagthorns ljud med menskorop
I skogen blandades ihop.
Ej eko fick den minsta ro
För buller, stoj och jagthollo.
Den skrämda råget flykten tog,
Och hinden långt från hidet drog,
Den fria falk från humlet såg
Bestört på detta granna tåg,
Tills långt bortom hans skarpa blick
Den yra villervallan gick:
Se'n hördes jagtens vilda dån
Allt svagare och långt ifrån;
Sist blef allt tyst och ljudet dog
På branta berg, i ödslig skog.
4
Så starkt dock jagtens larm ej var
På höjderna vid Uam-Var,
Der i en kula fädren trott
En jette fordom skall ha bott;1
Ty förrn man höjden kunde nå,
Stod solen högt på himlen blå,
