Jemt tiden undanfar. Det fordna slägte,
Som vaggat oss som barn på sina knän,
Och som med sagor gossens undran väckte,
Till största delen redan vandrat hän;
Och dessa få, som skröpliga och svaga,
På mörka evighetens brädd stå qvar,
Likt vrak på stranden, nästa våg skall draga
I djupet ned; jemt tiden undanfar!
Dock lefva ännu de, som minnas nog
När någon Högländsk chef lät hornet skalla,
Att ifrån berg och dal, från slätt och skog,
Den trogna Clanen kring sig sammankalla,
Hur hvarje man till slägtens fana sprang
Så snart den kända ton i örat klang
Och brända korset (1)omkring nejden fördes,
Ett irrsken likt, och larmsignalen hördes.
2.
Re'n klädde dagens förebud
Den blå Catrine i purpurskrud;
Nyss milda vestans sakta flägt,
Kysst vattnets yta, skogen väckt:
Och träden slogo straxt sin drill,
Och sjön som blygsam mö spratt till,
Dock bergets skugga på dess sköt
Ej bröts, ej heller hvila njöt,
Men låg der dallrande och klar,
Som hoppet målar framtidsdar.
Den hvita neckros reste opp
