8.
När jägarn såg den höga brant,
Som stängde insjöns vestra kant,
Han tänkte få det stolta djur
Att hålla stånd vid denna mur.
Han redan, åt sitt rof förnöjd,
Med ögat mätte hornens höjd,
Till banesår sin jagtknif drog3
Till dödssignal sitt valdthorn tog,
Men när för dessa ändamål
Han ryckte fram med blottadt stål,
Det sluga vildbråd vände om,
Och i ett bergpass undankom,
Sprang sedan bort af hjertans grund
Från både jägare och hund,
Till Trosach-skogens vilda vrår,
Och gömde sig i mörka snår.
Här, af den kalla daggen sköljd,
Af löf och vilda rankor höljd,
Den frälsta kronhjort hörde, fri,
De svikna hundars ilskna skri.
9.
Men jägarn utan ro och rast
Sågs muntra hundarna med hast,
Att drifva villbrådet på nytt,
Som listigt genom passet flytt;
Dock, när han jagade som bäst,
Så nedföll död hans goda häst.
