Wikisource

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 06

< Svea Rikes historia/Första delen
←  Kapitel 5
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 6
 Kapitel 7  →


[ 157 ]

6. Cap.

1.

Wi wele nu beskåda de Svenskes utvärtes Afgudadyrkan sådan som den war efter Odens död: det är wäl wisst, at dess grundsatser woro til större delen oskyldige strålar af den Första renheten; men derhos så fördunklade af sägn från den ene ätteläggen til den andre, af insmugne missbruk, liksom hos sielfve Israeliterne, af Asarnes nye tilsatser och af Skaldernes dikter [1], at de nu ej liknade sig mer, än [ 158 ]natt och dag. Afguda-Prästerne hade ock dels af widskiepelse, dels af egennytta, satt sådana färgor på den utwärtes Gudstiensten, i offer och helgder, [ 159 ]med spådomar och diktade Gudasvar, at menigheten förblindad ej allenast wördade dem mer än sielfve Gudarne, utan kom ock snart nog i wahnan, at långt [ 160 ]mindre bry sig om Gudalärans ändemål, Fromhet, Rättvisa, Godhiärtighet, Lydna, Trohet, Flit och alla slika Dygder, än Offertiurar och Julelöften.

2. Sveriges Gudar hade nu begynt, at blifva alt för like menniskior: Ingen Skiönhet fans, som tyktes kunna för dem få wara i fred,[2] ingen svaghet, som icke på dem kunde falla, ingen ogerning, hvartil de skulle hållit sig för gode[3]: De ansågos nu [ 161 ]med helt andra ögon, med ombytte och förblandade egenskaper: Thors Bild tog förträdet för Odens i Afguda-templen[4] och sattes midt uti på tre hyenden[5], stundom på en thron, som skulle likna Karlewagnen, med krona på hufvudet[6] och en spira i högra handen eller ock en stridshammar, och i den wänstra antingen Sjustiernorne eller ock tolf[7], som äfven, liksom de siu, stundom fästes kring hufvudet: framför honom sattes undertiden et försilfradt bord[8]. På wissa orter såg man äfven Thors bild [ 162 ]på en kärra, körandes två Träbockar[9] med silfver-slingade tömar. Man tog nu Thor ej mer för en Medel-Gud eller den förfallna werldens uprättare, utan för den, som rådde om åhrswäxt och regerade wäder och wind, rägn och solskin, dunder och blixt[10]: korteligen han war nu ej annat, än Solen[11].

3. Oden blef rätt och slätt en krigare[12]: alla de stora Egenskaper[13] af högsta Gudomligheten försvunno och man hade ej at giöra med honom, utan då man hade at giöra med fienden; men det war ofta nog: Största ähran och förnämsta handteringen i Norden war, at hurtigt kunna slå folk ihiäl och behändigt lägga undan sig dels ägendom[14]: den Asiske Oden [ 163 ]och hans Drottar hade äfven, til at så mycket bättre wärkställa sine afsikter och anlägga sit hämdekrig mot de Romare, drifwit i synnerhet och framför andra den gamla Scythiska Läran, som inbillade hela Scandien, at ingen af Mankönet kunde dö saligt[15] eller smaka en evig glädie hos Gudarne i Walhall, som icke antingen fallit för fiende-hand eller eljest wåldsamligen dödt[16] eller åtminstone på sotesängen låtit rista sig i köttet med swärdsudd[17]. Således war Oden, oaktadt den förlust han giordt af sina största dygder, likväl den Gud, som mäst dyrkades. Både in och utom Scandinavien är han af alle Göter kallad Seger-Guden[18] och man finner ännu den Troen hos wissa folk af Götisk härkomst, at en wåldsam död är den sällaste[19] och at den, som aflider i sin säng måste först länge tiena den Stränge Guden under jorden innan han kan komma til den Milde i Himmelen[20]. Odens bild sattes i gamla Sverige på Thors högra sida, bewäpnad som Mars och med svärd i handen[21].

[ 164 ]4. Frygga blef den samma som Freya[22] eller Venus och kallades gemenligen Frigga[23]: Långt ifrån at betyda högsta Wisheten, som tilförne[24], blef hon nu den största dårskap och svaghet: hennes bild, som sattes på Thors wänstra sida[25], och gaf båda könen tilkänna, giordes med åtskilliga fräckhets och okyskhets tekn[26]. Liksom Krigs-Guden, hennes älskare[27], afmålades hon med svärd och som kärleken med båga[28]: Hon tilbads för rolighet, nöjen och wälluster[29]. Förutan Frigga eller Asta-God[30] kallades hon både Göija och Disa[31], betydandes [ 165 ]derwid ej allenast Jorden[32], all Fruktbarhets Moder[33], som äger både Man och Qvinno-art, at afla och föda[34] utan ock Månen[35], som troddes wärka i Menniskliga Släktets förökning, så at ock Fullmånan altid ansågs som lyckelig för bröllop[36]. Efter denna blandning kommer det således på et ut, at kalla denna Gudinna Frigga, Disa, Göija, Måne eller Jord[37], hvilketdera man behagar, men i synnerhet wördades hon som Giftermåls och Barnefödsels Beskyddarinna[38]. Hos de gamle Wender begreps tillika under hennes wördnad både Odens och Thors: hon kallades hos dem Triglaf och afbildades med tre hufvuden[39], warandes den samma som de gamle Finnars och Permianers Jumala[40].

5. Sådan förändring hade nu de äldste Svenskes trefaldiga Gudomlighet undergådt wid pass 150. åhr efter Christi födelse; men de trenne sålunda tilskapade Afgudar Thor, Oden och Frigga dyrkades ej med dess mindre wördnad. Widskiepelsen förfäktas [ 166 ]i werlden merendels med större häftighet än Sanningen, emedan hos i sig sielf ej äger så mycken öfvertygelse, och man har sedt Martyrer i wantroen äfven som i Himlaläran[41]: De förste Christne Konungar i Norden hafva nog mäst förfara med hvad nit detta Folk förrättat sin Gudstienst och begådt sina wissa åhrliga Afguda-Högtider[42].

6. De stora Helgder woro tre om året, den första i de kalla nätters början, då man således emottog och fägnade wintren[43], som är Norden märkeligaste åhrstid, eller rättare sagt, på längsta natten, hvilken kallades Moder-natten[44], som en Moder åt alla de andra[45]: Från denna längsta natt[46], som ock kallades Höke-Natten[47], eller från det ena winter-Solståndet til det andra räknade de gamle Svenske sit åhr, liksom deras månader räknades från den ena nytändning til den andra[48], och kallades denna stora Högtid på winter-Solståndet Jul[49] och den [ 167 ]månaden Jule-Tunglet: Julen begicks Guden Thor eller Solen eller Frey[50] til ähra för lyckelig åhrswäxt med otaliga dyrkesätt och glädje-tekn i många nätter, som firades med Jola-weizler[51], Blotweizler[52], Offergillen[53] eller Sammankomster i enskylta hus, til Thors och Freys wördnad, och mångfaldiga lekar[54], mästedels okyske[55]; men förnämsta offret, [ 168 ]som endast Konungar, Höfdingar eller de rikaste i landet förmådde anställa, kallades i synnerhet Sonnu-blot[56] eller Solens dyrkan, hvaraf Söndagen fådt namn, eller Thors-blot[57], hvarefter hele månaden efter Jule-tunglet kallades Thors-Månad[58]: Den första Nytändning, som föll närmast til denna Helgd eller til Winter-Solståndet, förr eller efteråt, giorde begynnelsen til denne månad, som war den förste om åhret, fastän han intog större delen af wår December[59], och kallades eljest af de månge lekar Skemdigs- eller Skämte-månad[60].

7. Andra Stora Högtiden skiedde om mid-wintren[61] eller då Nyet gick i fylle på andre månaden i åhret, hvilken begyntes på den Nytändning, som war näst efter Jule-nyet. Denna Helgd firades Gudinnan Göya, Disa, Frigga, Jorden eller Månen til ähra, för frid, nöjen, segerwinningar och äfven god ähring[62], hvaraf den månaden fick heta [ 169 ]Göye-månad eller Dise-tungel[63]. Högtiden kallades Mid-vetra eller Midvinters-blot[64], Disa-blot, Disa-Ting eller Distingen, som sedan i synnerhet blifvit firad på den tilfrusna åen wid Upsala[65]. Tredie Helgden, som efter all liknelse warit den första i de äldsta tider och Oden til ähra instiktad, begicks om wåhren[66] eller i de liufe dagars begynnelse[67] at emottaga och undfägna den åhrstiden; men förnämligast för seger och lyckeliga krigs-tåg[68], särdeles för Wikinge-färder, som beqvämast på den tiden af åhret företogos. Man kan dock ej neka, fast [ 170 ]än hvardera af dessa tre Högtider hade namn af en wiss Gudomlighet och enkannerligen til dess ähra war inrättad, at ju flere Afgudar, åtminstone de störste, på en gång och wid samma tilfälle hedrades med en gemensam wördnad och offer-tienst[69]: liksom ock offer-Helgder til samme Gudars ähra kunde stundom wid owanliga omständigheter på andra åhrsens tider blifva påbudne.

8. Gudstiensten i de äldsta tider wisade sig i ringa skrud och utan prål[70]: Hon skiedde mäst hos de Nordiske under bar himmel i lundar[71] eller på högder och bärg[72], hvilka gerna woro stensatte från [ 171 ]öster til wester[73]: Offren woro enfaldiga och menlösa, sådana som de gamle Scyther från öfversta Norden skickade åt den Deliske Apollo[74]: Man offrade i begynnelsen åt Gudarne allenast förstlingen af sin Säd, sina frukter och sin boskap, skänkandes til Gudstienstens bibehållande förstfödda barn och diur, som ej slaktades; men sedermera skiedde intet offer utan blods utgiutelse[75]: Man nögde sig wäl länge allenast med wissa diur och foglar, som slaktades och offrades så wäl i Sverige som öfver all den Hedniska werlden; men sedan Odens inrättningar[76] woro antagne och särdeles i hans Sonesons Yngue-Freys eller Frodes tid[77], gick det löst på menniskliga släktet, hvilket frymma offersätt således blef fortsatt i Norden lång tid sedan det uphört i Asien efter staden Tyri undergång[78].

9. Thor anropades i hunger, pest, store siukdomar och almän nöd[79], Oden i krigs farligheter och Frigga i alt hvad kärlek och giftermål tilhörde. Åt Thor offrade man om Julen Säd[80], Bröd och allehanda mat[81], äfven all slags boskap, liksom åt de öfrige Gudar[82]; men i synnerhet oxar[83] och särdeles giödde hästar[84], til et tekn af dem[85], [ 172 ]som mentes draga Solens wagn[86]: man framledde också den störste Galt[87], som kunde fås[88], hvilken kallades Jule-galten; men den blef icke strax slaktad, utan förwarad en månad längre med öfvermåttan stor wördnad för hans helighet, at offras wid nästa Ny-fylnad[89] på Dise-tunglet åt Frigga: Man nögde sig Juleafton at lägga händerne på Galtens rygg, liksom man brukade med alla offerdiur, och giöra löfte, at man antingen skulle fulborda det eller det af sina upsåt eller ock, at deröfver tillsättia lifvet[90]. Åt Frigga, Disa, Göja eller jorden offrade man sedan, förutan säd, frukter och små foglar, förnämligast denne Galt, som et diur, hvilket med sin nos lärt menniskior plöja[91]. Åt Oden offrades hästar, som krigs-Guden anständiga kreatur, hundar och hökar eller i hökarnes ställe tuppar[92]; men i synnerhet en Tiur, som så länge göddes förut, til dess han blef ilsk[93].

10. Sådana woro nu allenast diur-offren eller de wanliga; men i stora nödfall utgiöts menniskio-blod för Afgudarnes altare, liksom hos alla Celtiska eller Götiska folk[94]: denna ohyggeliga Sed, särdeles at offra sina barn[95], som i Norden gerna togos til [ 173 ]nio åhrs ålder[96], hade kommit så wäl til Scytherne[97] eller Scandianerne[98] som til Grækerne[99], Romarne[100] och sielfve Israeliterne[101] från Phænicierne, som smittat den så starkt och groft på sin afföda Carthaginenserne, at de ej afstodo dermed, för än deras fiende, den Sicilianske Höfdingen Gelon, oaktadt hedning så wäl som de, måtte tvinga dem dertil, då han dem öfverwunnit wid Panormo[102]. I Sverige infördes ej menniskio-offren förän wid pass tvåhundrade åhr efter Christi födelse[103]; men de warade der alt intil Christendomens början: de togo der så öfverhanden, at de ej allenast skiedde i nödfall, och wid påträngande tilfällen, utan äfven på de wissa offerhögtider, som skiedde på de tre förste månader i åhret, lämnandes således högst et upskof af nio månader.

