Wikisource

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 07

< Svea Rikes historia | Första delen
←  Kapitel 6
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 7
 Kapitel 8  →


[ 197 ]

7. Cap.

1.

Så länge som Samfund warit på jorden, så länge hafwa Lagar warit; ty utan ordning kan ingenting bestå. I äldsta tiden dömde hvar och en husfader öfver sine anhörige efter sit begrep och naturliga billighet: Sedermera, då flera hushåll sammanwuxo til större kroppar, som kallas Riken, war strax någon almännare Fader, någon Konung eller eljest wördad Man omtänkt, at skaffa almännare Lag til hela Samfundets trygghet innom sig sielf: En sådan Lag tillade man gerna någon omedelbar Gudomlig uprinnelse, på det han högre skulle anses af en obänd menighet och Lagstiftaren äga större myndighet, som en Man, hvilken hade til at giöra med något öfvernaturligt wäsende[1].

[ 198 ]2. Sveriges äldste Invånare hade ingen skrifven Lag[2]. Fädernes efterdömen, enfaldiga och ärbara Seder uträttade der mer, än annorstäds gode Lagar[3]: De nögde sig med de grundwahnor och minnes-reglor, som de fört med sig til wåra Scandiske Öjar från östre delarne af Stora Svidiot, dem deras Fäder sagt sig fådt af Zeuta[4] eller sielfva Gud[5], af Zamoloxis[6], [ 199 ]af Dicenæus[7], som gaf dem deras belagines eller bylagar[8] och flere kloke Män[9]. Deras Voluspa eller heliga Sedolära, deras första Edda eller Ättefäders qväden och Sifs lärdomar[10] bibehöllos af Offer-Herrarne och folksens Äldste i tämmelig klarhet som almän Lag til dess den så kallade Oden[11] i wår Nord införde sina nya stadgar och inrättningar genom tusende konster, hvarmed han skaffade sig et skien af Gudomlighet, det han ock dertil nödvändigt behöfde; ty förundran och häpnad äro mäktiga hos folk af ringa förnufts öfning. Från den tiden kan man först räkna wår äldste beskrefne Lag[12].

3. All rätt och Lag skipades i gamle Norden af en Nämd eller Utskott af tolf Män på hvar ort[13], som gerna woro de äldste och mäst betrodde i bygden[14]: de kallades Spekingar[15] eller Oldungar[16] [ 200 ]och Sannomän[17], eller liksom Offer-Höfdingarne Drottar, Diar och Wisende Män[18], emedan desse Lagskipare äfven gemenligen förestodo Gudstiensten, så at Präster och Domare oftast woro samme personer. Af en sådan Tolfmanna-nämd bestod sielfva wåre gamle Konungars Råd[19] och liksom denne högste Domstol hade Konungen til hufvud, så hade hvar och en ringare Nämd i landet sin styrare eller Förman, som förde ordet och fälde domen i alla förekommande mål. En sådan kallades Kindin[20], som tycks betyda Kännare[21], eller Laga-yrker, Lagrättismadur, Lagmadur och Lagman, som i äldsta tiden med sine Bisitiare förrätade sit myndiga ämbete under bar himmel[22]: han satt på en stor sten midt uti och Nämden på tolf mindre i en ring omkring honom, som ännu kan ses på mångfaldiga ställen i Sverige: Alle woro wäpnade[23] och äfven större delen af menigheten, som stod rundt omkring[24], giörandes gny och wapnebråk, när någonting misshageligt förekom[25]; men deremot jämna och ordentliga slag på sine sköldar, gemenligen i tre omgångar[26], när något wäl uptogs och allmänt gillades[27].

[ 201 ]4. Minnes-språken och grund-meningarne i de äldste Lagar, som sedermera blefvo inskurne i trä-stockar, hvaraf deras afdelningar kallades Balkar, woro korta, rena och sinrika: de innehöllo den ene Inbyggarens plikt emot den andre så wäl som hvad til förbindelsen hörer emellan Öfverhet och undersåtare: de kallades både Laug eller Lag och Biuths[28] eller Bud och Wittod[29] eller Witne[30], hvilket namn blifvit längst bibehållit hos det Seviska eller Sveviska folk, som under namn af Angel-Saxer nedsatt sig i Engeland[31], der et Alshärjar-Ting eller [ 202 ]Laga-Sammankomst af alla Fylken i landet kallades Wittenagemot eller Witne-möte[32].

5. Liksom desse Angel-Saxer erkände en öfverrätt ibland sig, fastän de woro delte i sin åtskilliga Konunga-riken, så at hela folkeslaget förentes om et hufvud bland de siu Konungarne, som på det almänna Laga- eller Witne-mötet hade at säja öfver de andre i de mål, som angingo hela Anglo-Saxiske kroppen[33]; så wördades alle de gamle Scandiske Svear och Göter Sigtuna eller Upsala-Domstol i almänna och svåra mål, fastän hvar och en lands-ort, hvart Hundari eller härad[34], hade sine hufvudmän eller Drottar, sin Lagman, sin Lag[35] och sine särskilta sedwanor[36]. Alt skulle rättas efter Uplands-Lag på Alshärjar-ting, der hela Norden möttes hvart nionde åhr, så wäl til allmänne Lagens wärkställighet som til at dyrka Gudarne[37], och Uplanda- eller rättare Tiunda-Lagman erkändes för Öfverdomare af alle de andre[38]. Stundom gick det likwäl så her som hos Anglo-Saxerne, at denna förbindelse på långa tider afslets genom krig och misshällighet, åtminstone mellan wissa orter, så at Fylkes Konungar besökte högsta Rätten med mord och brand i ställe för wördnad och lydnad, hvilket dock sluteligen stadnade med deras underkufning, som framdeles skall berättas.

[ 203 ]6. Då någon ny Lag skulle antagas, blef den förkunnad af Lagmannen, som framräkte svärds-udden eller spetsen på sit spiut, hvarwid Domstolens kringsittiande Ledamöter rörde med händerne, at dermed gifva sit bifall tilkänna: detta kallades Tingstak eller Wapnetak, och wet man ej wid hvad tid det först kommit i bruk[39]. Stundom blef den Dom, som en Lagman afsagt wid enskylt tilfälle, för ständig och almän Lag ansedd och lagd til efterdöme i alla tider[40], äfven wid Rättare-tinget eller Högste Domstolen, så at sielfve Öfver-Konungen wid Alshärjar Ting derefter kunde dömas[41]: Dock ägde en Enewålds eller Öfver-Konung makt, sedan Upsala-Rike kommit til stadga, at ändra Lagmännens Domar i skattländerne, då han der höll sin räfst eller ransakning, hvilken kallades bryta Skrock och Ofsoknar.

7. Wåre gamle Domstolar woro rättvise och billige: Derigenom hafva Götiske Lagarne wunnit mer myndighet och lydnad i främmande länder, än genom segrande wapn: at de blifvit antagne i Spanien, Italien, Frankrike och Tyskland, dels öfveralt, dels på wissa orter, kan nog skönjas af de Gamle Wästgötske, Östgötske, Longobardiske, Burgundiske och Frankiske Lagar, som så ganska mycket både til språk och innehåll[42] komma med wåre[43] [ 204 ]öfverens[44]: Ingen kan skylla dem för hårdhet: de hafva mer wägt på milda sidan, som syns af deras gamle grundsats, at då en Nämd dömer i brottmål och är delt, så at sex Ledamöter willa fälla den anklagade; men sex wärja honom[45], då äga de witsord, som wärja wilja[46].

[ 205 ]8. De gamles Domar woro enfaldige, tydelige och bestodo af några ord[47]: Trätor woro snart afdömde; ty hvar och en war snart nögd[48]: man hade ej mycket at tvista om i et land, som så ganska litet war uptagit, ej heller wiste man än hvad det war, at förtyda en mening och drilla en wederpart: Et Ja och et Nej war då mycket gällande; men så hade man dock wid Domstolen sin Lagliga Ed, som på gamla språket kallades Grud eller försäkring: den war på åtskilliga sätt, til exempel: Hialpi mir swa Freya, Thor ok hin Almatki As[49]: det är: Så hiälpe mig Freya[50], Thor och den Alsmäktige Gud[51]; eller ock kortare, som Hiälpe mig Oden, Hiälpe mig Asar och Asinnor (Gudar och Gudinnor), Jag svär wid Thor och Oden, Så hiälpe mig hin helge As (Gud,), Bediom Herjans Fader (Härarnes Gud), Ja, Thore Gud, Nej, Thore Gud och så widare[52]; Men [ 206 ]sedan Odens Drottar i Sverige wunnit så stor myndighet, at de blifvit ansedde för Gudomlige, så svor man mäst för Rätten sålunda: Hielpi sva Freyr som Niordur ok hin almakte As[53] eller Hielpe mig så wisst Frey[54] och Niord[55] och den Alsmäktige Gud[56], hvilken Ed ock brukades i Norrige, som i Lagar och seder ej bör åtskiljas från Sverige i de äldsta tider.

