Wikisource

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 05

< Svea Rikes historia/Första delen
←  Kapitel 4
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 5
 Kapitel 6  →


[ 116 ]

5. Cap.

1.

Sveriges äldste Invånares Guda-lära har gådt äfven så högt i lius och sanning som de gamle Egyptiers, Chaldéers och Persers, fast hon ej warit utprålad med så mycken wältalighet. Jag talar ej om den Poëtiska, som ej bestod af annat än dikt; ty Skalderne giorde Gudomligheter efter behag af alt det de sågo i Naturen och den enfaldiga werlden trodde dem på orden: de afbildade stundom sine Gudar sådane, at wåre Bönder skulle blygas at härma dem, och ingen ährlig Fader skulle willja leda sin Doter i deras Gudinnors fotspår[1]. Jag menar allenast den Lära, som deras Drottar[2] eller Philosopher förkunnade, [ 117 ]hvilken altid så wäl hos oss, som hos Græker och Romare, bör skiljas från den Poëtiska[3].

2. Denna hade sin uprinnelse af Noachs och Stamfädernes rena kundskap om Gud; men med tiden, antingen af wårdslöshet[4] eller menniskiors tilsatser, wansläktade hon liksom andra från sin första menlöshet: hon underhölls dock temmeligen deruti hos de äldste Scandianer af den urgamla och stora Sedo-lära, som kallades Volu-Spa[5] eller den första [ 118 ]Edda[6], som förut warit drifven af de gamle Herde-Scythiske Fäder och sedermera af de Fornioterske Drottar och den wisa Sif eller Sifia, Thors hustru[7], hvilken efter döden wördades som Gudinna[8]. Denna lära utspäddes och bortskiämdes mycket så wäl af Odens och Asarnes som derefter af Skaldernes Dikter, så at hon blef sig grufveligen olik: dock kan ännu ganska mycket godt hämtas af det lilla, som ej blifvit förloradt[9].

[ 119 ]3. En enda Alsmäktig Gud tilbad wår äldsta [ 120 ]Svenska werld under namn af Oden[10] och tillade honom sådana namn och egenskaper, at de hos oss må upwäcka förundran: Han kallades Altings Fader[11] och Begynnare[12], den Aldrahögste[13], den Evige[14] och Gamle[15], den Altid Närvarande[16], [ 121 ]den Lefvande[17], den Store och Förskräcklige[18], den Grufvelige[19] och Förstörande[20]; men den Trofaste[21] Herran[22] och Modgifvaren[23], Härarnas Gud[24], som gifver Seger[25] och frögdar Hiältar efter döden[26], den Wise och Obegripelige[27] de fördolda tings Utransakare[28], den Enige eller Sig altid like[29] , som war förr än alle Gudar, som lefver och regerar evinnerligen, som har skapat himmel och jord och som ifrån sit Höga Palats[30] ser öfver hela werlden[31]. Man kan ej mer begära af desse Gamle Hedningar: Intet [ 122 ]folk under solen, utom Israëliterne, har haft wackrare kundskap om det högsta Wäsendet [32].

4. Liksom de gamle Chaldéer och Egyptier begripit alla Guds egenskaper under Makt, Kärlek och Wishet [33], hvarföre ock Tre-talet warit i så stor wödnad hos de äldste Philosopher; så hafva äfven de gamle Svenske inneslutit Gudomligheten under tre på Kungelige throner sittande personer, Har, Jafn-Har och Tridi [34], det är, den Store, den Lika-Store och den Tredie [35], hvarmed de förstådt [ 123 ]samma Gudomeliga egenskaper Makt, Kärlek och Wishet [36], hållandes Tre-talet så heligt, at mäst alla höga saker fördes til Tre [37] och tre gånger Tre [38]; men ingenting är förunderligare, än at denna Trefaldiga Gudomlighet begrep uti sig en Medel-Gud [39], sådan som Egyptiernes Orus [40], Persernes [ 124 ]Mythras [41], Syrernes Adonis [42], Indernes Brama [43], Chinesernes Kiuntse [44], en Son eller utskickad Hiälte af den Alrahögste [45], som alle gamle Poëter omtala [46], hvilken skulle komma i werlden at förlika det Goda och det Onda, nederslå alt skadeligt [ 125 ]och uprätta alt förfallit[47]: denne kallade de Svenske Thor.[48].

[ 126 ]5. En sådan Medel-Gud[49] hölls före at wara en Ordnings-Herre, som skulle ställa alt til rätta, [ 127 ]och en Eneväldig Gud; men derhos den blidkande, den förlikande, den älskande Guden, hvaremot Oden fruktades som den Stränge och Rättrådige, hvilken straffade werlden efter sin Lag[50]. At en Medlare fans nödig, war ej underligt, emedan man äfven trodde, at et Almänt förderf, et Almänt fall, herrörande af Ursprånget til alt Ondt, hvilket war snörrätt emot Ursprånget til alt Godt[51], hade kommit [ 128 ]öfwer werlden strax efter dess skapelse i stället för et mycket lyckeligare tilstånd[52], som kallades Gyllende [ 129 ]åldren[53]. Desse hufvudsatser, det Högsta Goda och det Högsta Onda, en säll och oskyldig Tid innan det onda kom, et Syndafall och en Räddning derifrån genom en Medel-Gud, woro antagne[54] så wäl i det [ 130 ]gamla Sveriges[55] som i alla Hedniska Folks äldsta Gudalära[56].

[ 131 ]6. Thor, de Gamle Svenskes Medel-Gud, som aldeles kommer öfverens med Egyptiernes Orus[57], [ 132 ]troddes wara Alfaders[58] eller Himmelens och Jordens förstfödde Son[59], näst den Aldrahögste i wälde[60] och den, som gifver menniskian liflighet, styrka, makt, mod och sanfärdighet[61], segrandes öfver alt lefvande. Hans Rike mentes wara Tro och Sanning[62] och hans hufvudstad Oskyldighetens beskärm och de Bedröfvades wärn[63]. Han war född, trodde man, at genomgå svårigheter[64] och at segra öfver dem[65]: han sades hafva wandrat här på jorden i menniskio-skapnad och giort godt, så at han äfven, liksom berättelsen om Jupiter och Mercurius[66], besökt en fattig bondes hus[67] och [ 133 ]med sin mat plågat folket, som ej känt honom eller märkt underwärket förän efter åt[68]. Af Loke eller den Onde andan, trodde man, at han blef frestad och efter utseendet förnedrad i det Loke öfverwan honom med wiss list, som strax röjdes[69]; men Frestaren måste derföre fly med bäfvan[70]. Denne Hiälte[71] [ 134 ]höll sedan, mente man, en faselig strid mot Midgardsormen eller Synden[72] och wan seger[73], hvaruti han syntes så stor, at då han stod midt i hafvet och brottades med Draken, räckte watnet knapt öfver hans fötter[74]. De gamle afbildade honom med en stridshammar[75], som af sig sielf troddes återkomma til handen, hvargång han warit kastad[76], hvarmed han mentes krossa Troll[77], och [ 135 ]järnhanskar på händerne, at hålla i skaftet[78]: de lade dertil et bälte, som mentes altid förnya och fördubla hans styrka: han har segrat, efter deras mening, öfver mycket Ondt, jättar och missfödsel[79], och skal på yttersta tiden slå ihiäl Midgardsormen[80]; men derwid stiga nio steg tilbaka och mista et lif, som strax återkommer tillika med en ny werld.

7. Den Person, som kallades den Tredie[81] i de gamle Svenskes Gudomlighet, war Wisheten eller Grækernes Minerva under namn af Frygga[82]: denna troddes wara Odens eller den Alsmäktiges Maka[83], liksom Isis eller Pallas giorde et par med Osiris [ 136 ]eller sielfve Gud hos de gamle Egyptier[84]: liksom man ock funnit om Isis på en hennes Stod i staden Sais i Egypten de orden: jag är alt det som är, som har warit och som blifver, och ingen dödelig har nånsin uplyft doken, som mig betäcker[85]; så mentes Frygga, som Himmelens och alle Gudars Drottning[86] icke allenast hafva bland sina Walkyrior[87] eller Under-Gudinnor[88] tre wackra Mör Urd, [ 137 ]Werdandi och Skuld[89], det är Warit, Warande och Wara skal[90], utan ock at weta det fördolda Ödet och alting förut, hvaraf hon dock ingenting yppade[91]: Man trodde henne med det öma sinne, hvarmed hon wårdar alting, hafva giort sin högsta flit, at bibehålla det Goda eller Oskyldighetens tilstånd i werlden[92], hvartil hon höls före wara en Moder[93]; men at den arge Loke dock funnit utväg, införa det Onda eller Syndafallet[94].

[ 138 ]8. Frygga är just den sammma som Urania[95] eller Himmelens Drotning, hvilken tilbads i Sidon och Carthago[96] och hvars Afgudadyrkan äfven sträkte sig til Jerusalem, der ofta de affällige Judar offrade henne kakor, rökelse och drick-offer[97]: denna Tysiska Gudinna kallades också Astarte, Astarete[98] eller Astaroth[99], hvilken dyrkades af sielfva Salomon i hans galenskap[100], och troddes, liksom Frygga, wara Gudarnes Drotning och Moder[101]. När Hedningarne begynte taga Solen[102] för sielfva Gud, under namn af Oden[103], eller åtminstone, at hålla detta werldens öga för hans afbild[104], [ 139 ]så höll man ock Månen för hans maka[105], som wårt andra stora Lius på himmelen, så at denna Urania, denna Astarte, denna Frygga, Odens eller Solens hustru, war äfven den stora de Ephesers Diana[106], som wördades i Asien och hela werlden[107], [ 140 ]så at också Fryggas gamla offerhus i Sverige är kalladt Dianas Tempel[108]. Forna Scythiska folkeslag i Ryssland hafva kallat henne Salotta-Babba eller den Gyllene Qvinnan och til hennes Tempel wid Dwina-strömmen giort långwäga walfarter[109]: hos de gamle Estlänningar hölls hon äfven för Gudarnes Moder[110] och hos de gamle Finnar hette denna Gyllene Qvinnan Jumala[111] eller den Himmelska[112].

9. Under desse tre personers Oden, Thor och Frygga eller Makt, Kärlek och Wishet[113] begreps nu hos de gamle Svenske hela den Stora Gudomlighet, som troddes hafva alting skapat och efter sit behag alting styra och bibehålla[114]. Skapelsen förestältes hos dem med äfven så tienliga färgor, som i någon [ 141 ]annan hednisk Gudalära[115]: Voluspa talar derom med en wiss enfaldig alfvarsamhet, som ej röjer någon nyhet eller tilsatser af små lekande infall: I åldrarnas morgonstund, säjer hon, bygde Yme[116] sin boning, då fans hvarken haf eller strand eller upfriskande windar: hvarken jorden her nedre eller himmelen i högden: Cahos, et Svalg[117], war öfveralt; men ingenstädes frön til wäxter: Solen wiste ej af sina palats: Månen war obekant om sina förmåner: Stiernorna kände ej sina säten[118]. Alt detta brakte den Högste snart i sit skick och skapade menniskian, säger widare Voluspa[119], med Anda[120], Siäl[121] och Blod[122], sättiandes Siälen eller Förnuftet mellan Andan och Blodet, at förknippa och styra dem efter Samvetet[123]. Straxt efter werldens Skapelse giör gamla Gudaläran en skilnad mellan Guds [ 142 ]Söner eller de Fromme[124] och Menniskiors Barn[125], hvilka kallas Rimthussar[126] och Jättar, som wille bestorma himmelen och hela Guds wärk[127]: [ 143 ]Hon talar ock om en Syndaflod af Yme Jättes blod[128], den de rättfärdige togo af daga[129], som war så stor, at alt det Onda släktet deruti drunknade, undantagande en enda, kallad BergElmer[130], som undkom i en båt med sin hustru och barn[131], hvarpå en ny werld inrättades[132].

