Wikisource

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 03

< Svea Rikes historia | Första delen
←  Kapitel 2
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 3
 Kapitel 4  →


[ 49 ]

3. Cap.

1.

Af föregående kan ses[1], at Herde-Scythernes Konung Idan-Thyrse[2] i det stora kriget mot Darius Hystaspis skickar qvinnor och barn och hvad Scytherne kärast war, åt Norden i säkerhet, wid pass femhundrade sexton åhr för Christi födelse. Då stod watnet i Sverige wid pass femtio Svenska alnar högre än i wår tid[3], så at her fans wäl ej mycket land at bebo: dock hafva förmodeligen de trefnaste och mäst omhugnse af denna flyttning fådt så god känsel på wåre holmar och sedt sig så wäl före, at de kunnat underrätta hela sit folkeslag om nya orter, der lägligt war, at sätta sig ned, der luften war sund [4]och der kölden på wist sätt ej war så bitter som hos dem i Öster. Utan all tvifvel har då den ena flocken småningom kommit hit efter den andra.

[ 50 ]2. Flyttningarne skiedde til siös och icke til lands: deruti komma gamle trovärdige Auctorer[5] och sielfva förnuftet öfverens. Det war ock i en tid då siöfarten redan war i fullt bruk hos alla folkeslag [6], särdeles hos dem, som bodde wid strander och på watn-rika orter. Alt ifrån gamla Scythiska bygden til wåra Scandiske öjar war den tiden siöwäg. Ryssland har warit så segelbart, at man ej behöfver gå i så urgamla tider tilbaka, at finna siöled ifrån Scythiska hafvet[7] ända til Muscou[8], som än kan dömas af den sidländte trakten deremellan och Petersburg. Scytherne kunde således med samma små båtar, på hvilka de satt sig hemma[9], fara ganska [ 51 ]beqwämligen på floder och stilla siöar ända til wårt Seve-bärg, hvilkets långa fiällrygg giorde hela wårt fasta land[10]. De kunde ock lätteligen i mild åhrstid på samma små fartyg fara tvertöfver från Finland in i hiertat af Scandinavien[11], der wåra Dalkarlar nu bo, som utan gensago äro bland de äldste Landsens Invånare[12].

3. På sådant sätt kom en del af Herde-Scytherne, som kallades Vodiner[13], eller Budiner[14] at [ 52 ]intaga wåre holmar, wid pass fyra hundrade åhr för Christi födelse[15], då Macedoniska wapnen under Philippus och Alexander giorde dem deras hemfred osäker[16]. Vodinerne kallades så, emedan de woro särdeles nitiske i sin Gudadyrkan[17], så at det är förmodeligen de, som kallas Helige hos någre gamle [ 53 ]Auctorer[18]: I de äldsta tiderne war deras Gudstienst ren[19] och efter all liknelse hafva de fört den med sig til Scandien temmeligen oförfalskad, tillika med de menlösa sinnen, som för detta äro beskrefne. Sina Lik begrofvo de med mycken wördnad, men enfaldigt, i stora grifter, som sedan äro kallade Jätte-grafvar[20] eller Kumbl[21], så at man från första inflyttningen bör räkna Kumbl-åldren[22]. Desse Vodiner woro af gamla Scythiska stammen[23]; men kort för Macedoniska kriget lemnade de rum ibland sig åt et Grækiskt folkslag som kallades Gelonier[24], eller Åkermän, [ 54 ]hvilka uptogo jorden med större flit, än Vodinerne[25], och bygde sig byar[26]. Til desse båda sällade sig ännu et släkte[27], som war en blandning af Scyther, Græker och Hebræer, under namn af Neurer[28], och blef således af trenne Folk liksom et enda, hvilket flytte Wästerut til wåra Finska och Svenska skiärgårdar[29]. Om Neurerne, som egenteligen äro sielfva stammen åt Finnar, Lappar och Estlänningar, bör man det märka, at de synas wara öfverlefvor af de tio Israels Släkter, som Salmanassar, Konung i Assyrien, förde fångne ur Canaan[30] och som sedan efter halftannat åhrs resa flytte til et land, der ingen menniska förr bodt, hvilket kallas Arsareth och svarar mot Scythernes Arsaratha[31]. När man besinnar, huru mycket de gamle Finnars, Lappars och Esters språk kommer öfverens med Hebræiskan[32] kan och äfven, at [ 55 ]detta folk fordom från den första Mars räknat åhrets början och Lördagen för sin Sabbath, så finner man at Neurerne efter all liknelse haft den uprinnelsen.

4. Hela Norden, alt ifrån wårt Sevebärgs wästra ända och så mycket, som de Scythiska folkeslag bebodde, alt ut til Svarthafvet, kallades då med et namn Scythiod hin mikla eller stora Scythien, Sitiod eller Svitiod[33], som wil säja Scythernes Egendom[34]. Detta Svithiods östra delar kallades Godhem[35] eller Göthernes Födelse-ort och de Wästra Manhem[36], det är, den nya jord, som de uptagit[37] och uti hvilken Sverjes grundvaler äro lagde.

[ 56 ]5. Som Svearike upwuxit ur Siön; så är ock naturligt, at det deraf fådt namn[38]. See, Siav, Sui är det samma på gammal Scythiska och ännu på Tartariska och Turkiska som Siö på wårt språk[39]. Landet har således i början hetat Se-rike, Sui-rike, Sewe-rike, eller Siö-rike[40], liksom de förste [ 57 ]kullarne, som Scytherne her intogo, kallades Seve-bärgen[41] eller Siö-bärgen[42].

6. Samma orsak har det, at wårt land kallades fordom Scandien[43], Scandinavien[44] eller Scanzien[45] och Skanes-öen; ty på gamla språket är Skane en båt eller fartyg[46], hvaraf de gamle Nordiske nödwändigt mäst betiena sig mer än andra folkeslag, om de skolat kunna flytta sig mellan wåre holmar. Den södraste delen af Sverige eller landet Skåne behåller ännu detta namn. Scandien har äfven hetat Balthia[47] af Belt, som på gamla språket är Sund eller Hafvets utlopp[48]. Det är också det Thule[49], som gamle Auctorer omtalat[50], hvilket på [ 58 ]Götiskan betyder Öd eller Holme[51] så at alla dess namn äro födde af watnet. Som ingen del af werlden warit mer genombruten af siöar, än denna Nordiska; så har ock intet folk warit mer siöfarande, än de gamle Svenske[52]: De hafva lefvat på wågorne från den ena åhrstiden til den andra, plögt alla haf i Europa och födt sig dels med handel, dels med fiskande, dels med wåld, som framdeles skall berättas.

7. Man kan föreställa sig Nordiska jordens tilstånd, då de gamle Scyther och Vodiner den intogo: [ 59 ]Öjar, holmar och skiär öfvertäkte med tiock skog, wass och höga willwäxter, upfylte med odiur och roffoglar. Inga andra frukter, (liksom i början på flera ställen i Europa) än de, som från skapelsen warit jordmonen medfödde [53]: inga andra bohags ting, än de, som fölgt med från öster. Her tänktes ej på det läckra och prydeliga: her war frågan om lifvets uppehälle mot hunger och köld: säkraste födan war wildt och fisk, medan de små hiordar och boskaps drifter, hvaruti all rikedom bestod, ej kunde tilgripas utan med stor sparsamhet: Biörnar och andra will diur måste då stundom tiena både til mat och kläder[54]. Sängarne woro gräs eller diur-fällar, drycken bara watn eller miölk, maten mäst rökt kött, torkad fisk och sådant, som någorlunda kunde förvaras, medan Salt war en så dyrbar wahra. Et folk, som mäst lefde på watnet, fann wäl ej svårt, at göra resor med [ 60 ]sina små fartyg ut til sin gamla fädernebygd, at hämta Salt, som der fans i ymnighet [55], men wägen war dock lång från den ena ändan af stora Scythiod til den andra och särdeles äfventyrlig i en tid, då näfrätten så högt gälde.

8. Ordning, Gudadyrkan, Lag och Rättvisa höllos wäl af Scandianerne ganska helige, såsom deras Fäders besynnerliga kännetekn från uråldriga tider[56]; men de woro länge utan Konungar och Riksstyrsel[57]: Hvar och en Husfader, som intagit en wiss trakt, en wiss öö, war sielf Envålds-Herre och Domare öfver sina barn och tienstehion[58]; Hans undersåtare woro wäl ganska få; men han hade ingen [ 61 ]öfver sig utan Gud allena: den jord, han bebodde, tilhörde honom efter Naturens lag som egen grund, hvilken ärfdes af hans efterkommande med samma rätt: der är första början til Odal och Sveriges Adel[59]. En sådan husbonde utviste beqväma ställen för tienlige eller öfverflödige personer af sit medfölje, barn eller tienstefolk, at sätta sig ned, bygga bo det bästa de kunde och wara honom til hielp wid påfordran: der är första uprinnelsen til Sveriges Almoge, som nu kallas Bönder[60].

