Wikisource

Svea Rikes historia/Första delen/Kapitel 08

< Svea Rikes historia | Första delen
←  Kapitel 7
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin
Kapitel 8
 Kapitel 9  →


[ 229 ]

8. Cap.

1.

JAgDe gamles wetenskaper. will ej af en oinskränkt kärlek til Fäderneslandet säja, at de wittraste Folk i werlden fådt sina förnämsta wetenskaper från wåre gamle Scandianer, hvilket ej annat kunnat, än falla otroligt för oweldiga ögon[1]: Jag är tvertom öfvertygad, at wåre Fäder på långt när icke hunnit til den högd i witterhet, fria konster och snillebragder som Græker och Romare, oaktadt de folken erkändt Scytherne för sine äldste Läromästare[2]; Men det hindrar icke, at ju de gamle Svear och Göter ägt ganska godt naturligt förstånd och förträffeliga lius i wissa mål, i synnerhet och framför alt en Sedolära, grundad i de Himmelska Sanningar[3], som ej allena på intet sätt eftergifvit något Folks i werlden, utan ock långt mer hos dem blifvit utöfvad, liksom hos deras Fäder Scytherne, än hos de för så mycken lärdom berömde Græker[4]. De hafva således warit et folk, om icke af de wittraste och qvickaste, dock af de ärbaraste, tapraste och [ 230 ]redeligaste från äldsta tider, som ock ej underlåtit at äga sina goda och äfven sinrika kunskaper[5].

Språket.2. Gamla Scythiska eller Celtiska Språket, som sträkt sig altifrån Caspiska och Svarta Hafven up til högsta Norden och öfver wåra Scandiska Öjar, är et af de äldsta i werlden, hvaraf Græskan och Latinen kunna anses, om icke för Dötrar, åtminstone för yngre Systrar af samma säng[6]. Detta Moder-språk har i sit sköte burit Svenskan, Norrskan, Danskan, Tyskan[7], Holländskan, Engelskan och alt hvad som icke är Latin i Franskan[8], Italienskan och Spanskan[9]. Alla dessa hafva ännu i tionde, ellofte och tolfte Seclerna warit fulkomligen lika och så aldeles det samma, at den, som talat det ena, har ock [ 231 ]förstådt det andra utan Tolk[10]; Men jag wil enkannerligen nämna om den wackra del deraf, som är wår Gamla Götska eller Svenska: Man kan af språket mycket döma om et Folks art, kynne och tänkesätt: när et språk är groft och hårdt, så är mäst folket så med, när det är fattigt på ord af höga och ädla betydelser, så tyks folket på sådana saker föga tänkt, när det antingen är sött och qvinligt eller stolt och hurtigt eller krypande eller wigt, rent och naturligt, så gifver det gerna samma art hos folket tilkänna. De gamle Svenske woro fåtalige; men tungomålet war sinrikt och kärnfult, så at korta och fåå ord innehöllo mycken mening, hvilken syns af uråldriga minnes-märken och Runeskrifter; men särdeles af wåre gamle Lagar[11]. Det war ock rikt både i högre och lägre ämnen, så at de ädlaste ting, Gudomligheter och Dygder, så wäl som de ringaste med lätthet kunde uttydas och Hiältar så wäl som Flickor finna tienliga ord. Deraf kan slutas, at folkeslaget warit Diupsinnigt, Alfwarsamt, Manligt, Dygdigt och Belefvadt[12].

Runor.3. Skrifsättet har haft en renhet och enfaldighet[13], som betecknar dess höga ålder[14]. En bokstaf kallades en Runa[15] eller et kännetekn och desse de [ 232 ]gamle Göters eller Seve-boers stafvar hafva från början warit de samme som Grækernes äldste eller de Joniske, hvilka ganska litet skilja från wåre, när de jämföras[16]: äfvensom gamla Svenska och Græska Språken i några hundrade ord komma öfverens[17]. Med Wodinerne[18] eller Scandiens äldste inwånare[19] hafva utan tvifvel Runorne hitkommit från gamla Scythiska bygden, der Massageterne dem sedan länge brukat[20], och der ännu i sielfva de Tartariske ödemarker åtskilliga minningsmärken finnas ristade med klara och tydeliga Runor[21]. Hvad någre föregifvit, at Runorne ej äro äldre, än Christendomen, är aldeles falskt[22]; ty Hedendomen war ej ännu ändad, när Svenske Konungen med de förste Christne Lärare til Kejsaren skickade bref med Runor skrifne[23], och man finner åtskillige Runstenar sönderslagne och lagde til grundwalar i de äldste [ 233 ]kyrkor[24], hvilket förmodeligen ej skiedt, om dessa Minnesmärken dem Christnom tilhört[25]. På de äldsta mynt finner man ock runor med Anglo-Saxiske bokstäfver blandade. At Ulfilas, Göternes Biskop i Mæsien och Thracien wid pass. A. C. 369. först påfunnit dessa Runor, är äfven så ogrundadt[26]: Man wet wäl, at denne Biskop skaffade sit folk nye bokstäfver; men han skapade dem ej allena af de Græske och Latinske, utan ock af wåra runor[27], och dessutan tiugusex til antalet, hvaremot wåra af ålder ej warit mer än sexton[28] och i en hel annan ordning, än de Ulfilanske.

[ 234 ]4. Wåra Runor brukades liksom Grækernes [ 235 ]bokstäfver til tal i räkning[29], hvilka ej gingo längre, än til nittion. Äfven brukades de, särdeles i första Påfvedömet, til trulldom, hvilket nog bewisar deras ålder; ty en tings missbruk skier aldrig förr än dess bruk gådt förut[30]: Som Troll-runor deltes de i åtskilliga slag[31], i skadeliga, i wälgörande, i synwillande och flera[32]; men sådan galenskap föll endast på dumt och widkiepligt folk. De, som ristades på grafstenar, kallades Alf-runor[33] och är til märkandes, at ju äldre de äro, ju bättre äro de skrifne[34]: från höger til wänster finner man dem [ 236 ]wäl stundom hafva gådt [35]; men dock mäst från wänster til höger. De sexton uråldriga, som brukades i dageligt tal och skrifvande, kallades Mål-runor[36], hvaraf de gamle betiente sig både till bref [37] sins e mellan och til andra antekningar, dem de skrefvo på träd [38], näfver, bark och skinn [39], liksom wi nu på papper. Wi hafve ännu en eller annan bok med Runor skrifven [40] äfven sedan första Christna tiden[41], då deras skapnad småningom ändrades och [ 237 ]blandades med Latinske bokstäfver[42]. Wid Hedendomens slut eller i tionde och elfte Seclerne begynte Runorne att afläggas i almänna eller Kungeliga skrifvelser och Lagmans-domar, då Romerska stylen i deras ställe infördes[43], som syns af den tidens mynt[44]: De Christne Lärare woro dertil orsaken[45] af fruktan för trulldom och hedniska lämningar[46], i synnerhet S. Sigfrid, en Engländare, som framdeles skall berättas[47]; men så blefvo dock Runorne i bruk hos menige Man, särdeles på Runstenar och Runstafvar, i någre hundrade åhr derefter, och ännu i wår tid brukas de af Allmogen[48] längst up i Dalarne[49].

[ 238 ]Stiernkonsten.5. Stiernkonsten war en af de Gamle Scandianers förnämsta wetenskaper[50]: Om hon fordom så högt stigit i Babylon för ortens belägenhets skull, det höga tornet och den stora slätmarken Sinjar[51], hvad skulle hon då icke giöra i Norden, som från sina högder under Planeternes Axel är en ännu lägligare åskådare af himmelens lopp, och der Solen[52] om sommaren nästan ej går ned,[53] liksom hon om wintren kommer folket til at längta efter sin återkomst[54]. Et Folk, som mäst lefde på watnet och seglade så wida omkring, war ock nödgat, at giöra sig bekant med stiernorne, i synnerhet med Polen[55], som [ 239 ]i alla tider warit de siöfarandes rättesnöre och som hvälfver sig öfver de Svenskes hufvuden, bland hvilka knapt et barn fins, som icke känner Norrstiernan. Wår Almoge har altid[56] och intil denna dag haft sina egna infödda namn på Stiernställningar, som Karlewagnen[57], Frigge-räcken[58], Siustiernan[59], Korset[60], Wintergatan[61] och mångfaldiga flera[62].