10. Alt efter som första renheten aftog, så föröktes Gudarne hos de gamle Scandianer: de dyrkade wärkeligen, liksom alla andra folk, ej mer, än en Enda under hvarjehanda namn[133]; men den Endas åtskilliga egenskaper, de åtskilliga sätt, hvarpå han wisade sin makt, woro just de, som giordes til åtskilliga Gudomligheter. Efter de gamles tro war sielfva jorden, den Goda Modren, som föder alla kreatur, en [ 144 ]Stor Gudinna: de kallade henne Disa[134], som svarar emot Ceres, Äring, Skörd eller ock Göja, hvilket är Vesta, och giorde henne årligen et stort offer, kalladt Disa-blot, i Göje eller Februari-månad, som snart widare skal omtalas. Efter desse trenne store för-gudade kroppar, Solen[135], Månen[136] och Jorden, nämde de gamle Scyther de trenne förste dagar [ 145 ]i weckan Söndag[137], Måndag och Tisdag[138], liksom de trenne följande efter Oden, Thor och Frygga, deras trefaldiga Gudomlighet[139] Odensdag, Torsdag och Fredag: Sidste dagen, som anwändes til hwila och förfriskning, war en Renings-dag och kallades Lögerdag af Löga[140] eller bada sig[141].

11. Niord[142] regerade efter de gamles tro både på hafvet och i luften[143], rådandes öfver Siöfart, wind och wäderlek[144]; men som Hafs-Gud kallades [ 146 ]han i synnerhet Ægir[145], Yggur[146] eller Necken[147], som hos fordne Hedningar, Scythernes grannar, war under namn af Neptunus i så stor wördnad, at Alexander den Store på sit tåg mot Darius offrade honom en Tiur på Hellespont och utgiöt bloden i hafvet med en Guldbägare[148]. Hans Maka kallades Skade[149] och troddes bo i en borg af blixt och dunder[150]. Deras barn mentes wara Frey och Freja[151]: den förre betydde en klar och lius Himmel[152] och troddes råda om Solskien, rägn och åhrswäxt[153]: han dyrkades ock af alle Wikingar som deras särdeles Skydds-Gud[154], hvilken hade fred och lycka i sina händer. Den senare[155] eller hans [ 147 ]Syster war Venus eller Älskogs-Gudinnan, hvilken således äfvenså her som annorstädes troddes wara född af Hafvet[156]: Hon kallades också Asta-god[157] eller Kärleks-Gudinnan, den Späda[158] och den Godsintaste af alla Gudinnor[159], hvars rike eller Guda-säte sades heta Menniskliga Släktets Understöd[160]. Musiquen och den fina wällusten sattes under hennes wälde[161] och liksom Græker och Romare trodt, at Venus haft mycket at giöra med Mars[162], så tilägnades Freya hälften af alle dem, som föllo i krig, när andra hälften mentes höra krigs-Guden til[163].

12. Krigs-Guden war ingen annan, än Oden eller den Högste, Härarnes Gud[164], hvilken de gamle Scandianer trodde sielf lägga handen wid segrar och nederlag: Tyr hette wäl egenteligen Örlogs-Guden[165]; men dermed tycks ingen annan wara ment, [ 148 ]än Thor, Odens son[166], som wan så store segrar på jorden[167], eller ock någon menniskia, som efter döden blifvit dyrkad med Gudomelig heder[168]. Wältalighetens och Skaldekonstens Gud kallades Brage[169], hvilken troddes giöra Hiältars namn eviga[170] och äga til sin Maka Idun eller Odödligheten, som mentes förwara de Himmelska Äplen, hvaraf sielfve Gudarnes ålder kunde förnyas, och alla de, som deraf åto, blifva unga på nytt[171]. Gudarnes wäktare och betiänt kallades Heimdal[172], hvilken tillades så skarp syn, at han såg likså wäl i mörkret som i liuset, och så qvick hörsel, at han hörde gräset wäxa[173]: [ 149 ]Denne svarar emot Grækernes Mercurius. Månge flere och smärre Gudar[174] tilbad wäl den blinde Hedendomen; men de woro, som sagt är[175], ej annat än [ 150 ]den ende, som ansågs på hvarjehanda sätt. Et wisst begrep hade man ock om Änglarne: Gamla Gudaläran talar om himmelske stridsmän[176] och om TIensteandar, Hvite och Svarte[177], de förre boende i [ 151 ]öfverste himlarne[178], de senare i diupaste jorden[179].

13. Men om Siälens Odödlighet war gamla Sverige mer öfvertygadt[180]: De Gode och Rättfärdige troddes efter döden lefva evinnerligen och smaka det Högsta Goda i den Alsmäktiges egen boning[181], [ 152 ]som är klarare än Solen och öfvertäckt med guld, som blifver oförändrad, när den svarta låga upbränner werlden, och som skal stå när Himmel och jord äro förgångne[182]. Hiältar och de, som tappert wågat sina lif i fält, mentes i synnerhet blifva undfägnade af Oden i Walhall[183] med segrar oc hiältenöjen[184], lefvandes wid en oförgängelig, men derhos ganska tarflig föda[185], förmodeligen efter de her i werlden redan kommit i smaken, at ej fråga efter kräsligheter. Med så goda tankar om Siälens odödlighet[186] war [ 153 ]dock mycket beklagligt, at man trodde sig hafva makt, at ända sine dagar, när man wille, sedan man hunnit til en wiss hög ålder[187]; Man wille ej gerna afbida en dödelig siukdoms plågor: man giorde då anstalt om sit hus med sinnes ro och tog gladeligen af sine anhörige afskied, störtandes sig ut för höga och branta klippor.[188] De, som illa lefvat her på jorden, Gudlöse, Mördare och sådane, som stiftat kif mellan wänner och makar, troddes efter döden blifva plågade af den onde Andan[189] i de fördömdas [ 154 ]boning[190], långt från Solen, ned i nionde werlden, der största köld och mörker regera, der dörrarne stå öpna mot Nordanwädret, der förgift rägnar in genom fönstren och der hela rummet är omgifvit med ormar och brusande watn[191].

14. Werldenes yttersta ändringar afmålar Gamla Gudaläran med nog lifliga och faseliga färgor: Då skal komma, efter hennes utsago[192], en alt för ond werld, full af laster och wederstyggelser, en grym tid, i hvilken blifver svårt at lefva, då olycks-stormar skola rasa och menniskiorne likna willdiur: krig, mord och blods utgiutelser skola upfylla werlden, föräldrar och barn träta, syskon slå hvarannan ihiäl, närmaste blodsförvanter hvarannan fördärfva och skiämma, så at ock icke en menniskia skal finnas, som den andra skonar. Derpå skola komma faseliga wintrar, mörker och förskräckelser, som bebåda werldenes ändalykt: Då skola Natur och Elementer strida och sönderbraka, Solen svartna, stiernorne försvinna, jorden siunka ned i hafvet[193], elden förtära alting, liuset och de upstigande lågar falla utföre och sielfve Himmelen ramla öfverända. [ 155 ]Alla Troll och onda Andar skola då slippa lösa och Fenris-Ulfven eller Diefvulen upsluka den förmörkade Solen.

15. Men i det samma, säger hon[194], kommer den Alsmäktige med sine Himmelske Hiältar[195] och med sin Guda-rätt, at hålla sin Ransakning: då bäfvar alting af skräck, som til dess warit förmätit: då kastas alla onda Andar i yttersta mörkret[196]: den Wäldige af högdene, som alting styrer, skiljer då sakerne och fäller Domen: Han stadgar de heliga öden, som blifva beståndandes i evighet. Derpå kommer en aldeles ny werld[197] och lycksaliga boningar[198], der Gudarne skola mötas med nytt lif[199] [ 156 ]och Sälla Siälar evinnerligen bo med trygghet och fägnad. Sådane woro nu den äldsta Götiska Gudalärans förnämsta delar: deras renhet hade wisserligen blifvit längre bibehållen och wi hade haft fullkomligare kundskap derom, så framt Oden Fridulfson med sine Asar och Skalderne, som sagt är, icke utspädt dem med sine tilsatser och inveklat dem i så mångfaldiga oredigheter.