9. De brotsliges straff woro skarpa och gingo så wida, at äfven feghet eller rädhoga i fält[57], som war en stor skam[58], straffades med döden[59]: Högre brott, som förräderi, rån, almän fredsförstöring och stora nidingswärk[60] kunde ej få Konungens och Högste Domarens Nåd eller med böter förlikas; ty kallades de Urbota-mål[61]. Böter [ 207 ]betaltes, liksom Skatten til Konungen, i wahror och boskap[62], emedan penningar ej ännu woro i bruk[63]. Stundom lät Konungen bränna den brotsliges hus, om han war bofast, et eller flera, alt efter brottets storlek[64]. Den, som slagit en annan ihiäl, fick wäl mäst lösa sig med böter; men då skulle icke allenast mandråparen sielf först betala sin del, utan ock en lika del hans Fäderne- och trediedelen hans Möderne-fränder[65], särdeles då han sielf til böterne war oförmögen[66], hvilket kallades Ättebot[67], det är då Släkt bötte til Släkt[68]. Dessutan betaltes alla böter til treskiptis eller i tre delar, en til Konungen, en til Häradet och en til Målsäganden[69]. En sådan lika del i böter eller annan utskyld eller Lott i löst eller fast kallades en Sal[70], hvaraf et förläningsgods, som af enskylte ej kunnat innehafvas utan mot wiss åhrlig afgift til Öfverheten, är i gamla Tyskland kalladt et Sali-land[71], hvilket gifvit den så länge omtvistade Saliske Lagen[72] sit [ 208 ]namn[73].

10. At slå någon ihiäl om natten war wanhederligt och olofligt, fast än den samme warit dömd til döden[74]; men om liuse dagen kom det ej så noga an bland et hårdt och stridbart folk på et lif mer eller mindre i werlden: Det är kanskie hvad man med största skiäl kan förebrå wåre gamle Nordiske Wikingar och Wandringsmän. I synnerhet woro tvenne slags dråp ej allenast efter Lag tillåteliga utan ock berömliga: Det ena war, när en Man hos sin hustru fann någon annan dela med sig sin äkta Säng och han den samme strax tillika med henne ihiälslog[75]: Temmeligen hård och häftig Sed; men som hindrade mycken okyskhet[76]. Det andra war, när man med skiällsord blef angripen eller med sådana tilwitelser, som förklene mandom och ähra: då hade den angripne rätt, at utmana den andre och råkades de då gerna [ 209 ]på en Trewäg eller där tre wägar sammanstötte: mötte den, som angripit och ej den andre, så behöll den samme det namn och tilwitelse han fådt, blef almänt föraktad, fick aldrig aflägga Ed på Ting och aldrig witna hvarken för man eller qvinna: men om han infan sig och angriparen deremot blef borta, så skulle han ropa hårdt tre gånger Niding[77] och giöra et märke i jorden: då kallades den andre Madur dess werre eller så mycket Sämre karl. Om de åter båda möttes med fulla wapn och den angripne blef ihiälslagen, så betalte dråparen half Mans-bot; men om angriparen föll, så blef det derwid, ingen Mansbot betaltes och liket wroks utan heder i jorden på närmsta tienliga steller eller, som det sedan hette, i ogildan akri[78], det är, på ogilt och obehagligt rum[79]. Detta kallades Enwige[80] och bör skiljas från Holmgången[81], som ej war laglig, utan efter arm-rätten eller högsta makten. Enwiges-lagen brukades ock stundom [ 210 ]i mörka rättegångs-saker, der parterne inga andra skiäl kunde framte och segren hade då altid rätten med sig[82]. Göterne förde denne Lag med sig til Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien[83], hvarest han i många hundrade åhr äfven bland de förnämste[84] warit i hederligt bruk.

11. At hämnas någon förment oförrätt, föräldrars, anhöriges och wänners död eller lidna skada, räknades för en skyldighet och ganska tilbörlig sak, så at nästan aldrig fosterbrödrelag eller wänskap slöts på gamla Scythiska wiset, der icke et wilkor war, at den ene skulle hämnas den andres död[85]. Sådant kallades Fränd-wigi[86] eller Frändekrig. Liksom Barnen ärfde Fädernes wapn, så ärfde de ock deras trätor, blifvande således deras Efterträdare i wapnen, hvilket kallades Wigarf[87]. Denne Wigarfs-helighet hade den så kallade Oden förnyat[88], at dermed främja sina afsikter mot Romerska Riket, som framdeles widare skal omröras, så at hon brann i full låga under hela Sveriges hedniska tid: de Nordiska folkens grufveliga härjande på Engeland, Frankrike, Nederland och flera orter, särdeles på ottahundradetalet, herrörde mycket af Wigarf och woro mäst hämdekrig[89], i synnerhet efter Scandiske [ 211 ]Enewålds-Konungens Ragnar Lodbroks dråp i Engeland, som på sit ställe skall berättas. Denne Hämde-lag war så inrotad, at ännu åtskilliga gillen eller förbund i sielfva Påviska tiden den behöllo i anseende til sine stallbröders lidna oförrätt[90].

12. De Laga-Sammankomster, som de gamle hade på wisse orter och åhrstider, at afgiöra sina rättegångs-mål, kallades Hvarf[91] eller Ting[92]: fast än det senare[93] ej endast betydde domställe, utan i almänhet en folkets församling til Gudstienst, öfverläggningar, Höfdingewahl, handel och hvarjehanda dylika förrättningar[94]. Som hvart Härad gerna war indelt i fyra delar (särdeles sedan de Scandiska Riken kommit til någon stadga), och hvar del hade sin hufvudman, som kallades Fierdings-Höfding[95], [ 212 ]hvilken antingen war sielftagen eller af grannarne dertil wald och med sin Toflmannanämd försedd; Så war ock et Fierdings-Ting förste eller nederste Domstolen[96], der alla smärre saker afdömdes och de större skiötos til högre ort. Andra Domstolen war Härads-Ting, der hela Häradet[97] möttes åt och Härads-Höfdingen med sine tolf Sanno-Män afgiorde alla derunder hörande mål[98].

13. Dessa Hvarf eller Ting höllos tre gånger om åhret, om wintren, om sommaren och om hösten; men så, at sex månader åhrligen til rättegång anwändes. Första Tingstiden börjades wid lag midt i Thors-månaden och räckte til dagjämningen eller derutöfver til midt i Mars: den andra wahrade från femte Nytändningen efter längsta winternatten, som skier i Maj-månad, intil midsommar: den tredie från nionde Nyet i de gamlas åhr, som inträffar wid pass på wår Michaelsmässo-tid, til inemot Jul, som då firades bittidare, än nu[99]. Sielfva TIngen utdrogos wäl icke så länge; men tiden stod likwäl då för allom öppen til Lag och Rätt: de öfrige sex månader eller tiden emellan dessa tre Tings-tider kallades Julefrid, Wåhrfrid[100] [ 213 ]och Andefrid[101], då ingen fick anklagas eller tingföras i ägendoms-tvister hvarken för skuld eller annan fordran; men om något fredsbrytande mål under den tiden i hast upkom, någon tiufnad, wåldswärkan, mord och sådant, som ej kunde upskutas, så satte strax den ortens Domare en Urtima-rätt eller Afkänno-Ting[102], som brottet alfvarsamt och utan upskof ransakade och afdömde[103], då ock på all wåldsamhet lades dubla böter[104].

14. Tredie Domstolen war Lagmans-Ting, som sattes en gång om åhret i hvar och en ort, der Lagman war: I Göta-rike kallades det mäst Lidonga-Ting[105], emedan Ledingen[106] eller folket af många härader på et ställe sammanstötte: der afdömde Lagmannen med sine tolf Oldingar de mål, som Härads- eller Fierdings-Höfdingarne til honom skutit: Han ägde Lag skilja och skipa med stor myndighet[107]; men han hade ock sin Öfverdomare, til hvilken från honom kunde wädjas: det war Konungen eller hans Fullmäktig med sin höga Nämd af tolf Drottar, [ 214 ]som giorde fierde och Öfverste Domstolen, hvilken gerna hölls en gång om åhret på samma Ort och kallades Lands-Ting[108]: Detta war ej allenast et Refsta-Ting[109], som ransakade alla Högmål, utan ock stundom et Rättare-Ting, som rättade, ändrade och afdömde[110] hvad i Lagmannens Dom kunde finnas ofullkomligt[111]. Men denne Höge Rätt måste dock som oftast erkänna en högre, som war den högste i Norden: Jag menar Alshärjar-Ting, som förr är omrört[112], dit alla Scandiens Inbyggare sammankommo hvart nionde åhr.

15. I hvarje wecka under Tings-tiderne woro besynnerligen tre dagar til Lag och Rätt upoffrade, Måndag, Torsdag och Lördag[113], hvilka kallades Domdagar: När man kårade om Lördagen, så svarades om Måndagen, då domen antingen strax fäldes eller på nästföljande Torsdagen: åtminstone åldrades aldrig någon sak wid de gamles domstolar: De woro snarfyndige och strax färdige, at giöra et myndigt slag med få ord, hvilket oförlikneligen lisade parterne och satte redighet i hela landet, som då af den snabba wärkställigheten braktes til at wörda Lagen och lefva i späkt och frid. Kunde en tvist wid Härads-rätten ej slitas eller afdömas på tredie Dom-dagen eller högst på den femte; så skiöts den til Lagmans-tinget; men [ 215 ]innan femtonde dagen efter Domen skulle alting wara förbi: Då skulle käras, svaras, witnen höras, wädias och mer, som til Rättegången hörde, hvilken Lagatid af femte eller femtonde dagen kallades en Fempt[114].