11. Nio-talet eller tre gånger tre war altid en helig räkning, som förut är berättadt[104]: hvar nionde månad begynte man, som sagt är, at offra åt Gudarne, räknandes från de gamles Mars-månad eller [ 174 ]wåhrtid til winter-solståndet, hvilket offrande sedan skiedde i tre månader å rad: hvart offer warade i nio dagar[105] och på hvar dag offrades nio[106] lefvande kreatur[107]; men största blod-offret anstältes hvart nionde åhr[108], då Konung, Råd och alle Riksens Inbyggare mangrant skulle mötas, hvar och en med händerne fulla af gåfvor[109]: Ingen fick undandraga sig at komma dit, som ej lagligen war hindrad: åtminstone skulle de frånwarande antingen skicka skänker til Gudarne, som dock endast komma Prästerne til godo, eller lösa sig[110] med penningar[111]. [ 175 ]Detta anseenliga Möte kallades Alsherjar-ting[112]: Sedan det wid gamla Upsala begynt hållas wid pass A. C. 220., kom ej allenast hela Sverige dit, utan ock folk från de aflägsnaste orter och äfven från sielfva Grækeland[113]; men Gudstiensten fick ingen bevista, som hade minsta fläck på sit goda namn[114], besynnerligen i fält[115].

12. I de stora offren blefvo nio manköns hufvuden utsedde til döden[116], mäst krigsfångar[117], särdeles i ofreds-tider, som ej länge uphörde, och i fredstider trälar[118] eller lifegne tienare[119]; men det skiedde på ordenteligt sätt: först blefvo alla de lif, [ 176 ]både folk och fä, som woro tienliga til blots eller offers, utmärkte genom almänneligt wahl[120]: sedan kastades lott öfver alla dessa utsedde kreatur och hvilket dera lotten drabbade, skulle utan inwändning offras[121]: De arme menniskior, som skulle deran, blefvo så smickrade och upmuntrade på alt sätt, at de mästedels mer fägnade sig, än bäfvade för detta öde[122]: åtminstone wäntade de sig en wiss Salighet efter döden: Det hade ej heller hulpit dem at knota: men det war ej underligt, at så ringa personer måtte nöja sig, när sielfve Öfver-Konungarnes höghet ej kunde rädda dem från den helige elden: Om allmänna nöden war mycket stor och Konungen beskyltes, at dertil på något sätt hafva gifvit orsak, så blef han dräpen och offrad på Alsherjar-Ting, til at blidka de wredgade Gudar[123].

13. I offerhuset framför Afguda-belätets fötter[124] stod altid et Altare öfverdragit med järn och stundom med dyrare metall[125], hvarpå en stor järnhäll tiente til bordskifva[126]: der uppå brann den helige [ 177 ]elden[127], som ej uptändes med wanliga medel, utan genom starkt gnidande[128] i hårdt Eketräd, hvilket ock gerna tiente til offer-wed[129]. Elden fick aldrig slockna hvarken natt eller dag och kring om honom lågo allehanda redskap af koppar och järn, som brukades til offret[130]. En sådan eldstad war i bruk långt för Afguda-beläten[131] och hände ofta, at man i offerhuset hade eld midt på golfvet, utan at bry sig om hvarken Bild eller så präktigt altare[132]. Bredevid altaret stod et stort kopparkäril, kalladt Hlutbolla[133], hvaruti offerbloden altid emottogs.

[ 178 ]14. Offret, som borde wara utan wank och lyte[134], antingen det war menniskia eller oskiäligt diur, framleddes först och wisades för den Gudomlighet, åt hvilkens ähra det war ärnadt: sedan fördes det til den: fänaden slaktades och flåddes[135] utan omsvep: man spådde af des inelfvor om tilkommande ting liksom af blodens rinnande: sedan kokade man det feta för Konungen och de Förnämste, hvilka då liksom menigheten äfven åto hästekött[136]: men med menniskio-offret gick det så til: den utwalde blef utsträkt och fastbunden på en dertil passad stor sten, hvarpå han i hast blef strypt och strax brukades knifven, at bloden fick rinna i Hlutbollan eller det stora kopparkärilet, som stod bredewid[137]. Af blodens rinnande, antingen det skiedde qvickt och lifligt eller trögt och dödt[138], dömde Afguda-Prästen om tilkommande lycka eller olycka och i synnerhet om den sakens utgång, som då giorde offrets ämne[139]: man [ 179 ]öpnade äfven kroppen och spådde af des invärtes delar, särdeles hiärtat[140], huru med et och annat skulle gå i framtiden: derpå upbrändes detta offer eller uphängdes i en Lund, som låg der bredewid och hölls för ganska Helig[141]: Stundom afhögs bara hufvudet til at brännas och kroppen uphängdes i lunden någre dagar så länge Prästerne behagade[142]. Offerbloden stänktes dels på det kringstående folket, som en wigning eller wälsignelse, dels på träden i den heliga lunden, hvilket alt giordes med svampar eller suddar, fäste i ändarne på käppar, som kallades Lut-tenar: dermed beströks ock sielfve Afguda-bilden, altare, wäggar, bänkar, stolar och alting både in- och utom huset[143].

15. Man hade också et annat sätt, at offra menniskior: en brunn eller stor källa war ej långt från Afgudahuset[144]: deruti nedsänktes den utwalde, hvilket egenteligen skiedde Göja eller jorden til ähra[145]: Om han strax sank til botnen, war det et tekn, at offret war Gudarne behageligt och bebådade lycka[146], eller tvertom, så framt han länge flöt ofvanpå: Derifrån uptogs den döde hel rentvättad och uphängdes i [ 180 ]den helige Lunden, Frigga, Disa eller Månen til ähra[147]: denne Lund, som låg bredewid offerhuset, kallades gemenligen Odens lund[148] och war så wördad, at hvart trä och hvart löf höls för en helgedom[149]: Der hängde menniskiors och diurs kroppar om hvarandra och en resande Christen har berättat, at han der räknat til siuttio två på en gång[150]. Sedan kroppen der hängt en tid, togs han ned och brändes på altare eller bål til Solens eller Thors ähra[151]. Steg röken af detta bränne-offer rakt up, så troddes det wara Gudarne täckt och et tekn til lycka; men tvertom när han slog ned[152].

16. Då en menniskia offrades, war altid Afguda-Prästens ord: Nu gifwer jag dig Oden[153] och wid alla offren, af folk eller fä, war ordelaget til Arbotar, det är, til åhrswäxtens lycka eller til god tids återställning[154]: derpå drack man och plägade sig på bästa sätt, som möjeligt war: Konungarne eller de ypperste Höfdingar begynte skålarne: man drack Thors, Odens och Friggas minnen[155] eller skålar[156] [ 181 ]och särdeles til et godt åhr[157], hvarmed offergillet eller plägningen med alfvar gick för sig under spel och sång i den störste Sal, som fans, hvaruti äfven åtskillige lekar förehades, so ej woro af de kyskaste[158].

17. Afguda-Prästerne skulle, liksom Leviterne bland Israëls folk, wara af en wiss ätt: De räknade sig för Bores barn[159] eller från dem, som i äldsta Nordiska Gudaläran svara emot Guds söner[160], herstammande således efter folkets mening, liksom Konunga-släkten, från sielfve Gudarne: I första tiderne woro wäl Konungar, Höfdingar och de ypperste Husfäder ej annat än Öfverste-Präster och Offer-Herrar liksom Oden Fridulfsson och hans Asar: Efter Odens tid förrättade ock stundom sielfve Konungarne de förnämsta syslor wid offren[161], när de woro tilstädes; men så hade man dock wid Gudstiensten wisse dertil förordnade Präster, hederlige Föräldrars förstfödde Söner, som bodde strax wid Templen[162], slaktade offren och uttydde Gudarnes wilja: De kallades Drottar, Djar, Wisende-män[163], Godar eller Gudgar[164] och deras ämbete Godord[165]: hvar och en af de tre Store Gudar hade sine Präster[166] och särskilte betienter; men hela Godorden eller Gudstiensten förestods af tolf offer-Höfdingar[167], som [ 182 ]svarade emot de Österländske Mager: Desses myndighet öfvergick ofta sielfve Konungarnes[168] och när de öppnade munnen, war det liksom Himmelen genom dem talade[169]: Med många skänker ock mycken wördnad åtsporde man dem i mörka saker om utgången och huru man skulle bära sig åt: de gufvo då orakler och Gudasvar[170], som åtlyddes med sådan nit, at sielfva Konunga-blodet ofta derföre måste rinna[171].

18. Förnäme Mäns och undertiden Konungars Dötrar[172] förestodo i synnerhet Gudinnan Friggas offer[173] af en gammal instiktelse til Himmelens Drottnings, Gudarnes Moders eller den Gyllene Qvinnans ähra[174]: Desse Förestånderskor woro så högt [ 183 ]ansedde, at de stundom hälsades för Gydior eller Gudinnor[175], utgifvandes orakel eller Gudasvar, som förnämligast skiedde Jule-afton inför Konungens högsäte, der de åtspordes med mycken wördnad[176]: I början hette en sådan Alrun[177], Hild, Huld eller Hulda[178], en alvetande Qvinna[179]; men sedan kallades de gemenligen Harga-bruder[180] eller Tempel-Mör och Vestaler, som altid waktade den heliga Elden, at han ej utslocknade: En sådan Horga-brud war i den högaktning, at henne stundom kunde offras Barn, hvilka hon efter behag, antingen til lif eller död, kunde anwända til Gudarnes tienst[181]. De Heliga Jungfrur eller Vestaler, som brukades wid Gudstiensten [ 184 ]til sändebud, liknades för sin snabbhet skull wid foglar, i synnerhet Dufvor[182], och det är troligt at Odens korpar[183] ej andra warit. De mentes herstamma från Aharis, den gamle Scythiske Domaren och kallades äfven Möyar ur Jotnahem[184].

19. Templens eller offerhusens äldsta bygnad war ringa och enfaldig: stundom et rätt och slätt trähus med dörrar på båda lång-wäggarne[185] och en skidgård eller plank rundt omkring[186]: Sådant war förmodeligen det stora blodhus, som Oden inrättat i Sigtuna[187]; men sedan folket öktes och fölgakteligen rikedomarne, så fingo Gudarne ansenligare wåningsrum: I Biarmaland eller Permien i Ryssland war et Jumulas eller den Himmelska Drotningens Afgudahus så rikt och präktigt, at wid des sköfling fans der en krona med tolf ädel-stenar, et halsband af tre hundrade marker guld, en guldskål, upfyld med samma metal, så stor, at fyra karlar den knapt orkade utdricka på en gång och en pell eller förlåt omkring Afguda-bilden[188] af et otroligt wärde[189]. I gamla Upsala anlade [ 185 ]Yngue-Frey, Odens Sonesons Son, et Tempel[190], wid pass A. C. 220, som warit wida berömdt[191]: Jag wil ej som någre af wåre häfde-sökare lämpa dit alt hvad Plato skrifvit om sin Atlantiska hufvudstad[192]; men säkert är, at det warit en efter den tidens tycke mycket härlig[193] kors-bygnad af sten[194] på sextio alnars både längd och bredd med en ring-mur eller gård omkring af nio hundrade alnar i omkrets[195]: detta tempel skall hafva blänkt af guld både innom och utom[196], i synnerhet af en gyllene kädia eller list[197] alt utan omkring under dess takfot. Wid tempeldörren skall hafva stådt et träd, hvars art ingen wetat[198], [ 186 ]som warit grönt både winter och sommar[199]. Flere orter i gamla Sverige hade äfven sina heliga ställen och offerhus[200] som kallades Harger eller Horger, Haller[201], Skurer[202] eller Hof[203], fast de ej woro i lika förnämlighet med det Upsaliska, som framför andra fick lysa af Alsherjar-ting[204]: I Westergötland utan tvifvel i Skara, war ännu på Nio-hundrade talet et ansenligt Tempel, helgadt Guden Thor, med hundrade Asgudar uti, som blef sköfladt och förstördt af Norske Jarlen Håkan Sigurdson, hwilken dock sielf war en stor Afgudadyrkare[205].