9. Til denna tid, då Vodiner, Geloner och Neurer först kommit hit, kan billigt föras den Gudstienst och offer, som detta nitiska Folk giorde sin Gudinna Disa[61] eller Ahring och Åhrsväxt: De hade [ 62 ]funnit för sig skarpa länder och de förnuftigaste märkte wäl, at nöden snart wille öfverfalla dem: folket begynte ökas och födan minskas. I et sådant tilstånd war deras tilflykt til Gudomligheten: Oraklet eller snarare Afguda-Presten svarade då, at folket borde delas och utskickas hvar på sin kant med en hacka och en hanske full med säd[62] Gelonerne, som åkermän[63], hafva då förmodeligen med större flit, begynt at afbränna skogar, rödja landet och upodla jorden[64]. Då började Säden komma desse wandringsmän til större understöd, at de fingo bröd och dricka [65]. Då hade de ock tilfälle, at så flere wäxter och [ 63 ]deribland Hampa, hvaraf deras fädernes-bygd haft sin finaste dräkt[66], och hvaraf de nu kunde göra både segel, tåg, och fiskenät.

10. Men innan wåre gamle jordbrukare kunde hinna så långt i sitt arbete, måste de ofelbart haft järn[67]: det ringa förråd af nödiga wärktyg, som kunnat föras från Godhem, war ej tilräckeligt för et nytt folks inrättning: de hafva derföre utan tvifvel från början funnit tilgång dertil i sit Manhem[68]. Utan särdeles möda kunde de wid landets uprödning i wåra bärg up i dagen hitta på malm[69], liksom äfven Myr-malm i skogar och måssar[70] den de smälte under bar himmel med små handbälgar[71], och tilvärkade som de kunde til sin nördtorft. Smeder woro wäl, som andre handtwärkare, ganske rare; men Nöden är en stor läromästare. Den, som kunde utarbeta [ 64 ]hvad til hushållsredskap behöfdes, blef ansedd med mycken heder: men den som smidde goda egg-järn, besynnerligen Svärd[72], blef hållen för en half-Gud [73]. Imedlertid war järnet i förstone mycket dyrbart [74], så at ej alle hade råd dertil: de, som bodde wid [ 65 ]Sewebärgets östra ända i Finland, hvilka födde sig mäst med jakt, måste nöja sig med beslag på sine pilar af ben[75]. Kopparen war wäl rarare, dock fants han hos de gamle Scyther[76], och deras barn i Sverige hafva förmodeligen ej heller warit honom förutan; ty han brukades wid offren til deras Gudar[77]. Det är säkert, at straxt efter Christi födelse hade de Romare hört talas om koppar, upfunnen i en del af Germanien[78], och som de under det namnet begrepo alla wåra Scandiska öjar[79], kallandes wårt Sewe-bärg Germaniens hufvud[80], så har det ej annorstädes kunnat wara än her.

11. Men fastän Nordens gamle Invånare nu börjat råka på hvad dem til deras uppehälle och större beqvämlighet war nödigt; så bör man dock aldeles icke taga dem på den foten, at de alle her nedslagit sina tomter och fäst sig til wåra bärg för ewärdeliga tider: det war aldrig de äldsta flyttningars, mycket mindre de Nordiskas tänkesätt. Alla folk i werlden hafva sväfvat omkring hit och dit innan de rotat sig på et wist ställe. Skaparen hade insatt i menniskian den lusten, [ 66 ]at intaga och upfylla jorden: den har ock blifvit, liksom alla andra böjelser, både brukad och missbrukad: Abraham, som war en stor Husfader och en Förste för et litet tilwäxande Folk, sade wänligen til Lot när landet ei kunde fördraga, at de bodde tilhopa[81]: Står icke alt landet dig öpet? Skilg dig ifrån mig: wil du til wänster, så wil jag til höger eller tvertom: men mycket oftare har man hört, at det ena släktet wåldsamligen utrotat och förjagat det andra. Det war den tidens smak: och ju magrare et land fans, ju snarare skickade det nya folksvärmar ifrån sig: det är naturligt: de, som råkat behagelig jordmon och goda lägenheter, woro nögde och tykte sig ej behöfva, at ymsa säten; men det war ej så med dem, som stadnat mellan klippor under en strängare himmel: de kunde ej så mycket öka sig förän trängslen blef efter deras tycke för stor och de således tvungne, at söka utrymme: våra Scandianer woro dessutan et så wandrande Folk, at de hemma i sin första bygd aldrig woro länge på et ställe[82]: hvad stadighet kunde man då fordra af dem på wåra bärg?

12. De förökte sig ofelbart til et ansenligt antal på trehundrade åhr[83], hälst som de woro et [ 67 ]mycket aflande Släkte och hvar och en Man efter gamla Scythiska seden hade flera hustrur[84], så at wid pass et hundrade åhr för Christi tid giorde wårt Sewe-bärgska Folk et stort utskott[85] från sig til främmande länder, som af sin födelse ort kallades Sever[86] eller Svever[87]. Desse utgingo förmodeligen samma wäg, som sedermera mäst alla Scandiska utflyttningar, genom östra orterne, hvilken war dem beqvämast och bäst bekant. Estländska neigden blef af dem upfylt[88] liksom flera utmed östersiön ända in til Nedre-Tyskland[89]; ty på et ställe blefvo de ej längre qvare än högst et åhr[90], så at de hvarken brukade jorden eller förwarade frukten[91]. De besökte också Holsten, Jutland och Danska öjarna[92], som då mycket gömde sig under watnet och woro ganska små[93]: dock hafva desse orter utan tvifvel äfven blifvit intagne af andre Svever eller Göter[94], som utan så lång omwäg kommit ur Scandiens södra [ 68 ]ända och således stött tilsamman med sine öster-Seviske släktingar på Jutska[95] och Tyska botnen.[96]

13. Sveverne blandade sig ihop med Saxer och Franker, med hvilka de wäl hade enahanda ursprung från Scythien[97]; men blefvo nu på ny räkning[98] så godt som et Folk[99]. Under Sveviska namnet [ 69 ]sträkte sig deras wälde[100] både ofvan och nedan om Elben[101] och i et strek bredevid Saxerne ända til Rhen-strömmen[102], medan Saxerne bodde i wästra Tyskland alt intil hafvet[103] och Frankerne intogo Galliska Nederland och sielfva Walland[104]. Af dessa folk woro Sveverne Italiens närmaste grannar[105] och i sådan wördnad hos de Romare, at Cæsar[106] kallar dem det största och stridsmanligaste folk af alla Germaner. De gamle Tyskar, som bebodde landet innan Svevernes ankomst, tilstodo sielfve genom sina sändebud til Cæsar, at Sveverne woro de endaste, som de sviktade före, menandes sielfva de odödelige Gudar finna i dem sine likar[107] . En del af dem gick öfver Rhen-strömmen och satte sig ned i den orten, som nu efter dem heter Schveitz[108]. En del fölgde sedan Wandaler och Alaner öfver Gallien til Spanien[109]; men af dem, som blifvit qvarboende i Tyskland, har den trakten fådt namn, som nu kallas Schvaben.

14. Bland Sveverne räknades et folk, som kallades Ingevoner[110] eller Ingemän[111], Engemän och [ 70 ]Angemän, som bodde i Anglar, wråar eller trånga orter mellan bärg och siöar[112], dem de uptogo til wäxlig mark[113]. Af dem äro Ingermanland, Ångermanland och flere orter[114] i Sverige nämde, hvilkas afföda bland Sveverne kallades Angler och orterne, som de bebodde, Engern i Neder-Tyskland och Angeln[115] i Old-Sassen eller Holsten. Desse sällade sig sedermera tilsammans med Saxerne[116] och under namn af Anglo-Saxer gingo på fyrahundrade-talet efter Christi födelse öfver til Britannien[117], som efter dem är kallad Engeland: der införde de samma Gudadyrkan[118], seder och språk, som Severne brukade i Scandien och hafva många orter i Engeland ännu namn af Vodinerne[119]. Christendomen war då inkommen i det landet; men alt hade så wansläktat genom wälluster och andra laster, at Anglosaxerne stiftade der [ 71 ]liksom en ny werld och nya riken[120]. Med Sveverne fölgde ännu et släkte alt ifrån Scandien, som kallades Marcomanner[121], hvilka flytte sig ned åt Böhmen. På 80. talet efter Christi födelse segrade de emot Keysar Domitianus och lång tid derefter[122] slöt Marc. Aurel. Antoninus en fredshandel med deras Konung Waldemar[123].