16. Sammankomsten til Ting skiedde, liksom alla upbåd i fred eller krig, genom budkafla[115], som ock kallades Här-rör[116], Orvar- eller Pil-bud[117] Brand och Widia[118], hvilka dock endast i krigstider brukades. Budkaflan war märkt med något tekn eller hade med sig någon mundtelig underrättelse, hvad hon betydde. Til Stämning brukades ej annat, än tvenne mundteliga witnen. Förutan Målsäganden, som kärade och dref sin sak, war wid hvart Ting en Konungs-Soknare[119], som bewakade Konungens rätt, och en Härads- eller Fierdings-Soknare[120], som påstod de böter, hvilka häradet eller bygden til almänt behof tilkommo. Nämndens tolf Ledamöter wid Lagmans, Härads eller Fierdings-Ting woro ej wisse personer, utan stundom den ene stundom den andre, af de äldste och hederligaste bland den närwarande Almoge, som dem sielf utnämnde. Då Lagman eller Häradshöfding skulle wäljas, utnämnde folket ibland sig tolf utkårare[121], som walde tre personer, af hvilka En blef utsedd och bekräftad af Konungen eller Hans [ 216 ]Fullmäktig. Alt detta bör icke just förstås om de äldsta tider, hvilka ej wetat af så ordentelig och utmäten Rättegång eller hvad dertil hörer: Det bör lämpas til sednare Hedendomen, då Svea- och Göta-Riken mer stadgat sig under sina wissa Konunga-styrelser.

17. Til denna tid[122] hörer ock en Sed wid Domstolen, som wid första påseendet skulle tyckas hafva sit ursprung af Munkars widskiepelse eller et så kalladt heligt bedrägeri; men är dock mycket äldre och har warit wåre hedniske Fäder med de Gamle Græker[123] gemensam[124]: Han kallades Järnbörd[125] och bestod deruti, at den, som i en mörk sak ej kunde wisa sin oskuld på annat sätt, skulle bära glödande järn med bara handen eller gå derpå med bara fötterne: Om järnet brände, hvilket gerna utan wiss konst ej kunde slå felt, så blef den samme fäld; men tvertom fri-känd, om det ingen skada giorde[126]: [ 217 ]då hölls detta för et stort underwärk och kallades Järtekn[127]. Denna oskiäliga wana warade långt in i Påfvedömet, särdeles i Sveriges Norra orter[128]. Konunga-Söner eller deras Mödrar hafva ock stundom herigenom sökt bevisa födslens eller den äkta Sängens riktighet och fölgakteligen en ren arfsrätt til Fädernes riken.

18. Ännu et sätt hade wåre gamle Scandianer lika med de gamle Græker och flera Celtiska Folk: det war til at utforska sanningen i tiufnad eller til at återsöka i et misstänkt hus hvad stulit war: Den sökande skulle, sedan han hade gifvit med säkra tekn Grannarne tilkänna hvad han efterletade, ingå i huset med sex män som witnen; men alle halfnakne eller til större delen af kroppen oklädde, at de ej sedan måtte skyllas [ 218 ]hafva med sig inbrakt under kläderne hvad de derefter til äfventyrs kunde träffa[129]. Förutan Grækerne[130] hafva ock de Romare haft samma sed, hvilken äfven sträkt sig til de gamle Tyskar[131]. Tiufnad war eljest hos de Gamle Svenske et af de brott, som strängast och nesligast straffades.

19. Men slutom detta Capitel med en kort berättelse om hela Folkeslagets ömhet om sin Lag och den frihet, sielfrådighet och trygghet, som hvar och en derunder ägde mot alt slags tvång och Konungars oinskränkta Enewälde. Wid Midsommaren eller wid slutet af andra Tingstiden om åhret[132] förkunnades å nyo i hvarje Lagsago hela Landsortens Lag, hvilken ej war widlyftigare, än at han på en dag kunde upläsas[133]. Den hölls i sådan helighet och wördnad, at sielfva Öfverheten ej mer dristade sig giöra deremot[134], än minsta undersåte, som under Landsens Lag hade sit fulkomliga beskydd. I synnerhet wille hvar och en Svensk niuta til godo tre slags fred, hvars rubning ansågs för Edsöres-brott[135]: det war Hemfred, som hvar och en borde äga i sit hus, Qvinnofred, som beskyddade könet, både gifta och ogifta, från alt öfwerwåld, och Tingsfred[136], i det hvar och en fick bivista Ting och Laga Möten, fara dit och dädan, utan fruktan at blifva öfverfallen.

20. De Svenske hafva från äldsta tider warit et fritt folk och haft afsky för allslags Träldom: Från första början funnos wäl ibland dem Trälar eller [ 219 ]Lifegne i enskylte hus, kallades Brytti[137], som såldes och köptes liksom hästar[138] och som ingen annan Lag hade, än Husbonde-Rätten, hvilken stundom i en hastig ifver kunde skilja dem wid sielfva lifvet[139]; Men efter gamle Lagen hade ingen makt, at taga någon til träl ej heller at gifva sig dertil[140]: tvertom war tillåteligt och brukeligt, at gifva och köpa trälar frie, hvilket då på de wanliga Domställen almänneligen kundgiordes[141]. Krigsfångar blefwo wäl ock stundom för slafvar ansedde; men alt detta enskylte slafveri rörde icke hela Folkeslagets frihet, som war aldeles jämmngod med de Romares, hvilka äfven betiente sig af trälar.

21. Hvar och en förmögen Husfader, Odalsman eller Bonde, som den tiden war alt det samma[142], det är til säjandes, hvar och en besuten Adelsman, som ägde et stycke land med des inbyggare under sig, hade då sin Hall, Hauld, Hofhåldning eller Sätesgård, hvaruti han nyttiade sin Haulds-rätt[143] eller fulkomlige frälse och frihet, at döma och skipa öfver sine hustienare och landboer, frigifne eller lifegne, och at i säkerhet bebo sin Odals-jord, orubbad och ledig från all den tunga, som han ej sielf beviljat. En [ 220 ]sådan kallades Man för sig[144] och sådane woro sielfva stammen af Landsens Invånare. Bland desse Odalsmän giordes åtskillige til Jarlar[145] eller Herser[146], som i wår tid kallas Grefvar[147] och Baroner[148]: [ 221 ]De hade at säja öfver wissa Landsorter, som efter laglig eller Kungelig inrättning lågo under deras lydnad, hvaruti de i anseende til folket woro Enewäldige och i ansende til Öfverheten underdånige[149]; Men denna wärdighet war ej annat, än et högt ämbete, och således i gamla tider icke ärfvelig, som hon sedermera blifvit. Framdeles skall derom mer berätas och om nogare författningar, som dermed giordes, sedan de Scandiska Riken kommit til mer stadga och mognad.

22. Det är sant, at från första tider hafva de Svenske Öfverdomare och Konungar warit Enewålds-Herrar[150]; Men aldeles icke oinskränkte, utan Landsens Lagar fulkomligen undergifne[151]: Det är, de hafva haft en ganska stor myndighet tillika med sine Rådgifvare och Landsens Äldste, at wärkställa Lagen och vad som ländt til Rikets nytta och försvar; men deremot bundna händer til at giöra ondt, så at för dem ej warit rådeligt, at uppsätia sin wilja til Lag eller giöra den ringaste undersåte mot almän säkerhet förnär: Stundom hafva de wäl sådant tilbudit; Men sällan med lycka, som framdeles i Historien kommer til at omröras. De stego wäl genom arfsrätt efter fäder och fränder på thronen, hvarifrån ock icke Qvinliga könet war uteslutit[152]; Men [ 222 ]folket förbehöll sig dock derwid sit fria wahl, hållandes sig likwäl inom gamla Konunga-ätten, hvilken troddes herstamma från Gudarne: Så at om en yngre Broder eller Släkting hade til Riksstyrelsen tienligare egenskaper, än en äldre, så blef han ock den samme föredragen[153]; Detta Efterträdelse-Sätt hade fölgt med Svear och Göter altutifrån Gamla Scythiska bygden[154].

23. Et sådant med Arfsrätt blandadt wahl skiedde på almänt Ting[155] eller Borgar-Ting[156], en [ 223 ]urtima Sammankomst til Konungens Borg eller Hof, hwilket strax wid den förre Konungens afgång sammanstämdes af den, som imedlertid tagit styrelsen i händer. Äldste Drotten eller Lagmannen, som förde ordet, frågade då med hög röst alle de der församlade fylken, om de behagade til Konung antaga den han då tillika dem förestälte, hvilken altid war en Konungs-Son af gamla Huset eller Yngues ätt, som herstammade från Asarne eller Gudarne. Sedan alle gifvit dertil sit samtycke[157], uplyftes den nye Konungen på de kringstående Lagmäns Axlar, at wisas för folket[158]. Derpå utgaf han första gången sin Grud, Ed eller försäkning, tagandes Oden til Borgen[159], at han skulle hålla Landsens Lag och derunder freda [ 224 ]och hägna hvar och en undersåte[160]. Emot en sådan försäkring tildömde honom Uplands eller förste Lagmannen på hela Rikets wägnar Upsala-Öde[161] eller alt hvad Svea Thron egenteligen tilhörde i löst och fast och all Konungsligan Rätt, hvarpå hela Menigheten svor honom trohet och huldskap.