  1. ↑ Rollin Hist. Acn. T. 4. p. 447.
  2. ↑ Drottar woro de samme som Celternes eller Gallernes Druider: cfr Rap. Thoyr. Hist. d' Angl. L. 1. p. 9. Denne Autor drager namnet af det gamla Celtiska Deru eller Græska Drus, et slags Ek-träd, som war i mycken wördnad och helgedom hos de Gamle. Et slags hårdt träd kallas på Svenska Try, som af ålder är samma namn. Men eljest behöfs ej dermed gå längre, än til det Scythiska Drew, som ännu hos oss heter Träd, hvaraf wisse skogsboar i Ryssland kallas Drewenser. v. Strahlenb. Descr. Russ. p. 271. Drottarne hade således namn af Träd och helige Lundar, der de giorde sina offer. De kallades eljest Diar (et Turkiskt ord, som betyder Höfding. v. Cap. nost. 4. §. 16. in not.) eller Spekingar af Späkt, Spakhet, eller wisdom och saktmodighet: desse woro Landsens Äldste och Domare.
  3. ↑ Ramsey. Discours sur la Mythol. ed. Amst. 8:o p. 22.
  4. ↑ De äldste Fäders nit om Läran hade infört den seden, at ingen Guda-wishet fick upskrifvas, utan bäras heligt i minnet. cfr. Rap. Thoyr. L. c. p. 11. Deras mening war, at hon då skulle så mycket mindre wårdslösas, när man ej fick lita på böcker, utan nödgades genom goda minnes-ord och kärn-språk intrycka menniskliga skyldigheterne i Ungdomens sinnen från släkte til släkte; men detta hade med tiden en widrig wärkan; ty sanningen fördunklades genom sägn och glömska.
  5. ↑ Volu-Spa betyder helig föresägn eller Lära, och bör likså anses som Sibylliniska Böckerne i Rom. (cfr. P. J. Resen. & Gudm. Andr. ad Voluspa). Med detta ords etymologie hänger så tilsamman: Ve eller Vel betyder Helig: Veliöda är en Helig Spådoms-Gudinna (cfr. Edd. P. 2. sub. Lit. T.) och den samma som Tacitus (Hist. L. 4. c. 61. L. 5. c. 22. & de Mor. Germ. c. 8.) kallar Velleda hos Germanerne. Velleda är eljest i Tyskland (i Vogtland och Erfurt) kallad Holde, Holla (v. J. Wild. ad S. Puffend. c. 5. p. 125.) och hos Scyther och Scandianer Hild, Huld, Hulda, hvilket ord äfven hos Hebræerne betydt en Prophetissa eller Gudinna. Man ser således uprinnelsen til ordet Velu- Huldo- Hulu eller Volu-spa. Hild, Huld har altid i Norden betydt en Troll-Gudinna, som den Scythiska Sif-Hilda, hvaraf Grækerne giordt sin Sibylla (v. J. Wilde. L. c.)
  6. ↑ Efter ordet betyder Edda det samma som Gamla Stamfädernes Lära; ty Atta, Atte är Fader, hvaraf ock Att, Släkt, Stam, ännu är brukeligt. (cfr. Gudm. Andr. Lex. Isl. Paul. Resen. Etymol. Dan. O. Nording Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.)
  7. ↑ v. Edd. Isl. P. 2. it. Præf. Resenii ad Edd. Isl. cfr. J. Wildes Lags-Hist. p. 34.
  8. ↑ Sif, Sifia eller Sibylla hölls för Guden Thors Fru och kallades den Hår-fagra. v. Edd. Isl. P. 2. in Nom. Div. Eljest war Sif den Scandiske Drotten Thors hustru wid pass 60. åhr efter Chr. föd. v. supr. c. 4. §. 3.
  9. ↑ Med den gamla förlorade Edda war det så fatt: Wid Christendomens början war hon af Munkarne mäst utrotad, när den witre Isländaren Sæmund Sigfusson, kallad den Frode eller Wise, sammanhämtade alt hvad som kunde igenfinnas wid pass. A. 1114. och blef hans samling en Skatt af hela menniskliga Wisheten, säjer Brynolfus Svenon. Episc. Scalholt. in Epist. ad Stephanium. Men denna Skatt blef äfven förlorad af samma orsak som förr, til dess den kloke Isländaren Snorre Sturleson räddade hvad han kunde och utgaf åtminstone en skugga deraf, i det han hopskref Edda och Scalda wid pass A. 1215. hvaraf wi något när kunne se hvad de gamle Hedningar trodt. Sæmund Sigfusson dog A: 1133. Han och Are-Präst (eller Polyhistor, som skrifvit en Historia från Odens til sin tid, hvilken nu är förkommen, liksom Gunlög Munks skrifter och flera. v. Brynolf Svenon. L. c. ) reste ihop utrikes och studerade i tre åhr i Cöln vid Mayn: Sæmund besökte då bästa Scholor i Tyskland och Italien, ådrog sig mycken afwund af andre Lärde i sin tid, besynnerligen Andelige, och sammanskref hela Volumerne af de Nordiska och en del Tyska och Engelska Historier. v. Thom. Torf. prol. Sect. 1. Man wille qvarhålla desse resande utrikes; men de kommo hem igen A. 1075, (v. P. J. Resen. præf. ad Voluspa. & Gudm. Andr. not. ad Volusp.) och Sæmund åtog sig Präste-syslan öfver Odd-sokn i Scalholt. Hvad Sturleson angår, så war han Lagman på Island, en hederlig, trowärdig och wältalig Man: Två gånger war han Islands Föreståndare, nemligen A. 1215. och 1222. (v. Arngrim. in Crymog. L. 1. c. 8.) hos tre Kungar i Norige, K. Sverre, K. Inge Bardson och K. Håkan Håkanson samt hos Jarlarne Håkon Galin och Skule war han i stor nåd och derjemte Skald eller en Hofman, som altid upmuntrade sin Herre med sina qväden. I Sverige war han wid pass. A. 1218. hos K. Carl Sverkerson och hos Eskel, Jemtelands Lagman, hvars hustru Christina, Jarlen Håkan Galins änka, gaf honom det sköldmärke, som Svenske Kungen Eric Knutson fört, då han sålde Kung Sokne på Grituhem (en Småkung) v. Peringsch. præf. ad Sturl. Då samlade Sturleson många Svenska Handlingar, som han utgifvit i sin Heims-kringla &c. Större delen af Island war i hans wåld. Han gjorde en Skalde-sång om Oden A. 1238. som behagade Skule Jarl så wäl, at han skickade honom med et sit bästa skiepp hem til Island, der han A. 1240. blef dräpen på Rögeholt af Gizor Torwaldson. Hans ende Son Wräcke flydde til Norje; men hans Brorson Thord Kakali gaf Island under Norske Konungen Håkan. v. Resen. præf. ad. Edd. Isl. &c.
  10. ↑ Ebræernes Adonai (Gud) eller Jodaim (alting förutseende.) v. Selden de Diis Syr. Syntagm. 1. c. 2. Syrernes Adonis, (cfr. Stiernhielm in not. Verel. ad Herv. p. 6.) Phrygiernes Attin, (v. Stiernhielm L. c.) Phæniciernes och Assyriernes Adon, Adonin, (v. Marcrob. ap. Verel. in not. ad Götr. S. p. 44.) Indernes Vedam (theologie v. Ramsey. L. c. p. m. 127.) alle gamle Germaners Stamfader, Gud och namngifvare Teut-ates eller Teut-Attin (den muntre och glade Guden, af det Scythiska Thytr, Teitr, glad. v. Wildes Förb. p. 27. eller ock af Zeuta, som också är Gud. v. post. §. 5. in not. hvilken Lucanus omtalar, Pharsal. L. 1.v. 443. och de gamle Britanners Andante, And-Attin eller Seger-Gudomlighet (Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 9.) komma alla öfverens med detta namn Oden, som betyder Gud, liksom Arabiska ordet וד. Voda, Voddon, Idolon, Afgud. (v. Supr. c. 3. §. 3. in not.) Detta Heliga namn tillvällade sig Sigge Fridulf-Son, när han wid pass A. C. 125. kom i bekantskap med Gylfe i Sverige. v. supr. C. 4. §. 15.
  11. ↑ Alfader, Pantopater, Fader til Alt.
  12. ↑ Havi, Uphofsman.
  13. ↑ Har, exelsus, den Höge.
  14. ↑ Olda-Fadur, Pater Seculorum, åldrarnas Fader. cfr. VoluSpa sub init. ap. J. Wild. not. ad Puffend. H. S. c. 1. p. 16.
  15. ↑ Jälkur, den Gamle.
  16. ↑ Fiölder, mångestäds Närvarande på en gång.
  17. ↑ Hiarande, den Lefvande.
  18. ↑ Rogner, den Store och förfärlige.
  19. ↑ Ygge, den Grufvelige.
  20. ↑ Audun, Förödare.
  21. ↑ Thrör, den Trofaste.
  22. ↑ Herjan, Herran, Här-föraren.
  23. ↑ Hvatmöder, Mod-gfvare, Upmuntrare.
  24. ↑ Herreitur, Härjanfådur, Walfader (Edd. 18. Myth.) krigshärars Fader.
  25. ↑ Sigmund, Sigthyr, den Segergifvande.
  26. ↑ Vigner, Valgauter, deras Beskyddare, som dö i krig.
  27. ↑ Göndler, ouplöslige knutars Giörare.
  28. ↑ Gaute, hemligheters Uppenbarare.
  29. ↑ Derföre tillades honom allenast et öga (Edd. Myth. 14.), efter han altid ser på lika stt. cfr. c. 6. §. 1. in not.
  30. ↑ Hans thron kallades Hlidskialf i Palatzet Valeskialf: eljest kallades hans borgar i Himmelen Bredbleik, Glatt, eller Gladhem, Himmelsberg, Brimle, Sindri, Walhall &c. men i synnerhet Gimle, som troddes skola stå, när himmel och jord äro förgångne, tienandes til evig boning för de Salige. (v. Edd. Myth. 15. &c.)
  31. ↑ v. Edd. Isl. mythol. 3. it. 15. it. Ejusd. P. 2. de Nom. Div. Vers. Resen:
  32. ↑ En gammal bok af Zoroaster, citerad af Euseb. Præp. Evang. L. 1. p. 47. innehåller de äldste Egyptiers kundskap om Guds egenskaper: (v. Ramsey Disc. sur la Mythol. p. m. 6.) til ex: at han är Oförkränkelig, Evig, Ofödd, Enig, utan like, Alt godts Uphofsman, Oveldig, den Förträffeligaste, den Wisaste, Rättfärdighetens Fader, af sig sielf undervist, sig sielf tillfyllest och hela Naturens Alstrare. Man måtte tilstå, at sådana begrep äro större, än man kunnat förmoda af Hedningar, äfven som den gamla Græska Theogonien, at Gud är äldst af alla warelser, at han giordt werlden full af under, at han urskildt Cahos, at han är utan begynnelse och ända, at han är Allvetande, at det Alsmäktiga Ödet ej annat är, än hans wilja och försyn &c. (v. Thales Miles. cit. af Flor. Olymp. 50. af Diog. Laërt. vit. Thal. L. 1. af Cicer. de Nat. Deor. L. 1. af Clem. Alex. Strom. 3. af Stob. Eccles. Phys. c. 8. &c.) och nästan så har Pythagoras lärt hela det Gamla Italien. v. Flor. Olymp. 40. Plutarch. vit. Numæ. Diog. Laërt. L. 12. Porphyr. vit. Pythag. &c. Men man kan ej säja, at wåre gamle Scandianers Lära någon annan eftergifvit. Nog kan en eller annan Philosoph hafva stigit ännu högre med sina betraktelser; men det har ej sträkt sig til hela Folkeslag.
  33. ↑ Ramsey Disc. sur la Mythol. p. m. 13.
  34. ↑ Edda. Mythol. 2.
  35. ↑ Märkeligit, at på det ingen af desse Tre skulle tilläggas mer eller mindre höghet, än de andre: men at Tre likväl skulle åtskiljas; Så kallades den sidste slätt och rätt Tredie, det är, den tredie Höge. När desse Tre personer förestältes för Gylfe Göteson på tre Kungelige Throner, war Solen bakom dem målad (v. Edda Mythol. 2.), genom hvilken de gamle tykte, at Gud aldramäst beviste på jorden sin mak, kärlek och wishet, hvarföre ock Solens tilbediande warit den aldraäldsta Afguda-dyrkan. v. Roll. H. Ä. T. 1. p. 440.
  36. ↑ v. post. §. 5. &. 7.
  37. ↑ cfr. Ex. Benz. coll. Hist. Patr. &c. &c.
  38. ↑ Alt räknades til Nio wid Afguda-offren, som framdeles skal omtalas, 9. åhr, 9. månader, 9. dagar, 9. kreatur &c. v. Ad. Brem. de Sit. Dan. Er. Ol. Hist. Sv. L. 1. p. 2. Det är troligt, at Sveriges wapn, Tre Kronor, har sin uprinnelse i detta Tretalets helighet: den Lärde O. Rudbeck beropar sig, til denna menings bevis, på en gammal Skiöld, den han funnit beprydd med 3. kronor och de 3. runor ᚼ. ᛁ. ᛏ. (H. J. T.) som kunnat betyda Har, JafnHar och Tridi. v. Rudb. Atl. T. 1. p. 732. cfr. A. Schörling. Diss. de Insign. Goth. Ups. 1719. Hos wissa Österländska folk är ännu Tretalet eller ock Niotalet (hvilket är det samma) ganska heligt: hos Kalmucker och Mungaler är brukeligt, at böta för tiufnad med nio gånger så mycket, til ex. för et fåhr nio, för en häst nio &c. v. Strahlenb. Descr. Russ. p. 75. 77.
  39. ↑ Jafn Har, (v. supr.) den Jämnhöge eller Medel-Guden.
  40. ↑ Denne Orus eller Thorus (ty så har gamle Phæniciern Sanchuniaton kallat Egyptiernes förste Konung. v. infr.) war hos Egyptierne en Under-Gud eller en, som hade en annan för sig, liksom Jupiter hos Grækerne war Saturni Son. v. Ramsey L. c. p. m. 119.
  41. ↑ Plutarch. de Iſ. & Oſir. p. 370. säjer, at Zoroaster lärde, at emellan Oromazes, (den Alsmäktige) det högsta Goda, och Ariman, det Onda, är en Medel-Gud, Mythras, den Perserne kalla Medlaren. v. Ramsey L. c. p. 6. &. 120. Perserne mente denne Mythras, när de dyrkade Solen, hela Naturens Mythras, Moder och Alstrarinna. v. Lund. Zamolx. c. 5. §. 20.
  42. ↑ Adonis skulle upstå igen, sade Syrerne, til at giöra menniskiorna lyckelige. v. Jul. Firmicus de Fest. & Myst. Adon. it. Luc. de Dea Syria.
  43. ↑ Indernes Vedam eller Gudalära innehåller, at Gud heter Vistnou; men Medel- eller Under-Guden Brama, hvaraf alla deras Guda-Lärare (som äro Pythagoriske och tro Metempsycosen) kallas Braminer. cfr. Ramsey L. c. p. 127.
  44. ↑ Chineserne tala om en Kiuntse, en Hiälte, Öfverste-Präst, Förste, en Helig och Sanfärdig Utskickad, som skal komma at uprätta alt förstört och nedslagit. v. Rams. L. c. p. 135.
  45. ↑ Hela gamla Mythologien talar om et den Store Gudens Budskap, en Jupiters Son, kommande från Olympen, at lefva bland menniskior och frälsa dem: stundom är det Apollo, som slår ihiäl Python och Titanerne, stundom Hercules, som krossar Troll och Missfödsel, stundom Mercurius, Gudarnes wiljas wärkställare, stundom Perseus, som räddar Andromede. cfr. Ramsey L. c. 85. 86.
  46. ↑ Hesiod. Orph. ap. Procl. Lucret. Ovid. Virg. &c. cfr. Ramsey. L. c. p. 85. 86.
  47. ↑ Ramsey Disc. sur la Mythol. p. m. 124. 135.
  48. ↑ De gamle Scyther hade förut kallat denne Gud Tarami. (Scheff Lappon. Illustr.) det är den, som Lucanus så omtalar. (Phars. L. 1. v. 443.)