20. Til offerhusens helighet hörde det, at alla förnäma Brude-Par der gerna blefvo sängledde[206] för större wälsignelses skull: der anstältes ock gemenligen kärliga möten, både af gifte och ogifte, makar och älskare, så at större delen af all lifsfrukt fick sin uprinnelse i Afgudarnes närwaro[207]: detta förstås allenast om de orter, der tempel woro at tilgå; ty icke är meningen, at man i brist deraf uphörde hvarken at älska könet eller dyrka Gudarne: Man hade sine Skur-Gudar[208] eller uthuggne Afguda-bilder hemma [ 187 ]i sina hus och man offrade der äfven til de smärre Gudar[209], hvilka offer kallades Alfablot[210]. På de aflägsnaste orter tiente man sine Afgudar på hvad sätt man kunde, tilbediandes höga bärg, store stenar[211], wakra träd och skuggrike[212] lundar[213].

21. Hedniska widskiepelsen steg til en förfärlig högd i de Nordiska länder[214]: Ej allenast blodens rinnande och de inwärtes krops-delars rörelser wid offren woro Prophetier om tilkommande ting, utan ock alla [ 188 ]owanliga händelser[215], cometer, förmörkelser, himmels-bloss, drömmar och minsta ahningar[216]: Man mente äfven i Norden, liksom i det affälliga Israel, at förstå sig på fogelrop, så at det språket idkades med all flit både af Konungar och bönder[217]. Man dömde också ganska mycket, liksom de gamle Österlänningar, särdeles Perserne[218], af Hästars gnäggande[219]. Man brukade ock altid at wälja wisse dagar til sit företagande. Men framför alt öfwade man en ting, som är kallad Trolldom: Denna dårskap menar man först wara kommen från Egypten[220] och sedan från Persien til Thracer och Scyther[221], från hvilka [ 189 ]Oden den infört i Scandinavien[222]: I sig sielf war konsten ej allenast förargelig och straffbar, utan ock oförnuftig och dum, så wida hon skilde sig från Naturkunnigheten; hon räknades ock för skamlig af dem, som winlade sig om berömliga gerningar[223]; men Prästerne, som gerna skrämde menigheten med skuggwärk, at der igenom blifva mer nödige och anlitne, gufvo henne en färg af högaktning[224], som bibehölls långt efter Hedendomen, så at hon syntes förfärligare, än hon war. De Nordiske woro ock hos Utlänningar för [ 190 ]Trollkonsten i stort rop[225], liksom Lapparne hos oss intil wåra tider. Sant är det, at widskiepelsen warit ganska stor och man kan derpå anföra faseliga exempel[226]; men så hafva ock många berömwärde menniskior antingen för sin särdeles tapperhet eller rara kunskaper eller ogemena sinnes-gåfvor ej annan tack haft af werlden, än at man misstänkt och beskylt dem för denna galenskap[227].

22. En sed war hos de gamle Nordiske Hedningar på båda sidor om Östersiön[228], som hade mycken [ 191 ]liknelse af Christendom: Man bestänkte sina nyfödde barn med watn[229] och derom anmodades gerna de hederligaste män af fränder och wänner, hvilka med det samma gufvo barnen Namn[230]; Om den tidens många wandringsmän, i synnerhets Grækelands-farare, med sig infört den seden från Christna orter, utan at äga rätt begrep derom, wet jag ej, eller om den fölgt med Mit-Oden, som framdeles kommer til at omtalas, eller med andre från Romerska förföljelser flyktande Christne[231], eller ock om detta warit en art af Johannis döpelse[232], hvilken liksom så mycket annat kommit i wanrykt; men de Svenske hade derom den mening, at watnstänkningen förwarade barnen från all krops- och lifs-fara, besynnerligen, at de deraf giordes hårda, så at intet järn eller wapn kunde såra dem i krig[233].

23. Til et slut af de Gamles Afguda-lära wil jag anföra deras begrafningar, som alt ifrån forna Scythiska fädernesbygden[234] höllos för et ganska heligt werk: jag wil ej tala om deras, som störte sig ut för ättstupor[235]; ty de behöfde ingen annan: men om deras, som eljest hederligen dödt[236]: De äldsta woro enfaldiga, som för detta är berättadt[237], så at liket [ 192 ]utan prål; men dock med de i lifstiden brukade krigswapnen[238], nedsattes i jorden under et kummel eller stenrör[239]; men Oden införde Bränne-seden från sit Scythiska fosterland[240]: de döde kläddes i sin wanliga dräkt[241] och lades på bål af wiss wed, hälst af Ek[242] som strax antändes: på elden fölgde med dem alt hvad dem kärast warit i lifvet[243], ej allenast wapn, guld, silfver och kreatur, särdeles hästar, utan äfven, så framt de warit Konungar eller eljest mäktige män[244], deras tienare, gunstlingar eller käraste wänner[245], hvilka räknade för en Gudstienst, at giöra sine gynnare eller stallbröder sällskap i döden[246]. Den aflednes hustru lät ock gerna upbränna sig med sin man[247] och hade han haft flera, som ej war sällsynt, så blef stundom träta dem emellan om förträdet[248]; [ 193 ]ty den, som fick den ähran, at komma på elden, räknades för den dödes förnämsta och äkta Maka.

24. Ju mer gods och ju bättre följe den döde fick med sig, ju wälkomnare mentes han wara hos Gudarne[249]; och ju högre lågan eller röken af bålet upsteg i luften, ju behageligare war han efter deras mening för himmelen[250]. Askan upsamlades med de närmstes tårar[251] och ströddes antingen i sjön eller förwarades i en kruka[252], som nedsattes med et tienligt tal til den dödes åminnelse[253] i en stor upgrafven hög, kallad Ätte-backe[254], emedan sådane woro arfvelige[255] och tilhörde wissa ätter och släkter[256]: kommo flera krukor i en hög, så sattes de förnämare öfverst och mannens ofvanpå qvinnans: de kunna derpå åtskiljas, at med männernes följa gerna wapn och med qvinnornes små smycken, häkten, tenar, fingerbåtar och dylikt[257]. Krukan öfverhölgdes med sten och öfverst uppå lades en stenhäll: sedan kastades sand och jord öfver altsammans[258]. Den tid, då detta begrafnings-sätt mäst war i bruk, kallades Bränne-åldren[259].

25. Men under sielfva den tiden stod dock Konungar och kämpar fritt, at obränd låta föra sig in i sin ättehög efter döden: Så giorde redan Yngue-Frey[260], Odens Soneson, wid pass A. C. 230. och sedan åtskillige andre[261], hvilket änteligen så tog öfverhand, at Bränne-seden aldeles utslocknade i hela landet, [ 194 ]än han i Tyskland wahrade til dess Kejsar Carolus Magnus honom strängeligen förböd[262]. Tiden, då han uphörde i Scandinavien, blef kallad Högåldren, hvilken wahrade intil Christendomen. Liket sattes in tillika med wapnen och den käraste ägendomen[263] i den upgrafne högen under följe af släkt och wänner, bland hvilka den förnämste höll et litet tal och böd den döde fara til Walhall[264]; men Konungar och ypperlige Män jordades med särdeles prakt: den Kungelige wagnen eller hästen med all sadel-redan infördes i högen tillika med wapn och dyrbara saker: den döde blef antingen buren på båhr eller låg han i wagnen klädd med all skrud och hårbonad: derpå blef han begrafen tillika med en af hans hustrur[265] och någre af hans förnämste eller wänner, som med nöje låtit offra sig[266]: wid det tilfället blef ock stundom en häst offrad åt Oden[267]; men alle döde, som någorlunda warit älskade, antingen de brändes eller högades, blefvo gemenligen begretne i nio dagar[268]. När någon dödt i fält, buro alle, så månge som tilstädes woro, så mycket jord på högen, som hvar och en i sin hiälm kunde bära[269].

26. At giöra hiältars och gode Konungars minnen odödeliga, war de gamle Svenskes besynnerliga [ 195 ]nöje; men det förföll, som alt annat i missbruk: man dyrkade de berömlige efter döden ej allenast som half-Gudar[270], utan ofta så högt som Thor, Oden och Frigga[271], hvaraf de mångfaldige Afgudar kommit: En god Höfdings döde kropp kunde undertiden blifva delt i åtskillige delar och begrafven i åtskilliga landsorter för almän lycka och god åhrswäxt[272], så at om man kunde kalla wantro och Afguda-dyrkan hvad, som skiedde mot en Afguda-lära, så hade äfven den hedniska sine kättare. Det är märkeligt, at ännu i den tid, då den Christna Himla-lära begynte predikas i Sveriges hufvudstad, och man en gång på almänt möte talade om en Enda Sann Gud, som borde antagas och dyrkas, så upsteg en Man bland folket och beklagade, at landet skulle få ännu en Gud, liksom man förut ej hade nog: men i fall man det änteligen wille, war hans mening, at man åtminstone borde hålla sig wid en infödd Svensk och gaf derföre förslag på den döde Konung Eric Årsäll, som warit så lyckelig och segersam[273], at han wäl förtient Gudomlig wördnad[274]. Utom dess hade de gamle Scandianer en ganska brukelig sed, som ock Græker haft[275], at återkalla och förnya Gudars och framledne hiältars namn på ännu lefvande berömde personer, hvilka således höllos för Endurborne eller å nyo födde[276]. Sådant hände med den ryktbare Oden[277] och sådant har händt med flere, som framdeles skall omröras. Sånger, Wisor och Sagor, hvarmed [ 196 ]de gamle så gerna hedrade sine Förfälder och döde Hiältar[278], skola framdeles omtalas.

27. Eljest war en mycket helig wahna, så i wår gamla Svenska werld som hos de Celtiske Scyther[279], at upresa et slags trophæer eller Segel-tekn til berömligt folks åminnelse efter döden: der war Stenar, ristade med runor[280], som kallades Böta-stenar eller Böthällar, af Grækernes Batyler[281]: I början eller strax efter Odens tid woro de hel enfaldige och släte, utan särdeles påskrift, endast brukades öfver ringare personers mull[282], som ej så präktigt kunde brännas eller sättas i hög, och är det slaget nu mäst af tiden bortglömdt[283]; men sedermera blefvo de litet hederligare, besynnerligen sedan någon kunskap begynt intränga sig om Christna Läran. Man bör märka, at de Svenske lefde en ganska lång tid, som hvarken kan kallas Heden eller Christen, det är, de lefde i dem båda tillika, då den ena ej aldeles hinde utrota den andra: detta tilstånd wahrade öfver fyra hundrade åhr och just den tiden är det, på hvilken större delen af de Runstenar tilkommit, af hvilka wi nu hafva tilförliteliga afskrifter[284]. Sedan wi nu genomgådt de Gamles Guda-lära och Afguda-dyrkan, wele wi, til så mycket bättre lius i den efterföljande Historien, anmärka något af deras Lagar, Wetenskaper och Seder.