Tideräkning.6. Mycken kunskap hade de Gamle från första tider[63] om åhrstiders, månaders och dagars utmätning: Deras åhr, som hade sit namn af Ard[64], Arjande, eller plögning i jorden[65], liksom de Romares Æra[66], räknades efter wintrarne[67], som intogo deras mästa tid, så at när de, til exempel, skulle säja Tre åhr, sade de Tre wintrar: Åhret, som tog sin begynnelse på Moder- eller Höke-natten[68] [ 240 ]emellan den 11:te och 12:te Decembris, deltes i tvenne Missären, Midsåhr eller half-åhr, efter de tvenne åhrliga Solstånd, som kallades Stadbragder[69], halfåhret i tvenne Mal, Mål[70] eller fierdedels-åhr, och målet i tre månader[71]. Från den ena nytändningen til den andra räknades åhrets tolf månader[72], af hvilka de trenne förste, nemligen Jule-månaden[73], Thorsmånaden[74] och Göje-månaden[75] kallades egenteligen Wintren, fastän Norden känner den åhrstiden i längre tid: Andra fierdedels-åhrer, som bestod af Blide-månaden[76], Astar-månaden[77] [ 241 ]och Möje-månaden[78] kallades Waranden[79] eller Wåhren: Det tredie, som innehöll [ 242 ]Midsommars-månaden[80], Hö-månaden[81] och Skörde-månaden[82] hette Sommaren, och det fierde Hösten, som begrep uti sig Höst-månaden[83], Gors[84] eller Blotmånaden[85] och Wintermånaden[86]. [ 243 ]Dagarne i weckan, som altifrån werldenes Skapelse hos alla folkeslag warit Siu til antalet[87], och deras namn efter Gudarne äro för detta omrörde[88]; Men de gamle Nordiske räknade ej tiden genom Dagar, utan alt ifrån Modernatten[89] genom Nätter[90], hvilket Engländarne äfven brukat[91]. I sex delar delte de sit dygn, i Ottan[92], Dagwarden[93], Middagen, Midermålet[94], Notwarden[95] och Midnatten: I sex äfvenwäl sin dag[96], nemligen [ 244 ]Dag-mål[97], Hadag[98], Midmund eller Middag, Non[99], Mider-afton[100] och Nattmål[101].

Runstafvar7. Till Calendarier hade de gamle Svenske sine Runstafvar[102], hvilka ännu brukas med samma beqvämlighet som Almanackor, gifvandes äfvenwäl Sol-cirkeln, Gyllene-talet och Söndags-Bokstafven tilkänna. De många Helgons tekn, som nu finnas på dem öfver märkelse-dagar, hafva brakt någre at tro det Runstafvens ålder ej öfverskrider förste Christendomen; men den meningen är utan grund: Teknen blefwo ändrade af de förste Christne Höfdingar[103], som skaffade de gamla hedniska ur bruk[104], och altintil våra tider hafva de blifvit förökte: Wi hafve gamla utländska bevis ifrån femhundra-talet, at wåra Runor då redan warit skurna i träd-käppar och bok-spån[105] och således, at wåre Run-stafvar i Nordens [ 245 ]tiockaste hedendom warit bekante i Italien genom Göter och Longobarder[106].

Räknekonsten.8. Räknekonsten war så mycket mer älskad i gamla Sverige som Nordiske Climaten tycks i synnerhet gynna och frambringa Mathematiska hufvuden[107]. Wåre Dalkarlar, som wäl måge räknas til stammen af Svenska folkeslaget, äro ännu i sit arbete så färdige i allehanda uträkningar af tal, mått och wikt, at man deröfver har orsak til förundran. Märkeligt är, at wåre Fäder altid räknat til Tolf med enkla tal[108] och icke uppehållit sig wid Tio eller der begynt de hopsatta Talen, som de Romare och andre; ty då skulle wårt Ellofva hetat Etton och wårt Tolf Tutton, liksom Tretton, Fiorton och de följande äro sammansatte af tal, som man lagt til Tio. Menige man giör ännu åtskillnad mellan et Tusende och et StorTusende, som betyder Tolf-hundrade[109]. Detta Räknings-sätt är ännu i bruk hos Chineserne, som hållas för det skarpkunnigaste Folk i werlden.

[ 246 ]Dikter och Gåtor.9. Ganska mycket brukade de gamle Scandianer, at uttyda sin wishet, sina grundsatser och minnes-reglor från släkte til släkte, genom Gåtor, Dikter och Liknelser[110], hvilken witterhet är en af de äldsta i werlden, som ses af sielfva den Heliga Skrift[111]: Wåra gamla Eddor och Volu-Spa, som för detta äro omrörde[112], kunna sådant nogsamt bewisa. Konungar och Höfdingar så wäl i Norden som annorstädes[113] täflade sins emellan genom gåtor[114], hvaruti segren eller nederlaget erkändes för äfven så gällande som i fält[115]. Med gåtor kunde också en brotslig lösa sig från straff[116], liksom med skaldeqväden[117], hälst när man til personen hade något anseende. Sanningen förestältes ofta genom dikter och liknelser[118], [ 247 ]särdeles i granlaga mål och för Öfverhetens öron, när hon eljest hade warit farlig at framsäja[119].

Skalder.10. Men i synnerhet woro Skalder eller Poëter ej allenast högst älskade, utan ock så omistelige, at nästan ingen Konung eller mäktig Höfding i Norden kunde wara förutan sin skald[120]: En sådan war gemenligen en af de förnämste Hofmän, som ständigt höll sin Öfverhet sällskap: Hans infall tiente til nöje, hans råd och mandom til bistånd: Öfver alla särdeles händelser lät han strax höra sit Skalde-qväde[121] eller Sago-lind[122] hvilket war lättare, at behålla i minnet, än obundit tal[123]; men stundom inristades sådana qväden i träbalkar[124] för efterwerldens så mycket bättre underrättelse, så at Skalderne ej allena warit Poëter, utan äfven Historie-skrifvare[125], [ 248 ]om hvilka sielfve de gamle Romare wetat säja, at de warit det äldsta slaget af häfdeteknare[126]. Konungarne woro merendels så mohne om denna sina bedrifters odödlighet, at när de skulle hålla något fältslag, satte de sine Skalder hos sig in i Sköldborgen bland tapraste manskapet eller i spetsen af krigshären, der det mäst borde gälla, på det de måtte wara så mycket närmare witnen til alt hvad de i deras qväden skulle afmåla[127]. Öfver sina långa härfärder läto ock Höfdingar författa wisor[128], de förmante sine Söner til at läsa Skaldeqväden, hvaraf de kunde upmuntras til dygd[129] och efter måltids-stunderne eller då de wille wara lustige, läto de gerna siunga för sig[130] om [ 249 ]deras eller deras Förfäders berömliga gerningar[131]. Efter Brage, de gamle Göters wältaglighets Gud[132], kallades eljest Skalderne Brager, som är lika med de gamle Gallers och Britanners Barder[133], hvilka liksom Skalderne hos oss höllos i nästa wördnads-steget in til Druiderne eller Drottarne[134]. Om wåre Skalder är märkeligt, at ju äldre de äro, ju klarare äro de och ju lättare kunna de begripas[135].

Åkerbruk, Boskaps-skötsel. Handtvärk och Bärgvärk.11. Wåra Scandiska Öjar och Holmar blefvo ej särdeles upbrukade i hedna tiden: Wåre fäder, som alt ifrån gamla Scythiska bygden ej mycket älskade, at dväljas på et ställe[136], woro bättre Herdar, Fiskare och Jägare, än Åkermän[137], så at fastän något stycke land her och der upodlades[138], och med korn eller hafra[139] besåddes, kan jag dock icke räkna Åkerbruket bland deras högsta wettenskaper. Med handtwärk och slögder war det äfven så beskaffadt: Något järn[140] och koppar[141] kunde wäl uptagas och utarbetas til oundgängeligt behof[142] och man kan ej neka, at ju Sverige i sielfva Hedendomen[143] haft sin Bärgslag[144], öfver hvilken [ 250 ]de gamle Konungar satte sine Bärgvardir[145], den til at wårda: Månge af Landsens ypperste höllo sig ej för gode til, at liksom Patriarcherne wårda sin boskap och arbeta med sina händer[146]: Hvart och et hushåll tilwärkade wäl ock af fällar, ull, hudar, lin och hampa[147] hvad til kläder och kropsens försvar mot åhrstidernes wälde nödvändigast fordrades; men konsten i dylika mål steg ej särdeles högt: ej heller brydde man sig särdeles om, at kläda sig[148]: Det war på långa siö-resor, som de gamle Svenske antingen genom handel eller wapn mäst skaffade sig ägodelar och nyttige lösöron.