15. Från den tiden, då Svevernes rörelser i Tyskland nalkades Italien[124], blefvo wåre gamle hemmasittande Scandianer och Sevebärgs Inbyggare de Romare alt mer och mer bekante[125]: deras Auctorer begynte då, och andra efter dem, at tala om Gothiner[126], Chædiner[127], Juter[128] eller Guttoner[129], [ 72 ]Sedoner[130], Svioner[131], Siutoner[132], Sithoner[133], Sithoniske Jättar[134], Semnoner[135], [ 73 ]Hellevioner[136], Lygier[137], Arier bland Lugomannerne[138], Elysier[139], Næharvaler[140], Daucioner[141], Ester[142], eller Istævoner[143] Vinuler[144], Wandaler eller Vender[145] och mångfaldiga släkten, som wi nu efter så många tidernes och språkens ändringar hafva svårt för at igenkänna. De begynte då först beskrifva wårt Sverige: til exempel: "Huru mäktige Svionerne woro i folk och wapn; men särdeles i skiepp, hvartil deras belägenhet i hafvet gaf dem tilfälle: huru deras små och lätta fartyg kunde lägga til lands med båda stammarne[146] och [ 74 ]ros bara med åhror: huru folken der ofta ymsade bonings-platser: huru de mäste Nordiske, som Lappar och Helsingar[147], hade fötter och mer skapnad som hästar, biörnar och andra diur, hvilket ej annat betyder än deras pälsar, rens-hudar, lappstöflar, kängor &c. huru wilde Finnarne woro och hvad färdighet de ägde, at skiuta med pilar: huru hafvet två gånger om dygnet hwälfde sig ut och in wid stranderne[148]: huru der woro stora nyss upfundna öjar: huru landet war godt och luften wäl blandad[149]: huru ofvanför de Svenske eller mer åt norr war et stilla orörligt Haf, der werlden tog sin ända[150]: huru Solens nedgång giorde det Hafvet hårdt och klart, at det förtog stierne-liuset, gifvandes stort liud och buller, när det hof sig, hvartil ock inbillningen lade det, at Gudars skapnader och hufvudstrimmor[151] deröfver syntes på himmelen.[152]"

16. Strax efter Svevernes utgång ur Scandien kommo nya släkten i deras ställen från Scythien genom Sevebärgens östra kant i Finland och Norländerne. Det war i Mithridatiska krigstiden, som för detta är berättat[153], då Romerska wapnen begynte blifva Scytherne förhatelige: En del af detta folk rörde sig wäl strax wid pass siu åhr efter Mithridatis död[154] och wiste sin tapperhet med den gamla rika [ 75 ]handelstaden Olbias[155] återtagande, femtio sex åhr widlag för Christi födelse, då Götiska namnet först kom i allmännare bruk; men så hade dock en del längre skilgt sig från de Pontiska bullren. En wyrdig Husfader eller Bo-mader Fornjoter[156], förmodeligen af Jumalens[157] eller Gudars ättt, hade med sina Barn och medföljare fäst sin boning til et rikes anläggning i den delen af Jotna-hem eller Göternes egendom, som kallades Kuen-land,[158] nu en del af [ 76 ]Ryssland och hela Finland med Öster- och Westerbotn[159], hvarigenom första ingången warit i wårt land[160], liksom ock sedermera de gamlas ständiga utgång. Hans tre söner Kare, Loge och Hlær eller Ægir[161], dem han aflat med sin hustru Laufeja[162], spridde sig med flera hushåll widare ut i Scandien[163] och ned til dess södra delar[164], sedan deras Ryska och Finska hembygd blifvit dem förtrång genom flera Släktens tilstötande från gamla Scythien[165]. Kare [ 77 ]behöll dock sin Fäderne egendom Jotneland[166] och blef efter sin död dyrkad som en Wäder-Gud, efter han warit så lyckelig, at segla så ofta fram och tilbaka med god wind: hans Son Froste-Jokul[167], så [ 78 ]kallad af frost och köld, styrde sin Fädernebygd wid pass femtio åhr för Christi födelse och aflade Snær eller Snö[168]; som hinde til en ganska hög ålder[169], warandes Kuenlands och Norra Scandiens Domare den tid, då werldenes Frälsare antog Mandom och uplyste Hedniska mörkret.


