i svang öfver hundrade fyratio åhr[1]; men hungren tiltog än mer i landet: då blef menigheten oregerlig: När hvarken oxars eller trälars blod wille hiälpa, mente man sig äga rätt, at offra Drotten sielf, som hölls för en orsak til denna jämmer: Sedan man frågat Prästerne, blef efter Höfdingarnes och Folkets beslut Domalder framförd, ihielslagen och offrad åt de wredgade Gudar, hvilkas altaren blefvo öfverstrukne med hans blod[2] wid pass A. 365.
11. Denna hungers-nöd gaf ej allena anledning til et så faseligt Drott-offer, utan ock til en stor folkflyttning ur Scandinavien: de utsvultne Fiellboar, som äro kallade Viniler[3], Vendler eller Bärg-Finnar, drogo ned åt landet och togo med sig Westgötar, Elfvegrimmar[4] och Hallänningar, tågandes in i Skåne[5], der de satte sig några åhr stilla; men landets fruktbarhet räkte ej til för dem alla: Sedan de Skånske Gothungar eller Gödingar och flere Skåningar under Höfdingen Ajo eller Åke[6]
- ↑ v. supr. c. 6. §. 8. it. huj. Cap. §. 3.
- ↑ Sturl. L. c. cfr. J. Wild. ad S. Puffend. c. 6. p. 130.
- ↑ Paul. Warnefr. de Gest. Longob. L. 1. c. 7.
- ↑ Så kallades folket i Alfhem, mellan Göta-elf och Rom-elf, hvilken trakt nu heter Bohus-län.
- ↑ Paulus Warnefridi de gest. Longob. L. 1. c. 7. talar om detta första ubrott, kallandes Skåne Scoringia och Möre Mauringia. Denne Auctor, som ock kallas Paulus Diaconus, är mycket i ogunst hos J. J. Mascow. (Gesch. der Teutsch.), som kallar honom osmakelig: Orsaken lär wara, at Paulus leder sine Longobarder från deras rätta Fädernesland Scandien, eller ock, at han ej rätt förstås af Mascow, som ej så wäl kändt de Scandiska orter.
- ↑ Ajo, Åke eller Håkan war i Göinge-Härad född. v. Paul. Diac. L. c. L. 1. c. 14.
