Den här sidan har korrekturlästs
43

”Stäm upp, O Allanbane din sång!”
Hon sade högt, din pligt ej glöm!
Men vakna ur din dystra dröm;
Och väck din harpas toner! Se
Jag vill dig ädelt ämne ge
Som passar väl i borg och hof;
Så sjung till ätten Grahams lof!”(2)
Knappt detta ord från munden flög
Förr'n rodnad öfver kinden smög,
Ty Malcolm Graham, skön och ung,
I skämt och strid var ättens kung.

7.

Den gamle Bard sin harpa tog
Och trenne gånger på den slog
En välkänd krigssångs förebud;
Men trenne gånger dessa ljud
I sorgetoner tycktes dö.
”Du fåfängt ber mig, ädla mö!"
Han utbrast med ett sorgligt rop
Och knäppte vissna händer hop.
”Jag aldrig vägrat lyda dig
Men nu du fåfängt manar mig,
Ty Han är starkare än jag,
Som röst och harpa stämt i dag,
I glädtig takt jag strängen rör
Men dystra qväden blott jag hör;
Min sång om ärans, segrens palm
Förvandlas till begrafningspsalm.