10
Tillbaka från Bochastles hed;
Hur mången icke hade mod
Att vada öfver Teithens flod;
Ty hjorten käckt två gånger sam
Från strand till strand, och då han fram
Till sjön Vennachar hunnit gå;
Han jagades af några få,
Och sist, då bryggan Turk han nått,
Han följdes af en enda blott.
7.
Ja, ensam kom han; men med fart,
Ty spö och sporrar han ej spart;
Och nu han såg den ädla hjort,
Som sprang mer matt och mindre fort,
Högt flämta af sitt stränga lopp,
Med fradgad mund och dystänkt kropp,
Två hundar, af det svarta slag,
Sankt Hubert nyttjat fordomdag2,
Som drefvo ifrigt, oförsagdt,
Så när gjort slut på denna jagt;
Ty knappast längden af en lans
Dem skiljde ifrån djurets svans;
Men hvarken kopplet närmre hann
heller hjorten försprång vann.
Så jagten gick på ljungväxt sand,
Med lodrätt berg på venster hand,
Och på den högra, insjöns strand.