    Et quibus immitis placatur sanguine diro
    Teutates, horrensque feris altaribus Æsus,
    & TARANIS Scythicæ non mitior ara Dianæ. d. ä.

    den hårde Oden, som blidkas med blod, den faselige Asen (Guden) och Thors altare, som ej är liufvare, än Fryggas. Finnarne hafva kallat honom Turrifas (N. Hahn. Diss. de Sacr. ant. Hyperb. P. 2. Ups. 1703.) och Lapparne Tiermes, (Scheff. Lapp. Illustr. N. Hahn. L. c.) hvilket är så mycket som Guda-Mannen; ty Tier är Thor eller Gud och Mes, Man, på Finska eller Lapska. Thor har Gud hetat hos Partherne: äfvenså ännu hos Schovasserne, som bo wid Casan i Ryssland, och hos Vogulizerne, et Finskt folk i samma Rike, (som dermed går från sin wana, at kalla Gud Jumala) hvarest också himmelen heter Thorum, Thorm (Schönström L. c.) Ostiackerne wid Öbi ström i Ryssland kalla Gud och himmelen Thorum (Strahlenb. L. c. p. 104.), och de gamle Egyptier hafva trodt, at en Thor warit deras förste Konung. v. Sanchuniaton ap. Euseb. Præp. Evang. L. 1. c. 10. De gamle Persiske Mager kallade denne Gud Orsi, som war Egyptiernes Orus. (cfr. Marsil. Ficin. Arg. in Crat. Plat. ap. Lund. Zamolx. c. 5. §. 22.): Hos Josephus heter han Otrus, hvilken Sheringham (orig. Angl. p. 423.) menar wara dem samme som Chul, Arams Son, Geters Bror, Stamfader för Göterne, som bodde i Armenien och wid floden Araxis, hvaraf en del hos Græker och Hebræer hetat Chul-beth (Bochart. &c.) eller huset Chul. Denne Chul (eller Hull, Hebr. Vale, Kämpe, Höfding) tycks wara den, som sedan är kallad Hercules, (Goth. Herkulle) hvilken liksom Thor är så högt berömd för sine Segrar öfver Troll, Jättar och Missfödsel. Thor tycks wara den samme Tyr, en krigs- och seger-Gud, (Edd. myth. 23.) hvilken eljest har mycken likhet med den Asiatiske Konungen Thurras, som, förän Scythernes Historia her begyns, sträckte sine segrar up åt Norden, (Scheff. Ups. Ant. c. 6. eller har den ene gifvit den andre namn. Thor eller Dorus war eljest i de äldsta tider en Höfding i Aachayen, som bygt et tempel åt Juno, efter hvilket man tagit det Doriska sättet i bygningskonsten (Vitruw. L. 4.).