  1. ↑ Den Asiske Oden och hans bröder We och Wale (v. c. 4. §. 16.) troddes nu hafva skapat alting: När de slagit ihiäl Yme-Jätte, säger Edda (Myth. 6.), giorde de en stad rundt omkring werlden af hans ögonbryn, den de kallade Midgard (Atmosphæren, wår lufthimmel, i hvilken wi lefve), och af hans hiärna giorde de skyarne. Med menniskians skapelse gick det så til (Edd. Myth. 7.): Oden och hans bröder gingo utmed stranden och funno två träd, dem de togo up: Oden gaf dem lif och anda, Wile förnuft och rörelse, We utvärtes skapnad och alla sinnen. De gufvo dem kläder och namn: Mannen kallades Ask (Man-Ask, Men-iska,) och qvinnan Embla: de fingo bo i Midgard (öfver hela jordklotet), der de fortplantade wårt släkte. Äfven slika löjliga saker trodde man om liusets och mörkrets skapelse: Natten war en doter, säger Edda (Myth. 8.) af Nori-Jätte i Jätteland: hon war svartlagd och blef gift med Nagelfare, med hvilken hon hade sonen Audur: sen fick hon Anar, sidst Delling, som war af Asa- eller Gudasläkt: de aflade Sonen Dag, som var hwitlagd och bråddes på fädernet: då tog Alfader (den Högste) Modren och Sonen, Natt och Dag, satte dem på himmelen och gaf dem hvar sin Enbetes-wagn med hvar sin häst före, at köra hvar sin gång kring om himmelen: Nattens häst kallades Hrimfaxe (med frusna maan), som hvar morgon sades dagga jorden med dropparne ur munnen: Dagens hette Skinfaxe (med liusa maan), af hvars maan luft och jord sades lysa: Sol och Måne troddes ock wara körande (Edd. Mythol. 9.): de hade til kuskar två Syskon, Mundilfares Son och Doter, som ock hette Sol och Måne: Solens hästar kallades Alsvider och Arvaker (cfr. Ovid. Metam. L. 2. fab. 1.), som troddes hafva pustar under buken, at kyla sig med, kallade Iskåi: Bil och Hiuke, Widsins barn, uptagne af jorden, troddes bo i Månen och bära på sina axlar en Så, kallad Sægur, med en stång, kallad Simul: hvad det betydde, wet jag ej; men ännu fins den meningen bland wår Almoge. Solen och Månen mentes skynda sit lopp för det at tvenne ulfvar jaga dem: Ulfvarne kallades Skoll och Hale, en Troll-Jätte Hrödvitnis barn, som sades bo öster om Midgard i Järn-widie-skog (Edd. Myth. 10.): Samme Jättes Son Månegarn mentes wilja äta up alla menniskior, som dogo, och äfven sielfve Månen, sprängandes himmel och luft med blod: deraf trodde man förmörkelser och orcaner förorsakas. Til detta löjliga Skapelse-wärk hörde ock det, at af matkarne, som woro i Yme-Jättes kött, troddes Gudarne hafva giort de svarte Dvärgar, som bo i jorden och i stenar, af hvilka Modsogner och Durin höllos för de förnämste (Edd. Myth. 13.). Skalderne afbildade den Alsmäktige En-ögd: Orsaken dertil war den (Edd. Myth. 14.), at han en gång begärte dricka af Mimurs brunn under roten af det stora Asketrädet (v. §. 6. in not. &c.), hvilken gifver wishet; men Mimur nekade, til dess Alfader måtte sättia sit ena öga i pant: det wille säja, at Gud ej ser, utan på et enda sätt. Under samma Asketräds rot mentes ock wara en helig brunn (Urdar-brunn: Evigheten eller Tidernes källa), bredevid Gudarnas Domstol, dit de rida på Bi-frosts bro (Regnbågen): Oden troddes rida dit, liksom annorstäds, på sin häst Sleipner, som hade otta fötter, hvilket skulle betyda Snabbhet: liksom Oden mentes wara ypperst bland Gudar, så mentes Sleipner wara bland hästar, Asken bland träd, Skydbladner (Odens fartyg) bland skiepp, Rägnbågen bland Broar, Brage bland Skalder, Habrog bland haf, Garm (Cerberus i helvite) bland hundar &c. (Edd. Myth. 35.). Orsaken til kiöld och Nordanwäder troddes komma af Jätten Hræ-Svelgur (Lik-sveljare), som sitter öfverst i Norr i en Örns liknelse, hviftandes sine wingar (Edd. Myth. 16.). Sommarens Fader kallades Sua-suder, Wintrens Wind-sualer, orolighetens Son (Edd. Myth. 17.). Bland Skaldernes eller Asarnes dikter war ock den, at Gudarne en gång giorde aftal med en Byggmästare om en oöfvervinnerlig Borgs eller Fästnings byggande: Byggmästarens lön skulle wara, at få Freya (Venus) til hustru och Sol och Måne til Lek-sällskap (Edd. Myth. 36.); men Thor märkte i det samma, at Byggmästaren war et bärgstroll och slog honom derför ihiäl. Byggmästarens häst Svadelfare war fader åt Odens Sleipner, v. supra. Om Byggmästarens löften, at för omaket få Sol och Måne, at leka med, äro många gamla Sagor i Norden, som alla häraf äro uprundne.
  2. ↑ cfr. Hist. Eigil. & Asm. per Salan. c. 8.
  3. ↑ En af Odens wackra gerningar war denna: Kunser, en witter Man (en, som wet alt), blef ihiälslagen, säger Edda (Myth. 60.), af dvärgarne Fialar och Galar: af hans blod, blandad med honung, giorde de en miöd af den kraft, at hvem, som deraf drack, blef Poët: En Jätte Suttung Gillings-son på Hvitborg, med sin wackra doter Gunlög tog miöden från dvärgarne och förwarade den i et bärg; men då hade Oden sig framme: han skapade sig til en orm och stal sig in til Gunlög: det war ej nog, at han tilbrakte tre nätter i hennes säng, utan han drack ock ut all miöden: derpå flög han bort i en Örns liknelse: Suttung flög efter i samma skapnad; men hinde ej Oden förän i Asgard, sedan denne Gud redan hint utspruta miöden i et kar: det som gick genom näbben, war af rätta slaget; men det andra blef de släte Poëters dryck (Edd. Myth. 61. 62.). Thor war ej mindre benägen til älskog, än Oden: I diupaste Norden och Norr om Ishafvet (Elivoga) röfvade han en wacker flicka, som hetter Orvandel: kölden war så stark, at en Tå frös af hans fot; men til åminnelse af sin wackra gerning satte han Tåen på himmelen med sin Skiönas namn (Edd. Myth. 56.), så at en stierna blef af de gamle kallad Orvandels Tå. Frey, Guden öfver åhrswäxt, wäderlek och lycka i siötåg, hade en likså kär natur: då han en gång dristat sig stiga up i Odens thron (Hlidskialf), at se öfver all werlden, fick han ock se Gerder Gymis doter den fagra (af Rimthusse-ätt eller af det folk, som förut bodde i landet); han blef då dödeligen kär, och til straff, at han satt sig i Odens säte, miste han mål och lynne: Niord (wäder- och watn-Guden) bad Skyrner (Skogs-Guden) utleta oförmärkt hvad Frey feltes: det giorde han och fick wetat: Skyrner friade för Frey til den wackra Gerder och fick ja: Bröllopet stod 9 nätter derefter på Barö. (Edd. Myth. 32.). Freyr tilstod sen, at under hans kärlek war honom en natt lång, längre den andra, huru skulle han utstådt den tredie &c. Frey gaf Skyrner sit svärd, då han for åstad at fria för honom: deraf kommer, at han är wapnlös, då de andra Gudar kriga, hvilket kommer honom illa til pass (Edd. L. c.). Jätten Thiasse, som i en Örns liknelse röfvat bort Idun (v. supr. c. 5. §. 5. in not.) och blef dräpen af Gudarne, då han åter förförde sig på dem i Asgard, fick dock af dem den ähran, at hans ögon sattes på himmelen och blefvo stiernor (Edd. Mythol. 51. 52.); ty när hans doter Skade kom at hämnas sin Faders dråp, blef Guden Niord kär i henne och gifte sig med henne: nu til at bilägga alt, fick den döde Thiasse, som hollits för et Troll och en röfvare, likväl en art af Gudomlighet (Edd. Myth. 53.). Loke (Mercurius), när han gick och wandrade med Oden och Hanir på jorden, giorde et dråp med wåda: han slog ihiäl en Utter med en sten och wiste ej, at det war bonden Hreidmars son, som war förtrollad: Gudarne gufvo böter för gossen, så mycket guld, som gick i Utterskinnet (Edd. Myth. 69.): til betalnings-hielp råffade Loke en guldring från dvergen Andvare, hvilken i harm gaf ringen den arten, at han skulle blifva dens bane, som bar honom (Edd. Myth. 70.). Sådana hederliga gerningar tillades nu Gudarne, alt efter som Gudaläran blef förwärrad.
  4. ↑ Ad. Brem. desit. Reg. Sept. c. 223. Er. Olai. Hist. Sv. L. 1. p. 2. Chron. Vet. Sv. &c. &c.
  5. ↑ Ar. Hvidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
  6. ↑ Ar. Hvidfeldt. L. c.
  7. ↑ Stephan. in not. ad Sax.
  8. ↑ Peringsch. mon. Ullerak. p. 291.
  9. ↑ Desse bockar skulle betyda dem, som äldsta Gudaläran altid satte för Thors wagn. v. supr. c. 5. §. 6. in not. cfr. Edd. Isl. Mythol. 19 &c.
  10. ↑ Ad. Brem. de sit. Dan. c. 233
  11. ↑ A. Cels. mem. i Kongl. M:ts bref angående Calend. Förbätr. d. 30. Jan. 1739. Verel. not. ad Götr. S. p. 42.
  12. ↑ Odens bild i afguda-Templen war wäpnad som Mars, säger Adam. Bremens. de Sit. Dan. &c. c. 233.
  13. ↑ cfr. Huj. Hist. c. 5. §. 3.
  14. ↑ En förderfvelig lära war ock nu införd, at de rike woro kärkomnare hos Oden i andra werlden eller Walhall, än fattige och trälar. v. Verel. not. ad. Götr. S. p. 27.
  15. ↑ cfr. Tacit. de Germ. c. 14. Appian in. Celt. Lucan. Pharsal. L. 1. v. 458.
  16. ↑ cfr. c. 5. §. 13.
  17. ↑ J. Wild. Förb. p. 361. cfr. Huj. Hist. c. 4. §. 23.
  18. ↑ Hos Geter och Thracer är han kallad Gebelei-Zing af Gewele, Gebele, Ghew (Tart. och Pers. Seger, starkhet) och Zin, Zing, Gud, Herre, Kung, hvilket namn ock tillades Zamolxis. v. supr. c. 2. §. 4. cfr. Georg. Horn. Hist. Philos. L. 4. p. 226. & Strahlenberg descr. Russ. p. 76. En Odens gyllene Stod skall fordom blifvit förd til Bysantium och hållen i wördning. v. Svaning. de Dan. ap. Vexion. descr. Svec. L. 10. c. 2. Sax. Gr. L. 1. p. 12.
  19. ↑ Strahlenberg (L. c. p. 76.) berättar, at han en gång frågat en af Ostiackerne wid Obi-ström i Ryssland, hvart han trodde sin siäl komma efter döden: han svarade, at om han dog wåldsamligen eller i Biörnkrig, så kom han strax til himmelen: men dog han i sängen, så skulle han först länge tiena den stränge Guden under jorden. Desse Ostiacker bo i den neigden wid pass, som de gamle Scandianer kallat God-hem.
  20. ↑ Strahlenb. descr. Russ. p. 76. cfr. Valer. Max de Cimbr. & Celtiberis.