  1. ↑ Cap. 2. §. 8.
  2. ↑ Ida- eller Eda-Thyrse är det samma som Kung öfver Skogs- och Bärgs-bygden; ty Ed eller Ide är skog på gamla Götskan: man säjer ännu, at Biörnen ligger i Ide. Thyrse är det samma som Höfding eller Kung. cfr. c. 2. §. 8. in not.
  3. ↑ v. supr. Cap. 1. §. 6. in. not.
  4. ↑ cfr. Plin. H. N. L. 4. c. 12.
  5. ↑ Til ex: Tacit: de Germ: säjer: De som fordom ymsade boningar, foro ej landwägen, de brukade skiepp. &c. Derpå undrar G. V. Leibnitz in not. ad Tacit: men den lärde mannen war ännu ej kunnig om watnets högd fordom i Norden, hvaraf man ser, at desse gamla flyttningar nästan omöjeligen kunnat skie på annat sätt.
  6. ↑ Tyrernes och Carthaginensernes Historia kan nog bewisa, hurulänge siöfarten warit i bruk, och jag wet icke, om Scytherne just warit senare, än de folken, i den konsten: En Scythisk Gryphon hålls för den förste, som funnit på små hvassa båtar. v. J. Jansson. Atl. P. 5.
  7. ↑ Af åtskillige gamla Auctorer kallas Östersiön Scythiska hafvet. v. H. Grot. prol. ad. H. Goth. Vand. & Longob. p. m. 13.
  8. ↑ För något mer än 400. åhr sedan war Muscou allenast en Herregård. v. Strahlenb. L. c. p. 170. Det tycks hafva fådt sit namn af Ma eller Måse, träsk, watuland, och kanskie gau eller gå, fält, wäg.
  9. ↑ De Nordostlige folken i Ryssland bruka et slags båtar, (som förmodeligen warit i bruk från de äldsta tider) der 10. til 14. personer kunna sitta, af läder, sielskinn, wahlfiskben &cc. som kunna läggas ihop och bäras öfver land: de kalla dem Kamzadali Baduri. (på gammal Celtiska Bad, på Svenska Båt) v. Strahlenb. L. c. p. 100. Sådane hafva ock kunnat wara brukelige i desse Scythiska flyttnings tider. Mezerai talar om båtar, som de gamle Saxer och Franker brukat af läder. cfr. Plin. L. 5. c. 4. Skieppen buros också på axel här hos oss mellan Veneren och wattnet Mios. v. Olofs Saga. c. 6.
  10. ↑ v. supr. c. 1. § 10.
  11. ↑ Märkeligit, at de Siövahne Scyther, som flytte sig åt Norden, mäst älskade blått af alla färgor, förmodeligen af himmel och haf, som demäst sågo och dyrkade. Så hafva wåre Svenske Förfäder giordt, så hafva ock de gamle Britannier, dem Seneca (de morte Claudii) kallar de blå Scuta-Briganter. Öjeborna ofvanför Skottland hafva ock gerna brukat blått. v. Buchan: Hist. Scot. L. 1. p. 24.
  12. ↑ Der äro de äldste ättebackar i Sverige: det nu brukeliga Dalska språket kommer ock aldeles öfverens med gamla Norskan, Isländskan, Vandaliskan, Alemanniskan, Mæso-Götiskan, Franco-Teutoniskan, Anglo-Saxoniskan &cc. v. Zach. Holenii. Dissert. de Dalekarlia. Ups. 1722. & 26.
  13. ↑ Vodinerne eller Otenerne bodde först i Armenien wid floden Cyrus. v. Quadrat. R. Part. L. 2. & 3. ap. Steph. Byzant: de urb. & pop. voce Ωτηνη. cfr. Plin. H. N. L. 6. c. 13. Prolom: kallar den orten och Sext. Rufus Madena; men af begge är ordet bråkadt. cfr. Cellar. Geogr. Ant. L. 3. c. 11. p. 385. & Bochant. Geogr. S. L. 2. c. 9. Om Othene talar ock Euseb. Præp. Ev. L. 6. p. 277. ed. Colon. 1688. fol. säjandes, at det ligger norr om Svarthafvet, liksom Alanien, Albanien, Faunien och Tauriska Näset, och at der ej mer än i de andra Scythiska orterne fans i hans tid någon Byggmästare eller Landtmätare eller Konstnär eller Handvärkare &c. Et folk, som bara skiötte sin boskap och brydde sig ej om konster och wettenskaper. Desse Vodiner kallas eljest Budiner eller Vudiner af olika urspråk. v. Bayer. L. c. T. 1. p. 418. T. 5. p. 349. på Bulgariska och Ungerska heter ock efter dem flyttning, wandring, Budosas. v. Strahlenb. L. c. p. 24. De hade sina Herde-seder och idkade sin boskaps-skiötsel på Patriarchernes wis i långliga tider: ännu i elfte Sec. berättar Ad. Brem. derom (de Situ Dan. &c. c. 239.)
  14. ↑ Plin. H. N L. 4. c. 12. Marcellin. L. 31. c. 2. p. 476.
  15. ↑ cfr. Bayer. L. c. T. 1. p. 419.
  16. ↑ C. 2. §. 12. 14.
  17. ↑ Voda, Voddon är på Arabiska en Af-Gud. cfr. Furmont & P. Filen. Diss. Doct. de Sacr. Pontif. gentil. Åbo. 1740. Man har derföre bedragit sig hittils, när man trodt, at Vodan eller Oden warit et personligt namn. Hebræerne hafva ock kallat Gud Adonai, som snart kunnat wändas af andre tungor til Adon, Atin, Odin. Syrerne tilbudo ock Adonis (v. Stiernhielm in not. Verel. ad Hervara. p. 6.) De gamle Indianske Braminernes Theologie eller Bibel är kallad Vedam. v. Ramsey Discours sur la mythol. p. 127. Amst. 8:o.
  18. ↑ Pindar. in Olymp. Od. 3. Fest. Av. Pompon. Mela L. 3. c. 5. &c.
  19. ↑ Märkeligt, at Odin är det samma som En på Ryska, så at man kan sluta, at ordet i början betydt en Enda Gud. cfr. Bay. L. c. T. 5. p. 340. på Sclavoniska heter En As, liksom Gud fordom her i Norden hetat As.
  20. ↑ Sådane finnas på Kinna-kulle, en högländt och liuflig ort i Westergöthland, (v. B. Österplan. Diss. de Kinna-kulla. Ups. 1699.) sådan är ock Frode-hammar i Norra Wi-sokn i Ydre i Småland (v. J. Lauren. Diss. de Ydria. Ups. 1736. Jättegrafvar äro ock på Glysamo i Sörmanland (Tunelds Geogr.) wid Bönestad, en half mil från Nyköping (v. Id.), i Thura eller Sura-sokn i Westmanland, wid Köping och ej långt derifrån wid Frostad, af hvilka den förra skal wara 1800. åhr gammal (v. P. Salan ad Hist. Eig. & Asm.) wid Risebärga i Skåne: i Medelpad til 9 eller 12 alnars längd. (v. Math. Nordahl. Diss. de Medelpadia. Ups. 1716.) och på många andra orter i Sverige. til ex. bara i stora Malms-sokn i Sörmanland skola wäl finnas et hundrade. v. Loccen. Antiq. Sv. Got. L. 2. c. 26. Joh. Sundler Diss. de Nycopia. Ups. 1735.
  21. ↑ J. Wildes Förber: p. 99.
  22. ↑ C. 2. §. 4.
  23. ↑ Marcellin. L. 31. c. 2. cfr. Bayer. L. c. T. 1. p. 418.
  24. ↑ Geloner menas hafva fådt sit namn af Göle, et gammalt Scythiskt ord, som betyder uprödd skog och har samma bemärkelse på Slavoniska och Ryska, nemligen Gelahn. v. Strahlenb. L. c. p. 24. in not. Desse Geloner woro ock mycket snabbe Skyttar och hastige i skogen. Virg. L. 8. Æneid säjer: — — Sagittiferosque Gelonos: de pilwäpnade Geloner: och Lucan. L. c. — — volucresque Geloni — — de snabbe Geloner.
  25. ↑ De uptogo åkrar och platzer, som Plato kallar Φελλειος, och på wårt språk heta feller eller fall. v. Peringsch. præf. ad Hialmters & Olvers Saga.
  26. ↑ cfr. Plin. H. N. L. 4. c. 12. it. Bayer. L. c. T. 1. p. 418. 419. it. T. 5. p. 340.
  27. ↑ Neurerne, som tillika med Vudiner och Geloner flytte til Scandinavien, (v. Bajer. L. c. T. 1. p. 419. T. 9. p. 340.) tyckas hafva fådt sit nam af Nuori, Lapp. & Fin Son, Pilt, Hebr. Naar. hvaraf Nore hade namn, efter hvilken Norige tycks heta.
  28. ↑ Plin. H. N. L. 4. c. 12.
  29. ↑ cfr. Bayer. L. c. T. 1. p. 418. 419.
  30. ↑ Esdra. L. 4. c. 13.
  31. ↑ Detta namn stämmer in med Plinii Osericta, der han säjer Electrum eller Bärnsten finnes wid stranden (liksom her i Östersiön) och et slags Ceder-träd skola wäxa. Ceder heter på Chaldæiska och Arabiska Arza, så at Arsareth betyder Ceder-landet: Som nu Ceder skall wara en art af Enträd (Juniperus:) som nog wäxer i Norden, så kan den saken förlikas. v. O. Rudb. fil. L. c.
  32. ↑ Ol. Rudb. fil. Epist. ad. F. Törner. in Act. Lit. Sv.
  33. ↑ Sturl. T. 1. c. 1. vers. Joh. Mart. Slangerup. ed. 1594. & Peringsch. 1697. Edda Ill: cit. Peringsch. in not. ad vit. Theodorici p. 353. Anastasius Sinaita ap. Bayer. L. c. T. 3. p. 387.
  34. ↑ Od eller Öde betyder Egendom, liksom Upsala öde; deraf är Klen-Od, Clenodium, och Odal Allodium, gammal egen grund. Af Scytherne har Sithiod namn. Sithi och Gete, som sedan kallades Svear och Göter, säjer et gammalt Svenskt MS. cfr. Lundii Zamolx. c. 1. §. 10. Eggehard. de Goltrin. p. 356. ed. Eccardi Isid. init. Chron. Schedel. Senens. Heins. in Panegyr. Gust. Magni. Dexippi Ta Skythika. Eunap. & Ammian. ap. Procop. &c.