  49. ↑ En dylik hafva alla Hedningar tilbedit, ända til Lapparne: detta folk eller den del deraf, som intil wår tid sväfvat i Hedniska mörkret, har kallat sin Medel-Gud Stourra-Passe eller Stor-Junkaren och trodt honom wara menniskiors Förespråkare hos den Store Guden (Scheffer. Lappon. Illust.): Han rår, efter Lapparnes mening, öfver alla diur och alt qvickt: när han uppenbarar sig för sine wänner, då de jaga eller fiska, ser han ut som en wälklädd Hofman; men med fogle-fötter: när deras widskiepelse bringar dem til at märka spöken eller gastar wid något bärg, så tro de, at Stor-junkaren eller Passen der uppehåller sig, och kalla bärget Passe-wari (Guda-bärget, det heliga bärget). Denne Medel-Gudens bild är hos dem af sten; men ohuggen och grof: stora, långa och smala stenar, som de kunnat råka på i bärgen, af owanlig form, ju wackrare ju bättre, kalla de Kied-kie-Juhmal (Sten-Guden), menandes dermed denne Stourra-Passe. Eljest hafva Lapparne många mindre Afguda-bilder af trä efter menniskioliknelser, som de kalla Seiter, sättandes många ihop hela raden bortåt: En är altid större än de andre: det är Stor-Junkaren: dernäst en mindre, som kallas Akte: det är hans Hustru, sen Son, sen Doter och hela familien. Seites kallas i almänhet Gud hos Lapparne, så wäl Thier-mes (Thor) som deras mindre Gudomligheter: Seita är det samma som Zeuta, hvilket namn de gamle Geter eller Scyther altid kallade Gud (v. supr. c. 2. §.): Zeuta är Grækernes θεος; ty Dorer och Spartaner bytte ofta θ i Σ. (v. Lund Zamolx. L. 5. §. 22.). Om detta Göternes Þeus, Þius, Þis talar en gammal permeskrift sålunda: Þius är af Girkum skrifvit Zeus (Lund. L. c.). Egyptierne hafva ock kallat Gud Zeut (Marsil. Ficin. Arg. In Crat. Plat ap. Lund. L. c.), som kommer öfverens med Lapparnes Seita. Det är mycket likt, at detta är det samma som Theutates, Zeus-Attin, Tyskarnes Oden och namngifvare. v. supr. §. 3. in not.
  50. ↑ Scheffer. Ups. Ant. c. 7. it. Andr. Boll. Diss. de fatis Relig. in Svec. Ups. 1700. Dan Solander. Diss. de Relig. vet. Goth. Ups. 1697.
  51. ↑ Edda och Voluspa tala tydeligen om tvenne ursprång til alting, til alt godt och til alt ondt (cfr. O. Nording. Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.): det förra kallades wäl Musspel och beskrefs som en stad, hvilken war lysande af evigt lius och så ren, at ingen kunde komma dit, utan Gudarne. Staden regerades av Surter (Pers. Syre, Gud. v. Lund. Zam. c. 5. §. 22.), som förer glödande svärd och skal på yttersta tiden gå ut at kriga och segra, upbrännandes werlden med eld (Edd. Mythol. 4); men den, som troddes stifta alt godt på jorden, kallades Baldur hin gode, (Edd. Mythol. 20. 43.) eller Ha-Bolder, som svarar emot Grækernes Apollo: det senare kallades wäl Niflheim, som war upfyldt med största köld, mörker och qval (Edd. Mythol 4.) men uphofsmannen til alt ondt och sielfve Gudarnes förförare kallades Loke eller Utgarda-Loke (Edd. Mythol. 27. 39.), utan tvifvel den Lycaon, som Ovidius omtalar (Metam. L. 1. fab. 6.) Denne Loke sades hafva aflat tre barn med sin hustru Augerboda (ånger och qval): Det första Fenris-Ulfven (diefvulen), det andra Jormundgander eller Midgards-ormen (synden), det tredie Hell (helvite, Hecate, Proserpina). Gudarne kastade bort dessa barnen (Edd. Mythol. 28.): Fenris-Ulfven bet wäl handen af Guden Tyr eller rättare Thor, men blef i det samma af honom bunden med det Gudomeliga bandet, hvaruti han tiuter och spratlar grufveligen intil werldenes ända, efter Gudarne innom dess ej wilja wanhedra sin Domstol med hans blod (Edd. Mythol. 29.): Han är blifven Odens skattdragare (Edd. ib.). Midgards-ormen kastades i hafvets diupaste botnar, der han ligger kring alla länder i werlden och biter i sin svans (Edd. Mythol. 28.). Hell wräktes i afgrunden, dit alla troddes komma, som ej dogo för wapn &c., utan bara af ålder och siukdom (hvaraf Hel-fot är kommit). Hels Palats kallades Elände, Bordet och des tilhörigheter Hunger, Tienstefolket Senfärdighet, Ingången Fäll, Sången Lång-fot, Hushållningen Olydna &c. (Edd. ib.). Heli afmålades mycket grof, bister och svartlett.
  52. ↑ Det lyckeliga tilstånd, hvaruti alting war, innan det onda kom i werlden, och huru det förlorades, omtalar Edda (Mythol. 43.): Balder den Gode, Odens och Fryggas Son, hade drömt en gång, at honom något fahrligt förestod: det bekymrade Gudarne och de beslöto, at Balder skulle wara fri från all olycka: Frygga (Minerva, Wisheten, Odens Fru, Balders Moder, som framdeles, skal omtalas, tog ed och löften af alting, af alla elementer och hela Naturen, at ingen ting skulle skada Balder: han war då säker: Gudarne hade då sin ro, at skiuta på Balder med skott, som eljest woro dödeliga; men de kunde ej giöra Balder ondt: det förtröt Loke, Uphofsmannen til alt ondt (v supr.), som tog en qvinnas liknelse, hvilken war i Fryggas förtroende, och utetade lifligt ur denna Gudinnan, at et enda träd i werlden, som kallades Misteltein, (hvilket har någon likhet med Förbundsens träd i Paradiset) kunde giöra Balder skada: deraf giorde Loke en pil och lockade sedan Höder den Blinde (menniskians blinda förwett), at dermed skiuta på Balder, hvilket stod allom fritt: den pilen blef Balders bane. Då blef oförliklig sorg bland Gudarne, som fälde tårar bland stor sorgeprakt öfver Balders lik: ingen ting i werlden war, som icke gret Balders död: alt ängslades och åtminstone svettades, som ännu kalt järn, när det kommer i wärman. (Edd. Mythol. 44. 45.) Detta war syndfallet. Den enda, som ej sörgde, war Loke, hvilken under Troll-Gudinnan Thocks hamn fägnade sig deröfver. Gudinnan Frygga lofvade Balders Bror, Odens Son (förmodeligen Thor, som dock wid detta tilfälle kallades Hermod den Snare) sin särdeles kärlek, om han wille fara ned til afgrunden och förmå Hel, at gifva Balder tilbaka i lifvet igen: Hermod red ock dit på Odens häst Sleipner; men Balder eller Oskyldighetens tilstånd kom ej igen och kan ej komma förän i den Nya werlden (Edd. Mythol. 49).
  53. ↑ Edd. Mythol. 12.
  54. ↑ Plutarch. de Is. & Osir. p. 370. Pythagor. ap. Hierocl. in carm. aur. Pyth. Plato in sec. Timæo. p. 81. Hesiod. Orph. ap. Procl. Lucret. Ovid. Virg. &c. ap. Ramsey Disc. sur la Mythol. p. 85. 86. 92. 104. 120. 124. &c. Edd. Isl. Mythol. 27. 28. 29. 43. 44. 45. 46. 47. &c. &c.
  55. ↑ Den arge Loke lockade Gudinnan Idun ur Asgård (Gudarnes sälla boning eller ock Paradis (cfr. Edd. Mythol. 7.) med det löfte, at hon skulle få se wackra äplen; då blef hon bortröfvad af Jätten Thiasse (Edd. Mythol. 51.), hvilket har mycken likhet med Evas fall. Så äro berättelserne med tiden både hopblandade och skingrade, men den rättaste är redan anförd angående Balders död (v. supr.): När Loke eller den onde Andan hade beröfvat werlden Balders lif eller det lyckeliga tilståndet, säjer Edda (Mythol. 46. 47.), at han måtte fly för Gudarne: han bygde et hus med fyra dörar på et bärg, at se sig om och wakta sig, men Oden såg honom från sit palats och kom med Gudarne dit: Loke skapade sig då til en Lax i Franangers (det frätande Äggets) ström: der fiskade dock Gudarne up honom med hans eget nät, som de tagit i hans hus: (hans eget wärk skulle fälla honom): han blef då förd i en bärgskula: hans Son Vale blef skapt til en Ulf, som ref sönder den andre sonen, sin bror, Narve; med dess tarmar blef Loke bunden och satt genom tre klippor: en orm dryper ständigt förgift ned i hans ansikte: hans hustru Signi håller et bäcken under etter-dropparne; men när de falla honom i synen, så ryter han at jorden skiälfver och är således orsaken til jordbäfningar: der skal han nu ligga til Ragnamörk (yttersta Domen). Hvad Thor eller en Medel-Gud giort til alt sådant Ondts förderf och det Godas uprättelse, skal strax widare berättas.
  56. ↑ Alla gamla Mythologier beskrifva 1. en Gyllene tid, då alt ondt war borta eller et tilstånd förän godt och ondt blefvo ihopblandade. 2. En Järntid, då alt ondt kom, och då godt och ondt blefvo blandade. 3. En förnyad Gyllene tid, då det onda skal aldeles blifva förstört. 4. En Medel Gud mellan det Goda och det Onda eller en Förlikare mellan Oromases, det godas ursprång, och Ariman, det ondas, hvilken äfven är kallad Mythras Zoroast. ap. Plutarch. de Is. & Osir. p. 370.), som skulle ställa alting til rätta. v. Ramsey. Disc. sur la Mythol. p. 85. 86. 120. 124. 135. &c. Plato in Sec. Timæo. p. 81. kallar det tilstånd, hvaruti Siälarne woro, innan de föllo och blefvo förwärrade, den första jorden, och Pythagoras (ap. Hieroc. in carm. am. Pyth.) talar tydeligen nog om Syndafallet. v. Rams. L. c. p. 104. Orientaliska Mythologien, som war fullkomligare, än den Græska och Romerska, hade talat om et lyckeligt tilstånd innan Cahos kom, hvilket hölls för en fölgd af Fallet och synden på de skapade kreaturens sida; ty Gudarne kunde intet ondt giöra: derpå hafva Grækerne bygt sin galna Lära om Manés på tvenne lika gamla grundsatser godt och ondt, lius och mörker &c. Rams. L. c. p. 28. 29.
  57. ↑ Plutarchus i Historien om Osiris och Isis (p. 354.) berättar, at de föddes af Solen och Jorden (Rhea) och at de redan i moderlifvet med hvarannan aflade Orus, deras lefvande bild: äfvenså sades Thor wara himmelens och jordenes Son. Typhon (som svarar mot Satan eller Loke, Lycaon, eller ock Midgards-ormen, Synden) war äfven Rheas eller jordens Son; men föddes icke, säjer Plutarchus (L. c.), utan öpnade med wåld Modrens sida och blef strax uprorisk mot Osiris (Gud), giörandes oreda i hela werlden: han sönderslet sin Bror Orus och kastade kring hela jorden hans lemmar, dem Isis (wår Frygga) altsen plockat ihop: Osiris eviga siäl förde derpå sin son Orus (Thor) ned til helvite och lärde honom öfvervinna Typhon: Orus öfvervan ock detta Troll; men dräpte honom ej, utan bandt honom liksom Thor giorde med Fenris-Ulfven &c. (v. supr. not. ad §. 5.) Typhon slet sig lös och begynnte samma buller; men Orus höll mot honom tvenne blodiga slaktningar och utrotade honom aldeles.
  58. ↑ Edd. Mythol. 7.
  59. ↑ Märkeligt, at Thor kallas Jordens Son, efter ingen Medel-Gud behöfdes innan jorden blef skapad.
  60. ↑ Edd. Mythol. 19.
  61. ↑ Han kallades Magnes (förmågas), Modes (frimodighets) och Thrudes (trovärdighets) Fader. v. Edd. P. 2. de nom. Div.
  62. ↑ Hans rike kallas Thrudvanger (v. Edd. Mythol. 19.), det är efter ordets bemärkelse Sanningens borg eller försvar, af Thrud, sanning (Angl. Truth) och Vang, wång, wånga, ingiärda, bewära.
  63. ↑ Huvudstaden kallas Bil-skermer (Edd. Mythol. 19.), som betyder de fruktandes försvar. v. Explic. Refen.
  64. ↑ Thor måste gå til fots, säjer Edda (Mythol. 14.) och wada öfver tre elfvar, innan han kommer til Gudarnes råd, som hålles under det höga Asketrädet Ygdrasel, hvars topp räcker til himmelen och rötterne ned til helvite.
