18
Som kanske uti öknen gå;
Och höglands röfvare, minsann,
Nog kunna hota ensam man
Med följd af svårare natur,
Än mistning af båd häst och djur(5).
Med hornet jag då kalla skall
Mitt följe, och, i värsta fall,
Min goda och försökta knif,
Som förr, försvara skall mitt lif.”
17.
Men knappast hördes hornets låt,
Så se — stack fram en liten båt
Ur skuggan af en ek, som sned
Från klippans sluttning hängde ned.
En jungfru, nästan englalik,
Med båten rodde till den vik,
Hvars runda bugt, behagligt böjd,
Gick intill foten af den höjd,
Der jägarn stod och hänryckt såg
Den lugna, spegelklara våg,
Knappt märkligt vaggande mot land,
Tyst kyssa stenarne på strand,
Och fukta tår-pilns slaka gren. —
Att smyga ner han var ej sen,
Och kom just jemnt till vassen fram,
Dä båten intill stranden sam.
Här, gömd ibland den höga rö,
Han skådade den sköna mö,