  35. ↑ Detta namn Godhim förvändes til Qvim. v. Sheringh. L. c. c. 8. p. 155. fastän Strahlenb. L. c. p. 33. säjer namnet Ovim, Oyum wara det samma som floden Uvims i stora Permien, det är, af Uvim, Aw, Auw, eller Aw-ma, et sumpigt land. Säkert är det, at en sidlänt äng eller liksom en half Sjö heter ännu Awe på Götiska, hvaraf exempel ses i Halland ej långt från Falkenberg &c.
  36. ↑ Sheringham. Orig. Angl. c. 8. p. 155. Sturl. T. 1. c. 9.
  37. ↑ Ma, Maen, betyder både på wårt gamla och än somlige steds på wårt nu brukelige språk et watnrikt och sumpigt land. Äfven på det Österländska. v. Strahlenb. L. c. p. 95. Desse Manhems-boer äro de, som Tacitus de Germ. kallar Manimer.
  38. ↑ Man han irrat sig på likheten mellan Siti-od eller Suitiod och Sverje, så at man trodt de namnen haft samma uprinnelse; men ingenting kan lättare bedraga en Historicus än sådan likhet. cfr. Bayer. L. c. T. 2. p. 427. &c. Med tiden hafva desse stadnat i lika betydelse och det ena är wändt efter det andra, så at de blifvit Et, som icke des mindre har haft tvenne rötter; ty Sui är Siö och thiod, thiat eller Thied, et folk (hvaraf Diete, Riksmöte lär wara kommit) v. Verel. not. ad. Herv. p. 118. så at Suithiod är ej annat än et Siöfolk. Här kommer ock det tredje til, at wårt land kan hafva blifvit kalladt Sue, eller Söd-rike i anseende til Norra-rike eller Norrige; men det har ej kunnat skie straxt i början, då et och samma folk intog wår smala fiällrygg. Imedlertid har den bemärkelsen blandat sig med de förra och giordt samma namn. Jag wil ej upräkna alla de Lärdas olika gissningar om orsakerne til Sveriges namn: de skulle matta Läsaren. Jag tror, at i sådane mål är Enfaldigheten det bästa.
  39. ↑ Strahlenb. L. c. p. 129. &c.
  40. ↑ Ännu i 13:de Seculo kallades Roslagen (eller femtedelen af gamla Svea-rike.) Sia-land. v. Sturl. T. 1. p. 477. Sia-land och Sia-rike är alt det samma.
  41. ↑ v. sup. Cap. §. 10.
  42. ↑ Siava är det samma som Sjö. v. Sturl. i grundspr: T. 1. c. 1. och ännu heter Säf en Siö-wäxt, så at ej svårt är at finna orsaken til Seve-bärgens namn.
  43. ↑ Solin. L. 3. c. 9. it. Græci Auctor. pleriq.
  44. ↑ Pomp. Mela. L. 3. c. 6. Plin. Hist. Nat. L. 4. c. 3. L. 8. c. 15.
  45. ↑ Jornand. c. 1. 3. & 4. cfr. Script Edvardi Confess. it. Ec. Benz. Coll. Hist. patr.
  46. ↑ Skan är det samma som skiepp, båt. v. Peringsch. in not. ad vit. Theod. p. 409. ännu brukas i Götha-rike det ordet Kana, en släda at fara öfver Is med. Kana kalla wi ock, at löpa på is: liksom Skeid, Skid, war fordom et lätt fartyg: nu kallar man så et redskap at löpa på isen med.
  47. ↑ Plin. Sen. H. N. L. 4. c. 13. L. 37. c. 2, 5. Xenoph Lampsac. &c. &c.
  48. ↑ Frisländerne kalla ännu et hafvets Belt. v. Er. Benz. Coll. Hist. P. it. H. Grotii Proleg. p. 4. & 20. Gamla Runekänningen säger: Laugur er Landa-belti: Mälaren Landets bälte. Pytheas af Marseille kallar Sverige Basilien. v. Plin. L. 4. c. 13.
  49. ↑ Virg. Georg. L. 1. Prudent. in Hermat. vers. 881. &c.
  50. ↑ Anton. Diogenes, en gammal Græsk Autor straxt efter Alexander den stores tid, skall efter Photii witnesbörd hafva skrifvit 24 böcker om Thule. v. Bayle Nouvel. de la Republique de Lettres. 1685. p. 132. Det war straxt efter Vodinernes hitflyttning.
  51. ↑ Thule-arken i Norje är endast så kallad af Holmar. Ännu kallas en holme utan för Halmstad Thylen; liksom Thyle-holm i Halland. Somlige kafva wäl giordt Thule til en af Britanniska öjarne, (v. Rob. Sibbald. Comment. in Tacit. Germ; it: Nikolsons SKotska Hist. cit. af Er. Benz. Coll. Hist. H. P.) somlige til Island; (v. Ad. Brem. descr. Norv. p. 149. Theod. Thorlac: Diss. de Isl. Wittenb. 1666:) men när man betänker de gamlas kunskap om Thule, (til ex: Procop. Cæsar: de R. Goth. L. 2. c. 15. &c) at det war större än Britannien, at der bodde Skridfinnar, at der i 40. dagar om sommaren war ingen natt och äfven så länge om winteren ingen dag, hvilket närmast passar sig med norra delen af Scandinavien &c. när man ock märker, at Island ej warit bebygt förän i 9:de Seculo, då långt förut de gamle beskrifvit Thule; så är intet tvifvel, at det ju är Sverige eller Norige. cfr. P. Lagerlöfs Descr. Sv. it. Kirkmejer in exerc. de Plat. Atlantide, 1685. &c. åtminstone har Thule warit en del af Scandien, när den i så många Öjar warit delt. Pytheas af Marseille, som war i Norden 300. åhr för Christi födelse, har förmodeligen haft skiäl til at giöra Thule och Basilien (Balthien) til två särskilta Länder. v. P. Lagerlöf Sv. Ant. & Nov. Descr. c. 4.
  52. ↑ Arngr. Jonse Descr. Ill. c. 1. Jens Wolt. & Petr. Claudii Descr. Norv. c. 30. cfr. Solin. in Polyh. c. 56. ap. Renhielm. in not. ad. Torst. Wik. S. &c. &c.
  53. ↑ Andra orter i Europa woro äfven i början mäst utom de läckerheter och förmoner, som nu förhöja och nyttia dem så mycket: Sielfva det liufliga Italien hade ännu ej sina ädlaste slags win 600. åhr för Roms byggnad. (Plin. Hist. Nat.) Romulus brukade wid Afguda-offren miölk i ställe för win. Numa Pompilius war ock rädd om winet. Latiner och Romare slogos om orter för win-wäxten skull. Lucullus förde de första kärsbären från Pont. Huru slätt Tyskland war upbrukadt, kan Tacitus berätta. Man kan se hos Strabo, at inga fikonträd, inga winberg woro den tiden i Frankrikes Norra och Wästra delar. Cæsar säger, at Nervii wid Scelde-strömen hvarken hade eller wille hafva win. cfr. Lagerlöfs Sv. Ant. & ov. Descr. c. 10. Win-wäxten war ännu en stor punct i Landskiftet mellan Caroli Magni Söner.
  54. ↑ v. Rolfs-Saga om Grimers aftonmåltid.
  55. ↑ De äldste Scythiske Salt-grufvor woro emellan floden Danapris och Tauriska Näset: der tilvärkades Saltet och såldes sen rundt omkring i ymnighet til alla nästgränsande folk, som det sielfva afhämtade. v. Constant. Porphyrog. de admin. Imp. p. 113. och Dio Chrysost. in Borystenitica. p. 437. cit. Bayer. L. c. T. 9. p. 397. Hvarigenom Scytherne hade handel icke allenast med Græker, utan ock med Tyrer och Carthaginienser, som då woro de störste köpmän i werlden. v. Fl. Joseph. contra Ap. L. 1. Strab. L. 3. Priscian. in Dionys. Fest. Avien. 431. cfr. E. J. Biörner. L. c. p. 100. in not. Men med tiden kommo Salt-wärken mer och mer i bruk på de orter, som nu kallas Rysslnad, Ungern, Pohlen, Neder-Tyskland &c. så at denna handel blef Scandianerne alt närmare och beqvämligare.
  56. ↑ v. supr. Cap. 2. §. 4.
  57. ↑ J. Wildes Förber: p. 53.
  58. ↑ Det war som et hufvudstycke i gamla Celto-Scythiska Guda-läran, at Hus-fäder woro Konungar i sina hus, och Enväldige öfver hustrur, barn och tienstfolk. Så brukade också de gamle Britannier. v. Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. 1. p. 11.
  59. ↑ Ordet Adel är kommit af Odal, ägendom. (v. 4. §. in not.) De gamle frie Husbönder, som woro Odalborne til sin grund eller Män för sig, (v. Wildes Förber. p. 33.) kallades då endast Bönder eller Boende och Besutne-Män. I Norige är det namnet länge brukadt; men i Sverige finner man föga spår dertil sedan 1100-talet, då Kung Eric den Heliges Fahr, en Svensk Adelsman, kallades Iedvard Bonde, hvars efterkommande sedan behållit Bonde-namnet, oaktadt de warit både Konungar, Grefvar, Fri-Herrar och Adelsmän.
  60. ↑ Bonde-namnet är tillagt menige Allmogen, sedan Adelen fådt högre tankar, än at sitta ständigt Boende på landet och upbruka sin jord. Då det nu i Europa brukelige Ridderskap upkom genom de Helige krigen och härfärdene til Ierusalem, begynte Riddare kalla sine Landtboer Bönder. Man kan dock ej neka, at ju åtskillige wåre skatte-Bönders förfäder warit wärkelige Bönder och haft egen grund i de äldste tider, fast deras barn ej förstådt sig på at antaga Ridderskap.
  61. ↑ Theosa, Thisa, Disa, eljest kallad Gudarnas Mor, war det samma som Ceres eller Skörden. Efter henne kallas Tisdagen. Då folket samlades at offra åt henne, kallades det Disating eller Disting, (v. Wildes Förber: p. 274.) hvaraf ännu Upsala-marknad har namn. (v. post. c. 5. §. 10. it. c. 6. §. 6.)