  21. ↑ Ar. Hvidf. in prol. de Relig. Pag.
  22. ↑ v. Huj Hist. c. 5. §. 11.
  23. ↑ Frigga är af gamla Götska ordet Frigan, älska, som ofta förekommer i Ulfilanske Biblen, liksom Figan deremot är hata, hvaraf Figande, fiende, feg, &c. äro komne (Verel. ad Götr. S. p. 52.).
  24. ↑ v. Huj. Hist. c. . §. 7.
  25. ↑ Ar. Hvidf. L. c.
  26. ↑ Friggas bild war Priapisk, säger Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 233. it. Ar. Hvitf. L. c. och målades med tekn af båda könen (Lund. Zamolx. c. 5.), efter kärleken hörer bådom til.
  27. ↑ v. supr. c. 5. §. 13.
  28. ↑ A. Båld. Diss. de Far. Relig. in Scand.
  29. ↑ Ad. Brem. de. sit. Dan. c. 233.
  30. ↑ Astagod kallas Frigga i Edda P. 2. de nom. Div. På gammal Götiska är Ast kärlek, Astar-Gydia, kärleksgudinna, Astrild kärleks-eld, Cupido, Astar-Od, kärleks wälde, &c. Astarod menas wara det samma som Asta-roth, Urania, Regina Cœli, som omtalas i Biblen (Jud. c. 10. v. 7. 1. Reg. 11. v. . 2. Reg. 23. v. 13. &c.): Denna Gudinna kallades af Græker och Romare Astarte (Verel. ad Götr. S. p. 53.). Seldenus de Diis Syriis mödar sig mycket, at taga rätt på detta namn.
  31. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 54.
  32. ↑ Verel. L. c. p. 52. O. Rudb. Atl. T. 2. c. 4. Lund. Zam. c. 5. §. 19.
  33. ↑ Tacit. de Germ. c. 40. säger, at någre Nordiske Germaner dyrkade Herthum eller Jorden, som ock på Tyska heter Erdte, kallandes henne c. 44. Gudarnes Moder: han beskrifver dess heliga Lund och Gudstienst på en öö, så at det ej annorstäds kan hafva warit, än i Scandinavien.
  34. ↑ cfr. And. Båld. Diss. de Fat. Relig.
  35. ↑ And. Cels. Mem. i Kl. M:ts. bref om Calend. Förb. d. 30. Jan. 1739.
  36. ↑ O. Rudb. Atl. T. 2. c. 6.
  37. ↑ Vesta, Terra, Juno, Venus, Bellona, Cybele, Luna, Diana, Isis och Ceres hafva äfvenså blifvit ihopblandade af Græker och Romare, så at de ofta alla blifvit tagna för den samma. cfr. Apulej. II. Met. Plutarch. de Is. & Osir. Diod. Sic. Bibl. E. p. 232. ap. Lund. Zamolx. c. 5. §. 19. 20. Orsaken är, at Hedningarne af naturens lius gerna sökt dyrka en alsmäktig Gudomlighet, utan at bry sig mycket om namnen.
  38. ↑ Ar. Hwidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
  39. ↑ Ar. Hwidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
  40. ↑ cfr. antec. c. 5. §. 8.
  41. ↑ Exempel her i Norden kunna ses i Odde Munks Historia Ol. Tryggas. R. N. C. 32. 33. 38. 41. 50. 51. 52. &c.
  42. ↑ cfr. Verel. ad Herv. p. 182. de Ing. Stenk. Er. Ol. Hist. Sv. L. 1. p. 54. 56. &c Sturl. de Ol. Tryg. & Ol. Haralds. T. 1. &c. &c.
  43. ↑ Ol. Sag. 109. 117. ap. Verel ad Herv. p. 30. Sturl. T. 108.
  44. ↑ Af de månge lekar och kärleks-spel, som den natten anstältes, hafva någre ment, at Moder-natten fådt namn, efter så många flickor då blefvo mödrar (Scheff. Ups. Ant. c. 10.). Sant är det, at Julen war en kärleks-tid och månaden en Skämte-månad. (cfr. A. Båld diss. de Fat. Relig.)
  45. ↑ Scaliger. de Emend. Temp. L. 2. cfr. Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 12.
  46. ↑ Den 11/22. Decembris eller en natt eller två senare.
  47. ↑ cfr. J. Wild not. ad S. Puffend. Hist. Sv. c. 1. p. 29.
  48. ↑ A. Cels. Mem. i Kl M:ts bref om Calendar. Förb. d. 30. Jan. 1739. cfr. Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 13.
  49. ↑ Vormius in Fast. Dan. L. 1. c. 7. och Is. Pontanus draga ordet Jul af ιχλοσ, en wisa, som söngs på Cereris helgd i Eleusis i Grækeland; men den helgden war den samma som wårt Disa-blot, hvilket snart skal omtalas. Somlige draga Jul af Johla, Jahla, Jula (genio indulgere, confabulari, skämta, roa sig (Verel. ad Herv. &c.); men det ordet kommer snarare af Jul, än Jul af Jola (v. O. Rudb. Atl. in Jul &c.) Beda de Rat. temp. c. 13. giör Jul til Oppositum mot Julii månad, som i wist mål är rätt; men namnet är äldre; ty Jul firades i Norden, förr Julii Cæsaris tid: likast är, at Jul är kommit af Hvel, Giöl, Juel, Hiul, et hvälfvande ting, (hvaraf Hiul, rota, ännu kallas), så at det är sant, som Scaliger säger (de Emend. Temp. L. 2. p. 170.), at Giuli är det samma som Tropicus, då Solen wänder om til annan årstid. cfr. M. Cels. Comput. Eccl. p. 43. Loccen. Rudb. Baz. &c. it. Gyrald. de Ann. & Mens. Senec. Trag. in Herc. Act. 1. &c. Jule-teknet på wåre gamle Runstafvar är äfven et Hiul.
  50. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 50. Ol. Magn. L. 3. c. 2.
  51. ↑ Jola-weizla, Jola-bod, (Commessationens, Sacra Hyemalia) skiedde äfven om midvintren i slutet af Januarii eller i början af Februarii månad (Verel. ad Herv. p. 57.), hvilken tid ännu i Sverige kallas lilla Jul.
  52. ↑ Verel. ad Herv. S. p. 31.
  53. ↑ Sturl. in vit. R. Haqu. Adalst ap. Scheff. Ups. Ant. c. 10 .p. 141.
  54. ↑ Desse lekar kommo öfverens med de Romares både Saturnalia och Lupercalia: Man slog sig om Julen aldeles lös och hade för sig alt det skiämt och alle de lekar, som kunde påhittas: wi hafve ännu många lämningar deraf, särdeles bland Allmogen i de mäst aflägse Landsorter: när en sådan myckenhet på det sättet kom tilsammans, war ej underligt, om mycket ohöfviskt påfans och könets kyskhet lopp mycken fahra, så at natten wäl i det anseendet kunde kallas Moder-natten (Scheff. Ups. Ant. c. 19. p. 152.) och månaden Skämte-månad, antingen af Skämt eller af Skam, skämma, okyska tidsfördrif (Scheff. L. c.).
  55. ↑ Ad. Brem. ap. Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 152.
  56. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 37.
  57. ↑ Blota är det samma på gammal Götska som dyrka (colere) och Blot är dyrkan (cultus): I Ulfilanske eller gamle Götske Biblen ser man: Svare mik blotan: de dyrka mig fåfängt. Marc. 7. v. 7. äfvenväl Blotande Fan nathan jah dagan: dyrkande Gud natt och dag: Luc. 2. v. 37. Hervid är märkeligt, at ordet Fan, (ännu på Polska Panie, på Ungerska Ban) som på gammal Svenska war en Herre och sielfva Gud, nu endast brukas til den onde Andan. Det har utan tvifvel samma uprinnelse som Pan, hvilken war en af de Grækers och Romares Gudar.
  58. ↑ cfr. Huj. Hist. c. 4. §. 3.
  59. ↑ A. Cels. L. c.
  60. ↑ Scheff Ups. Ant. c. 10.
  61. ↑ Ol. Sag. c. 109. 117. ap. Verel. ad Herv. p. 30.
  62. ↑ Åhr, ähring, har sit namn af Ard (aratio), ärja, plöja (arare), hvars lycka war högsta ögnemärket för de gamle Hedningars både tideräkning och Gudstienst (Verel. ad Herv. p. 53. 54.): Denna Göyas eller Disas, Åhrswäxtens eller Skördens, helgd hade fölgt til Scandien med de gamle Scyther från Græska neigden: Ceres eller Skiörden hade en dylik i Eleusis i Attica, kallad Mysterierne, som war den förnämste i hela Grækeland (cfr. Roll. H. A. T. 5. p. 23.): Sagan war at Gudinnan Ceres, då hon sökte efter sin Doter Prosperina, som Pluto bortröfvat, skulle wid Eleusis i en stor hungersnöd först funnit på Säd: detta har någon likhet med Sagan om wår Drotning Disa (v. supr. c. 3. §. 9.). I nio dagar warade den högtiden i Eleusis (v. Roll. L. c.), och äfvenså wårt Disa-ting i Upsala. (v. And. Båld. diss. de Fat. Relig. in Scand.). Denna Ährings- eller Sädes-Gudinna kallades också i gamla Norden Thorilda. v. Er. Ol. Verel. Chron. Rythm. Ol. Petr. ap. J. Wilde ad S. Puffendorf. c. 6. p. 130.
  63. ↑ A. Cels. L. c.
  64. ↑ Verel. ad Herv. p. 57.
  65. ↑ Til detta Disa-Ting wid Upsala församlades folk från hela Sverige och flera orter, som framdeles skal berättas: nu är ej annat tekn deraf öfrigt, än Upsala-marknad, som kallas Distingen.
  66. ↑ I Mars månads slut, hvilken månad också hos andra folk fådt namn af Krigs-Guden.
  67. ↑ Ol. Sag. c. 109. 117. ap Verel. ad Herv. p. 30.
  68. ↑ Sturles. T. 1. c. 8.
  69. ↑ Worm. Monum. L. 1. c. 5. menar, at i början giordes offren åt alla Gudarne på en gång; men at Mith-Oden (hvilken jag framdeles skal omtala) deruti giordt ändring. Om Wormius med denne Mith-Oden menar Oden Fridulfson, så kan han hafva skiäl; men den, som jag håller för Mith-Oden, hvilken lefde A. C. 342., lär aldeles icke befattat sig med blod-offren.
  70. ↑ Hvad Diod. Siculus omtalar (Bibl. L. 2. c. 47.) nemligen den präktiga Apollinis eller Solens Gudstienst hos de Nordiske, der Bores ätt förestod regeringen, den skiöne Lunden, det runda wälbeprydda Templet, Cithre-spelet til Gudarnes ähra, Språkets öfverenskommelse med Grækernes, dem desse Hyperboræer eller Nord-Män älskade, särdeles Athenienserne och Delierne, af hvilka månge warit hos dem och lämnat skänker med påskrifter, liksom Arbaris warit från dem i Grækeland, at förnya wänskapen med Delierne &c. Alt detta, säger jag, angår wäl de gamle Scyther eller Göter i Stora Svithiod; men icke dem, som bodde inom wårt nu egentelige så kallade Sveriges gränsor: Sådan granlåt wiste man her icke af i Diodori Siculi tid, som lefde öfver 100. åhr för Christi födelse.
  71. ↑ Tacit. de Germ. c. 9.
  72. ↑ Tacit. L. c.
  73. ↑ Ar. Hvidf. in prol. de Relig. Pag.
  74. ↑ Plin. L. 4. c. 12.
  75. ↑ cfr. Verel. ad Götr. S. p. 62.
  76. ↑ Vorm. ap. Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 135.
  77. ↑ Sax. Gr. Hist. Dan. L. 3. p. 38.
  78. ↑ cfr. Schönstr. Jnl. til Sv. Hist. MS. in Arch. Reg. Ant.
  79. ↑ Ad. Brem. de sit. Dan. c. 233.
  80. ↑ Man wille således gifva Solen eller Guden Thor igen det man trodde, at man af honom fådt. Af denna Säd, som honom offrades, är ännu en lämning, at man på somliga ställen om Julen betäcker golfvet med halm. I Catholiska tiden uttyddes denna Sed på halm och strå, som i krubban i Bethlehem tiente Frälsaren til säng.
  81. ↑ Scheff. Ups. Ant. c. 10.
  82. ↑ O. Rudb. Atl. T. 2. c. 5. Scheff. L. c.