24. Andra gången, som en ny utnämd Konung lofvade sine undersåtare, at hålla deras Lagar, war wid hans Faders eller Företrädares begrafning, som efter tidens bruk på det kosteligaste tillagades, dit han ock böd alle Riksens ypperste: framför högsätet eller thronen war satt en pall eller lägre säte, der han satte sig som närmste Arfvingen efter den döde: derpå inbars et stort inskänkt Horn eller Dryckes-käril, som kallades Brage-Bägaren[162], hvilken han upståendes emottog: han höll då et kort och myndigt tal, at hålla Landsens Lag, at snarare öka än minska sit Rike, at hämna sin Faders eller Företrädares död eller lidna skada och at giöra i sin tid någon märkelig gerning, som länge och wida i werlden skulle spörjas[163]. Derpå utdrack han Brage-drycken[164], til framfarne [ 225 ]Hiältars och i synnerhet den aflednes Minne, och satte sig dermed up i Högsätet, intagandes således sin Företrädares plats[165].

25. Tredie försäkringen af en ny Konung til folket skiedde på hans Ä-rikis-[166] eller Riks-gata[167]: Så kallades en Resa til häst, som han strax efter sit wahl war skyldig til at giöra rättfylis om Rike sino eller efter Solens lopp kring om hela landet. Sedan Svea- och Göta-Riken blifvit mer förknippade under Upsala-Öfverwälde, skickade Konungen bud til alle Lagmän i hvar och en Landsort med kunskap om sin resas början. Från Upsala red han med alle sine Drottar och Hofmän på stolte hästar och i präktig hårbonad[168] först södwäst ut och lät sätta sig öfver Mälaren til Strängnäs: derifrån red han genom Södermanland och öfver Kolmorden in i Östergötland: sedan genom Småland, Westergötland, Nerike, Westmanland och til Upland tilbaka[169]: Wägar och Broar hade til hans ankomst på alla orter af Inbyggarne blifvit uplagade och stora Gästebud tilredde, stundom på almän, stundom på någon mäktig Enskylt persons kostnad[170]. På gränsen af hvar landsort skulle Lagmannen och inbyggarne möta honom med [ 226 ]Grud och Gislan, det är, med mundtelig försäkran och med wisse Män, som sattes i pant, hvilket alt äfven gafs på Konungens sida: Almogen förnyade honom derpå sin wid första Wahl-Tinget aflagde Trohets-Ed och han giorde på sin sida det samma, swärjandes wid Oden, at han skulle sätta frid och grid (grud eller säkerhet) i detta land[171], hvilken Ed sedan i Påfvedömet fick någon ändring[172]. Kunde Konungen ej sielf komma til någon ort, som Österland[173], Finland, Gottland eller flera, så skickade han någon af sine Drottar eller sit Råd, som i Hans ställe både tog och gaf en sådan försäkran[174]; Men försummade han sin Riks-Gata eller misswårdade de omständigheter, som dertil hörde, så kunde han derföre lätteligen råka i olägenhet[175].

26. Således måste fordom en Svensk Konung trenne gånger förplikta sig hos sit folk, at hålla dess Lag helig och wårda dess trygghet, innan han kunde säjas fullkomligen hafva antagit Riksstyrelsen: Han hade dessutan ännu en Bom för sit Enewälde, som ej war af mindre styrka: Rådet eller Högste Domstolens tolf Drottar hade wäl af ålder egenteligen skiött Konungens ärender, liksom Lagmännen Almogens; men de woro ock mäst Lagmän tillika, så at Rådet wärkeligen war et Medel-Stånd, som svarade både för Hufvud och kropp, både för Thronen och Riksens Almoge, eller liksom Medlare och Löftesmän [ 227 ]emellan Konung och Undersåtare[176]: De borde således för begge wara ansvarige, at ej den enes makt gick inöfver den andres gräns. Hos hela Menigheten woro äfven från barndomen samma frihets grundsatser inplantade som hos de gamle Græker[177], så at fastän Konungens Enewälde i goda stadgars wärkställighet war omskränkt, så wiste dock den ringaste, at det ej kunde gå längre, än Lagen tillät eller giöra hans lilla krets något förnär[178]. Man måste likwäl tilstå, at de Svenske i alla tider högt aktat och älskat sin Öfverhet, hvilket wäl stundom gådt förlångt, i det de tilskrifvit sine Konungar både god och olyckelig åhrswäxt[179]; men dock mäst giort dem både nytta och heder. Lyckeligt folk, som ej begär annan Frihet, än at få lefva under sin Lag så trygt och orubbadt, at ingen Öfverhet med all sin makt förmår röra minsta del af des ägendom, fast mindre någons ähra och lif, utan Lag och Rätt! Det förfaller då ej genom trängtan til större wälde i et Sielfswåld, som är dödeligare, än sielfva Träldomen. Lyckelig Konung, som ej [ 228 ]förgäter, at han är giord för folkets skull, men icke folket för hans, som utan flathet är i alting mohn om Ordning, et Samfunds lif, som altid tål Sanningen af oförskräkte, förfarne och oweldige Rådgifvare, dem han wet urskilja, och som ej eftertraktar högre wälde, än at obehindrad få giöra sit Rike Sält! Han är Stor och Enewäldig i sine undersåtares hiärtan, hvilka med nöje bära hans åminnelse til deras efterkommande i otaliga leder.