  62. ↑ De gamle hafva insvept sina berättelser i så många dikter och mörker, at det är svårt at utleta sanningen: man har sagt, at den kloka Disa Forguns eller Siustins Doter (v. J. Wilde H. pr. c. 2. §. 12.) kommit til K. Sigtrud i Sverje hvarken gåendes eller åkandes eller ridandes, hvarken klädd eller oklädd, då hvarken war Ny eller Nedan &c. (efter hon skal kommit i nytendningen, halfsittandes på en bock med et nät öfver bara kroppen &c.) och gifvit honom detta råd; men man ser strax, at Disa betyder den bärande jorden, som, då hon rätt brukas och besås, är hvarken klädd eller oklädd, behöfvandes så granlaga påaktning, när rätta stunden kommer, at hon är färdig til sädens emottagande.
  63. ↑ 3. §.
  64. ↑ Herifrån är utan tvifvel första uphofvet til Hacke-hemman. cfr. Peringsch. Ättart. p. 4.
  65. ↑ Det Turkiska ordet Braga, en hafredrick (v. Strahlenb. L. c. p. 129.) har likhet med wårt brygga, så at den saken ej lär warit de gamle Scyther wid Asiatiske gräntzen obekant. I gamla tider brukades her i Sverige Pors i stället för humbla til bryggningen. De gamle hade ock hielp til sin dryck af Honung, hvaraf de giorde miöd; men det sträkte sig ej längre, än til de ypperste och förmögnaste i landet.
  66. ↑ Bajer. L. c. T. 3. p. 368.
  67. ↑ cfr. Aristot. Oecon. L. 1. c. 2.
  68. ↑ Tacit. de Germ. c. 43.
  69. ↑ Garpebärgs - så wäl som Stora Kopparbärgs - grufvors ålder förer Zach. Holenius (Diss. de Dalekarlia. Ups. 1722 och 26.) genom Joh. Ott. Silfverströms och And. Swabs bevis, längre tilbaka, än Christi födelse, påståendes at Carperne, et folk, som fölgde med Svever och Göter, (v. Zofim. Jornand. Oros. &c.) gifvit Garpeberget namn.
  70. ↑ I Dalarne, särdeles i Lima Sokn, ser man ännu bonden upgräfva sin myr-malm och hel ensam, utan masugn och utan stångjärns-hammar, tilvärka sit järn med sin lilla eld.
  71. ↑ Laur. Benzel. Diss. de Re Metall. Sveog. Ups. 1703 .p. 68.
  72. ↑ Goda svärd höllos i äldsta tiderne för dyrbar egendom; ty de woro svåre at få. Man gaf dem wissa namn, som Tirfing, Risanöt, Angurvadal, Nagelring, Mimmung, Mannantyr &c. &c. v. Verel. Not. ad Herv. S. p. 49. och altid tillades dem för wärdet skul någon förunderlig egenskap, til ex: at aldrig blottas utan bane, at bita likså wäl på järn som på kläde &c. &c. hvilket den enfaldiga tiden trodde. Pilar woro också mycket rare och dyrbare, och som mästa ägendomen den tiden bestod i wapn; så blefvo de ock barn och barnabarn förbehållne: deraf är ordet Arf kommit, ty Arf betydde pil på gamla språket. v. Math. Bergstedt Dissert. de Polynomia Scand. Ups. 1707.
  73. ↑ Den ryktbara Smeden Welindt, som orätt menas hafva gifvit nam åt Willands-härad i Skåne, emedan det förer hammar och tång i sit märke, är omtalad som en öfvernaturlig konstnär. Det war ock efter folkets tro den tiden ogörligt, at något svärd eller godt smide kunde frambringas utan hielp af dvärgar, troll eller någon Gudomlighet, hvarpå många exempel kunde anföras.
  74. ↑ På tämmelig kort tid giorde dock järnbrytning sådane framsteg, at de gamle Svenske kunde sälja malm til främmande: det kan dömas af Geogr. Nubiens. (ex vers. Lat. Gabr. Sionitæ & Joan. Hesronitæ Maronit: Clim. 1. part 7.) som talar wäl om en Indisk Öö; men det lär wara samma Indiska Öö, som Neander in Chron. Hist. p. 207. sätter bland de Nordiska, upräknandes Sverje, Dannemark, Norje &c. &c. (cfr. Laur. Benzel. L. c. p. 8.) ty ingen Indisk eller Americanisk Öö, besynnerligen sådan, som sålde Järn til främmande, kunde eljest wara dem gamlom bekant.
  75. ↑ Tacit. de Germ. ap. H. Grot. prol. p. 56.
  76. ↑ cfr. Plato in Dial. Critias.
  77. ↑ cfr. Hoj Hist. c. 4. §. 1. c. 6. §. 13.
  78. ↑ C Plin. L. 34. c. 1.
  79. ↑ Plin. L. 4. c. 13. talar om Ingevonernes land wid Sewebärgets fot som första delen af Germanien, och Solin. c. 32. säjer, at Ingevonerne wid Sewebärget begynte Germaniska namnet. Tacit. Germ. c. 43. 46. räknar Sviones, Sitones, ibland Germanerne, dem han sträcker ända up til Ishafvet. Pomponius Mela L. 3. c. 3. 6. säjer än mer, at Teutoni (Tyskarne) bebodde Scandinavien. Det bevisar alt, at Germaner, Svenskar och Tyskar woro alt et folk i de Romares tankar. cfr. Cluver. Germ. Antiq. L. 1. p. 79.
  80. ↑ v. supr. 1. Cap. 10. §.
  81. ↑ Gen. c. 13. v. 6. 7. 8. 9.
  82. ↑ v. supr. c. 2. §. 4. 8. 12.
  83. ↑ Man kan åtminstone räkna at 1000. personer kommit af et hionelag i tolf leder: om man nu allena räknar trettio hionelag, så blir det til det minsta 30000 personer af 60 på litet mer än 300. åhr eller wid pass i 10. eller högst 12 leder. Tager man nu helften eller tredingen deraf, så hafva åtminstone 15000 eller 10000 wapnföra Svever kunnat fara ur Scandien, hvilket giorde en ansenlig hop i den tiden, som snart fick flera med sig och wäxte til et stort folk.
  84. ↑ Strab. L. 7. p. 297. Guill. Pictau. de Scand. s. 40. &c. &c.
  85. ↑ cfr. Dio. Cass. de Druso. L. 55. Strab. L. 7. Tacit. de Germ. c. 45.
  86. ↑ Icke af Schveben, Sväfva, som B. G. Struv. Not. Svev. Ant. säjer och flere, som ej besinna at de kommit från Bärget Sevo. (v. supr. C. 1. 10. §. in not.)
  87. ↑ Carol. Stephan. Dict. Hist. Geogr. voce Svevi. Chron. Engelhusii ap. Leibnirium p. 1005. Sheringham. de. Orig. Angl. c. 8. p. 210. Melancht. Chron. Carion. &c.
  88. ↑ Esterne hade samma seder och dräkt som Sveverne och ofelbart samma språk, efter de talade Britanniska.
  89. ↑ De bodde ut med Östersiön. v. B. G. Struv. Corp. Hist. Germ. Sect. 1. p. 9. deras medelpunkt war en tid, der nu Brunswik är. v. Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 81. En del af dem kallades Longobarder, hvarom mer framdeles.
  90. ↑ Cæsar de Bell. Gall. L. 4.
  91. ↑ Strabo de Geogr. L. 7.
  92. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Angl. L. c. p. 78.
  93. ↑ Cluver. Germ. L. 2. c. 22. gillar orätt och mot Naturens lopp, när han menar, at Jutland och Danska öjarne fordom warit större, men sedermera blifvit af hafvet förminskade.
  94. ↑ cfr. Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 80.
  95. ↑ Jutland har sit namn af de från Scandien komne Göter, hvilka ofta äro af olika tungor kallade Gioter, Joter, Guter, Geatuner, Jotuner, Jeter, Juiter och Jutar. v. Ethelverd. Hist. L. 1. Sheringh. de orig. Angl. p. 36. ed. Canterb. 1670. 8:o. Det är underligt, at åtskillige eljest lärde män welat gifva särskilta uprinnelser til Götska och Jutska namnen; mig tyks at Konungen i Dannemark kallar sig med rätta Gottis Konung i seende til Jutland.
  96. ↑ cfr. Lœscher. in Liter. Celt. Hhes. E. & J.G. Wachter. præf ad Gloss. Germ. §. 37. 38.
  97. ↑ 2. Cap. 3. §.
  98. ↑ En löjlig och barnslig träta har warit emellan Svenskar och Tyskar om åldren: Tyskarna hafva sagt, at de Svenske härstammar af dem: de Svenske åter, at Tyskarne äro deras barn. Med begges tillåtelse de hafva båda orätt: det ena folket kan ej säjas wara kommit af det andra, mer än den ene brodren kan giöra sig til den andres Fahr, men derföre underlåta de ej begge at hafva enahanda ursprung från Scythien, enahanda Gudstienst af början, enahanda seder, enahanda språk, (v. J. J. Mascov geschicht. der Teutsch. c. 1. §. 2.) liksom Norrmän, Danske, Engelländare, Nederländare och Fransoser, så at om Romerska Språket ej warit, så hade Franska och Tyska Bonden utan tvifvel ännu kunnat förstå hvaran utan tolk. Jag wet dessutan icke hvarföre man med så stor nit welat tilwälla sig den hedren, at wara äldst, liksom et Folks Ähra deruti bestodo. Wår Scandiska öjebygd räknades ock fordom som en del af Germanien. v. Tacit. Plin. &c. cfr. J. J. Mascov. L. c.
  99. ↑ cfr. Temple. Introduct. á l'Hist. d'Angleterre.
  100. ↑ Lucanus säjer om den Sveviska utflyttningen ur Sverige:

    Fundit ab extremo flavos aquilone Suëvos
    Albis & indomitum Rheni caput — — —

    intygandes, at de Gulhårige Severne från ytterste Norden nedsatte sig wid Elben och Rhenströmmen.

  101. ↑ Elbe är det samma som Elf eller Åå på Svenska.
  102. ↑ Strab. ap. Sheringh. L. c. p. 29.
  103. ↑ cfr. Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 78.
  104. ↑ Walland kallades fordom det som sedan blifvit kalladt Gualland eller Gallien.
  105. ↑ Rapin Thoyr. L. c.
  106. ↑ Bell. Gall. L. 4.
  107. ↑ Cæsar L. 4. Comment. cfr. Bayle. Nouvell. de la Republ. de Lettres. 1685. p. 137.
  108. ↑ J. Stumpfius (en Gilgone Tschudi vel Scythio) ap. C. Lund. Zamolx. c. 2. §. 14. Jul. Cæs. Scaliger in orat Funebr. Germ. qui ad Vien: cecid: Best: Rhenan. Rer. Goth. L. 1. p. 78. Thesaur. Polit. ex vers. Gasp. Ens. P. 1. aporelesin. 49. Jo. Jac. Bircherod. Arct. Alex. p. 6. Verel. not. ad Herv. p. 8. Loccen Ant. S. G. L. 3. c. 8. cfr. Fabric Chemicens. de orig. Sax. L. 1. ap. Sheringh. de orig. Angl. p. 37. H. Grot. in præfat. ad Hist. Goth. Melch. Goldast. in. præfat. ad Parænet. A. 1603. &c.
  109. ↑ Eman. Thesauro. del Regno d'Italia tit. Svevi. cit. Chron. Isidor. &c.
  110. ↑ C. Plin. L. 4. c. 13. Tacit. de mor. Germ. c. 2. Solin. c. 32. H. Grot. prol. p. 5.
  111. ↑ Åtskillige Lärde hafva trodt, at de Ingevoner, som Plinius och Tacitus omtala, warit wår Inglinga-släkt, som regerat öfver Sverige, men de lära misstagit sig, ty Ynglinge-släkten af Yngue eller Yngue-Frey upkom icke förän långt efter den tid, då Ingevonerne woro redan bekante hos de Romare.
  112. ↑ Trängsel heter ännu Enge på Tyska, hvilket kommer öfverens med det Latinska Angulus: men Latinerne talte också Celtiska. v. le Pere Pezron: ap. Rap. Thoyr. Hist d'Angl. L. 1. p. 10. Pelloutier de l'origine de Celtes &c. Sielfva Svenska ordet Trång; tränga &c. är en sammansättning af Taur (bärg) och äng (knapp, förlite rymlig), så at Taur-änge, tränge, tr-änge, tr-ängsel ej annat i början betydt än et knapt rum mellan bärgen.
  113. ↑ Ännu heter sådan gräs-mark Äng och Ängwall på Svenska.
  114. ↑ Engelholm i Skåne skall heta efter Anglerne. v. Floræi. Flor. Ant. Scan. p. 12.
  115. ↑ Äng-land, Eng-land will således säja, så mycket på gamla Nordiska språket som trångt-land (en wrå).
  116. ↑ Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 80.
  117. ↑ Deras första landstigning på Engeland skiedde A:o 449. (v. Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 94.) under Hengst och Horst, med 900. man, som dock ej alla gingo på en gång öfver: deras fartyg kallas af Latinska Scribenter Ciulæ, det är på Svenska Kiölar, Angl. Keels. v. Rap. Thoyr. L. c. p. 93.
  118. ↑ Rap. Thoyr. L. c. L. 1. p. 82.
  119. ↑ Rap. Thoyras L. c.
  120. ↑ Rap. Thoyr. L. c. p. 87.
  121. ↑ Efter dem heter ännu Marks-härad wid Sevebärgets wästra ända straxt wid Götheborg: Mark är på Götska et Måsigt-land af Mar, Möre, Myra &c. hvaraf detta släktet fådt namn. De Norske hafva mäst altid kallat hela wårt Dahls-land Markerne. cfr. Sturl. T. 1. p. 307. som ock säjer, c. 37. Svidiod är Markland mikid: Sumpigt och watnigt land. Deraf heter ock Dannemark.
  122. ↑ A. C. 172.
  123. ↑ v. Barbey. rac. Supl. au Corp. Dipl. de Du Mont. T. 1. De Romare begynna at känna Scandien.
  124. ↑ v. supr. 13. §.
  125. ↑ Ægid. La Carnot in Tacit. de Germ. c. 1. cfr. Plin. L. 2. c. 108.
  126. ↑ Tacit. L. c. c. 43. p. 2. talar om Gothiner och Oser (Göter och Asar) som Sveviska folk.
  127. ↑ Ptolom. Geogr. L. 2. kallar Göterne eller Gothinerne Chædiner: de nemligen, som bo i Skåne, efter hvilka Gödinge eller Gyinge-härad ännu har namn.
  128. ↑ Juter äro Ptolomei Söder-Göter. Geogr. L. 2.
  129. ↑ Plin. L. 4. c. 4.
  130. ↑ Ptolom. och Strabo ap. Hug. Grot. prol. p. 5. kallade Svenske Sedoner.
  131. ↑ Svionernes hundari eller härader af hundrade byar, talar Cæsar om: de bell. Gall. L. 4. c. 3. cfr. Tacit. c. 44.
  132. ↑ Siutones är et giordt namn af Svioner och Scyther, hvilket brukas af Venant. Fortunat. som lefde A. 580. v. Hug. Grot. prol. p. 4.
  133. ↑ Om Sithonerne siunger Ovidius, Fast. L. 3. v. 715. Sithones & Scythios longum narrare triumphos. Det är långt, at upräkna de Svenska Segrar. Om Sitonerne talar ock Tacitus de Germ. c. 45. hållandes dem för de samma som Svionerne, allenast, at de bo mer åt Norr. Efter mit tycke menas hermed inge andre än Sigtuna-boerne, hvilka den tiden hade företräde för de mästa folken i Scandien. På K. Olofs mynt kallas ännu Sigtuna Situn, så at ej är underligt om Folket kallades Situner eller Sitoner.
  134. ↑ Lycophron ap. Shering. de orig. Angl. c. 16. p. 483. talar om de Sithoniske Jättar, som sköflade öfre Italien och intogo Pisa. De woro de samma som Semnonerne. (v. infr.)
  135. ↑ Tacit. in annot. & de Germ. c. 39. talar om Semnonernes centrum-pagis eller härader, hvilket är det samma som Semming-hundra härad i Upland. Semnoner kallades ock de, som slogo Romerska krigshären wid Allia och intogo Rom, Pisa &c. v. Plutarch. in Camill. At de warit från wåra orter, witnar Florus L. 1. 13. som säger dem kommit från de yttersta (Nordiska) länder, hvilka äro kringflutne af hafvet. Desse Semnoner eller Svenske Uplänningar woro i stort rykte för sin Gudadyrkan, hvilken ock hos dem war förnämst i hela Norden. cfr. Tacit. de Germ. c. 39.
  136. ↑ Hellevioner, hvilkas 500 byar Plinius omtalar L. 4. c. 13. tror Messenius Scond. Illustr. T. 1. wara de Östgötar och Smålänningar, som bo wid Holveden. cfr. Verelii not. ad Herv. p. 16.
  137. ↑ Lygier; de som bodde wid Lögern, Mälaren. v. E. J. Biörners Introd. in Ant. Hyperb. p. 8.
  138. ↑ Arios inter Lugomannos: säger Tacitus de Germ. Det tycks wara Aros-boerne wid wåra Aros, (östra och wästra) Aros hundari, Kungsara (af Ar, åå) &c. ibland Lögermännerne, Mälar-boerne.
  139. ↑ Elysier i Liusheden eller Liusdalen i Helsingeland.
  140. ↑ Näharvaler: Norala eller Närvalls-boar i Helsingeland.
  141. ↑ Daucioner kallar Ptolomæus de Danske. Geogr. L. 2.