Handelen.12. Handel och Siöfart på långwäga orter war mycket i deras smak: Om de med sit järn och koppar redan haft del i Tyrernes[149] och Carthaginensernes handel, som sträkt sig öfver alla haf[150] och utan tvifvel til deras Fäder Scytherne[151], kan man wäl [ 251 ]ej så aldeles försäkra; men det är oförnekeligt, at de med Grækerne haft mycket at giöra, särdeles medan alt hvad, som hörde til Kejsarne i Constantinopel, kallades Grækeland: Til den handelen hade gamla släktskapen och förbindelserne med Scytherne wid Svarthafvet och Dardanellerne först givit anledning: Grækerne köpte salt af Scytherne wid Tauriska Näset[152] och denna wahra behöfde äfven wåre Scandianer från samma sin gamla fäderne-ort, så at saken ej är svår at uträkna[153]. De Götiske utflyttningar til de orterne hade ock temmeligen banat wägen: I de äldre tider reste man altid heremellan genom Ryssland[154] til Svarthafvet och Ellipalta[155] eller Hellespont mäst på små fartyg[156], då watnet stod så högt öfver hela Norden; men sedan siöar och strömmar sig minskat och de mellanboende folk alt mer och mer blifvit främmande och Barbariske, nödgades man segla stora siöleden genom Gibraltarska Sundet[157] och Medelhafvet[158]. Åtskillige Grækelands-farare omtalas på wåre gamle Runstenar[159], hvilka ej [ 252 ]allena der drifvit handel, utan tient Orientaliske Kejsarne i fält, som framdeles skal berättas. De satte sig der stundom ned och skaffade sig ägendom: wäl kunde de ärfvas af sine släktingar i Sverige; men icke kunde de sielfve taga arf från denna ort til Grækeland[160]. På denna grund bör ej underligt förefalla, at de gamle Svenskes handel sträckt sig til Alexandrien i Egypten[161] hvilket ock bestyrkes af de många Arabiska mynt, som så ofta hos oss finnas nedgrafne i jorden.

13. När wåre Fäder kunde drifva så långwäga handel, må man wäl tro, at de det giorde på närmare orter, som Ryssland[162], Tyskland[163], Italien[164], [ 253 ]Frankrike[165], Spanien[166], Engeland[167] och Nederland, der de mäst kallade Frisland[168] och hvarest de i synnerhet höllo sig til en ort wid namn Dorstrat[169] eller Dorstad, som nu är Batembourg i Geldern[170] eller ock Wiek i Ytrechtska landet[171]. Sielfve de Scandiske Wikingar, som altid lågo på siön, at skaffa sig byte[172], woro dock stundom så billige, at de läto Köpmans-skiepp fara i fred[173], så at Handelen wärkeligen war ej allena med ömhet och [ 254 ]wördnad ansedd[174], utan ock lyckelig til at gifva landet ymnighet på alla dess nödtorfter[175]. Man kan ock til en stor del tilskrifva Handelen den Christna Lärans tidiga utsprickande i Norden, åtminstone at hon der i så lång tid war bekant, innan hon almänt blef wedertagen[176]. Guld, silfver och penningar til handelens idkande brukade wäl de gamle Svenske, som de fådt på främmande orter och som de kallade Liggande fä[177]; men icke af landsens egna stämplar förän i nionde eller tionde Seclerne[178], emedan Härnaden eller Siöröfveriet då först mer inskränktes genom Christna Läran och sättet således förföll, at så ofta taga mynt från andre för ingenting.

[ 255 ]Handels-orter.14. Innom den tiden bytte man her i Sverige wahror mot wahror: då funnos wäl icke stora köpstäder[179], utan hade i det stället hvar landsort sin besynnerlige marknads-plats, som kallades Köping[180], der Almogen samlades och dref sin handel utan mynt[181]; men så woro her likwäl i hedendomen åtskilliga Städer, som befordrade handelen, fast de mäst tiente til Konunga-säten, offerställen och store Tings-platser. Sådane woro Sigtuna[182], Odens gamle bonings-plats[183], Upsala[184], som sedan blef hela Sveriges hufvudstad, och Biörkö[185] i Upland: [ 256 ]Strengnäs[186], et gammalt offerställe, der menigheten höll sit Samting[187] eller allmänna möte i [ 257 ]Göje-månad strax efter Disa-ting[188], och Telje[189] i Södermanland: Westerås[190] och Köping[191] i Westmanland, Linköping[192] och Söderköping[193] i Östergötland, Lödöse[194] och Skara[195] [ 258 ]i Westergötland, Witala, som förr är omtalad[196], och Kalmar[197] i Småland, Lund[198] i Skåne och Wisby[199], en gammal ryktbar Siö-stad på Gotland.

[ 259 ]Siömans-konsten.15. At wåre Fäder warit starke Siömän och ägt til så stor högd, som den tiden war möjeligt, de dertil hörande wetenskaper, som Skiepsbyggeriet och Styrmans-konsten, lär jag ej behöfva at wisa: Derom är för detta berättadt[200]: Det kan man säja med wisshet, at detta Folkeslag, som från sina äldsta boningar hitkommit på watnet[201] och som från ålder ej mindre lefvat på wågorne, än på fasta landet[202], har förstådt Siömans-konsten förän de andre i Europa och äfven först brakt sielfva Engeland til at hålla sig ständig flotta[203]. Dessutan woro Scandianerne så hemma uti det wåta Elementet, at knapt något mansbarn fans från torpare- til Konunga-söner, som ej lärde sig at simma[204], så at de i siöslag kunde stinga sig til hafsbotnen och komma up igen, när de wille[205].

Krigs-konsten.16. Krigskonsten war i gamle Norden särdeles behagelig; Största Ähran inlades med udd och egg[206] och at wara Berserk[207] eller en Öfverdådig Kämpe, [ 260 ]war en oförliknelig heder: Konungarnes förnämsta omsorg war derföre, at tänka på sit försvar och medel til at angripa andre[208], så at de Svenske efter den tidens sätt woro mycket mäktige på skiepp, folk, hästar och wapn[209]. Ehuru alle i fred och hemma hos sig woro lika gode i en tid, då man ej wiste af Rang-ordning i sällskap, som mer skadar, än gagnar et fritt Samfund genom den innerliga lust hon inblåser dem kitsligom, at giöra en för ögonen glänsande lycka, oftast med förtienstens och dygdens förtryck; så höls dock i fält mycken ordning och Soldaten i sträng aga, lydnad och wördnad för Konungen eller den han i sit ställe förordnat[210]. När en ny Anförare blifvit utwald, uphögdes han på skiöldar och wisades för hela Hären[211]. En Krigshär stältes gerna, då det bar til slags, i en Trekant eller i skapnad af en pyramid[212] med spetsen mot Fiendens medelpunct[213] och en sådan Slaktordning, som endast bestod av Fotfolk, kallades et Svinhufvud[214]. Med Rytteriet war föga bevändt: Man slogs bäst til fots[215] öfver hela Norden, der man mer kom fort med fartyg, än med hästar; Men [ 261 ]så brukades dock något, som liknade wåre Dragoner, lätt folk, som snart war til häst och snart til fot[216]: detta Rytteri war delt i flockar[217] på sidorne af Slaktordningen, der ock wissa fylken eller fläkten gerna stälte sig från sielfva hären afskilde, at låta se sin tapperhet fram för andra[218]. Då en drabning skulle begynnas, giorde hela hären wapnebrak och slog på sine skiöldar[219] med et almänt Härrop och åkallan[220] af Odens namn[221]. Tapperheten wisade sig då så mycket större, som at dö i fält hölls för säkraste wägen til de Sällas boningar i et annat lif[222]; Men om så hände, at någon ej giorde sin skyldighet eller wisade rädhåga, blef den dränkt efter slaget, om han råkades[223], och för en skräckelig skam räknades det, et låta taga från sig wapn, i synnerhet skiölden[224]: En sådan fick aldrig biwista de stora Afguda-offren eller äga witsord på Laga-Ting[225]. Kring lägren giordes wagnborgar af all Trossen, den qvinnor och barn medfölgde[226]. De gamle hade wäl temmelig kunskap i Slaktordnings-konsten; men at wälja, som i wår tid, beqväma walplatser, locka fiendtliga hären til obeqväm ställning, nyttia goda pass, draga ut et fälttåg på tiden, at fienden må förtära sig, [ 262 ]förwara sina flyglar genom ortens belägenhet, at ej blifva omringad och mer sådant[227], kan man ej fordra af dem: nog at de wiste bruka små krigsgrep och försåt, som framdeles skall berättas. Ålderstigne Höfdingar plägade i slaktningar låta föra sig på dertil giorde wagnar[228], hvilket ock på andra orter warit brukeligt[229].