  1. ↑ Förut är berättadt (c. 2. §. 4. in not.), huru de gamle Scythers och Göters lagstiftare Zamolxis lät giöra sig en kula under jorden och inbillade sit folk, at han hade den Gudinnans förtroende, i hvilkens sköte han således allom owetterligaren bodde i tre åhr: han styrkte dermed öfvermottan sin Lära och han blef sielf hållen för en Gud (v. Causobon. Comment. in Strab. cfr. Hesych. Lex. apud. Lund. Zamolx. c. 4. §. 3.). Samma berättelse har et gammalt perme-Manuscript af wår Lag, som säjer at Samoldius skipade Lag med mycket snille, at sedan han warit träl hos Pythagoras på Sam-ö, kom han frigifven til de gamle Göters Alshärjar-Ting, at han war odödelig och at han giorde goda inrättningar för Konungar och Höfdingar i Svidiot (Stora Sverige). cfr. Diogen. Laërt. de vit. dogm. & apopht. Philos. L. 8. de Pythag. Äfven så dölgde sig Minos på Öen Creta i et bärg eller jordkula hvar gång han wille utgifva ny Lag: han gick dit in hvart nionde åhr, at tala med Jupiter, sade han, om folkets angelägenheter (v. Valer. Max. L. 1. c. 2. Strab. Geogr. L. 16.). Zoroaster bland Perser och Bactrianer skyllade sine Lagar på den store Oromasis, Trismegistus i Egypten på Mercurius, Lycurgus i Sparta på Apollo, Draco och Solon i Athen på Minerva, Numa i Rom på Ægeria, Mahomet på öfver-Ängelen Gabriel &c. (v. Diod. Sic. Bib. æ. Marsil. Ficin. arg. in min. Plat. C. Lund. Zamolx. c. 5. §. 21.) Men ingendera med all sin konst har kunnat härma Moses, som hade den nåden, at emottaga sin Lag och myndighet af den Alsmäktiges egen hand.
  2. ↑ cfr. D. Nehrman. Iurisprud. Civ. c. 3. §. 5. 7. 9. it. J. Wild. LagsHist. p. 33.
  3. ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. 122.
  4. ↑ Jornand. de R. G. L. 1. c. 5.
  5. ↑ Zeuta är ej annat, än det Græska Θεος (Gud), det Egyptiska Theut (v. Marsil. Ficin. Arg. in Crat. Plat.), det Latinska Deus, Lapparnes Seita och de gamle Göters Thius, Dis, Disa, så at ock en gammal Svensk permeskrift (cfr. Lund. Zamolx. c. 5. §. 22.) tydeligen säger: þius är af Girkum skrifvit Zeus (Jupiter).
  6. ↑ v. Supr. in not.
  7. ↑ Strab. L. 7. & 16.
  8. ↑ Jornand. L. c. c. 2. J. Wild. LagsHist. p. 29.
  9. ↑ v. supr. c. 2. §. 4.
  10. ↑ v. supr. c. 5. §. 2.
  11. ↑ v. supr. c. 4. §. 15.
  12. ↑ v. supr. c. 4. §. 21.
  13. ↑ Oden hade med sig sine tolf Asar, Diar eller Drottar, (cfr. J. Wild. Lags-Hist. p. 34.) som woro Offer-Höfdingar och Domare: det syns således, at Tolfmannatalet i lag och rätt warit förut brukadt i gamla Scythiod, hvaraf äfven kan slutas, at det ej warit obekant i wår Nord innan Odens ankomst. Tolfmanna-nämden har äfven blifvit brukad i andra Länder, som af Scythisk eller Götisk afföda warit bebodde, til ex. hos Turscherne i Italien. v. Bochart. Chan. L. 1. c. 33. p. 646. Annius, Varro &c. ap. J. Wilde. Förber. p. 251.
  14. ↑ Præf. Edd. Isl. ap. Lund. Zamolx. c. 3. §. 11. Herv. S. de R. Heidr. c. 14. Ol. Sag. c. 90. Fragm. LL. Svet. Vetustis Westg. L. Ting. b. c. 1. §. 1. &c.
  15. ↑ Speking är den, som Späker eller håller i späkt och fred.
  16. ↑ Olding af Old, ålder, wil säja Landsens Äldste och svarar emot Senior, Seigneur, Senat &c.
  17. ↑ Stiernhök de Jur. Sv. Vet. p. 54.
  18. ↑ Hervar S. p. 138.
  19. ↑ Fragm. L.L. Vetustiff. ap. Lund. Zam. c. 3. §. 11. WestgL. Tingm. b. c. 1. §. 1. cfr. Ol. Sag. c. 90.
  20. ↑ Bibl. Ulfil. Luc. 2. v. 2. &c. Cantil. Thiodolf. ap. Sturl. T. 1. c. 18. Yngl. S.
  21. ↑ Efter detta namn hafve wi många spår her i Sverige; ty wissa orter heta ännu Kind: både i Wäster- och Östergötland finnas Kinds-Härader, Kå-Kind, Kinna-kulle, Hane-kind, Hammar-kind &c. så at Kind är det samma som en Lagsaga, et Höfdingadöme.
  22. ↑ Stiernhök. de I. Sv. & G. vet. p. 25.
  23. ↑ cfr. Tacit. de Germ. c. 11. 13. 22.
  24. ↑ At folket stod i en ring omkring Domstolen bestyrkes af gamle Westmanne-Lagen, som säger til Tings och Rings. cfr. Stiernhök de J. S. &G. Vet. p. 25. liksom Poëtens talesätt: — — Et Vulgi slante Corona: Menigheten stod i en krona eller krets.
  25. ↑ cfr. Sturl. T. 1. Ol. Har. c. 81.
  26. ↑ Tre eller tre gånger tre war de Gamles heliga tal, som förr är omrört (c. 5. §. 4. c. 6. §. 11.): Det är märkwärdigt, at på Eng-ön i Westmanland, som är en särskilt Sokn och från fasta landet afskild öö, der Almogen från uråldriga tider intil denna behållit många egna seder offörykta, är ännu något dylikt qvart; ty när Bönderne slå Herregårdens ängar och deras förkarl (förmannen, som är deras hufvud öfver et eller flera åhrs Slotter-tid) finner wid öfverseendet om aftonen, at någon slagit wårdslöst, så blifwer den tre gånger stött mot en tufva af fyra så kallade stöt-knektar, som hålla honom wid händer och fötter; men hvar gång svingas eller wäges han två gånger öfver tufvan, så at slaget kommer i tredie gången och han hyssas således nio gånger: wid hvar svingning gifves et anskri af hele hopen, som står i en ring omkring, så at dessa rop äro tre gånger tre. Den som ser derpå antingen med hatten på hufvudet, som räknas för sidwördnad, eller med minsta löje, måste undergå samma straff, fast han woro förnäm. När de ock gå från ängen om aftonen, giöra de almänt anskri tre gånger i rad, i god ordning, hvilket alt hålles som en helig Lag.
  27. ↑ cfr. Tacit. L. c. Sturl. T. 1. Ol. Har. c. 76.
  28. ↑ Bibl. Ulfil. ap. Lund. Zamolx. c. 3. §. 2.
  29. ↑ Stiernhök. de Jur. Sv. Vet. L. 1. c. 1. cfr. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 15.
  30. ↑ Witne tages icke nu hos oss just i den meningen; men Wittod är dock af wett, witterhet, wetskap, en sak, som wetas bör.
  31. ↑ v. supr. c. 3. §. 14.
  32. ↑ Rap. Thoyr. Hist d'Anglet. L. 1. p. 150.
  33. ↑ Rap. Thoyr. L. c.
  34. ↑ Tacit. de Germ. C. 12. p. III. 80. 81.
  35. ↑ Mäst hvar och en Landsort gaf i sin Lag förträde åt sine infödde framför främmande, mellan hvilka också giordes skilnad: til ex. gamle Wästgöte-Lagen skiljer i böterne för mandråp emellan Svensk, Götsk, Småländsk, Norsk, Dansk, Tysk. v. Stiernhök de J. Sv. Vet. p. 358. Äfvenså skiljer Saliske Lagen mellan en Romare och en Frank.
  36. ↑ Sturl. T. 1. Ol. Har. c. 76. Stiernhök de J. Sv. Vet. p. 11. D. Nehrman. Iurispr. Civ. c. 3. §. 17. 18. J. Wild. Lags-Hist. p. 43.
  37. ↑ v. supr. c. 6. §. 10. in not.
  38. ↑ Sturl. L. c. c. 96.
  39. ↑ J. Wilde. LagsHist. p 35.
  40. ↑ Sturl. Ol. Har. T. 1. c. 76. J. Wilde. L. c. p. 37.
  41. ↑ Emund, Wästgöte-Lagman, lät fästa det utslag, som K. Olof Ericson gifvit på hans framstälte enskylta mål, wid Uplands-Lagen, at Konungen sielf derefter kunde dömas. v. Sturl. P. 1. Ol. Har. c. 96.
  42. ↑ Hvar och en wet huru mångfaldiga Svenska ord upfylla Rättegångs-Latinen: til ex. Allodium, Amond, Murderare, Marca, Scotatio, Felonia, Morgingaba, Phaderfium, Vadium &c. &c. (cfr. C. Lund. ad LL. Westrog. & D. Nehrman Jurispr. Civ. c. 3. §. 2.). Jus Romanum har en stor myckenhet deraf: Saliske Lagen säger Tit. 29. Si quis Skellan de Caballia furaverit, CXX denariis, — — — — culpabilis judicateur. D. ä. Stiäl någor Skellan af kreatur, skall den böta 120 p:gr — — hvad kan wara likare? Olaus Magnus säger sig hafva sedt i Perufio i Italien et gammalt Manuscript af Götske Lagar och med Götske bokstäfver skrifvit, som aldeles kommit öfverens med wår gamle Lag: det samma betygade den gamle Johannes Metellus Sequanus, Kejsar Rudolf 2. Historiographus, för H. Johan Rosenhane til Torp och H. Johan Skytte, då de woro i Cöln: han hade sedt det, sade han, 50 åhr förut tillika med Olaus Magnus och hans broder Johannes. Hertig Fredric af Brunswik-Luneburg sade för Konung Carl i Sverige i H. Johan Skyttes närwaro, at han äfven sielf sedt samma Manuscript i Perusio med stor förundran. v. Lund. Zamolx. c. 2. §. 1. I et Franciscaner Bibliotheque i Italien öfversatte Johannes Magnus en balk af gamle Götske Lagarne, som stämde öfverens med wår gamle Svenske. v. Messen. Scond. Ill. T. 5. p. 83.