  83. ↑ Sturl. T. 1. c. 18.
  84. ↑ cfr. Hialm. S. p. Halp.
  85. ↑ Den store Persiske Monarken Cyrus lät också offra hästar åt Solen (cfr. Roll. H. A. T. 1. p. 273.) och äfven andra kreatur åt jorden, som svarar emot wåras Disa-blot. Sådant lärdes honom af Magerne, från hvilka afguda-offren tyckas wara komne til Scytherne.
  86. ↑ Edd. Mythol. 8. 9.
  87. ↑ Medan Frey, den Guden, som betydde en klar himmel, nu dyrkades om Julen tillika med Thor (v. supr. §. 6.) eller Solen; så tycks, at Galten framkommit för hans skull, efter han mentes hafva för sin wagn Galten Gyllenborst, af hvilken lyste öfveralt och som kunde ränna fortare än någon häst. (Verel. ad Götr. p. 50. cit. Edd. cfr. Edd. Mythol. 43.)
  88. ↑ Verel. ad Herv. p. 60. 138. cfr. Tacit. de Germ. c. 44.
  89. ↑ v. supr. §. 6.
  90. ↑ cfr. Verel. ad Herv. p. 50.
  91. ↑ Verel. ad. Götr. p. 52.
  92. ↑ Bång. Hist. Ecel. L. 6. c. 15. Dithmar. Ep. Merseb. Chron. L. 1.
  93. ↑ Sturl. T. 1. c. 30.
  94. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Ang: L. 1. p. 11.
  95. ↑ Konungarne brukade at offra sine Söner åt Saturnus, hvilket gifvit anledning åt den dikten, at Saturnus upätit sina barn: desse menlöse brändes på bål eller i et stort glödande Koppar-beläte, som kallades Moloch (v. Roll. H. A. T. I. p. 193. 194.). At ofra menniskior hafva eljest alla hedniska Släkten under Solen brukat, äfven Peruvianerne i America (Moral. Hist. Ind. L. 5. c. 15.): Mexicanerne hafva offrat en gång ända til 5000. af sine fångar (Id. L. 5. c. 21.): den seden war äfven Scandianisk; ty i Norden offrades mäst fångar och trälar.
  96. ↑ Sturl. T. 1. c. 45. Verel. ad Herv. S. p. 32. &c.
  97. ↑ Herodot. L. 4. c. 62.
  98. ↑ Verel. ad Herv. p. 124. 125. &c.
  99. ↑ Homer. Iliad. 23. säger, at Achilles upbrände 12 Trojaniske ynglingar på Patroclis bål: på Pallantis upbrände Æneas otta, säger Virgilius.
  100. ↑ Roll. H. A. T. I. p. 193. 194. 200.
  101. ↑ Deutr. c. 12. v. 31. 2. Paralip. c. 28. Ps. 106. v. 37. &c. &c.
  102. ↑ cfr. Roll. H. A. T. 3. p. 474.
  103. ↑ v. supr. §. 7. cfr. Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 117.
  104. ↑ C. 5. §. 4. cfr. Arnkiel. Cimbr. Heid. Relig. Hamb. 1702. Dithmar. Annal. Merseb. L. 1. in vit. Henr. I. Imp.
  105. ↑ Den Högtid, som firades Gudinnan Ceres til ähra i Eleusis i Attica och war den förnämsta i hela Grækeland, kallad Mysterierne, påstod äfvenså altid i nio dagar (Roll. H. A. T. 2. p. 23.). Likså war det med de Skåde-spel, som Alexander den Store firade i Dium i Macedonien, innan han bröt up mot Darius; de woro inrättade af hans Förfäder, til Jupiters och Musernes ähra, och warade i nio dagar, efter dessa Gudinnors antal (Roll. H. A. T. 6. p. 218.).
  106. ↑ Dithmar. Ep. Mersib. Chron. L. 1. säger, at til Oden offrades 99 kreatur, som bestodo af Hästar, Hundar och Hökar eller Tuppar i ställe för Hökar. Arild Hvidfeldt (in prol. de Relig. Pag.) säger, at uti 9 dagar offrades 9 slags diur för Altaret och hvar dag lades en menniskia til.
  107. ↑ cfr. A. Båld. Diss. de Fat. Relig. in Scand.
  108. ↑ Äfvenså skall den wise Minos på Creta ej allenast hvart nionde åhr gådt in i en bärgs-kula, at tala med Jupiter och af honom lära de Lagar, som han sedan förkunnade folket (Strab. Geog. L. 16.); utan ock tvingat Athenienserne, at skicka sig hvart nionde åhr siu gossar och siu flickor, at offras åt Minotaurus (Roll. H. A. T. 4. p. 493.). Theseus frälste sit fädernesland från den skatten.
  109. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 233. 234. Er. Ol. Hist. Sv. L. 1. p. 2. 3. Crantz in prol. ad Hist. Svec. Ol. Sag. c. 69. &c.
  110. ↑ Det war allenast sedan en och annan i Sverige på sina resor utrikes antingen blifvit Christen eller fådt någon kunskap om rätta himmelska Läran, som det blef sådane tillåteligt, at lösa sig från afguda-offren med penningar. (v. Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 234.).
  111. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 234.
  112. ↑ Alsherjar-ting will säja så mycket som all Härens eller hela folkets möte, liknandes Anglo-Saxonernes Wittena-Gemot (v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 150.) eller Laga-möte, då alla Fylkes-Kungar och smärre Höfdingar, likså her som i Engeland, samlades på et ställe, erkände en Öfver-Herre och rådgiorde om alt hvad hela folkeslaget i gemen kunde angå. Man hade således på Alsherjar-Ting icke allenast med Gudstiensten och offren, som warade allenast i nio dagar (Schol. ad Ad. Brem. ap. Lund. Zam. c. 5. § 21.), at giöra, utan ock med öfverläggningar om hvad som rörde hela landet och med tvisters biläggande mellan små Kungar eller folk, som ej funno sig i stånd at sielfva taga sig rätt. Detta war det stora Alshärjar-ting, som bör åtskiljas från de mindre, hvilka höllos hvart åhr i Göye-månad. v. Verel. ad Herv. S. p. 59.
  113. ↑ Svaning. Comment de reb. gest. Dan. L. 3. ap. Wexion. Descr. Svec. L. 10. c. 2.
  114. ↑ Tacit. de Germ. c. 6. sub. fin.
  115. ↑ Ælian. Var. Hist. L. 12. c. 23.
  116. ↑ Ad. Brem. L. supr. cit.
  117. ↑ Procop. Hist. Goth. L. 3. cfr. Rap. Thoyr. Hist d'Angl: T. 1. p. 81. Jornand de R. Get. &c ap. Verel. ad Götr. S. p. 62.
  118. ↑ De gamle Estlänningar köpte sig trälar utan minsta fläck och fel, dem de offrade til sine afgudar, som liknade drakar och foglar. v. Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 224.
  119. ↑ cfr. Sturl. de R. Ol. Har. & Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 137.
  120. ↑ Arngrim. in Monum. Isl. Eyrbyggia.
  121. ↑ Watzhyrna ap. Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 137. Messen. Sveop. c. 5. Joh. Magn. L. 1. c. 12.
  122. ↑ Man kan wäl tänka, at det äfvenså tilgick her wid slika tilfällen som på andra orter, der menniskior offrades: I Carthago hade sielfva mödrarne hiärta til at smeka och upmuntra sina barn under plågorne, at de ej skulle skrika eller dermed, som troddes, förtörna Gudarne (v. Minut. Fel.). Offrens skrik förtogs ock med Pipor och Trummor (Plutarch. de Superstit. p. 171.). Man mente at Gudarne ej wäl uptogo offret, om det ej war nögdt til at dö (Tertul. in Apol.).
  123. ↑ Sturl. T. 1. c. 18. cfr. Verel. ad Herv. p. 124. &c. Scheff. Ups. Ant. c. 10.
  124. ↑ Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 133.
  125. ↑ cfr. Peringsch. Mon. Ullerak. p. 291.
  126. ↑ Et sådant Altare eller Offerställe kallades af de gamle Göter Hunslastad (v. Bibl. Ulfil. Math. 20. v. 23); ty offer kallades Hunsl, Honsel, Husl. v. LL. Westrog. &c Ostrogoth. ap. Dikman. Antiq. Eccl. 4. fl. p. 45. Offerställe kallades ock fordom Stall. v. S. Olofs-Sag. ap. Dikman. L. c.
  127. ↑ At en sådan eld warit i bruk, så wäl hos Hedningar som Judar, är almänt bekant: Scyther, Græker, Romare hafva warit mycket mone derom; men ingen mer än Perserne, som med elden beteknat sin Gudomlighet.
  128. ↑ Sådan eld kallas hos Almogen Gnie-Eld och tros äga mycken dygd. v. Diss. Lund. sub. Sv. Bring. de Gothungia. 1745.
  129. ↑ cfr. J. C. Dithmar. com. in Tacit. de Germ. c. 27.
  130. ↑ Watzhyrna Isl ap. Arngr. in Crymogæa.
  131. ↑ Scheff. L. c.
  132. ↑ Så war det med Thorolf Mostrarskeggs Afgudahus på Island (Eyrbygga. MS. c. 4.): Altaret eller eldstaden, (som lär ej annat warit än en öpen Spis) stod midt på golfvet och kärilen bredevid: der omkring war en ring, wid hvilken man skulle svärja Elden eller giöra löften (cfr. Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2.).
  133. ↑ Offerblodet kallades Hlut och kärilet Hlutbolla (M. Wretman. diss. de Fict. Ups. Num. Ups. 1683.). Hlut, Laut, Lot, Lut betyder egenteligen på gamla språket en wätska, at rena sig med: ordet brukades wid afgudatiensten i samma mening som wige-watn (Scheff. Ups. Ant. c. 10. p. 139.). Laut-bolla war således det samma som en Bägare med helig saft. Et kopparkäril af wacker blå Email, brukadt wid afguda-offren, fans för en tid sedan wid Upsala. v. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 13. MS. v. sup. c. 4. §. 1.
  134. ↑ cfr. ad Brem. de sit. Dan. c. 224.
  135. ↑ En koppar-knif, som brukades til at flå huden af boskap, wid de Hedniska offren så wäl her som annorstädes, öfverdragen med den gröna Emaillen, och wackrare, än den Don MontFaucon infört i sit stora wärk L'Antiquitè Expliquèe, förwaras i Kongl. Antiquitets Archivo i Stockholm tillika med et litet dertil hörande koppar-fat.
  136. ↑ Sturl. T. 1. de R. Haq. Ad. & Ol. Trygg. it. Hialm. S. per Hialm. &c.
  137. ↑ Scheff. L. c. c. 10. p. 140.
  138. ↑ Strab. L. 7. cfr. Stuck. de sacris. p. 110. cit. a Scheff. L. c.
  139. ↑ Sturleson T. 1. c. 42. berättar om Granmar, Konung i Södermanland, at han märkte på afguda-offret i Upsala, det han ej lång tid hade at lefva; ty reste han hastigt hem igen. Sådana Orakler och Offer-spådomar woro således i bruk i Sverige äfven som hos Egyptier, Assyrier, Græker och Romare: Ahningar, missfödsel, Himmelsbloss, Cometer, Förmörkelser, owanliga händelser, alt war Prophetier, spådomar och wissa tekn i Hedendomen så her som annorstäds cfr. Roll. H. A. T. 5. p. 27. 29. En god och helig mening i första början, at fråga Gud, wansläktade til sådana widskiepelser.
  140. ↑ cfr. Dud. de S. Quint. ap. Scheff. L. c.
  141. ↑ När Tacitus de Germ. c. 39. talar om de gamle Svevers heliga Skog, hvaruti de dyrkade sine Gudar (ty Sveverne på denna och andra sidan Östersiön måste ofelbart haft samma Gudstienst; så giör han det, sig kanskie ovetterligen, med en vers: — — — Auguriis Patrum & prisca formidine sacram. v. Conring. not. ad Tacit.
  142. ↑ Ar. Hvidf. in prol. de Rel. Pag.