Wapnen.17. De Svenske woro ganska mone om sina wapn[230] i en tid, då dlyka saker med så stor svårighet tilwärkades, och i synnerhet o goda Swärd[231], dem de gerna tillade jemte wissa namn wissa öfvernaturliga egenskaper. Til at förwara sina wapn[232], höllo de förnämare wisst folk eller Wapndragare, som sedermera kallades Sventienare, i början obesutne och stundom lifegne[233], hvilkom ej war tillåtit bära egna svärd[234]; men aldrig kommo de sielfve til Offermöten, Ting eller andra Sammankomster, utan de woro wäpnade[235]. Denne sed har genom Göterne och de Nordiska folken sträkt sig öfver hela Europa och gådt så wida, at nu ingen der utom gemene Man kan wara rätt klädd, utan til at bära wärja, hvilket aldrig brukades hos de gamle Romare ehuru store Segerwinnare de woro.

Skade-wapn.18. De mäst brukeliga wapnen woro Svärd, Yx, Båga och Pilar, Hiälm, Skiöld och Brynja[236]. [ 263 ]Swärden woro gemenligen korta[237] och merendels litet krökta[238], hängandes i bälten öfver högra axlen[239]: Dock woro långa och raka swärd[240] ej aldeles utur bruk[241], som kallades Spadar[242], hvilket namn ännu icke ibland oss är försvunnit[243]. Yx eller Geiri[244], som hon äfven fordom kallades[245], war gerna dubbel eller tveäggad, så at hon skar på båda sidorna och hade antingen långt skaft som et spiut[246], i hvilken skapnad hon hette Hallbard[247], eller [ 264 ]och stackot som en wanlig yx, då hon ej allenast liksom svärd ständigt fördes i handen[248], utan ock brukades på långt håll, at kastas[249]: hon kallades då Hand-Sax[250] och war et af de mäst brukeliga wapnen til häst[251]. I skiutande med Båga woro de gamle Scandianer liksom deras Fäder Scytherne mycket förfarne[252]: Pilar kallades Arf[253], Urf eller Aur[254] och skulle en wäl utrustad Soldat hafva trettio sex sådane i sit koger[255]. Båge-skytter woro icke Ryttare, utan Fotfolk[256], som så hårdt kunde skiuta, at pilen ofta gick genom en sköld[257]. Man brukade också Slungor, at kasta sten med[258], och som Spiut och Kast-Spiut, utan yx på ändan, allenast med en järnpigg[259], Sax[260], Ryting eller Måker[261], et slags dart, Strids-hammar, en hammar med [ 265 ]långt skaft[262] och Härspore[263] eller Klubba, som stundom war beslagen med järn-taggar[264].

Försvars-wapn.19. Til kroppens försvar brukades Hiälm, som dels war af läder[265], dels af järn[266] eller koppar[267] och stundom förgylt: Skiöld, som i Norden gerna war liten och rund[268] af bark, widjor[269] eller tiockt läder, stundom öfverdragen med järn eller koppar[270], eller ock för de mäktigare med tunt guld eller silfver[271], och stundom målad utanpå med färgor efter behag[272]; men mäst hel svart[273], at injaga fienden en fasan[274]: Brynja[275] eller Pantsar-Skiorta eller Serk[276] af wirkadt järn, som mäst [ 266 ]brukades af de förnämste[277], at betäcka hela lifvet[278]: Halsbärga, en halsduk af järn och Benbärga, äfven en järndräkt öfver lår och ben[279] för dem, som hade råd dertil.

Fästnings-konsten.20. Konsten, at bygga, försvara och intaga fästningar, war ganska ringa i gamle Norden: af bärgstoppar giorde man slott[280] med grofve och oformlige ring-murar af gråsten, hvilka kallades Drakar eller Ormar[281], efter de slingade sig omkring de inneboende, hvaraf den Sagan kommit bland gemene man, at draken waktar skatten: Konungars och Höfdingars Döttrar hade gerna i sådana nästen sine Jungfruburar, emedan de den tiden mycket woro urstälta för oblyge Friare, som gemenligen brukade wåld och intogo fästningen, hvilket kallades dräpa Ormen[282]: Stundom giordes ock Slotts-wallar af träwärk, som upfyltes med jord[283], i hvilka trummor woro inbygde, at släcka den eld, som de belägrade deruppå satte[284]. Man försvarade sina fästningar med Wallslungor[285] och Skott-eld[286], med pilar, sten och [ 267 ]alt hvad som kunde skada dem, som inunder gingo eller på stegar upstego til storms, på hvilka man ock hälde siudande watn, bek och tiära[287]. Belägringar woro mäst på en eller annan sida af Fästningen[288], der man upreste Blidor[289] eller Bockar[290], wärk af trä, med hvilka man slungade sten på de belägrade och äfven store bullerstenar, som krossade wallar och murar. Man upsatte ock emot wallwäggarne stora Flakar[291] eller timmerskiul, som liknade de gamle Romares[292], fast icke så fullkomliga, hvarunder [ 268 ]Soldaten stod säker för eld och sten ovanifrån, emedan han grof sig inunder eller igenom muren[293].

Upfostringen.21. Det är ej underligt, at de gamle Scandianer hade til krigs-konsten så stor lust, när man besinnar, at Gudalära[294], Lagar[295], Ähreminnen[296] och upfostran, liksom i gamla Sparta[297], tiente til at giöra folket stridsmanligt: Mödrarne woro sielfva Ammor åt sina barn[298]; men klemade ej med dem mer än Fäderne[299], så at upfostringen war snörrätt emot all weklighet: från spädaste åldren härdades kroppen i alla de öfningar, som nu skulle giöra mycken rysning: Kalla watnet, snö, köld och rägn[300] giordes dem genom wanan mycket drägelige: Alle barnlekar woro blandade med lifsfara och gingo ut på kropsstyrka[301]: Hel naken at skämta med mord-gevär[302], at giöra halsbrytande språng, at klättra sig up för klippor, at doppa sig til siöbotnen[303], at brottas utan ömhet om armar och ben, äfven med oskiälige bestar, och at lära sig alla krops wigheter[304], war ungdomens förnämsta ro, så at ej war rart, at i fält se en yngling wara wuxen karl på sit femtonde åhr; Men derföre fick han icke i förtid wäxa från wördnaden för [ 269 ]gammalt folk[305]: dessutan hölls han i et annat mål länge för barn; Lusten til könet fick ej insteg hos honom förän lemmar och senor woro stadige[306]. Gossar och flickor blefvo så wahnde til at lefva menlöst ihop hela tiden til en wiss ålder[307], at de sedan ej blefvo så besvärade af de retelser, som i wår tid mer befrämjas genom skienheliga hinder och falsk ärbarhet. Upfostringen war ock derutinnan förträffelig, at ingen åtskilnad giordes mellan förnämare och ringare barn, så at en Konungs-Son och en Torpares fingo följas åt i lika öden och stallbroderskap[308], til dess Ämbeten dem åtskilde: När den förnäme derigenom afhölls från högfärd eller et förgiftigt nöje, at se sig wara öfver andre, så tilwäxte hos den ringare en wiss ädelmodighet, som bibehöll tillika med kärleken för Öfverheten hela folkeslagets Frihet.

Jakt.22. Mycket woro Nordiska folken begifne på Fiskande, hvartil deras Siölefverne gaf dem anledning; men de älskade också Weidi[309] eller jakt[310], som giorde en stor del af deras lifs uppehälle, warande deruti så färdige, at fastän någre af dem icke hade råd til järn, utan i det stället brukade ben-beslag på sine pilar[311]; skaffade de sig likwäl rundeligen wildt til kläder och föda[312]. De funno ock deruti sådan ro och wore så outtröttelige, at man undrat huru et Släkte, som eljest nog älskade sömn och orklöshet, så mycket kunde möda sig i skogen och hata hvilan[313]. [ 270 ]De mäktigare brukade til sin jakt både hundar, hökar och falkar[314], hvilkas injagande och tilwänjande således warit i Norden en gammal konst.

