Emellan skogen; men så trång,
Att vildands-kullen på en gång,
Knappt kunnat simma der i bredd.
Den vattenstrimman, stundom sedd,
Och stundom utaf buskar skymd,
Blef småningom af mera rymd,
Ju längre jägarn gick; och snart
Han berg och skogar såg helt klart
I mörkblå spegel brösta sig. —
Nu vidgades den trånga stig,
Ej vattnet mer han blandas såg
Med berg; det bredde ut sin väg
Till täcka fjärdar, vikar, sund,
Med höga klippor, skär och grund,
Som flöto i det stilla haf,
Likt slott, omgifna med sin graf;
Sist mången holme blef till ö,
Uti en stor och vidsträckt sjö.
14.
Men bäst han gick, var vägen slut,
Och att från dalen komma ut,
Fanns icke något annat sätt,
Än, uppför berget, brant och slätt,
Med slipprigt fäste för hans fot,
Bestiga ginstens sega rot.(4)
På denna stege, och vid stöd.
Af hasseltelningar, med nöd,
Han nådde upp till luftig höjd,