  65. ↑ Hans Segrar öfver alt Ondt på jorden förestältes med hans triumph-wagn: den säjer Edda (Mythol. 19.) blifva altid dragen af två bockar, som äro Tande-gnislan och Tandlöshet, det är Samvets-qval och Skröplighet eller den wansklighet, som altid lådar wid den syndiga menniskian. Thor har altid warit hållen af Scandianerne för en sådan Segervinnare, som Apollo, Hercules, och flere hos andra folkeslag.
  66. ↑ Ovid. Metam. L. 8. s. 7. 8. 9.
  67. ↑ Edd. Mythol. 38.
  68. ↑ Liksom Jupiter och Mercurius hos Philæmon och Baucis, så kom Thor, säjer Edda (Mytol. 38.) tillika med Loke (intet den elake, utan en annan Loke, som svarar emot Grækernes Mercurius, liksom Heimdal, den frambättre omtalas §. 12.) til en fattig Bonde en afton, slaktade sine bockar, som drogo hans wagn, och gaf det fattiga folket mat; men förböd, at slå sönder benen, när man åt köttet. Bondens Son Tialfe slog dock sönder et lårben, så at om morgonen, när bockarne fingo lif igen, war den ene halt: Thor blef wred och rynkade ögonbrynen (som Jupiter beskrifs af Poeterne); men de fattiga menniskiorne fingo nåd, efter de ödmjukade sig. Denne Saga så wäl som berättelsen om Philæmon (Ovid. Metam. L. 8. fab. 7. &c.) tycks wara kommen af Abrahams Historia (Gen. 18.).
  69. ↑ Edd. Mythol. 39. 40. 41.
  70. ↑ De frestelser, som Thor måste genomgå, woro sådana: (Edd. Mythol. 39. 40. 41.) Loke eller Utgarda-Loke trotsade honom, at giöra tre ting: 1. At dricka ut et litet horn, som han hade upfylt med watn. 2. At lyfta up en liten katta från jorden. 3. At brottas med en gammal käring. Thor föraktade dessa ting, men fann, at de i sig sielf woro omöjeliga; dock måste Loke sen bekänna, at hornet war hafvet, hvaruppå likväl sedan syntes huru mycket Thor druckit, och skal deraf Ebbe-flod wara en åminnelse: kattan war Midgards-ormen, hvilken dock Thor uplyft in emot himmelen, fast det ej på henne syntes: käringen war ålderdomen, som sielfva Gudarne måste låta hafva sin gång sit mått. Thor wille då dräpa Loke; men han försvan.
  71. ↑ Bland Thors namn är Hiälten, som krigar mot Midgardsormen. v. Edd. p. 2. de Nom. Div.
  72. ↑ Egenteligen mentes med Midgardsormen det förderf eller straff, som synden fört med sig, hvilket troddes sträcka sig in i hela Naturen och ligga rundt omkring hela jorden.
  73. ↑ Edd. Mythol. 42.
  74. ↑ Så säjer Edda (Mythol. 42.): Thor kom i en ynglings liknelse til Yme-Jätte och begärte få följa med honom på siön, at fiska; han fick ej lof; men gick obuden och då hade han strid i hafvet med Midgardsormen: han stod på hafsbotnen och brottades: watnet räkte bara öfver hans fötter, med hvilka han stod genom skieppet: ormen blef öfverwunnen af Thor och Yme-Jette ihiälslagen.
  75. ↑ Thors stridshammar kallades Miölner eller krossande. v. Edd. Myth. 19. expl. Resen.
  76. ↑ Edd. sp. Verel. ad Götr. S. p. 48.
  77. ↑ Lapparne hafva, förutan Thiermes (v. supr. §. 5.), kallat Thor Aveke, Aike eller Ake-Thor och tillagt honom en hammar, hvarmed han krossar Troll, rådandes öfver hälsa, lif och död. Rägnbågan hafva de trodt wara hans båga, hvarmed han skiuter de onda, och kallat den Aveka-dange, Åkebågan. v. Scheff. Lappon. Illustr.
  78. ↑ Edd. Mythol. 19.
  79. ↑ Thor kallas Jättars Bane och Asgards-Kämpen. (Edd. p. 2. de nom. Div.) Han drap et Troll som gaf sig ut för Gudarnes Byggmästare (Edd. Myth. 36), hade förkrossat Jätten Skrymner, om ej hans frestelser då begynts (Edd. Myth. 38. &c.), slog ihiäl Yme-Jätte (v. supr.), sprakade Dwergen Littur på elden (Edd. Myth. 43.), bandt Fenris-Ulfven (v. §. 5. in not.), straffade Loke (v. §. 5 in not.), öfwerwan Midgardsormen (v. supr.) slog ihiäl Jätten Hrugner genom sin Son Magne (Edda Mythol. 55.) och äfven Kämpen Gerröd i Geirrader-gård, (Edd. Myth. 57.) förutan flere, som framdeles komma til at omtalas.
  80. ↑ Edd. Mythol. 48.
  81. ↑ v. supr. §. 3.
  82. ↑ Frygga menas af Stiernhielm (cit. i Verel. Herv. S. p. 6.) wara den samma som Rhea eller Phrygiska Gudinnan. Hon kallas af Edda Fiorgvins Doter (Myth. 7.), men Oden Fridulfssons hustru lär hafva warit Doter af en Fiörgvin, tagandes denna Gudinnas namn, liksom hennes man och de andre Aser kallat sig efter Sveriges Gudar. v. supr. c. 4. §. 15.
  83. ↑ Edd. Mythol. 18.
  84. ↑ Plutarch. de Is. & Osir. p. 354.
  85. ↑ Ramsey. Disc. sur la Mythol. p. 108.
  86. ↑ Edd. P. 2. de nom. Div.
  87. ↑ Edd. Mythol. 42.
  88. ↑ Fryggas Under-Gudinnor eller betienter woro åtskilliga efter Eddas 30:de Mythol. Fulla (prydnads Gudinnan) war hennes förtrogna, hennes medföljerska eller Cammar-Fru. Hlyn eller den Lönliga, war hemligheters Gudinna och fölgde dem, som Frygga eller Wisheten tagit i sit beskydd. Gnä war hennes Bodbärerska och red på hästen Hofvarpner. Alla Gudinnor woro under Fryggas befallning; ty hon war deras Drotning (Edd. P. 2. de Nom. Div.): Laga eller Saga, Historiers Gudinna, Eira, Medicins Gudinnan, Gefion, Jungfrudoms Gudinnan, deras Beskyddarinna, som dö Mör, Freya (en annan än Fröja, som framdeles skal omtalas), Beständighets och Hopps Gudinna: hon war förlovad med en Odur eller Ödr, som reste från henne, hvilken hon sörjer ännu: hon har många namn, efter hon reste genom så många länder at söka sin Ödr. Siöfn, äkta Kärleks Gudinna, Löfn, Tyckets Gudinna eller det, som kallas jag wet ej hvad (deraf är lof, lofva, berömma), Wara, Gudinnan öfver Eder och Löften mellan älskare (hon skal straffa de obeständige), Wöra, Slughets Gudinnan eller Skarpsinnigheten, at alting utforska, Syna, de andra Gudinnors Dörewakterska, som ser alt och kan döma i de mål, som gerna nekas, Snotra, Snygghets Gudinnan, Söl eller Bil, den förtryckta Menlösheten. &c. &c. Frygga hade ock under sit wälde de Norner eller Parquer, som troddes wara tilstädes wid barnafödelser. (cfr. Edd. Mythol. 15.)
  89. ↑ Edd. Mythol. 15.
  90. ↑ Desse kallades eljest Norner (Parcæ), liksom Ödet Nornaskap (Fatum Stoicum): de svara emot Parquerne Cloto, Lachesis och Atiopos, Ödets Gudinnor hos Grækerne, som sades spinna meniskians lifstrå. De hade så mycket mer Frygga til sin Drotning, liksom alla andra Gudinnor, som hon äfven troddes wara Ödets Gudinna, och weta dess beslut förut, fast hon ej spådde (Edd. Mythol. 18). Desse wackra Mör Warit, Warande och Wara skal mentes bo i en wacker Sal under det stora Asketräd, i hvilkets skugga Gudarne höllo sitt råd och hvars topp räkte til himmelen, när rötterne gingo ända ned til helwite (Edd. Myth. 14.): de woro af hel annan art, än de onda Norner. (Edd. Mythol. 15).
  91. ↑ Edd. Mythol. 18.
  92. ↑ Edd. Mythol. 43. 44.
  93. ↑ Balder den Gode (Oskyldighetens tilstånd) troddes wara Odens och Fryggas Son. v. Edd. Isl. P. 2. de Nom. Div.
  94. ↑ Edd. Myth. 43. 44. säjer, at hon tog Ed af alting i werlden, at ingenting skulle skada Balder hin Gode eller menniskians oskyldighet: när det ej halp, utan Balder blef dödad, så lofvande hon hans bror Hermod sin kärlek, om han wille rida ned til helwite och skaffa Balder tilbaka igen. v. supr. §. 5. in not.
  95. ↑ I Africa kallades hon mäst Urania eller den Himmelska. v. Lund. Zamolx. c. 5. §. 18. &c. cfr. Cic. de nat. Deor. L. 3.
  96. ↑ cfr. Rollin. H. A. T. 1 .p. 193. 194.
  97. ↑ Jer. c. 7. v. 18. it. c. 44. v. 17. 18.
  98. ↑ Man har ment, at Astaroth warit det samme som Astar-god, Kärleks-Gudinna (Edd. P. 2. in nom. Div.) och Astartha, (Olofs Sag.) Kärleks-Eld, och at således namnet är Scythiskt (v. A. Båld. Diss. de Fat. Relig. in Scand. Ups. 1700.); men dessa namn tilläggas endast wår Hedniska Gudinna Fröja, som framdeles skal omtalas, hvilken svarar emot Venus. Astarte war den Phæniciska Gudinnan som kallades Syria (Cic. de Nat. Deor. L. 3.), hos Syrerne Mylitta och hos Perserne Mithra eller Moder (Lund. Zam. c. 5. §. 20.)
  99. ↑ 1. Sain. c. 31. v. 10. 2. Reg. 23. Jos. 9. v. 10. 12. Judic. 2. v. 10. 13. &c.
  100. ↑ 1. Reg. c. 11. v. 5.
  101. ↑ C. Lund. Zamolx. c. 5. §. 20. &c. cfr. Cie. de nat. Deor. L. 3. & Herodot. L. 4. c. 59.
  102. ↑ Auson. Epigr. 13. införer Solen så talande: Ogygien kallar mig Bachus, Egypten Osiris, Mæsierne Phanaces (Fan-as: Fan betyder Herre hos de gamle Göter och As, Gud), Inderne Dionyson, Romarne Liberus, Araberne Adoneus, Lucanierne Pantheon.
  103. ↑ Hos Phænicierne och Assyrierne kallades Solen Adon, Adonin (v. Macrob. ap. Verel. ad Götr. S. p. 44), som kommer öfverens med Odin och Hebræernes Adonas.
  104. ↑ Ingenting har snarare kunnat förleda den blinda menniskian til Afguda-dyrkan, än den liufva Solen: Folket har snart tagit denne wälgörande himla-kroppen för den Store Gudens afbild eller Tienare, hvarföre ock, så wäl hos Hebræerne, som alla andra folk, i synnerhet de gamle Göter, warit et namn på Solen, som betydt Betient (cfr. Rollin. H. A. T. 1. p. 440.), Suen, Sun (Goth. Sol) i anseende til Herran eller Gud silef. Solens och Månens dyrkan är derföre den aldraäldsta Afgudatiensten (v. Rollin L. c.). Som Solen kallas werldens öga, så hölls ock Oden för at wara Enögd. v. Edd. Myth. 14.
  105. ↑ Månen togs således i stället för den Urania eller Himmelens Drotning, som Phænicierne och Carthaginenserne dyrkade (Roll. L. c. T. 1. p. 193.) Det är sant, at Hedningarne mycket irrat sig i sielfva willfarelsen, så at de blandat ihop det ena namnet med det andra och lämpat åtskilliga olika til en och samma Gudomlighet. Til ex. Cybele, Terra, Vesta, Idæa, eller Ida-Gud (som nämnes på wåra runstenar) giörs til alt et. (C. Lund. Zam. c. 5. §. 18.) Apulejus XI. Met. giör Diana, Juno, Venus och Bellona til en och den samma: äfvenså tages Isis för Ceres, (Diod. Sic. bibl. E. p. 232.) &c. &c; men wist är det, at som man mente den Aldrahögste med Solen, så mente man ock hans Maka eller wisheten med Månen, och at Solen kallades i Egypten Osiris och Månen Isis. (v. Diod. Sic. bibl. æ. Plutarch. de Is. & Osir. ap. Lund. Zam. c. 5. §. 20.) Äfvenså blef Oden och Solen i gamla Sverige alt et, liksom Månen och Frygga, som bätre fram skal berättas.
  106. ↑ At Diana (Phæbe, Latona, Cyllene &c.) warit hållen hos Grækerne för alt det samma som Månen, är nog bekant: Edda kallar Diana Vana-Dis eller Vana-god, Vanernes Gudinna (ap. Lund. Zam. c. 5. §. 18.), som äfven säjes om Frey (Edd. P. 2. in Nom. Div.): det är säkert denna Scythiska Frygga, som Lucanus så omtalar (Phars. L. 1. p. 443.): Et Taranis Scythicæ non mitior ara Dianæ. it. Qua sublime nemus, Scythicæ qua regna Dianæ &c.
  107. ↑ Apostlagern. c. 19. v. 27.
  108. ↑ Regist. Ups. ap Peringsch. Mon. Upland. Sect. 1. c. 2. p. 140.
  109. ↑ Strahlenb. Beskr. öfver Ryssl. p. 103.
  110. ↑ D. Tacit. de Estis. ap. Strahlenb. L. c. p. 104.
  111. ↑ Strahlenb. L. c. p. 104.