23. Naturkunnigheten låg fordom så her som annorstädes i största mörker; men så war dock Läkarekonsten ej aldeles obekant, fastän större delen af menigheten höll henne för trulldom: Hon idkades mäst af Drottar och de förnämste i landet,[315] hvartil den konstige Oden äfven bidrog med sit efterdöme[316]: Konungar och Höfdingar hafva ofta i gamla werlden, ej allenast i Norden utan annorstädes, warit gode Läkare[317], så at hvad för detta är berättadt om Mithridates[318], kan äfven säjas om Achilles, Alexander[319] och flere. Man lär ock altid finna, at hwar och en ädel och nyttig wettenskap, hvilken det hälst wara må, är mycket lyckeligare i Kungeliga händer, än hos annat Folk, som hvarken förmår bringa den samma til stå stor fulkomlighet eller ställa den i sin rätte dag och heder eller giöra dermed så almän nytta. Lyckeligt det land, hvars Öfverhet älskar och befrämjar wettenskaper och fria konster! der försvinner alt Barbari: Alla moln i tankar och seder gifva rum åt de lius, som förnöja sinnen, giöra lefvernet liufligt och öpna dem dödeligom ögonen til at mer och mer ähra sin Skapare.


  1. ↑ Bayle Nouvell. de la Republ. de Lettr. A. 1685. p. m. 143. Leibniz in disquis. de Germ. & Scand. orig. A. 1697. &c. &c.
  2. ↑ Herodot. L. 1. c. 57. Strab. L. 14. p. 661. Morhof. Unterricht von Teutschen Sprache und Poësie. c. 1. &c. cfr. Huj. Hist. c. 2. §. 1. in not.
  3. ↑ v. supr. c. 5. §. 2. 3 &c.
  4. ↑ cfr. Trog. Pomp. Justin. L. 2. c. 2. & Strab. L. 7. p. p. 300.
  5. ↑ Jos. Scaligee de Emend. Temp. L. 2. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. MS. c. 1. §. 14.
  6. ↑ Jag will ej just säja, at Græskan och Latinen aldeles kommit af Scythiskan eller Celtiskan, som man dock har skiäl til at tro (v. supr. §. 1. cfr. Franc. Jun. præf. ad Gloss. Goth. ap. Verel. ad Herv. in not. p. 8. & Pelloutier. Hist. de Celtes, Hag. 1740. &c &c.); Men man kan upräkna några hundrade Græska ord, mäst af rotorden, som aldeles äro lika i liud och bemärkelse med wåra gamla Svenska och Götska (v. Peringsch. annot. ad Coehl. Vit. Theodorici. Er. Benzel. Peric. Runic. &c. &c.): I Latinen finner man äfven en myckenhet Svenska ord: til ex. Ager, åker. Angor, ångest. Cella, källare. Fax, fakla. Fructus, frukt. Herus, Herre. Hora, uhr. Linum, lin. Mola, mölla. Pellis, fäll. Piscis, fisk. Vallum, wall. Copula, koppel. Auris, öra. Catena, kädia. Corbis, korg. Longus, lång. Curtus, kort. Rapere, röfva, &c. &c. &c.
  7. ↑ J. G. wachter. pæf. ad Gloss. p. 10.
  8. ↑ Franc. Junius in dedic. Edit. Ulfil. & præf. ad Gloss. Goth. ap. Verel. ad Herv. in not. p. 8.
  9. ↑ Spanskan är likwäl mycket utblandad med Moriska ord, så at hon derutinnan är något skiljaktig från de andra.
  10. ↑ De Christne Lärare, som först predikade Evangelium i Scandinavien, woro Tyskar och Engländare; men wår Nordiska Menighet förstod dem ganska wäl utan Tolkar, hvilket i wår tid skulle wara omöjeligt.
  11. ↑ cfr. Loccen. Antiq. Sv. G. L. 2. c. 14.
  12. ↑ cfr. J. Wild. Förber. p. 316.
  13. ↑ Märkeligt, at wåra Runor ej äro konstigare, än at de alla kunna finnas igen i Mercurii staf, sådan som den wahnligen föreställes. (v. Rudb. Atlant. T. 1. p. 856.).
  14. ↑ cfr. Verel. Runograph. Scand. p. 7. it. Worm. Literat. Run. &c. &c.
  15. ↑ Runa är egenteligen ej annat, än et skår, et tekn i träd eller sten, så at Runa, rista, inskiära, är alt det samma. En utskuren Galt heter ännu på gamla Westgötskan en Råne och af skiärning tycks Runn- eller Rönn-träd fådt namn. Af Runa är också Röna, Ransaka, försöka, utforska, och Rön, prof, försök. (v. Loccen. Ant. Sv. Goth. L. 2. c. 15.). J. G. Wachter. in præf. ad Gloss. §. 44. säger, at alla wåra Runor och Runstenar äro Isländske och ej Svenske; men deruti röjer han någon okunnighet om de Nordiska folken: Islänningar, Norske och Danske äro med Svear och Göter i språk, wetenskaper och seder af ålder samma folk och ej olikare, än Saxer, Preusser, Franker &c. Dessutan woro Runor i Sverige långt förrän Island fick Inwånare, hvilka kommo från Scandien i början af 900-talet. v. Sturl. T. 1. p. 95.
  16. ↑ Hickes. Thesaur. Septentr. It. Guil. Wotton in not. ad Hickes. Thesaur. cfr. Er. Benz. Jun. Peric. Run. Ups. 1724.
  17. ↑ v. supr. §. 2. in not. it. Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 7. p. 23.
  18. ↑ cfr. Sheringh. de orig. Angl. c. 13. §. 5. Torf. Ser. Reg. Dan. L. 2. c. 4.
  19. ↑ v. supr. c. 3. § 3. 14.
  20. ↑ Jac. Bonavent. Hephurn. ap. Er. Benz. Jun. Peric. Run. supr. cit. Guil. Nicolson diss. Philol. p. 13. Henr. Brenner. not. ad Ser. Princ. Iber. & Georg. p. 83.
  21. ↑ v. supr. c. 2. §. 8. in not. cfr. P. J. Tab. v. Strahlenb. Chart. öfver Stora Tartar. ap. Er. Benz. Jun. Peric. Run. sapr. cit.
  22. ↑ De helige Gudar och den mäktige Gamle hafva först ristat Runor, säger Edda ap. Torf. Ser. R. Dan. p. 130. &c.
  23. ↑ Rembert. Vit. S. Ansg. ap. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 14.
  24. ↑ Som Upsala, Waksala och mångfaldiga flera. v. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 14.
  25. ↑ Er. Benzel. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 14.
  26. ↑ Verel. Runogr. S. p. 10. 11. Er. Benz. L. c. c. 2. §. 16. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 15.
  27. ↑ Ulfilanska Alphabetet war sådant: 𐌰. 𐌱. 𐌺. 𐌳. 𐌴. 𐌵. 𐍆. 𐌲. 𐌷. 𐌹. 𐌾. 𐌻. 𐌼. 𐌽. 𐍉. 𐍀. 𐍁. 𐍂. 𐍃. 𐍄. 𐌸. 𐌿. 𐍅. 𐍈. 𐍇. 𐌶. cfr. Lib. Argent. in Biblioth. Ups. it. And. Söderman. diss. de Ulfila. Ups. 1700.