  43. ↑ Som ingen wet eller någonsin misstänkt, at Sverige kunnat få Lagar från de orterne, så måste deras nödvändigt kommit från Norden och wara Götiske; ty sådane likheter i ord och meningar yppas ej genom händelse.
  44. ↑ H. Grot. in Procop. Stiernhielm in præf. ad Leg. Westrog. Lund. Zamolx. c. 2. §. 1. D. Nehrman. Jurisprud. Civ. c. 3. §. 2. J. Wilde. Lags-Hist. p. m. 38.
  45. ↑ Detta kommer öfverens med gamle Græske Lagar. Hos Euripid. Orest. & Electr. it. Aristoph. säges, at då Domarnes meningar äro lika, frias den anklagade. cfr. Lund. Zam. c. 3. §. 11.
  46. ↑ Vet. LL. Sv. ap. Lund. Zamolx. c. 3. §. 11.
  47. ↑ I början woro de mundtelige: sedan utskuros de i trä-balkar eller teknades på näfver: sedan skrefvos de på små lappar af kalfskinn: i wåra tider fördra de mycket papper.
  48. ↑ Plin. H. N. L. 4. c. 12. Stiernhök. de J. Sv. Vet. p. 28. D. Nehrman. Jurispr. Civ. c. 3. §. 6.
  49. ↑ Lund. Zamolx. c. 3. §. 12.
  50. ↑ De gamle Græker svuro ock lagligen wid tre Gudar, Jupiter, Neptunus och Ceres. v. Plaut. de f. ii. I. 24. Demosth. in Timoc. cont. Mid. p. 40. Petil. in Coment. Heysch. p. 916. Olikheten är ej stor: Mot Ceres svarar wår Freya eller Frygga, mot Jupiter Thor och mot Neptunus wår Attin eller Odin, som wördades högt.
  51. ↑ Namnet As (en af Asarne) war så högt ansedt, at det betydde Gud; Den alsmäktige Gud står her i ställe för Oden, hvilken Sigge Fridulfson härmade och lånte hans namn. v. supr. c. 4. §. 15. c. 5. §. 3.
  52. ↑ Hist. Arv. Odd. c. 34. Verel. Hist. Sv. G. p. 9. Barthol. Ant. Dan. p. 375. Vorm. Lex. R.m. p. 9. Hyndluliud ap. Torf. Ser. Dyn. p. 258. &c. ap. O. Cels. Mon. Sv. G. in Act. Lit. Sv. Ups.
  53. ↑ Stiernhök de Jur. Sv. Vet. p. 28.
  54. ↑ Guden Freys namn blef uptagit igen, sedan Frey eller Ingue-Frey i Upsala, Odens Soneson, blifvit för-Gudad.
  55. ↑ Niord Ingue-Freys Son blef ej sämre: Ingue kallades efter Frey, (en klar himmel) Wikinge-Guden, den senare efter Niord, Wattu-Guden. v. supr. c. 5. §. 11.
  56. ↑ Et slags Ed, hvarmed man brukade rena sig från Mans-bot, kallas i gamle Götske Lagar, i synnerhet den Saliske, Chrenecruda, hvilken K. Childebert i Frankrike afskaffade a. C. 595. (cfr. Eccard ad L. Sal. Du Cange de Chrenecruda. Heinecc. El. J. G. T. 2. §. 260.) De, som ej förstådt wår gamla Götska, som ej annat är, än Renings-Grud eller Wärjemåls-Ed.
  57. ↑ Man hängde Förrädare och dränkte Poltroner, säger Tacit. de Germ. c. 12. p. 76.
  58. ↑ cfr. Cic. de fin. 2. 30. de Epamin. it. LL. Sal. Tit. 33. c. 5. Ælian. Var. Hist. L. 12. c. 23.
  59. ↑ Cfr. Tacit. de Germ. c. 12. p. 76.
  60. ↑ Sådana kallades ock sedan Edsöres brott, det är egenteligen brott mot den Ed man svurit sin Konung eller Fädernesland.
  61. ↑ Sternhök. de Jur. Sv. & Goth. Vet. p. m. 319.
  62. ↑ Stiernhök de Jur. Sv. & Goth. Vet. p. m. 131. cfr. Tacit. de Germ. c. 12. p. m. 78.
  63. ↑ I de äldste tider brukades wäl undertiden at pålägga den brottslige gåtor, dem han antingen skulle framställa eller uplösa, och blef han fri, om ingen deruti kunde öfwerwinna honom (Verel. ad Herv. p. 138.); men det skiedde ej, utan då man war mohn om personen eller då Domare och part woro nästan lika starke.
  64. ↑ Stiernhök L. c.
  65. ↑ Gl. Skåne-Lag. L. 6. §. 1. &. Vet. L. L. Sv.
  66. ↑ cfr. L. L. Salic. Tit. 61.
  67. ↑ I Engelske Lagen äro desse Ätteböter kallade Sangield, (af Sanguis, blod) eller Blodsgield.
  68. ↑ cfr. Danske Lag. & Stiernhök de J. Sv. Vet. p. 351.
  69. ↑ Stiernhök de J. Sv. Vet. L. 1. c. 5. cfr. Tacit. de Mor. Germ. ap. Loccen. Antiq. Sveog. L. 2. c. 7.
  70. ↑ Gl. Skåne-Lag. L. 6. it. Hadorf. in ind. voc. Antiq. L. L. Scan. & Andr. Sunen. in paraphr. ad Leg. Scan. L. 5. c. 21. ap. S. Bring. in Mon. Scan. Lund. 1744.
  71. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. T. 3. p. 253. Broyer. ann. Trevir. L. 9. p. 92. &. Eccard. not. ad h. L. Carol. Degrassat. Carcasson. P. 1. Regal. Franc. c. 17. it. Joan Perald. in privil. Libr. ap. B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. Period. 3. de Germ. sub. Franc. p. 95. &. seq.
  72. ↑ Philippe de Valois, Konung i Frankrike, påstod mot Edvard, Konung i Engeland, som af sit möderne giorde fordran på Franske Thronen, at Saliske Lagen utslöt honom, som ingen annan rätt hade, än sin Moders: det är sant, at Saliske Lagens 62. Tit. 6. §. säger: Hvad angår Sali-land, så har qvinnan ingen del i arfvet, utan går alt til de Manlige (cfr. Le P. Daniel Hist. de Fr. T. 1. p. 7.), hvilket ock är det enda rum af alla Saliske Lagens 71 Artiklar, som talar om dylika saker; men et Sali-land är icke et Konunga-rike: Dessa ord äro endast skrifne för enskylt folk eller dem, som af Kronan hade förläning, hvilken ock naturligtwis ej kan delas i arf bland döttrar och flera barn: Genom slutsatsen från mindre til större, från enskylt til almänt, kunde dock K. Philippe hermed bestyrka sin talan: K. Edvard wisade deremot, at Östgötske Konungarne i Italien hade samma Saliske Lag i sin Arfs-rätt; men at den dock ej utslöt Konunga-Dötrarnes manlige Arfvingar. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. T. 3. p. 265.
  73. ↑ Sala, Sala til, öka på, betala, Germ. bezalen är ännu i de Nordiska språken et brukeligt ord. Sale-land war således en egendom, hvaraf et wisst borde Salas eller betalas åt en Öfver-Herre.
  74. ↑ Renhielm ad Hist. Torst p. 65.
  75. ↑ Tacit. de Germ. c. 19. p. m. 114. Upl. L. Erfd. B. 6. fl. 2. §. Suderman. L. Giptin. B. 4. fl. Westm. L. Erfd. B. 13. fl. Hels. L. Erfd. B. 6. fl. Ad. Brem. de sit. Dan. &c. c. 229.
  76. ↑ Tacit. de Germ. L. c.
  77. ↑ Niding eller hvars mans niding war det wärsta, som om någon kunde sägas: Nidings-wärk kallades det gröfsta Skiälmstycke och Nid-wisor de wanhedrande qväden, som nu kallas Pasqviller.
  78. ↑ J. Wilde i Lags-Hist. p. 46. menar, at Enwiges-Lagen warit yngre, än den gamle Holmgången för de orden skull i ogildan akri, som tycks betyda wigd jord eller Kyrkogård: kan hända at det ordet först blifvit brukadt på 7 eller 800-talet, då man litet började inblanda Christne seder: den tiden, som Christendom och Hedendom blandades om hvarannan och ymsom tåltes, wahrade öfver 400 åhr och til 12. Sec.
  79. ↑ Upl. L. Tingm. B. in append. cfr. Stiernhök de Jur. Sv. Vet. p. 74. De Nehrman Jurispr. c. 3. §. 13. J. Wild. LagsHist. p. 46.
  80. ↑ Wigi betyder strid och Enwigi en enskylt strid. Wig-arf, Krigs-arf, kallades det krig eller den tvist, som man ärfde, hvilket i nästa §. omtalas.
  81. ↑ v. Supr. c. 4. §. 8.
  82. ↑ Stiernhök L. c.
  83. ↑ Stiernhök L. c.
  84. ↑ Duellers början skylla Fransoserne på Normännerne, Italienerne på Longobarderne och Spanjorerne på Göterne. De woro införde i Saxiske Lagen och af Kejsarne bekräftade. Gunnila, Kejsar Henric den 3:dies Gemål, bewiste sin kyskhets ähra genom en fullmäktig i duel. K. Carl, Kejsar Lotharii Farbror, som anklagade sin Gemål Theiteberga, slogs i enwige med hennes fullmäktig. v. Stiernhök. de J. Sv. Vet. p. 74.
  85. ↑ V. supr. c. 4. §. 8.