  112. ↑ Urania är det samma som Jumala, begge betyda den Himmelska: Jumal, Amal, betydde hos Göterne Himmel. v. Lœsch. Lit. Celt: p. 69. deraf är Gumala, Gammal, Gumma wördig, hederwärd); ty Ryssarne säja gerna G. i ställe för H. v. Strahlenb. L. c. p. 104. At Amaliske släkten hos Göterne deraf fådt namn, skal framdeles berättas. Denna hos Finnar och Estländare tilbedne Gudarnes Moder, Gyllene Qvinnan och Jumala är kallad hos de hedniske Lappar Wirku-Aocha eller Wiru-Acka, det är den gamla från Wirland eller Lifland (v. Scheff. Lappon. Illustr.) och förestält allenast med en stor tiock trästubbe, åt hvilken de offrat.
  113. ↑ v. supr. §. 4. 5. 8.
  114. ↑ Edd. Myth. 3. 18. 19. 43. cfr. §. 7. huj. Cap.
  115. ↑ cfr. Hesiod. & Ovid. Metam. L. 1. f. 1.
  116. ↑ Yme, som hölls för en Jätte, war ej annat än bärget Imaus (hvaraf wår Yme-Lappmark har namn), som betydde Jordens fasthet, så at dessa orden i åldrarnas morgonstund &c. ej annat wille säja, än: I tidsens begynnelse blef grunden lagd til jordens skapelse.
  117. ↑ Cahos kallas i gamla texten Ginnunga-Gap, et stort Svalg, som aldeles kommer öfverens med Ebræiskan, der Cahos äfven uttydes med ךבא, Lacuna, fovea, fossa, tomhet, grop. v. Gudmund. in Paraph. ad Voluspa.
  118. ↑ Voluspa transl. Resen. it. Edd. Mythol. 6. cfr. O. Nording. Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.
  119. ↑ Voluspa Strom. 18.
  120. ↑ Aund, Anda, kan wäl her billigt hållas för Siälen (cfr. O. Nording diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.) eller det odödeliga wäsendet; men jag har her welat bruka Siäl i ställe för Förnuft (Ratio).
  121. ↑ Texten säger Öd: det är Ratio, Förnuft, som jag her kallar Siäl.
  122. ↑ I Texten står Lá: det är ej allenast blod, utan lif, lifsandar, wärma, rörelse &c. cfr. Gudmund. in not. ad Voluspa.
  123. ↑ cfr. J. Wilde. Förber. p. 360.
  124. ↑ Edd. Myth. 5. & 6. kallar dem Bores Söner och säger, (efter Oden Fridulfsons och hans Asars dikt) at de hetat Oden, Vile och Ve: gamla Bore, deras Far eller Farfar, troddes wara tilkommen i en ort, der fyra miölkströmmar runno (de fyra floderne i Paradiset) af Koen Audumbles pattar: denna Ko lefde af rimfrost, som hon slickade af stenar: första dag hon slickade, kom et Manshår af stenen, den andre et Manshufvud, den tredje hela menniskian, som kallades Bore. v. Edd. Mythol. 5. Alt detta är tilsatser af Oden och Asarne; men ehuru det är, så war denna Bores ätt i stor wördnad hos de gamle Scyther: Bores Söner woro altid de, åtminstone kallades de så, som förrättade högsta Afguda-offren och Drotte-ämbeten. Diodor. Sic. säger, at hos de Nordiske war omsorgen om Templen och Gudstjensten ärfvelig i Bores ätt.
  125. ↑ Menniskiors barn kallades Ymers afföda (de som bodde på Imaus). Yme föddes af rimfrost, säger Edda (Mythol. 4.) och war äldst af Rimthussarne: han war ond och hela hans afkomst: han svettades i sömnen under wänstra armen, hvaraf et elakt hionelag föddes: hans ena ben aflade ock en Son med det andra, som fortplantade Rimthussarne.
  126. ↑ v. supr. 4. c. 21. §. in not.
  127. ↑ Hos alla Hedniska folk har denna sak warit bekant, at Jättar welat bestorma himmelen. (cfr. Ovid. Metam. L. 1. f. 5.) Edda säger (Mythol. 6.), at Gudarne bygde en Borg mot Jättarnas anfall &c. Alt är wäl tagit i början af det som berättas om Babyloniska Tornet i Gen. 11. c. men icke på lika sätt: Josephus (Hist. Jud. L. 1. c. 4.) säger efter en mycket gammal Sibilla, at Gudinnan skickade stormwäder, som förstörde Babels bygnad. &c. &c.
  128. ↑ Yme-Jättes blod är ej annat än Watnet ur diupens källor. cfr. Gen. 7. v. 11. it. 8. v. 2.
  129. ↑ Bores Söner troddes hafva dräpit Yme (Edd. Myth. 6.); men dermed förstås ej annat, än de frommes sak, deras förtryck och suckar, som bevekte Gud at straffa de onde.
  130. ↑ Berg-Elmer eller den, som kommit til at stadna på bärg, är den samme som Noach (Gen. 6.): Lucanus kallar honom Deucalion Scytha, den Scythiska Deucalion, Chaldæerne Xisuthrus, Grækerne Deucalion (cfr. Rudb. Atl. T. 1. c. 1. p. 8.) eller Ogyges, som svarar mot wår gamle Ægir eller Yggur (Neptunus), v. imfr. §. 11.
  131. ↑ Edd. Mythol. 6.
  132. ↑ Sedan Berg-Elmer war räddad och Yme drunknad, säger Edda (Mythol. 6.), at af Ymes kropp giordes en ny jord, af benen bärg, af tänderne klippor, af bloden hafvet, af hufvudet himmelen, som sattes ofvan öfver jorden på fyra stöder och under hvar stöd en dvärg, hvilka fyra dvärgar kallades Öster, Wäster, Söder, Norr: Sen giordes stiernorna af gnistor från den eviga himmelen (Muspel) rundt omkring jorden, somliga fasta, somliga ostadiga, dock med sine visse gångar: Dag och natt och årstider blefvo åtskilde: jorden fans rund och omringad på alla sidor af det diupa haf. Märkligt, at denna Skapelsen ej troddes wara skedd af Gud, som den första, utan af menniskior, af Bores Söner (v. Edd. L. c.): så at den nya kunskap och erfarenhet, som menniskiorne efter Syndafloden fingo om himmel och jord, dem de ransakade och uptogo på ny räkning, kallas her en ny Skapelse.
  133. ↑ Augustin. de Civ. Dei. L. 4. c. 11.
  134. ↑ Wi hafve sagt tilförne (c. 3. §. 9. in not.), at Thëosa, Thisa, Disa, betydde egenteligen Ceres eller Skörden; men hon kallades stundom Gudarnes Moder, så at hon på wist sätt svarar emot Frygga: åtminstone hafva somliga blandat desse begge ihop, så at Disar-blot, Disas offer, kallas äfven Fryggas (Sacrificium Friggæ) v. Verel. ad Herv. p. 30.; dock är ej underligt, om mycken oreda och blandning skiedt i en Gudalära, som war så mörk och i så många tidernas omskiften ingen klarare rättelse hade, at gå efter. Jag skulle dock tro, at detta Friggas offer ej är Fryggas (Odens makas, Månens) utan Freyas, Älskogs Gudinnans, som kommer med Disa eller Jorden på visst sätt öfverens, åtminstone uti Frö (af Freya och fortplantning.
  135. ↑ At Solen betydde Oden eller den store Guden, kan wisas på många ställen af Edda (v. Verel. not. ad Götr. S. p. 42. 43.) och är her ofvanföre berättadt. §. 8. in not.
  136. ↑ v. supr. §. 8. &c.
  137. ↑ Solen kallades af de gamle Suen, Sun, Son (v. supr. §. 8. in not.); deraf är wårt Söndag och Tyskarnes Sontag.
  138. ↑ Af Disa (jorden) är Disa-dagen eller Tisdagen kallad. v. J. Wildes Förber. p. 274.
  139. ↑ v. supr. §. 9. &c.
  140. ↑ Löga eller bada, hvaraf Lögerdagen har namn, är kommit antingen af Laugr, wätska, fast, som ännu kallas Lag, til ex. Brygge-lag, biörk-lag &c. eller af Lä-garn eller Lå-garn, et stilla watn, stilla siö (ty Lä är Lugn och Garn är Siö), hvaruti man hälst badade sig. I anseende til hafvet eller Östersiön, kallas Mälaren Lögarn, den stilla siön, och åter i anseende til Mälaren, är ännu en mindre wik deraf, som går in uti Aspöen, kallad Lågarn. Äfvenså är Ölögaren (nu Öljaren) kallad i anseende til Hiälmaren.
  141. ↑ Olofs Saga den mindre c. 48. kallar Lögerdagen Tvätte-dagen. cfr. Verel. ad Götr. S. p. 54.
  142. ↑ Niord sades bo i Noatun, (Edd. Myth. 21.) det är i Noachs-stad eller hafvet: En af Odens följeslagare eller hans Son, som äfven bodde i Sigtuna, Yngue-Freys Fader (v. G. Wallin. Sigt. St. & Cad. æt. 1.), fick icke allenast sielf denne Gudens namn, utan hans gård kallades ock Noatuna.
  143. ↑ Edd. Mythol. 24.
  144. ↑ Niord svarar således både emot Neptunus och Æolus, Wäder-Guden.
  145. ↑ Edd. Mythol. 50.
  146. ↑ Ægis namn tycks hafva samma uprinnelse som Ægæiska hafvets. Ygger är det samma som Ogyges, hvilket ock Noach är kallad (v. supr. §. 9. in not.).
  147. ↑ Necken (Neptunus) kallas också Farsoden (Ποσειδῶν). cfr. Sæmund Edd. Grimmismal. §. 57. ap. Peringsch. Mon. Upl. Sect. 1. c. 2.
  148. ↑ cfr. Rollin H. A. T. 6. p. 221.
  149. ↑ Sæm. Edd. Grimmismal. Edd. Myth. 21.
  150. ↑ Skade (Skada, wåda, fara, som kommer af elementerne, wäder och watn) sades bo i Trumhem, (tonitruum mundus) Dunderhem. v. Sæm. Edd. Grimmism.
  151. ↑ Edd. Myth. 22.
  152. ↑ Rudbeck. (Atl. P. 2. c. 4.) menar, at Frey warit den samme som Saturnus och äfvenwäl som Solen. Mig tycks at han svarar emot Bachus.
  153. ↑ Märkeligt, huru de gamle tagit naturen til grund i sin Gudalära: Niord war Fader åt Frey, liksom Wädret drifver bårt skyarne och giör en klar himmel. Denne Frey troddes hafva en stor Galt, kallad Gyllenborst, för sin wagn (Edd. Mythol. 3.), af hvilkens borst lyfte öfver all werlden och som språng fortare än någon häst. cfr. Verel. ad Götr. S. p. 50.
  154. ↑ Verel. ad Herv. p. 48. it. ad Götr. S. p. 50.
  155. ↑ Af Freya har man ännu ordet Fru (Edd. Mythol. 22.). Äfvenväl Frö (Semen).
  156. ↑ Auson. ap. Pomey. in Panth. Myth. &c. &c.
  157. ↑ Astagod är Freyas namn i Edd. P. 2. de nom. Div. Ast är kärlek på gamla språket: Astrild, Cupido: Astarhita, kärleks-låga (v. Olofs Saga), hvaraf man trodt, at Astagod warit den samma som Astaroth (v. A. Båld. diss. de Fat. Relig. in Sv. Ups. 1700.).
  158. ↑ Freya kallas den darrande, Tremula (Edd .P. 2. de nom. Div.) det är den Späda, den Läckra.
  159. ↑ Freya är den bästa (den godsintaste) af Asa Fruer, säger Edda (Mythol. 22.), som wil säja, at goda hiärtan äro snarast benägna til kärlek.
  160. ↑ Edda säger (L. c.) at Freya råder om Folk-wanger, et Palats eller Gudasäte på himmelen: Folk-wanger betyder folkets eller menniskliga släktets bibehollande; ty wang, wång, är wärn, beskydd. Om hon också mentes försvara menniskior från ohyra, wet jag icke; men den Sagan hade man äfven om henne (Edd. Mythol. 22.), at hennes wagn drogs af tvenne kattor, som stundom äro nyttige diur i hushållet.
  161. ↑ cfr. Edd. Mythol. 22.
  162. ↑ Ovid. Metam. L. 4. f. 5. cfr. Paus. in Lacon. & Attic.
  163. ↑ Edd. L. c.
  164. ↑ v. supr. §. 2.
  165. ↑ Edd. Mythol. 23.
  166. ↑ Tyr, som kallas Wige-Guden (Edd. P. 2. in nom. Div.) eller Krigs-Guden, troddes liksom Thor wara Odens Son och Baldurs Bror (Edd. P. 2. L. c.), så at jag ej annat ser, än at desse både äro den samme, fast Sturleson dem åtskildt.
  167. ↑ cfr. §. 6.
  168. ↑ Det är troligt, at denne Tyr är den samme som Thurras, en Assyrisk Konung, Nini efterträdare, som alt up til Norden lät wörda sig och utsträkte sin öfvermakt. v. Svidas & Chron. Alexand. L. 2. c. 13. cfr. G. Voss. L. 1. c. 16. de Idol. Verel. not. ad Herv. p. 8. & Scheff. Ups. Ant. c. 6. Efter denne kallades Babylonierne Martis Stierna Turras. v. Verel. not. ad Götr. S. p. 38.
  169. ↑ Edd. Mythol. 24.
  170. ↑ När en Konungs Son i gamla Sverige lät begrafva sin Fader, antog han altid arfvet och regeringen med den Ceremonien, at han drack Fadrens och de döde Hiältars skål, med löfte, at snarare öka, än minska sit Rike: den skålen kallades Brage-bägaren; ty hon dracks ej utan all möjelig wältalighet.
  171. ↑ Edd. ib.
  172. ↑ Edd. Mythol. 25.