  28. ↑ Dessa äro wåra Runor: ᚠ· (F.) ᚢ· (U och V. wåre Fäder brukade ock at genomstinga denna Rune på detta sätt ᚤ och då betydde hon Y.) ᚦ· (Th. denna bokstaf war infödd Götisk och är nu ej mer i bruk, utan hos Engländerne: Ett genomstunget ᚧ· betydde D.) ᚬ· ᚮ· ᚬ· ᚫ· (O.) ᚱ· ᛦ· ᛧ· (R.). ᚴ· (K. och G. men egenteligen betydde et genomstungit ᚵ det samma som G.) ᚼ· (H. eller Sh. eller Ch.) ᚾ· ᚿ· (N.) ᛁ· (I.) ᛅ· (A. och Æ.) ᛋ· (S.) ᛏ· (T. och D.) ᛒ· (B. och P.) ᛚ· (L.) ᛘ· ᛘᛙ· (M.) ᛦ· (Au eller Ö.) Sådana woro nu de gamle Svears och Göters som almänt brukades och woro tilfyllest för deras språk; men så hade de ock dertil tre sammansatta Runor: ᛮ᛫ (Al.) ᛯ᛫ (MM.) och ᛰ᛫ (T.T.) hvilka dock sällan brukades, utan i räkning. Hvar och en Runa hade ej allenast sit namn, utan ock sit minnespråk, som så lydde: ᚠ᛫ kallades Frey eller Fä, hvartil sades: Fä frenda rogur. Det är: Fä eller ägendom är Fränders träta. ᚢ᛫ hette Ur. Ur er werste wäder: Urwädret är af alla wärst. ᚦ᛫ Thor eller Thuss. Thuss kletta ibui: Thussarne bo i bärgen. ᚬ᛫ ᚨ᛫ Os eller Oden: Os leker i widi: Källan leker i hafvet; eller Os i hwarje aa: Os i hvar å. ᚱ᛫ Reid. Reid hesta Sprengur: Ridande spränger hästen. ᚴ᛫ Kön: Kön i kötte werst: Bölden är wärst i köttet. ᚼ᛫ Hagel. Hagl er kalda korn: Hagel äro kalla korn. ᚾ᛫ Naud. Naud tungr kostr. Nöd är tung kost. ᛁ᛫ Is. Is er Bro bredast: Is är bredaste broen. ᛅ᛫ Ar. Ar gunna gamman. Åhrswäxt är Bondens frögd. ᛋ᛫ Sun. Sun Skya skioldur. Solen är skyarnes Sköld. ᛏ᛫ Tyr. Tyr enhändter As: Tyr är en Enhändt Gud. (Edd. Isl. Mythol. 29. säger, at Fenris-Ulfven bet handen af Tyr. Man ser således, at detta minnesspråk är från Hedendomen.). ᛒ᛫ Biark. Biark Lunda Fägurd: Biörken är lundars fägring. ᛚ᛫ Laugur. Langur er Landa belti: Lögern, Mälaren (eller ock Hafvet) är landets bälte. ᛘ᛫ Madur. Madur er Moldar auke: Menniskian är mullens förökelse. ᛦ᛫ Aur. Aurmadur Tingsakur: den rike har altid at giöra på Tinget. De tre tillagda eller hopsatta Runor ᛮ᛫ ᛯ᛫ ᛰ᛫ kallades Aurlaugur, Twimadur och Belg-Thor. Om alt detta ses Verel. Runogr. S. c. 7. §. 7. p. 25. 28. &c. Andr. Gudm. Lex. Island. &c. &c.
  29. ↑ ᚠ war 1. ᚢ᛫ 2. ᚦ᛫ 3. ᚬ᛫ᚨ᛫ 4. ᚱ᛫ 5. ᚴ᛫ 6. ᚼ᛫ 7. ᚾ᛫ 8. ᛁ᛫ 9. ᛅ᛫ 10. ᛋ᛫ 11. ᛏ᛫ 12. ᛒ᛫ 13. ᛚ᛫ 14. ᛘ᛫ 15. ᛦ᛫ 16. ᛮ᛫ 17. ᛯ᛫ 18. ᛰ᛫ 19. Derpå begynte man lägga ihop. til ex. ᛅᛅ᛫ eller tvenne Tio war Tiugo, ᛅᛅᚠ᛫ 21. ᛅᛅᚢ᛫ 22. &c. &c. cfr. Verel. Runogr. S. p. 25. &c.
  30. ↑ Verel. Runogr. S. p. 15.
  31. ↑ Runorne delas wäl öfver hufvud i 20 slag eller til 20 slags bruk; men Troll-Runorne giorde största delen: de begyntes redan wid 17:de antalet och deltes i Eysu-runor, Hialm-runor och Speld-runor, som troddes giöra ondt, i Lin-runor, som woro wälgörande, i Knapp-runor, Belg-runor, Stungu-runor, Sol-runor, Helm-runor och Stungstungu-runor, som mentes förwilla synen, igenskaffa hvad bortmist war och giöra hvarjehanda Under, &c. v. Verel. ad Herv. p. 98.
  32. ↑ Verel. ad Herv. p. 98.
  33. ↑ Alfrunor tycks wara det samma som Sten-runor; ty sten, bärg, hård jordmån, kallas än Alf, liksom Alwarden på Öland, hvaraf ock Alperne fådt namn &c. v. supr. c. 3. §. 16. in not.
  34. ↑ Verel. Runogr. S. p. 21.
  35. ↑ Verel. L. c. p. 20. cfr. C. Linnæi Ölands Beskr. p. 124.
  36. ↑ Verel. L. c. p. 26. &c.
  37. ↑ Renhielm in not. ad Torst. p. 35. anförer et gammalt Isländskt kärleksbref efter den tidens skrifsätt af sådant innehåll. Jag will hellre sofva i ditt sköte, Jungfru, än äga tre Indier med alla sina rikedomar.
  38. ↑ Tunna skifvor af Bok-träd woro tienligast, at skiära uti, och deraf har bok, (Liber) böcker, fådt namn (v. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 7. p. 23.), liksom en balk, et skaldeqväde til de dödas åminnelse (v. Rolfs Sag. p. 38.) eller ett Capitel, af trä-balk, trä-stock, i hvilken Wisan eller Lagen inskars: Läro-Spån af Spån, tunt bräde, hvaruti ristades, och Tal (Numerus) eller Tälja, räkna, af Tälja, inskiära i träd eller karf-stock.
  39. ↑ Sax. Gram. L. 3. Gretla. c. 58. 61. ap. Renhielm in not. ad Torst. Wik. p. 35. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 7. p. 23.
  40. ↑ Af böcker med Runor skrifne är ännu Hialmars Saga öfrig, som än förwaras i Kongl. Antiquitets Archivo (v. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. I. §. 14). Denna blef i förra Seculo af en händelse funnen af en Studerande i Upsala, wid namn Halpap, som uplade henne i en Disputation: omständigheterne af detta fynd hafva brakt åtskillige, at tvifla på dess riktighet; men wi lämne det opåtalt, så länge det ej strider emot gamla Historiens sanning.
  41. ↑ Et Fragmentum Runico-Papisticum feu Soliloquium Deiparæ Virginis, med Runor skrifvit, uplagt med öfversättning af Peringschöld fil. i Stockholm 1721, och hopsatt af en Munk i Kung Olof Skott-Konungs tid, bewisar liksom Hialmars Saga, at böcker warit skrifne med Runor. v. Act. Lit. Sv. Ups. Vol. I. Deraf ses ej allenast språkets renhet den tiden, utan ock Runornes skapnad inemot deras slut.
  42. ↑ Et prof af denna blandning kan ännu ses på en grafsten efter en wid namn Biörn på Botkyrke-kyrkogård wid pass 2 mil från Stockholm.
  43. ↑ Örnhielm Hist. Eccl. L. 4. §. 2.46. Georg Horn. in præf. ad Boxhorn Orig. Gall.
  44. ↑ Man finner likwäl, at mynt med Runor blifvit brukade intil ellofte och tolfte Seclerne. I Skåne har man funnit i jorden Danske Konungen Sven Estridsons, som blifvit slagit i Lund. v. Act. Lit. Svec. Ups.
  45. ↑ Ännu ser man likwäl en Funt eller Dop-sten i Kareby kyrka i Bohus-Län, hvarpå tydeliga Runor ännu finnas. v. J. Ödman. Descr. Bohus. p. 150. En dylik fins sönderslagen på Norums Kyrkiogård. v. Id. p. 180.
  46. ↑ Det är ej underligt, at så få böcker äro fundne med Runor skrifne, sedan de alla i början af Ettusende-talet på Kungelig befallning blefvo upbrände, hvarmed man trodde giöra Gudi en tienst. v. Georg. Horn. in præf. ad Boxhorn. Orig. Gall. ap. Er. Benz. Jun. Peric. Run. Ups. 1724.
  47. ↑ Verel. Runogr. S. c. 4. Schroder. præfat. Lex. Lat. Scand. &c.
  48. ↑ Er. Benzel. Coll. Hist. Patr. c. 1. § 14.
  49. ↑ Dalkarlarne bruka dem ännu til Bomärken och tekn på trän i skogen. De känna dem likså wäl, om icke bättre, som wåre nu brukelige bokstäfver, dem de kalla Signets bokstäfver. v. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 14.
  50. ↑ O. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 10. p. 31.
  51. ↑ Roll. Hist. Anc. T. 2. p. 430.
  52. ↑ At Solen midt om sommaren syns hela natten i Torne och Sweriges mäst Norra orter, är en altför bekant sak, til at omtala. Scandinavien har i tre månader de liusaste och wackraste sommarnätter i werlden. Wintrarne äro ock wackrare, än utlänningar mäst föreställa sig: en stiernklar Himmel, ren Luft, Månskien, Sniö och Nordbloss giöra så liusa nätter, at Babylonierne aldrig kunnat hafva bättre tilfälle, at betrakta stiernorne.
  53. ↑ Er. Benzel. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 14.
  54. ↑ Procopius (L. 2. de bell. Goth. in Murat T. I. P. I. p. 287.) säjer, at de gamle Inwånare på Thule (en del af Scandien) brukade åhrligen, wid slutet af deras långa winter-mörker, at låta någre upstiga på höga bärg och förkunna sig Solens återkomst wid pass fem dagar förän den på slätten märktes, hvilket giorde en almän glädie, så at frögde-fester anstältes, medan mörkret ännu warade, ty fast detta hände dem hvart åhr, tyktes de dock frukta, at Solen skulle ständigt blifva borta.