  143. ↑ Sturl. ap. Scheff. L. c. p. 139. Verel. ad Herv. p. 54. M. Wretman. diss. de Fict. Num. Ups. 1683.
  144. ↑ Scheff. L. c. c. 10. &c. it. Watzhyrna. Isl. ap. Arngr.
  145. ↑ O. Rudb. Atl. T. 2. c. 5.
  146. ↑ Alb. Cranz. prolog. ad Hist. Sv. c. cfr. Messen. in Svanhw. Act. 2.
  147. ↑ O. Rudb. L. c.
  148. ↑ A. Båld. Diss. de Fat. Relig. in Scand.
  149. ↑ Ad. Brem. de sit. Dan. c. 234. cfr. Lucan. Pharsal. L. 3. cfr. Tacit. de Germ. c. 9. 39. 43. &c.
  150. ↑ Ad. Brem. L. c.
  151. ↑ O. Rudb. L. c.
  152. ↑ Sturl. T. 1. c. 10.
  153. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 67.
  154. ↑ Verel. ad Herv. S. p. 54.
  155. ↑ Det war ej allenast wid Afguda offren, utan ock eljest wid alla stora Gästebud och samqväm, som man drack Gudarnes skålar (M. Wretm. diss. de fict. Num. Ups. 1683.): Sedan äldsta Gudaläran war af sig kommen, i ställe för man i Sverige drack Thors, Odens och Friggas minnen, drack man i Norige Odins, Freys och Niords. v. Sturl. ap. Scheff. Ups. Ant. p. 143.
  156. ↑ Scheff L. c. c. 10. p. 144.
  157. ↑ Heraf är det ordet godt åhr kommit, som än brukas, när den ene dricker den andre til.
  158. ↑ Ad. Brem. de. sit. Dan. c. 234.
  159. ↑ cfr. Diod. Sic. L. 2. c. 47.
  160. ↑ Edd. Mythol. 6. 7. cfr. Huj. Hist. c. 5. §. 9.
  161. ↑ cfr. Sturl. de R. Hag. Adalst. ap. Verel. ad Herv. S. p. 30. M. Wretm. diss. de Fict. Num. Ups. 1683.
  162. ↑ Ar. Hvidf. in prol. de Relig. Pag.
  163. ↑ Verel. ad Herv. p. 124.
  164. ↑ Gode eller Gudge kallas en Prest i Ulfilanske Biblen: Sinistans Gudgains, de äldste, wyrdigaste Präster, Maistans Gudgains, Öfvereste Präster, Pontifices. cfr. Verel. ad Götr. S. p. 61.
  165. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 61.
  166. ↑ Scheff. Ups. Ant. c. 9. A. Båld. diss. de Fat. Relig. Arild Hvidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
  167. ↑ Sturl. T. 1. c. 2.
  168. ↑ cfr. Tacit. de M. Germ. c. 11. p. 73.
  169. ↑ Joh. Magn. Hist. Sv. G. L. 1. c. 13. ap. A. Båld. Diss. de Fat. Relig.
  170. ↑ cfr. Edd. Isl. in Reg. nom. J. Salan. æt. aur. Hesiod. Ups. 1686. Verel. ad. Herv. S. p. 124. cfr. Rimbert. 16. 35. &c. Guald. 57. 19. ap. örnh. in Breviar. S. Ansgar. ad. a. 861.
  171. ↑ De Wisende Män, Prästerne (Magi, Sacerdotes), blefvo frågade wid et blod-offer i den dyra tiden i Ridgötaland, huru Gudarnes wrede skulle blidkas: de svarade, at den förnämste yngling i landet skulle offras: Kung Heidrik slog då ihiel både Svärfar och Svåger, offrade dem Oden och beströk Afguda-beläten med deras blod. (v. Verel. ad Herv. S. p. 124.): Äfvenså frågades Gudarne af Kung Wikars Krigshär eller Flotta, huru motwädret skulle stillas: de som giorde Präste-syslan svarade. at en Man ur Hären skulle hängas: Lotten föll på K. Wikar sielf och han blef hängd, Solen til ähra. v. Götr. Sag. p. 34.
  172. ↑ Alfhild, Kung Alfs Doter i Alfhem, war Friggiska Offrets Förestånderska (Verel. ad Herv. S. p. 30.): äfvenså war Ledur, Kung Gudmunds Syster på Gläsiswall dertil utsedd (Herrauds Sag.) i Jumalas eller Gudarnes Moders (Den Gyllen Qvinnans) Tempel i Biarmaland. Kolfrosta, som war der förut, war äfven en Kungelig person, (v. ib.) och Thorgerd Horga-brud i Norrige (Sturl. T. 1. c. 45. Verel. ad Herv. p. 32.) war också förmodeligen Storsläktad.
  173. ↑ Verel. ad Herv. S. p. 30.
  174. ↑ cfr. H. Hist. c. 5. §. 8.
  175. ↑ Herauds. S. p. 24.
  176. ↑ cfr. Odde Munk. Hist. Ol. Tryggas. c. 3.
  177. ↑ Avent. Annal. Bojor. L. 1. 7. §. 5. Jornand. de R. G. c. 24. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 15.
  178. ↑ v. Supr. c. 5 §. 2. in not.
  179. ↑ Tacit. de M. Germ. c. 8. p. 49. kallar en Alruna Aurinia och gör henne til alla konsters Gudinna: En Voluspa eller Götisk helig lära kallar han Weleda (v. supr. c. 5. §. 2.), som svarar emot wårt Vel eller Ve (helig och Liöda (Spåqvinna). Hulda har ock warit både hos Göter och Ebræer en Troll-Gudinna v. supr. Alruna är efter ordet en Alt-rönande, altförfarande, altvetande. cfr. Locen. Ant. S. G. 1. supr. cit.
  180. ↑ Harg, Horg, (på Anglo-Saxonska Hærg) war et heligt rum eller Afguda-hus på gammal Götska (Sacellum, Altare): ännu heta åtskilliga orter her i landet Harg och der hafva i Hedendomen utan tvifvel warit offerställen. Horga-brud war således En Templet inwigd Flicka och ej som Arngrim. cit. à Steph. ad Sax. Gr. p. 142. det uttyder, nemligen Et Qvinno-beläte efter Horgalands (i Norige) sed.
  181. ↑ Olof Tryggasons Saga berättar, at när Håkan Jarl den rike eller gode i Norige slogs med Jomswikingarne (Julins-boarne i Pomern) til siös, steg han någre gånger til lands om natten, at åkalla Gudarne; men det wille alt intet hielpa, förän han offrade åt Thorgerd Horga-brud sin nio-åhra son: då wan han seger öfver fienden. Denna Thorgerd war en offrets förestånderska.
  182. ↑ Herodot. L. 2. c. 54.
  183. ↑ v. supr. c. 4. §. 18.
  184. ↑ Lund. Zamolx. c. 5. §. 15.
  185. ↑ Sådant war Thorolf Mostrarstångs Afguda-hof på Island (Eyrbyggia. MS. c. 4. ap. Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2.) och Håkan Jarls, som beskrifs i Ol. Trygg. Sag. p. 120. Sådant har ock utan tvifvel warit wid Tegneby i Bohus-Län (v. Joh. Ödman. Bohusl. Beskr. Stockholm 1746. p. 228.) och på otaliga ställen her i Norden.
  186. ↑ Baldurs-haga eller hof i Norige war äfvenså omkring plankadt (Frithiof Fräknes Sag. c. 1.).
  187. ↑ G. Wallin. Sigt. St. & cad. æt. 1.
  188. ↑ Herrauds S. p. 24. &c.
  189. ↑ Herrauds S. L. c. säger, at pellet war mera wärdt än tvänne Skieps-laster af det rikaste Skiepp, som seglat öfver Grækelands haf.
  190. ↑ G. Wallin, L. c.
  191. ↑ Man har giordt så åtskilliga beskrifningar om detta Tempel, at jag ej törs någondera antaga: Johannes Magn. giör en afmålning deraf (L. 1. c. 8.) och med honom Bazius i sin Kyrkio-Historia, som är trykt i Rom in ædibus S. Brigittæ: en annan giör Ol. Rudbeck (Atl. fig. 44.), som än mer prydes af Peringschöld (Mon. Upl. Sect. 1. c. 2.); men som jag märker, at man stöder sig på gamle Græske Auctorers berättelser, om något antingen sanfärdigt eller diktadt Afguda-Tempel i Scythien långt för än Upsala blef påtänkt, så lämnar jag saken derhän och antager endast hervid hvad jag finner säkert och troligt.
  192. ↑ Crit. p. 1103. &c.
  193. ↑ ad. Brem. de sit. Dan. c. 233.
  194. ↑ Ritningen deraf kan ses i Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2. p. 151. 152. 156.
  195. ↑ Sådane gårdar eller ringmurar, som inneslöto de gamles offerställen, kallades Kättar eller Kedior och Skid-gårdar eller Plank: de kallades ock Ormar eller Drakar, efter de slingade sig i rundel, hälst när de woro af sten och omkring Konunga-hus eller Jungfru-burar (v. post. c. 8. §. 20. cfr. Peringsch. L. c. p. 148.):
  196. ↑ Ad. Brem. L. c. Ar. Hvid. in prol. de Relig. Pag. Joh. Magn. Hist. Sv. Goth. L. 4. c. 3. Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2. p. 156.
  197. ↑ Peringsch. L. c. p. 146.
  198. ↑ Alb. Cranz. prol. in Hist. Sv. Goth. Ar. Hvidfeldt. in prol. de Relig. Pag.
  199. ↑ Främmande och långwäga resande, som ej warit wahne wid Sveriges Tallar och Granar, hvilka äro gröne både winter och sommar, lära först hafva berättat om detta träd, hvilket sedan flere och äfven Inhemske ansedt som en förunderlig sak.
  200. ↑ cfr. H. Cap. §. 17. in not.
  201. ↑ Hall, Holl, Heal, betydde egentligen en stor Sal, Hof eller Kungshus: I Ulfilanske Biblen kallas Tempel Alh. cfr. Loccen. Ant. Sv. G. L. 1. c. 2. p. 14.
  202. ↑ Skur, Skiör, et Afgudahus (v. Petr. Claud. Descr. Norv. c. 28.), af Skära, Utskurne bilder och prydnader. Hos Otfrid. L. 1. Paraphr. Evang. c. 15. de Zacharia läser man: Ingianger the Skioro: Han ingick i Templet.
  203. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 1. c. 2. p. 14.
  204. ↑ cfr. H. Cap. §. 10.
  205. ↑ Verel. ad Herv. S. p. 22. Sturl. in Ol. Trygg. c. 27.
  206. ↑ Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2. p. 149.
  207. ↑ cfr. Herodot. ap. Peringsch. L. c.
  208. ↑ Ol. Tryggas. Sag. ap. Verel. ad. Herv. p. 32.
  209. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 55.
  210. ↑ Alfar eller Nissar, som i äldsta Gudaläran svara emot Änglarne, woro nu små Hus-Gudar, Tomtgubbar, Rån &c. Om Siguater Skald från Norige, berättas i Olofs Saga, at han på sin resa ej slapp in på en ort i Westergötland, kallad Hofva (af Hof, Afguda-hus), efter der war heligt den dagen och et offer inrättadt: äfvenså hände honom på en annan gård i Westergötland, der hustrun mötte honom i dörren och bad honom ej komma in, medan der giordes Alfar-blot. Tacit. de Germ. c. 43. kallar denna Alfa-blot Alcis.
  211. ↑ At denna slags Afguda-dyrkan warit starkt i bruk, kan ses af gamle Uplands-Lagen, som så säger: Ingin skal a lundir ella stena tro: Ingen skal tro på lundar eller stenar.
  212. ↑ I Skåne och Broby Sokn wid Friggetofta är en Lund, som warit helgad Frigga eller Frey, der man utan tvifvel giordt sina offer. v. P. Loven. Diss. de Gothungia: præf. Sv. Bring. Lund. 1745. Äfvenså wid Tegneby i Bohus-Län. v. J. Ödman. Bohus-Beskr. Stockh. 1746. p. 288.
  213. ↑ Plin. H. N. L. 4. c. 12. Stiernhök. de Jur. Sv. Vet. L. 2. p. 2. c. 8. Odde Munk, Hist. Ol. Tryggas. c. 48.
  214. ↑ Man kan döma af Gulatings-Lagen i Norige (Krist. Balk), som i första Påfvedömet är giord, huru stora widskiepelser warit qwara af Hedendomen: der förbiuds at tro på Rån i floder och grafvar, at gå ut om natten til at få weta sit öde (en wiss natt om åhret, Moder-Natten eller Jule-natten, hvilket kallades åhrsgång) at upwäcka de döda, at försvärja sig åt Troll mot skatters finnande i jorden &c. v. Verel. not. ad Herv. p. 99.