  173. ↑ Rägnbågan kallad Bifrost troddes wara Gudarnes Bro mellan himmel och jord, hvarpå ingen fick gå, utan de: (Edd. Mythol. 11.) wid denna bbro höls Heimdal för Gudarnes wäktare, at Jättarne ej skulle komma och angripa himmelen (Edd. Myth. 25.); ty mot dem mentes hon mäst wara giord. Heimdal troddes wara född af Nio Jungfrur, som woro systrar, och hade tänder af guld. Med et Manshufvud skulle han en gång hafva blifvit ihiälslagen; men det lär ej annat wara, än en oredig kunskap om Mercurius och Argus. (cfr. Ovid. Metam. L. 1. fab. 13.) I Himmelsborg mentes han eljest bo. (v. Sæmund. Edd. Grimmismal.)
  174. ↑ Höd war en Gud, som svarar på wist sätt mot Vulcanus, efter han war så konstig och handflög: som Vulcanus war halt, så war denne blind och mycket stark (Edd. 26. Mythol.): med hans blindhet tycks ej annat wara ment, än förvetenhet. Widar war Tystlåtenhets och förtegenhets Guden. (Edd. Mythol. 26.) Wile eller Wale (Hull eller Chull, Kämpe, Höfding, v. supr. §. 4. in not.), Odens och Rindas Son, en stor Hiälte, svarar mot Hercules. Af ordet Wale eller Bal hafva Gualerne eller Gallerne fådt namn (v. supr. c. 2. §. 3.) in not.) Uller troddes wara Thors styfson och Sibillas Son, en stor Jägare och derhos Enwiges-kämpars Gud (Edd. Mythol. 26.): sades bo i Ydalis eller Yrdals palats. (v. Sæm. Edd. Grimmismal.) Forsete hölls för bäste Domaren och Rättegångs-Guden, Balder den godes och Nonna Nefsdoters Son (Edd. Mythol. 26.: sades bo i Glitners palats (Sæm. Edd. Grimmismal.). Skyrner kallades Skogs-Guden (Edd. Myth. 32.), som svarar emot Pan, Faunus, Sylvanus &c. Gudinnor af ringare ordningen, kallade Walkyrior (Nympher), troddes upwakta Gudarne i Walhall och sändas af Oden i slaktningar, at utwälja de stridande til lif eller död, seger eller nederlag (Edd. Mythol. 31.). De gamle Finnar och Lappar hafva ock haft en stor hop små Gudar: Tapio war Jakt-Guden, som i Carelen hetat Hitta-wanin eller Hytta-vanes (Hare-Guden): eljest dyrkades Hyse, när man gick på Biörn- och Warg-jakt, och Nyrke på Ekorn-jakt. Kåkre troddes försvara Boskapen från odiur, och Uko med sin Fru Raune råda om årstiderne. Detta folk hade äfven på sit språk Råg-Guden, Korn-Guden, Hafre-Guden, Rot-Guden, Kål-Guden, &c. Ahti (Atin, Otin.) war Siö-Guden, Neptunus. Ilmarinen, Wäder-Guden, Æolus. Kratt, (Svet. Skratten) Pluto, som låg och gömde nedgrafne skatter. Tontu, Hus-Guden (af Tomt, Tomtgubbe). v. Scheffer. Lappon. Illustr. it. N. Hahn diss. de Sacr. Ant. Hyperb. P. 2. Ups. 1703.
  175. ↑ v. supr. §. 10.
  176. ↑ Musspels (eller himmelens) Invånare rida ut at kriga, säger Edda (Mythol. 11.), och ingen ting i werlden kan stå dem emot.
  177. ↑ Desse Genier eller Andar kallas antingen Nissar (Edd. Myth. 15.) eller Alsar (Edd. ap. Verel. in not. ad Herv. p. 25.), som delas i Lios-Alfar (hvita Alfar) och Dauk-Alfar (svarta Alfar) eller ock Wettor (små inbyggare under stenar &c.). cfr. Verel. Index. Sv. S. Thiselii. Beskrifn. öfver Wettern. Diss. Lund. sub Sv. Bring de Gothungia. 1745.) Nissar, Alfar, Wetter, Norner (Nympher) och Dvärgar (små hiälp-andar, som troddes bo i bärg och skogar) hölls för et och samma slag (v. Edd. L. c.; men at Nissar deltes i hvita och svarta, i himmelens och i afgrundens, liksom Alfar i liusa och mörka, det beteknar gode och onde Änglar. Nisse, God-Nisse, kallas ännu på somliga ställen i Sverige Tomt- och Elve-dansar som något öfvernaturligit, fastän Elve-dans ej annat är, än et gräs med blå blad, som kryper i ring (Cynosur: bracteis integris) v. C. Linnæi Öländska resa. p. 66. Äfvenväl äro Wettur i mycken högaktning bland Allmogen i Göta Rike, der de lius, som synas i mörkret på sumpiga orter, kallas Wetto-lius.
  178. ↑ I den himmelen, der de rättfärdiga Siälar evinnerligen skola bo, säger Edda (Myth. 18.) at de hvite Nissar wistas, liksom i en himmel öfver denne, kallad Andlang, och äfven i den tredie och öfverste, som heter Widblaen.
  179. ↑ Edd. Mythol. 15.
  180. ↑ Siälenes ödödlighet hade Scytherne trodt från de äldsta tider: äfven så giorde deras barn, alle Celter, Galler, Scandianer &c. At de gamle Britanner så giordt, kan ses hos Rap. Thoyras Hist. d'Angl. L. 1. p. 11. Gemene Man den tiden i Sverige trodde sig i andra lifvet få förbättring just på den brist, som mäst trykte dem i detta: til ex. då en gammal bonde fick et besök en gång af en storväxt man (Konung Göte), som han ej gerna såg, sade han sig strax willa fara til Odens Sal (stupa sig utför ättstapeln), der han kunde finna wäl tillagade rum och lagom store Män (v. Götr. Sag. p. 3.).
  181. ↑ Denne Guds egen boning kallas Gimle (Edd. Myth. 15.) eller Himmel; ty G. och H. kom ofta på et ut hos de gamle, (v. supr. §. 8. in not.) Jumal (Gud, himmel), Gumal (wördig, gammal, gumma, Humal (Humle, Höfding, Anförare, hvaraf ock Humaliske eller Amaliske stammen är kallad, äro alla af en uprinnelse.
  182. ↑ Edd. Mythol. 15. 49. it. Voluspa. cfr. O. Nording. Diss. de Edd. Isl. Ups. 1735.
  183. ↑ Wal-Hall, Bal-Hall, betydde Hiältarnes Sal; ty Bal eller Wale (hvaraf Waller eller Gualler fådt namn) war Konung, Herre, Höfding, eller En-Herre (Mon-Heros). I Walhall, säger Edda (Mytol. 35.), äro 540 dörrar (man räknade mäst i dylika mål med 3. til ex. 3 gånger 20. är 60. 3 gånger 60. är 180. 3 gånger 180. är 540.) och hvar dörr så stor, att 800. Hiältar kunna gå derigenom på en gång.
  184. ↑ Hiältarnes ro och tidsfördrif i Walhall, säger Edda (L. c.), är at rida ut i gården och kämpa: de öfwerwinna hvarannan wänligen och wända om igen til middagsmåltiden.
  185. ↑ Edda säger (Mythol. 33.), at Hiältarne eller En-Herrarne (Monheroes) i Walhall äta fläsk af en Galt, som slaktas hvar dag; men blifver ny och lefvandes igen hvar morgon. Galten kallas Scrimner, kocken Audrimner, kättilen Eldrimner, hvaruti fläsket kokas &c. Deras dryck är miöd, som flyter af en Gets pattar: Geten kallas Hedrun och lefver af trädet Leradurs knoppar. v. Edd. Myth. 35.
  186. ↑ Wåre gamle Drottar eller Gudalärare hafva ej lärt, som Pythagoræ Metempsyeosis, at Siälarne gingo in i diuren, utan i fullkomligare skapnader hos Gudarne. v. Gudrun. Wata. in Sæm. Edd. §. 19. ap. E. J. Biörner in introd. ad ant. Hyp. p. 30. in not.
  187. ↑ Clem. Alex. Strom. L. 1. c. 15. Pomp. Mela. L. 3. c. 5. Plin. L. 4. c. 12. C. Jul. Solin. c. 21. Götr. S. c. 2. & not. Scheffri p. 107. Verel. ad Herv. p. 21. &c. cfr. Huj. Hist. c. 2. §. 4.
  188. ↑ Desse gamle Sielfspillingar stupade sig wäl ofta i hafvet. v. Pomp. Mela & Plin. L. 4. c. 12. it. Clem Alex. ap. Pelloutier Hist. de Celtes); men så hade de ock sina wissa höga bärg in i landet, hvarifrån de foro til Oden. Et sådant ställe kallades Ättstupa, Ättstapel, eller Gyllingshammar: Wi finne ännu många ställen, der Ättstupor warit: I Götenheds eller Götene-sokn i Kinna-Härad i Westergötland wid Säteriet Biurum är den Ättstupan, som omtalas i Götriks och Rolfs Saga p. 8. (v. Luths annot. & Tunelds Geogr. p. 186. it. Rhyzel. diss. de Sep. vet. P. 1. ). En dylik fins i Tunhems Sokn i Westergötland, midt emellan de stora bärgen Hall och Hunneberg, som är 50 alnar hög. (v. G. Wallin diss. de Rup. Gentil. Ups. 1716.) Mörsebärgs-Ättstupan wid bärget Billingen är likaledes i Westergötland. (v. Tunelds Geogr. p. 169.) En Ättstapel är ock i Helsingeland, kallad Offerbärget (Tunelds Geogr. p. 268.) förutan mångfaldiga flera.
  189. ↑ Den onde Andan, som plågar de fördömde, kallas Nidhogger och säjs ligga under nedersta roten af det stora Asketrädet, hvars topp räcker til himmelen och hvars rot går ned i afgrunden (Edd. Mythol. 14. Voluspa. O. Nording L. c.).
  190. ↑ De fördömdas boning i köld och mörker kallades Niflhem, eller Hell (Hecate, Proserpina) regerade, af hvilken ordet Helwite är kommit (Edd. Mythol. 34.); ty Wite betyder straff. Detta Hel-wite eller Niflhem sades wara belägit wid Nar-stranden (Litus Cadaverum). v. Edd. Mythol. 49. Voluspa. O. Nording. L. c. &c.
  191. ↑ Voluspa & Edd. Mythol. 3. 4. 49. cfr. O. Nording. L. c.
  192. ↑ Voluspa & Edd. Mythol. 48. &c.
  193. ↑ De gamle Britanner trodde liksom Scandianerne, at werlden skulle förgås genom eld eller watn. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 11.
  194. ↑ Voluspa & Edda L. c.
  195. ↑ Muspels-Invånare (himmelens Hiältar, Änglar, eler Gudar) skola då rida ut, säger Edda (Mythol. 48.), under Syrtes anförande (Syre är Gud på Persiska. v. Lund. Zamolx. c. 5. §. 22.), at strida tappert och öfverwinna alla Troll och onda Andar, men då brakar alting sönder, i synnerhet Regnbågan eller broen emellan himmel och jord
  196. ↑ Ytterste Domen, til hvilken den onde Andan eller Loke (Lycaon) skulle ligga fängslig, at då kastas i yttersta mörkret, kallas Ragnamörk. v. Edd. Mythol. 47.
  197. ↑ Edd. Mythol. 49.
  198. ↑ De Sällas boningar, efter döden kallar Voluspa Ida-wallar, Ida-mark (cfr. Edd. Mythol. 12.) &c. der Gudarne skulle mötas. Ordet är förmodeligen först kommit af Ide, Ed, skogsmark, så at dermed är ment en Trägård, lustgård. Et bärg ligger wäl i Phrygien wid Pergamus, kalladt Ida, och et dylikt på Creta; men jag wet ej om någotdera har hermed gemenskap. Wåre Antiquarier hafva kallat de Saligas boning Glysis-wall och trodt det ordet wara det samma, som de Elysæiska fält, hvilka eljest menas fådt namn af en ort i Grækeland på Peloponneso, kalladt Ilissus (cfr. Roll. H. A. T. 2. p. 492.): den förste, som flytte Elysæiska fälten &c. til Norden, war Isac Zezes, Herodoti uttolkare (en slät Auctor efter Casaubont omdöme): han har sedan bedragit åtskillige (J. Lakemacher, observ. Philog. P. II. p. 50.). Jag lämnar nu om någre gamle Svenske Skalder stundom brukat ordet Glysiswall i den meningen; men egenteligen war Gläsiswall et Land wid Östersiön, som af de gamle kallades Gläs- eller Glys-öen (Insula Glessaria v. Plin. L. 3. c. 13. C. Jul. Solm. L. 3. c. 19) af Gles, Bärnsten (Succinus Maris), hvarpå Östersiön är rik. v. Diod. Sic. L. 5. Pythias Maffi). ap. Plin. L. 37. c. 2. cfr. Verel. not. ad Herv. p. 20.
  199. ↑ Med nytt lif skulle Gudarne mötas i den nya werlden; ty på yttersta Domsens faseliga stund, i den grufveliga striden mot de onda Andar och Troll, troddes de alle förgås, undantagande Oden sielf: Oden mentes wäl också blifva upsluken af Fenris-ulfven (diefvulen); men en af hans Hiältar Widar eller Tystlåtighets Guden) skulle då klyfva up ulfvens käftar och frälsa Oden, som skulle dräpa ulfven. Thor (Medel-Guden) skulle slå ihiäl Midgardsormen (Synden); men stiga dervid nio steg tilbaka och dö. Tyr och hunden Garm (Cerberus) skulle dräpa hvarannan, äfvenså Heimdal och Loke &c. så at alt skulle wara dödt och upbrändt, då den nya werlden kom.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_05&oldid=426505”