  55. ↑ Den stiernan i lilla Biörnens ställning kring hvilken alla de andra wända sig, kallades af de Gamle Polus. v. Roll. Hist. Anc. T. 13. p. 153. det är den wi nu kalle Nordstiernan.
  56. ↑ Ol. Magn. ap. Ol. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 10. p. 31.
  57. ↑ Lilla Biörnens stiern-ställning kallar Almogen Karlewagnen eller Stor-wagnen och stora Biörnens Stor-rackin eller store hunden.
  58. ↑ Orion.
  59. ↑ Plejades.
  60. ↑ Korset eller S. Bengts Kors är Cygnus.
  61. ↑ Via Lacta eller Galaxia.
  62. ↑ Orvandels Tå. Thiasses ögon. (v. Edd. Isl. Mythol. 53. 56.) och många flera, hvilkas namn äro förlorade, woro stiernornas namn i diupaste Hedendomen.
  63. ↑ Worm. Fast. Dan. L. I. c. 8. p. 25.
  64. ↑ Ard, Lat. Aratio. Ärja, Lat. Arare, bewisar likheten mellan mångfaldiga gamla Svenska och Latinska ord. v. supr. §. 3. in not. Ard, Aratio är också Modren til Latinska ordet Æra eller Tideräkning. v. Wid. Förber. p. 93.
  65. ↑ Verel. ad. Herv. p. 53, 54.
  66. ↑ J. Wild. Forber. p. 93.
  67. ↑ cfr. Worm. Fast. Dan. L. I. c. 7. p. 16.
  68. ↑ v. supr. c. 6. §. 6.
  69. ↑ Verel. ad. Herv. p. 53.
  70. ↑ Mål, Tidemått (Intervallum) til ex. dager-mål, middags-mål, afton-mål, som inträffade på tiden til at äta, hvaraf är kommit at mål, måltid, nu endast tages i den bemärkelsen.
  71. ↑ Loccen. Antiq. Sv. Goth. c. 4. L. 1.
  72. ↑ A. Celsi Mem. i Kongl. Maj:ts bref om Calend. förbätr. d. 30 Jan. 1739. cfr. Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 13.
  73. ↑ Dess namn är förut omtalt (c. 6. §. 6.). Jule-månaden kallades också Skämdigs- eller Skämte-månaden. (v. ibid.) Han intog mer än hälften af December och en del af Januari månad.
  74. ↑ Kallad efter Guden Thor eller Solen (v. supr. c. 4. §. 3. c. 6. §. 6.), svarar emot Januarius och en del af Februarius. Eljest kallades han ock Sol-månaden. v. Worm. Fast. Dan. c. 14. p. 48. hos Isländarne Midwetra eller Midwinters-månaden.
  75. ↑ Februarius och en del af Mars, hette efter Gudinnan Göya (Jorden) och dess offer (v. supr. c. 4. §. 3. c. 5. §. 10. c. 6. §. 7.). Dessutan kallades han Rhed-månaden (v. Worm. L. c.) och hos Isländarne Föstegångs-månaden.
  76. ↑ Mars-månad och en del af April kallades Blide-månad, efter åhrstiden då det begynte blifva blidare. v. M. Celsii Comput. Eccles. p. 111. Eljest hette han Torre- eller Tyr-månaden och Torre-Tunglet, af Guden Tyr (v. supr. c. 5. §. 12.) och hos Isländarne Jafndegra- eller Jämndagers-månad, efter dag och natt då blefvo lika långa.
  77. ↑ Astar-månad kallades April och en del af Maj af Astar (Venus), Astaroth, Astarte, himmelens Drotning &c. (v. supr. c. 5. §. 8.) Frygga, som uplifvade på den åhrstiden hela Naturen til kärlek, blom och fortplantning: Tyskarne hafva än behållit detta namn och kallas honom Oster-månad, hvaraf Påske-helgen, som då plär infalla, heter hos dem Ostern. I Scandiens södre orter hette han ock Trimilki-månad, medan miölken af Boskapen då så mycket föröktes. (cfr. Worm. Fast. Dan. c. 14. p. 48.).
  78. ↑ Maj och en del af Juni-månad, af Möya, Mö, Virgo (v. Joh. T. Buræus ap. M. Cels. Comput. Eccl. p. 112.), efter jorden då war färdig til frön och fortplantning: Diod. Sic. L. 3. c. 59. säger, at Apollo (Solen) kär i Cybele (Jorden eller den stora Modren) flytte med henne den tiden til Norden. Majus hade ock hos de Romare namn af Maja eller jorden. Eljest kallades denna tid i hela otta eller tio weckor Lida (Worm. Fast. Dan. L. c. Beda de rat. temp. c. 13.) antingen af lida, skynda, efter hon tyktes gå så fort, eller af Lä, lugn, medan stormar då ej besvärade de siöfarande (M. Cels. Comp. Eccl. p. 44.) eller som likast är, af leding, härnad, siöröfveri, hvartil den åhrstiden war tienligast. Maj månad hette hos Isländarne Fardaga-månad, efter då war flyttnings-tiden.
  79. ↑ War-and af wårda, skiöta, så at Wård-and är den tid, då Landtmannen wårdar å nyo sina Landt-syslor: And betyder en granlaga tid, som behöfver påaktning: deraf är Aning, en känsel hos sig sielf af något som skall hända, och An-fot, den siukdom, som man känner på sig skola blifva den sidste. And är således en wiss märkwärdig åhrstid, som Hö-and, Sädes-and &c. På somliga orter i Sverje kallades Wåhr Låding, antingen af lödian, som boskapen då släpper (v. Verel. ad Herv. p. 53.) eller af leding, härnad, siö-röfveri, som begyntes altid om wåhren, warandes samma ord som ofvannämnda Lida.
  80. ↑ Juni- och en del af Juli-månad hade Midsommars-dagen midt uti sig: kallades eljest Howilt (Worm. F. D. L. c.) eller Bröllops-tiden. v. J. Bur. ap. M. Cels. Comp. Eccl. p. 113. (fastän Helsingarne sträkt Howillen från d. 18. Maj til d. 29 Junii): hos Isländarne har han hetat Nattlöse-månaden.
  81. ↑ Julii och en del af Augusti-månad war rätta Hö-anden: kallas nu Rötmånaden liksom hos Isländarne Matke-månaden.
  82. ↑ Skiörd-anden, då Säden inbärgas, inbegrep Augusti och en del af September månad, hos Isländarne Heyanna- eller Höands-månad: I Scandien har han eljest hetat Weide-månaden (Worm. F. D. L. c.) af Weide, jakt.
  83. ↑ September och en del af October, då alt höstas in, som wuxit på jorden, kallades ock fordom Haleig- eller Helig-månad (Worm. F. Dan. L. c. ), hos Isländarne Addrata-månad.
  84. ↑ På slutet af October eller Blot-månaden menar man, at et höst-offer blifvit instiktadt af Gor (v. sapr. c. 4. §. 3.) och at månaden derefter fådt namn. v. J. Wilde. not. ad S. Puffend. Jnl. til Sv. Hist. c. 1. p. 28. 29.
  85. ↑ October och en del af November hade namn af Blota, slakta.
  86. ↑ November och en del af December giorde wintrens början och kallades Wintersyllet (Worm. L. c.), hos Isländarne Rydtrydar-månad. Hos Almogen i Skåne och Dannemark äro månaderna sedermera så kallade: Januar. Glys-månad. Febr. Göye-månad. Mart. Thorr-månad. Apr. Fare-månad. Maj. Maj-månad. Jun. Skersommar. Jul. Orme-månad. Aug. Höst-månad. Sept. Fiske-månad. Oct. Sede-månad (af säte, sitta stilla) eller Rid-månad. Nov. Slakt-månad. Dec. Christ-månad. v. Worm. L. c.
  87. ↑ H. Grot. de Verit. Rel. Chr. L. 1. § 16. cfr. Herodot. L. 2. Isidor. L. 5. c. 30. 35. Orph. in proleg. Scalig. ad Emend. Temp. &c.