  142. ↑ Ester (v. Tacit. L. c. c. 43.) Estlänningar.
  143. ↑ Plin. L. 4. c. 4.
  144. ↑ Winuler woro Wender eller Wandaler. v. H. Grot. prol. p. 19. Den lärde mannen drar af dem Wallonerne; men det Folket är ej annat än en lämning af Gualloner, Gualler eller Galler.
  145. ↑ Plin. L. c. Tacit. de Germ. c. 2.
  146. ↑ Sådane fartyg brukade ock Scytherne wid Svart-hafvet och kallade dem Camar eller Gammar v. Tacit. Hist. L. 3. c. 47. cfr. Grot. in Orig. Auseric. &. B. De la Hontan. Descr. Itin. Amer. Septent.
  147. ↑ Tacit. c. 46. kallar dem Hellusierne.
  148. ↑ Hafvets Ebbe och flod på Svenska kuster wid Westersiön liksom i Elben och i Holland.
  149. ↑ Plin. H. N. L. 4. c. 12.
  150. ↑ Ishafvet ofvanför Norrige åt Grönland och Nova Zembla.
  151. ↑ Wåra Norrskien, Nordbloss, som när de äro mycket starka, kallas af wår Allmoge Himmelstekn.
  152. ↑ Tacit. de Germ. c. 15. & 46. Plin. H. N. L. 2. c. 108. L. 4. c. 13. L. 15. c. 1. cfr. H. Grot. prol. p. 56.
  153. ↑ C. 2. §. 23.
  154. ↑ Bayer L. c. T. 2. p. 324.
  155. ↑ Olbia låg wid Borysthenes och kallades efter all liknelse af wåre gamle Scandianer Alfhem. Olhe, Albe, Alf war hos Scytherne alt et och betydde bärg, som eljest af Celterne kallades Alper. Deraf har Alvaren på Öland sit namn, som ej annat är en bärgstrakt. Alyba war en af Herculis stoder i Spanien, hvaromkring folet kallades Olbister. v. Steph. de Urb. p. 610. Alp kallades bärg hos Britannerne. v. Boxh. Gloss. in coll. Leibnitz. T. 2. Olpe, et slott på et bärg i Argiernes land. v. Thuycd. L. 3. c. 105.
  156. ↑ Fornjoter är det samma som Forna Jotun, gamle Jetten eller Göten: kanskie också Forni-Otin, gamle Odin eller Vodinen, anföraren för en hop Otener eller Budiner. Edda tycks kalla honom Bore eller Nordlänningen. v. E. J. Biörner. Introd. ad ant. Hyp. p. 10.
  157. ↑ Jumal, Humal betydde Gud på gamla språket; deraf är ock Amaliske släkten nämnd. cfr. c. 4. §. 11. in not. ad Humle-wik.
  158. ↑ Kuenland menar Peringsch. L. c. hafva gifvit namn åt Cajana. Det kan wäl wara; men om Quenland just är et Qvinno-land eller Amazoners land, det är owisst. Sagan om Amazonerne anses nu mer med skiäl för en Dikt. Kue eller Chue heter ännu hos Ostiackerne, (et Hunniskt släkte) en hufvudstad eller förnäm bonings plats. v. Strahlenb. L. c. p. 95. 96. den gamla Ryska hufvudstaden Chunigård kallas af Helmold. Chron. Slav. p. 1. Chue, af Ad. Bremens. Chiven. cfr. Henr. Bangerts Observ. ad Chron. Helm. p. 3. Turkomanniska Chranens hufvudstad kallas ock Chiva. v. Strahlenb. L. c.
  159. ↑ Peringsch. Ättart. T. 8. p. 86.
  160. ↑ Messenii Scond. Illust. T. 1. p. 4.
  161. ↑ E. J. Biörner L. c. säjer, at Edda kallar desse tre: Oden, Wile och Wey eller ock Ygge, Gymir och Askr.
  162. ↑ Ho wet, om icke denna Lauf-Eya warit likså snart en skuta som en hustru? Lauf-Eya och Öö-Löpare är alt et: den äldsta tiden kunde knapt berätta något, utan på inbundit sätt och genom gåtor: skieppet, som upammat Fornjoters söner i et ständigt siölefverne, kunde wäl kallas deras Mor och Fornjoters hustru, som altid låg på watnet.
  163. ↑ J. Wildes Förber. p. 29. &c.
  164. ↑ J. Wilde L. c. och Peringsch. L. c. &c. &c. säja, at Loge gifvit Lögern (Mälaren) namn och Hlær Lessö eller Hlässö i Dannemark: åtminstone lära de hafwa öfverfarit dem och der utbredt sig; men med namnen är det en annan sak: alla Nomina Propria eller egne namn hafva warit Appellativa eller allmänna ord tilförne. Det låter altid misstänkt, at draga orters och hela folks namn af personers, liksom Sverje af Sven, Upsala af Ubbe &c. &c.
  165. ↑ Denna inflyttning i Scandinavien eller den näst derpå följande ården, som Lœscher in Literat. Celtic. thes. 30. 31. omtalar, och hvarmed J. G. Wachter in præf. ad Gloss. Germ. §. 45. söker styrka den orimliga mening, at hela Götska Nationen kommit från Tyskland til Sverige. Han beropar sig äfven på D. Lutheri ord de nom. propr. Germ. p. 6. Ty Göterne hafva warit Germaner, liksom Germaner och Göter ej kunnat wara et slags folk, utan at det ena alstrat det andra: de hafva warit två grenar af samma rot.
  166. ↑ Jotunland (Götaland) kallades ock Jättehem eller Jätteland, hvaraf man menar Jemteland fådt namn. De gamle Scandiske Göter, som förde en tarflig och nykter lefnad, utan så fina retelser för böjelserne som deras barn, öfvandes kroppen från barndomen i de rörelser, som bibehöllo honom wid en ständig hälsa, woro et mycket storwäxt släkte (cfr. Quintil. declamat. pro Milite. Plin. Hist. Nat. L. 2. c. 78. Bernegg. quæst. in Tacit. 42. J. Bapt. Portæ Physogn. L. 1. c. 10. Conring. Diss. de Germanor. Corp. hab. ant. & nov. causs. &c.) så at af desse Jotnar eller Göter är Jettenamnet kommit: mången har derföre trodt, at alla desse förste Inwånare warit Jättar eller Resar, hälst som både Pytheas af Marseille L. 37. c. 2. och Plin. Hist. Nat. L. 4. c. 14. p. 68. berätta om desse Jättar. Man kan wäl ej neka, at ju Resar eller menniskior af en obäkelig skapnad ofta funnits, som både den Helga Skrift och de werldsliga omtala (v. Verel. Not. ad Herv. S. p. 12. Plin. H. Nat. L. 7. c. 16. Solin. c. 5. Hieron. Benz. de detut. Fret. Magale: Bernh. Jansson. P. 9. Amer. cfr. Grot. Dissert. 1. De orig. Americ. Gent. Acosta. L. 7. c. 3.): Det är tilsäjandes, Missfödsel, och sådane ser man stundom ännu i werlden, men at tilwita et helt folk et sådant lyte, det är äfven så hårdt, som saken i sig sielf är onaturlig och orimlig.
  167. ↑ Denne Froste är ock kallad Fro och äfven hållen för en Wäder-Gud (v. Stephan. ad. Sax. L. 3.)
  168. ↑ Snö den gamle hade en son Thor och tre dötrar Drifva, Taun och Dumbr. v. Peringsch. L. c. p. 87. cfr. Mess. cens. p. 19. Det är märkeligt, huru de gamle rättat sina namn efter naturen: liksom wädret giör kölden, kölden snöen och snöen drifvan, så war Wäder-Guden Fahr åt Froste-Jokul, Froste åt Snö och Snö åt Drifva.
  169. ↑ Peringsch. L. c.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_03&oldid=426423”