  86. ↑ Cfr. J. Wilde ad S. Puffend. Introd. c. 11. p. 205.
  87. ↑ Stiernhök de J. Sv. & Goth. Vet. p. m. 199. J. Wilde. Förber. p. 264. 286. cfr. huj. Hist. c. 2. §. 17. it. c. 4. §. 22.
  88. ↑ v. supr. c. 4. §. 22.
  89. ↑ J. Wilde. Förber. p. 126. 286.
  90. ↑ cfr. Sv. Bring. Monum. Scan. P. 2. §. 2.
  91. ↑ Et Hvarf är en omgång. Domaren höll Ting på sina wahnliga ställen i bygden hvarfvet omkring. Detta ord kan ock wara det samma som Wärf, förrättning, ärende.
  92. ↑ Stiernhök de J. S. & G. V. p. m. 25.
  93. ↑ Tinga, afgiöra, afhandla: de, som på sådana Tingnings-ställen woro de förnämste eller på Konungens wägnar, kallades Tingnar-män; Thegn, Thengr är på gammal Anglo-Saxiska en Läns-man eller Landshöfding. v. Sommeri Gloss. ad Script Angl. Ant. in Tegnis. Spelman in Baro. &c. Här-Thegn har blifvit Hertig. v. J. Wild. Förber. p. 309.
  94. ↑ Mora-ting, Disa-ting, Samting, Köpting och sedermera Kyndelting, woro sammankomster, som ej endast angingo lag och rätt, utan mycket annat. v. Stiernhök. L. c. p. 26.
  95. ↑ Af Fierdings-Höfding är ej annat blifvit i wår tid, än en ringa Krono-betient, som kallas Fierdingsman, fastän egenteligen Fierdingsman är kommit af den som forsom hette Fierdingssoknare, hvarom talas litet fram bättre i detta Capitel.
  96. ↑ Stiernhök. L. c. p. 29.
  97. ↑ I Härader eller Hundari (Centum pagi) har Norden warit delt från de alraäldsta tider. De gamle Romare trodde derföre, at i Scandinavien bodde folkeslag, som kallades Harudes eller Chariides (v. supr. c. 4. §. 1. in not.), hvilket ej annat är än Härader, af det gamla ordet Här, Folkhop, Krigs-Här. Samma namn derpå fins ännu i gamla Scythiska bygden, der folket delas i sina Horder: annan betydning har icke eller Engländarnes Hire eller Shire
  98. ↑ Stiernhök L. c. p. 30.
  99. ↑ v. supr. c. 6. §. 6.
  100. ↑ Wåhrfrid, at om wåhren få giöra de sysslor, som hushållning kräfver, plöja sin jord, så sin säd &c.
  101. ↑ Andefrid, som ock kallades Anfred, at få obehindrad i hö-anden och sädes-anden bärga in hvad jorden gifvit.
  102. ↑ Stiernhök. L. c. p. 33.
  103. ↑ Denne Lag tiente sedermera til grund för de Påfviske, at så mycket mer låta wörda sine Helgedagar: om något wåld gjiordes på S. Erics eller S. Lars dagar om åhret, på Marjo-mässa i Westeråhs eller Sigtuna, på Parasceve-dagen i Upsala, på Olofs-mässa i Skenninge eller på Pehrs-mässa i Linköping, så fördubblades böterne. v. Stiernh. L. c.
  104. ↑ Stiernhök L. c. p. 340.
  105. ↑ Af detta Lionga-Ting, har Lionga-Köping eller Ling-köping fådt namn. v. supr. c. 4. §. 12. in not.
  106. ↑ cfr. Huj. Hist. c. 4. §. 12. in not.
  107. ↑ v. supr. §. 3. 6.
  108. ↑ Stiernhök. L. c. p. m. 33. 36. 38.
  109. ↑ Refst är af Refva, ransaka: deraf är ännu resning, jord-resning, den ransakning och eftersyn, som skier öfver Hemmans och ägors art.
  110. ↑ Rättare-ting war icke så bundit til wiss tid som de andra: det hölls alt efter omständigheterne, stundom oftare, stundom sparsammare, dock altid med lika stark Nämd, på hvilken händerne tyktes något mindre wara bundne. v. Stiernhök. L. c. p. 38.
  111. ↑ v. supr. §. 6.
  112. ↑ v. supr. §. 5. it. c. 6. §. 10.
  113. ↑ Stiernhök. L. c. p. 27.
  114. ↑ Stiernhök. L. c.
  115. ↑ Id. L. c. p. 70.
  116. ↑ Renh. ad Torst. Wik. p. 62.
  117. ↑ cfr. J. Wilde ad S. Puffend. c. 15. p. 256.
  118. ↑ cfr. J. Flor. Flor. Antiq. Scan. p. 13.
  119. ↑ Soknare af Söka, utsöka. En Konungs soknare blef sedan en Konungens Länes-Man, som nu kallas Landshöfding. v. Stiernh. L. c. p. 63.
  120. ↑ Af Härads-soknare har nu ej annat blifvit än en Länsman. Fierdings-soknare har liksom Fierdings-höfding blifvit i wår tid en Fierdingsman.
  121. ↑ I sednare och Påviske tiden skulle desse wäljare wara sex af Frälse och sex af ofrälse (Stiernh. L. c. p. 44.).
  122. ↑ I synnerhet den tid, då Christendom och Hedendom några hundrade åhr woro med hvarannan omblandade, så at ingendera kunde säjas hafva öfverhand.
  123. ↑ Märkeligt i en af Sophoclis Tragedier, at wakten ursäktar sig för Kung Creon sålunda: wi äro beredde at taga glödande järn i wåra händer, bära det genom elden och svärja wid Gudarne, at wi äro oskyldige (cfr. Stiernh. L. c. p. 83.): Således war järnbörd ej obekant hos de gamle Græker.
  124. ↑ Sophocl. Antigon. Frag. ap. Lund. Zam. c. 3. §. 12. & Stiernhök de J. Sv. Vet. L. I. c. 8.
  125. ↑ Fragm. L. L. Antiq. ap. Lund. Zam. L. c. it. Stiernh. L. c. Lund. Upl. L. L. p. 13. Östg. L. Edsöresb. 17. &c. Loccen. Ant. Svio-Goth. L. 2. c. 4.
  126. ↑ Detta kallades på den Götska Rättegångs-Latinen Ordalium, Svet. Ordel, Urdel, Germ. Urtheil (Dom). Så säger wår gamle Lag derom: Alla Dulsmål (mörka saker) stände under järn och Guds Dom: blifver han oskadd af järnet, warde fri; men om han brännes, warde fäld. I Påfvedömet giordes mycket wäsende af denna galenskap: Den som skulle bära järnet borde i tre dagar förut lefva på watn och bröd och kläda sig endast i ylle: Under mässan frambars järnet och helgades af Biskopen eller Kyrkio-Fadren med bön til Gud, at han wille wälsigna det järnet til Sanningens utforskande. derpå stafwades Eden för Syndaren, som ej fick röra wid någon ting, innan han rörde järnet: han tog det i bara handen och bar det nio steg, sedan kastade han det bort: eller ock gick han på nio glödande järn med bara fötterne. Niotalet war således äfven i detta mål sedan äldste Hedendomen bibehållit. Från Advent-Söndagen til 8. Epiphan., från Söndag. Septuagesima til Påsk, på Böndedagarne i weckan för Pingst och på alle Fastedagar war järnbörden förbuden. v. Stiernhök. L. c. p. 87.
  127. ↑ Deraf blefvo sedan i Påfvedömet alla underwärk kallade Järtekn.
  128. ↑ I Birger Jarls, i K. Måns Ladulåses och i K. Birgers tider hade wäl järnbörden blifvit afskaffad öfver hela Sverige; men A. 1320 klagade likwäl Ärke-Biskop Olof i Upsala för hela Rådet, at denna osed ännu brukades i Helsingeland. v. J. Wild. Lags-Hist. p. 65.
  129. ↑ L. L. Tiuf. B. c. 13. Öst. L. Tiuf .B. c. 32. Westg. L. Tiuf. B. &c. L. L. Norv. de Furt. cod. MS. c. 6. &c.
  130. ↑ Plat. L. 12. de Leg. it. Aristoph. in Nubib. Dial. int. Socrat. & Stepsiad. ap. Loccen. Ant. Sveog. L. 2. c. 6.
  131. ↑ Aul. Gell. Noct. Att. L. 2. c. ult. & L. 16. c. 10. cit. Leg. XII. Tab. cfr. Instit. Jur. L. 4. T. 1. & 4. & Decret. Taffil. Boyoar. Duc. T. 2. Leg. 15. ap. Loccen. L. c.
  132. ↑ v. supr. §. 13.
  133. ↑ Fragm. L. L. Antiq. ap. Lund. Zam. c. 3. & 7.
  134. ↑ Tacit. de Germ. c. 8. p. m. 42. Olofs-Sag. c. 92. ap. Lund. Zam. c. 3. &. 7. cfr. Wästg. L. ap. J. Wild. Lags-Hist. p. 46.
  135. ↑ Stiernhök. de J. Sv. Vet. p. m. 331.
  136. ↑ Sedermera i Påfviska tiden föröktes dessa freder med den fierde, som kallas Kyrkio-fred, hvilkens brytande äfven ansågs för Edsöres-brott. v. Stiernhök. L. c. p. m. 331.
  137. ↑ Af Braut (wåg) brott, brytning eller uprödning, hvartil sådane brukades. Desse Lifegne såldes tillika med Egendomen eller godset, hvarunder de lydde, hvilket än brukas i Estland, Lifland och på många andra orter i Christenheten.
  138. ↑ Stiernhök. L. c. p. m. 203.
  139. ↑ Tacit. de Germ. c. 25.
  140. ↑ Stiernhök. L. c.
  141. ↑ Stiernhök. L. c. p. m. 219.
  142. ↑ v. sup. c. 3. §. 8.
  143. ↑ Haulds-rätt, som nu kallas Hals-rätten, är ej annat än Frälsemanna-rätt. Sturleson (T. 1. de Har. Hårf. c. 27. p. 104.) säger, at Hallad Jarl öfvergaf sit Jarlsdöme (Grefskap) och tog Haulds-rätt: d. ä. han blef bara Adelsman.
  144. ↑ J. Wilde. Förber. p. 33.