  215. ↑ Et sätt, at spå om tilkommande ting war det, at af et färskt frukt-träd skars en qvist, som åtskildes i lederne, och på hvar led sattes wissa märken: Alle desse delar kastades på et hvitt kläde: war allmänt rådslag för handen, så skulle en Präst wara tilstäds: war det bara enskylt, så giorde Husbonden i huset tilfyllest: han tilbad Gudarne, seendes up til himmelen; men under upseendet tog han tre leder af qvisten up af kädet: passade de sedan hop efter sina märken, så lyckades saken, som förehades; men tvertom, så framt de ej passade. Et annat sätt, at försöka hvad lycka et krigståg skulle hafva med sig, war det, at man lät en krigsfånge slås med en af Landsens barn: om den förre wann, så blef ingen ting företagit; men tappade han, så gick det fort. Tacit. de Germ. c. 10. Ar. Hvidfeldts prol. de Relig. Pag.
  216. ↑ Cfr. Tacit. de Germ. c. 10. Roll. Ha. A. T. 5. p. 27. 29. Ar Hvitf. in prol. de Relig. Pag.
  217. ↑ Sturl. T. 1. p. 21. T. 2. p. 193. Ar. Hvidf. L. c. Tacit. de Germ. c. 10.
  218. ↑ Man kan jämföra Darii Hystaspis wahl til Persiske Thronen, som skiedt genom hästens gnäggande.
  219. ↑ Tacit. de Germ. c. 10. Ar. Hvit. in prol. de Relig. Pag. Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 25.
  220. ↑ Renhielm. not. ad Torst. Wik. S. p. 44.
  221. ↑ Til Grækeland mentes Trollkonsten först wara kommen med en Hostanes, som fölgde med Xerxis krigshär, til Italien med Circe, til Colchos och Thessalien med Medea (v. Renhielm ad Torst. Wik. p. 44.): Men orätt skylles den wise Scythiske Höfdingen Abaris för trolldom: hans förunderlige staf, som han sades fådt af den Nordiske Apollo, och hvarmed han skulle farit från ytterste Norden til Grækeland öfver bärg, strömmar, kärr &c. (Jamblich. vit. Pythag. c. 19. 28.) beteknar allenast hans wett eller ock hans oförtrutenhet och lycka, at genomgå alla slika svårigheter, och tiena sine långwäga wänner.
  222. ↑ De Egyptiers och Chaldéers wishet, som sedan blifvit Svartkonst, war ej obekant i Sverige för Odens ankomst (v. sup. c. 4. §. 15.); men Oden omstöpte den, som alt annat, och det är grunden til den sedermera så kallade Trollkonsten: Imedlertid är det wisst, at Oden beskyltes för mycket af denna art, som ej annat war, än hans snällhet, slughet, tapperhet och wighet.
  223. ↑ Herrauds & Bos. Sag. Sturl. T. 1. c. 7.
  224. ↑ Oden lärde Prästerne Trollkonsten dels genom Runor, dels genom en art af wisor, som kallades Galdrar, hvaraf Asarne eller Gudstienstens föreståndare kallades Galdra-smider eller Trolldoms-Konstnärer, dels ock genom et kokande, som hette Seid, hvilket de så kallade Gudinnor eller Offrens förestånderskor mäst lärt, efter karlarne räknade det för skamligit. Om alt detta kan ses Sturl. T. 1. c. 7.
  225. ↑ Lucianus in Philopseud. p. 335. säger, at han, som aldrig trodt sådant, blef öfvertygad, då han såg den Hyperboriske främlingen eller Barbaren giöra så otroliga saker. cfr. Ol. Magn. L. 3. c. 16. & Petr. Claud. cit. à Scheff. in Lapp. Illustr. p. 119. Håkan Paulson Jarl från Orkenöyar kunde ej nog förundra sig öfver den kloke Mannen eller Trollkarlen han råkade i Sverige på sina resor, som sade honom förut alt hvad honom hända skulle (Torm. Torf. Orcad. c. 17.), afrådandes honom från den nya Lära (Christendomen), som då begynte framlysa i Nordiska werlden.
  226. ↑ Gretters Historia berättar om en Troll-qvinna, at hon skar ut Runor i en trä-klabb och färgade dem med sit blod: dermed söng hon de förmenta kraftiga orden, gåendes baklänges och mot-syles kring om klabben: sedan utgiöt hon många faseliga förbannelser och kastade trä-klabben i siön, biudandes honom flyta til Drangö och blifva Gretters olycka. I Herrauds-Saga kan ock läsas om Trollkonan Bufilas långa widskiepliga böner öfver Kung Ring, som derigenom förskräktes och bewektes från sit upsåt. &c. &c.
  227. ↑ v. Naudé. Apol. de Grands Hom. &c.
  228. ↑ Olear. Itin. Pers. L. 2. c. 9. säger, at Esterne hade samma sed.
  229. ↑ I K. Harald Hårfagers tid i Norige födde Thora, Håkan Lade-Jarls Fru, et pilte-barn, när hon på et skiepp om natten lagt in wid en klippa til lands: Sigurd Jarl öste då watn på barnet och kallade det efter sin Fader Håkan. (Sturl. T. 1. c. 40.) K. Harald Hårfager sielf blef med watn bestänkt, då han föddes. v. Sturl. Halfd. Swart. S. c. 7. T. 1. p. 71. Med samma hedniska Dop döptes Olof Tryggason och Knut (v. Sturl. T. 1. p. 223. &c.) och samma sed hafva de gamle Ester brukat (v. supr. p. 190.).
  230. ↑ Sturl. T. 1. c. 40. it. p. 223 edit. Peringsch Olear. Irin. Pers. L. 2. c. 9. Er. Wall. Diss. de rit. Bapt. Vet. Sv. Ups. 1729.
  231. ↑ Cfr. Hist. Eccl. Magdeb. Cent. 4. c. 6. Beda de rat. Temp. H. Spegel. Hist. Eccl. P. 20.
  232. ↑ Matth. 3. v. 6. it. 21. v. 25. Marc. 11. v. 30. Luc. 3. v. 16. Joh. 3. v. 23. &c &c.
  233. ↑ Cap. Run. 21.
  234. ↑ Ctefias ap. Sheringh. orig. Angl. p. 454.
  235. ↑ cfr. H. Hist. c. 5. §. 13.
  236. ↑ cfr. H. Hist. c. 6. §. 3.
  237. ↑ C. 4. §. 20.
  238. ↑ Ar. Hwidf. prol. de Relig. Pag.
  239. ↑ Sådane kallades Jätte-grafvar, hvaraf ännu många igenfinnas i Sverige. v. sup. c. 4. §. 20.
  240. ↑ Sturl. T. 1. c. 8. Scheffer. Ups. Ant. c. 18. p. 357.
  241. ↑ At på detta sätt kläda de döde, har intil wår tid warit i bruk i den gamla Wikinge-bygden Wingåker.
  242. ↑ J. C. Dithmar. Comment. in Tacit. c. 27.
  243. ↑ Tacit. de Germ. c. 27. Sturl. L. c. J. Kempe Diss. de Urn. Vet. Ups. 1706. cfr. Homer. Odyss. λ. v. 74. de Elpenor.
  244. ↑ Nicol. Damascen. ap. Sheringh. L. c. p. 454. cfr. Cæsar. de Bell. Gall. L. 6. c. 18.
  245. ↑ Cæsar de bell. Gall. L. 6. c. 18. säger det samma om Gallerne, som et gammalt Scythiskt folk. Elpenor säger hos Homer. Odyss. λ. v. 74. Bränn mig (efter min död) med så många wapn jag har igen. At wåre gamle Svenske hade den seden, war ej underligt, när han fans hos Tauriske Scytherne, som med dem war et och samma folk (v. Nic Damascen. ap. Sheringh. p. 454).
  246. ↑ Cfr. Rap. Thoyr. H. d'Angl. L. 1. p. 11.
  247. ↑ Nanna Nefsdoter, Hustru åt Balder, en af Odens Söner eller följeslagare hit til Scandien, lät bränna up sig tillika med sin Mans lik (Edd. Isl. Mythol. 43.), och altifrån den tiden brukade Hedniska både Drotningar och Bond-hustrur samma sed, följandes äfven Männerne i döden, då de låto sätta sig obrände i hög, som snart skall omtalas.
  248. ↑ Cfr. Solin. & Pomp. Mela L. 2. c. 2. Rollin. H. a. T. p. 109.
  249. ↑ Sturl. L. c. Verel. ad Herv. S. p. 81.
  250. ↑ Sturl. T. 1. c. 10. Vorm. Mon Dan. &c.
  251. ↑ cfr. Sturl. T. 1. c. 11.
  252. ↑ Sturl. T. 1. c. 8.
  253. ↑ And. Bald. Diss. de Fat. Relig. in Scand.
  254. ↑ Sådane Ättebackar, som äro otalige her i Sverige, finnas ock nog i gamla Scythiska bygden: til ex. wid Pyziora-ström och staden Tzordin i Ryssland (Strahlenb. Descr. Russ. p. 103.) så wäl som på många andra ställen åt den sidan.
  255. ↑ Er. Benz. Coll. Anc. Patr. c. 1. §. 13.
  256. ↑ Ar. Hvidf. in prol. de Relig. Pag.
  257. ↑ cfr. J. Kempe. Diss. de Urn. vet. Ups. 1706.
  258. ↑ Er. Benz. Coll. Hist. Part. L. c. cfr. Huj. Hist. c. 4. §. 20. in not.
  259. ↑ v. supr. c. 4. §. 20.
  260. ↑ Sturl. T. 1. c. 12.
  261. ↑ Olof Digerben i Norje lät sätta sig i hög (Ol. Saga) och Arngrims tolf Söner begrofvos obrände med sina wapn på Samsö (Herv. S. c. 5.).
  262. ↑ Baluz. T. 1. p. 253.
  263. ↑ cfr. Hervara S. c. 5.
  264. ↑ cfr. Fragm. Bravall. ed. Peringsch. p. 31.
  265. ↑ Denna sed, at hustrun fölgde mannen i döden, wahrade in til slutet af niohundrade-talet, då Drotning Sigrid den Storrådiga ej särdeles tykte derom, utan snarare skildes wid sin Man Konung Eric Segersäll, än at hon med honom wille begrafvas. v. Odde Munk. Hist. Ol. Trygg. ed. Renh. c. 2. Ännu i wåre dagar brukas denna orimmeliga sed på åtskilliga orter i Africa, serdeles hos Negrerne wid Sester-strömen. v. Voyag. du Chev. Des Marchais en Guinée & Cayenne 1724. 25. 26. 27. T. 1. c. 8. cfr. Malabarisch. Bericht der Dänisch. Mission. Test. A. Bergner.
  266. ↑ Herodot. c. 71. 72. Odde Munk Hist. Ol. Tryggas. ed. Renhielm. c. 2. Sturl. in præfat. ad Hist. Reg. Sept. de R. Dan. Mikillati. Sax. Gram. Hist. Dan. L. 8. p. 147. ap. Laur. Benz. Diss. de Re Metall Sv. G. Ups. 1703.
  267. ↑ cfr. Fragm. Bravall. ed Peringsch. p. 31.
  268. ↑ cfr. Loccen. LL. Westrog. p. 104. 107. it. Strahlenb. Descr. Russ. p. 75. 77.
  269. ↑ Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 13.
  270. ↑ Verel. ad Götr. S. p. 55.
  271. ↑ Sturl. T. 1. c. 13.
  272. ↑ Alm. & Eigil. Sag. ed. Salan. p. 138:
  273. ↑ Herv. S. c. 20.
  274. ↑ Rimbert. vit. S. Ansgar. c. 23. Er. P. Salan. Diss. de Er. Victorioso.
  275. ↑ Act. Apost. c. 14. v. 11.
  276. ↑ J. Wildes Præp. hodeg. P. 2. §. 84. not. 4. it. Ejusd. annot. ad S. Puffend. Introd. in H. Sv. c. 9. p. 165.
  277. ↑ v. Supr. c. 4. §. 15.
  278. ↑ Priscus Hist. Goth. p. 51. Jornand. Hist. Goth. c. 4. 5. 14. 15. cfr. Sturl. Skaldatal: In Edd MS. p. 43.
  279. ↑ Ælian. Varro. Hist. L. 12. c. 23. cfr. O. Rudb. Atlant. T. 3. c. 1.
  280. ↑ Öfver femtonhundrade Runstenar finnas ännu i Sverige. v. E. J. Biörner. introd. ad Ant. Hyperb. p. 44.
  281. ↑ E. J. Biörner. Introd. ad Ant. Hyperb. p. 44.
  282. ↑ Sturl. T. 1. c. 8.
  283. ↑ Man ser likväl en stor hop af sådane i Skåne och Göinge-Härad, til ex. wid Sösdala i Mälby Sokn. v. P. Lovén. Diss. de Gothungia, præf. Sv. Bring. 1745.
  284. ↑ Ol. Cels. Monum. Sv. Goth. temp. suis redd. in Act. Lit. Sv. Ups.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_06&oldid=426557”