  145. ↑ Jarl will säja så mycket som en af Landsens Äldste, hvilke altid fordom togos til förmän och anförare för andre (cfr. Sudermanna-Lag. Kon. B. Westmanna-Lag. Helsinge-Lag. &c.). Det kommer af Ahr, Åhr, Aril, Elle eller ålder (Arngr. Jon. & Resen. in addit. ad Jus Aul. Dan. p. 712.), hvaraf också Ear, Ahra, Ährlig är kommit, från hvilka Spelman i sit Lexicon leder ordet Jarl. I Engeland hafva Jarlar altifrån Danska tiden hetat Earles, Ealdermán eller folksens Äldste. En Jarl hade mäst fyra Herser under sin befalning. v. J. Pryz. Jus Publ. Svio-Goth. Jarle-namnet gick i Sverje tillika med 14:de Seculum til ända.
  146. ↑ Her-ser af Hár (Exercitus) eller Hárad (Territorium) och Ser, Sera, Sira, et gammalt Götskt och Isländskt ord, som betyder Herre (v. Verel. ad Herv. p. 157. C. R. Berch de Baron. dign ap. Svec. Ups. 1728.), hvaraf det Franska Sire är kommit. Herse war näst Hertig och Grefve. v. Nordske Hird-Skra. c. 18. När K. Olof Tryggeson wille giöra Erling Skalgson til Jarl, sade han, at hans Förfäder warit Herser, det wille ock han wara (Sturl. T. 1. c. 6t3.). I 13:de Seculo tycks Herse-namnet hafva gådt ut i Sverige. v. C. R. Berch. L. c.
  147. ↑ Grefve har samma ursprung som Jarl, af det gamla Tyska och Götska ordet Graw, grå (Canus, Senior) v. G. J. Vossius de vitiis Serm. L. 2. En gråhårig Hedersman bland folket.
  148. ↑ Baron, som eljest hos oss kallas Fri-herre, menas wara kommit af det Græska ordet βαδις (gravis, fortis, stark) v. Isid. L. 9. c. 4. Hirt. de bell. Alex. &c.; men ordet är än mindre främmand: det gamla Tyska och Götska Barin, Barum, betyder liksom det Spanska Varon, en wäpnad Man, en ypperlig Man. (v. L. L. Ripuar. Tit. 58. §. 12. L. L. Norv. Tit. Landsleye. c. 48. Eric. Ups. Hist. Sv. L. 3. p. 68. Chron. Svec. MS. ap. Loccen. Ant. S. G. L. 2. c. 11. cfr. Besold. de Com. & Baron. c. 4. §. 16.): det kommer af Bardas eller Bárjas (strida) eller wärja (försvara) liksom Wäringar, Baranagi, Baringi, Guaringi &c. v. Ol. Cels. Monum. in Act. Lit. Svec. Ups. de Barangis.
  149. ↑ Is. Perm. Olivecron. Diatribe de Dignit. Comit. Ups. 1706. it. G. R. Berch. Diss. de Baron. dignit. ap. Svec. Ups. A. 1728.
  150. ↑ Tacit. de Svion. c. 44.
  151. ↑ v. supr. §. 18. Tacit. de Germ. c. 8. p. m. 42. cfr. J. Wild. Lags-Hist. p. 58.
  152. ↑ Tacit. de Siton. c. 45.
  153. ↑ cfr. J. Wild. Förb. p. m. 51.
  154. ↑ cfr. Herodot. L. 4. c. 5.
  155. ↑ Med tiden, då Svea- och Göta-Riken stadgat sig under Upsala-Öfver-Konung, hölls altid Konungawalet wid Mora-stenar på Mora-äng wid Mora-by ej långt från Upsala. Början dertil skall wara giord i K. Inges tid (v. Wexion. Descr. Svec. & vit. Ing.). Desse stenar woro, som på en gammal Dom-Plats, efter wahnligheten tolf, med en stor rund högre sten midt uti. I sednare eller Påfviska tiden har man ritat i desse stenar: I en af dem en Konunga-bild med et Riks-Äple i handen; I en annan K. Erichs af Pomern åminnelse eller de orden: A. D. 1386. electus est in Regem Sveciæ in hoc loco Illustriss. Norvegiæ Dominus Ericus Pomeranus: Ofvanför står S. Erics hufvud med de orden: in nom. Patr. Fil. & Spir. Sancti & in honorem S. Erici: I en annan K. Carl Knutsons åminnelse eller A. D. 1448. d. 28. Junii electus est Nobilis Vir D:us Carolus Canuti miles natione Svecus in Regem Sveciæ: I en annan finnas runor uthuggne, hvarföre han menas wara ditflytt från et annat ställe; men ingen af dem tycks wara äldre och märkwärdigare, än en, uti hvilken finnas uthugne trenne kronor, som Sveriges urgamla och enskylta wapn (v. J. Törner Diss. de Mora-sten. Ups. 1700.). Flera ställen i Scandien äro också bekanta som wahnliga för Konunga-wahl: til ex. Tings-högarne wid Lund i Skåne, af hvilka den förnämste är Lybers eller Lyd-bergs (af Lyd, Lid, folk) hög, der Skånske Konungarne fordom wahldes. v. Diss. sub Kil. Stob. de Num. & Sigil. Lud. p. 21. &c. ap. Sv. Bring. Mon. Scan. P. 1. §. 6. in not.
  156. ↑ cfr. Sturles. T. 2. p. 314.
  157. ↑ Uplands-Lagmannen hade första stämman: Sedan Svea- och Göta-Riken mer kommit til at sammanwäxa som en kropp under Upsala, så höls med de följande denna ordning. 2:dra stämman i Konunga-walet war Södermanlands. 3. Östergötlands. 4. Ölands och Gottlands. 5. Tiohärads och Smålands. 6. Westergötlands. 7. Wermelands. 8. Nerikes. 9. Westmanlands och Dalarnes. 10. Helsingelands och Norrlands. 11. Norre- och 12. Södre-Finlands. cfr. L. L. K. B. c. 1. som utesluter Helsingelands, hvilket förmodeligen då hördt under Uplands; men efter rösterne borde wara tolf, så feltes då en. Kanskie, at det war Skånes och Blekingens den tid de med Sverige woro förknippade, då ock Halland räknades til Westergötland.
  158. ↑ Scheff. Ups. Ant. c. 17. p. 342. J. Törner. Diss. de Morasten. 1700.
  159. ↑ Lund. ad L. L. Westrogoth. p. 98.
  160. ↑ Sedermera i Påfviska tiden blef Eden förändrad, som ses af L. L. K. B. c. 4.
  161. ↑ Öde är det samma som Odal, ägendom. Upsala-öde war således Upsala-Konunga-Stols ägendom.
  162. ↑ Brage war Wältalighetens och Skaldekonstens Gud, som med sin Fru Idun giorde Hiältars namn odödeliga (v. supr. c. 5. §. 12.); deraf har Brage-bägaren fådt namn, hvilken äfven stundom dracks wid de gamles Afguda-offer. v. Sturl. T. 1. Håk. Adalst. S. c. 16.
  163. ↑ Loccen. Antiq. Sv. Goth. L. 2. c. 1. J. Wilde. Förber. p. m. 55.
  164. ↑ Detta war miöd eller annan slags dryck, som man bryggt af säd eller annan frukt: Braga tycks hafva ganska stor släktskap med ordet Brygga. En dryck, bryggad af säd, i synnerhet Hafra, kallas ännu på Turkiska och Tartariska Braga. (v. Strahlenb. Descr. Russ. p. 129. cfr. supr. c. 3. §. 9. in not.). Endera af desse, wår eller Österlänningarnes dryck, har gifvit den andre namn.
  165. ↑ Sturl. T. 1. Yngl. S. c. 40.
  166. ↑ A-rikis-gata will säja en wäg kring om eller innom hela Riket. Man har eljest kallat denna resa Eriks-Gata och trodt, at hon fådt namn af en Konung Erik; men utan grund. cfr. Verel. not. ad Herv. p. 102.
  167. ↑ D. Nehrm. Jurispr. Civ. c. 3. §. 18.
  168. ↑ Ol. Magn. H. Sv. L. 8. c. 27.
  169. ↑ LL. K. B. c. 6.
  170. ↑ Wästg. L. Jordab. c. 3.
  171. ↑ Lund. not. ad LL. Wester-G. p. 98.
  172. ↑ Loccen. Ant. S. G. L. 2. c. 1.
  173. ↑ Österland war i äldsta tiderne Estland, Karelen och en del af Holmgårdska Riket: Sedan blef det bara Finland, så at Finske Lagmannen kallades fordom Lagman i Österland. v. Stiernhök. de Jure Sv. Vet. p. m. 18.
  174. ↑ L. L. K. B. c. 6. §. 2.
  175. ↑ Er. Ol. Hist. Sv. de Ragw. Knaph. Olai Petri MS. p. 76. Loccen. Hist. Sv. Goth. L. 2. &c.
  176. ↑ cfr. J. Wild. Förber. p. m. 37. 38.
  177. ↑ Märkeligt, at ehuru Enewäldig Alexander den Store war, så kände dock hans krigsmakt, at hon war fri och sielfrådig: När Alexander en gång wågade sit lif på jakt emot wildiur och ej kom så snart hem igen, som man wäntat, så giorde Macedoniska krigs-hären liksom en Riksdag, på hvilken blef beslutit, at efter den dagen skulle aldrig någon dess Konung gå til fots på jakt utan stort följe, emedan han war skapad för folkets skull, och at den ähran at dräpa willdiur, en stor Herre föga wärdig, woro alt för dyrt köpt med fahran af hans lif. Med denna Lag måste Alexander wid återkomsten låta sig nöja. v. Roll. H. A. T. 6. p. 524.
  178. ↑ cfr. Tacit. de Mor. Germ. c. 8. p. m. 42. Rembert. in Vit. Ansgar. c. 23. Adam. Brem. de Svec. p. 141. &c
  179. ↑ Sturl. T. 1. Yngl. S. c. 47.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_07&oldid=426597”