  88. ↑ v. supr. c. 5. §. 10.
  89. ↑ Almogen brukar ännu, at säga Nätter i ställe för Dagar, til ex. den Marknaden infaller ellofva nätter efter Michaels-mässa. Et lagligt ordesätt är ock hos oss, at säga, innom natt och åhr.
  90. ↑ Tacit. de Mor. Germ. c. 11. p. 70. Beda de rat. Temp. c. 13. Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 12. p. 36. 37.
  91. ↑ Ännu säja Engländarne fiorton nätter, när de wilja säja fiorton dagar.
  92. ↑ Dygnets delning brukades både winter och sommar. Otten war wid pass kl. 4. om morgonen: at stiga så bittida up til sina syslor, kallades giöra Otta. Den stunden hette ock Ottersmål; deraf är ock Otte-sång: förmodeligen är Otta kommit af Otin, Odin Gud, hvilkens tilbediande och dyrkan folket räknade för sin första sysla om morgonen.
  93. ↑ Kl. 8 wid lag förmiddagen: kallas nu frukost: denna matstund heter ännu dagward hos en del af Almogen.
  94. ↑ Mider- eller mellan-mål war wid pass kl. 4 efter middagen och kallades äfven Betesmåls-dags, efter de, som gingo i styft arbete, då äfven fingo mat: nu kalle wi det aftonward.
  95. ↑ Not- eller Natt-warden (afton-måltiden) war wid pass kl. 8. om qvällen.
  96. ↑ Verel. ad Hist. Götr. & Rolf. p. 98.
  97. ↑ Dagens delning brukades allena om wåhren, sommaren och hösten. Dagmål eller dagermål war bittida om morgonen eller wid Solens upgång.
  98. ↑ Ha-dag eller Hög-dager, halfgången middag, war wid pass kl. 8. eller 9.
  99. ↑ Non brukas ännu i Engelskan. Det war wid pass kl. 3. efter middagen.
  100. ↑ Mider-afton war kl. 6. wid lag eller i Tuss-mörkret.
  101. ↑ Natt-mål, när natten ingådt och alt war mörkt.
  102. ↑ De gamle inskuro sina Rune Calender icke allenast i stafvar och käppar, hvarpå de stödde sig, utan i hvarjehanda bohagsting och äfven i sina stora Svärds-balgor af trä, på det de altid måtte hafva sin dageräkning med sig.
  103. ↑ Worm. Fast. Dan. L. 1. c. 9 p. 28. cfr. Id. c. 7. p. 16. & c. 8 p. 25.
  104. ↑ Några Hedniska tekn hafva dock på Run-stafven blifvit qvara, til ex. Hornen wid Jule-tiden och på somlige wid samma tid et Hiul &c.
  105. ↑ Venant Fortunar. ad Flav. L. 7. Epigr. 18 ap. Jac. Mus. Reg. per Anchers. P. 2. Sect. 3. n:o 14.
  106. ↑ Venantius Fortunatus supra cit.), som lefde wid pass A. C. 560, skrifver så derom til Flavius, Enodii Bror: L. 7. Epigr. 18. Barbara Fraxineis pingatur Runa tabellis, Quodque Papyrus agit virgula plana valet. d. ä. Barbarerne (de Nordiske eller Göterne) tekna sina RUNOR på bok-spån och en tunn käpp giör då samma gagn som papper.
  107. ↑ Det är ej sällsynt i Sverige, at finna bland Almoge sådana ämnen, som utan at nånsin hafva lärt eller fådt ringaste grundsatser och blott af medfödt snille, giöra Uhr, stundom blott af trä, och arbeta ut ganska grannlaga saker i Mechaniquen.
  108. ↑ En tölft (douzaine) är mycket brukeligt i räkning: med trim tylftom arfvä, säger Helsinge-Lagen (c. 14. de Jud. territ.): med tre tölfter pilar.
  109. ↑ Er. Benz. Coll. Hist. Patr. MS. c. 1. §. 14.
  110. ↑ P. Resen. præf. ad Edd. Isl. Er. Benz. Coll. Hist. Patr. L. c.
  111. ↑ Judic. c. 9. v. 7. c. 14. v. 12.
  112. ↑ C. 5. §. 2. &c.
  113. ↑ I Öster-landen har ålderdomen satt högt wärde på gåtor: En Konung i Ethiopien skickade et Sändebud til Konung Amasis i Egypten med frågan om han kunde dricka ut hela hafvet: kunde han det ej, så borde han afstå honom et stycke land; men om han det kunde, så wille Konungen i Ehtiopen det mista. Bias, en wis Græk, war då hos K. Amasis: han halp honom svara, at om Konungen i Ethiopien wille först stämma alle floder, som stundeligen ökte hafvet, och således laga, at han fick dricka det i ro, som det då war, så wille han det giöra. v. Roll. Hist. Anc. T. 2. p. 622.
  114. ↑ Monum. Island. ap. Verel. ad Herv. p. 141.
  115. ↑ K. Heidrik eller Alrik i Ridgötaland hade et skarpt krig med Gester-Blinde, konung i Götaland (Sax. Gr. L. 5. p. 90. ad Sax. p. 125.); men änteligen utmante han honom på Gåtor; Gester-Blinde anropade Oden sig til hielp och wann seger. v. Monum. Isl. ap. Verel. ad Herv. p. 141.
  116. ↑ Verel. ad Herv. p. 138. v. supr. p. 138. v. supr. c. 7. §. 9. in not.
  117. ↑ Sturl. Skaldatal in Edd. MS. p. 43 de Erp. Lut.
  118. ↑ Loceen. Ant. Sv. Goth. L. 2. c. 15. p. 112.
  119. ↑ Exempel derpå äro mångfaldige; men et märkeligt ser man i Sturl. Ol. Haralds S. är Emund, Wästgöte-Lagman, med hop små diktade Sagor för K. Olof Skott-Konung framstälte sine Landsmäns åstundan til fred med Norige.
  120. ↑ Sturleson i sit Skaldatal (Edd. MS. p. 43.) upräknar öfver tvåhundrade trettio Skalder i Sverige, Norige och Dannemark, efter hvilka man intil hans tid haft qväden til rättelse.
  121. ↑ Dessa qväden woro mäst på Sapphiske vers-laget, sådane som Horatius ofta brukat, hvilka woro beqvämast at siunga. Efter wår tids smak finnas de nu i wåra Sagor altför enfaldige och rimlige; men dertil äro olycklige öfversättningar mästa orsaken: I sin tid kunna de hafva warit behagelige. I Poësien brukade wåre Fäder, liksom Græker och Romare, aldrig Rim, hvilka ock äro först påfundne i Christna tider (cfr. Despreaux l'Art Poëtique &c.).
  122. ↑ J. Wilde not. ad S. Puffend. Hist. Sv. c. 1. p. 14.
  123. ↑ Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 14.
  124. ↑ v. supr. §. 4. in not.
  125. ↑ Utom Skaldeqvädens hielp hade wåre förste häfdesökare haft oförlikneligt större svårighet, at leta sig fram. Wi hafve dem at tacka för det mästa som Isländiske Auctorerne samlat. Af de Skalder, som gifvit oss största upplysningen, äro Thindorff hin frode (Wise) eller Hwinwrske och Eivind Skalda-spilder (Skalders öfverwinnare). G. J. Leibniz in Epist. Nov. Lit. MB. A. 1669. p. 145. säger, at Islands sagorne ej äro stort at tro; men Sperling försvarar dem (ibid. p. 366.) och sätter dem öfver de Græska och Romerska.
  126. ↑ Tacit. de Germ. säger: Scaldorum antiquissimum Annalium genus &c.
  127. ↑ cfr. O. Sag. p. 195. ap. Verel. ad Herv. p. 178.
  128. ↑ K. Harald Hardråde i Norige lät skrifva sexton wisor om sin stora härfärd til medelhafvet, Africa, Constantinopel och Svarthafvet (v. Fragm. in Antiq. Bartholini, hvilket han endast giorde efter sine Fäders och forne Konungars exempel. Desse Herrar hafva besinnat, at utom en Homerus är en Achilles snart glömd.
  129. ↑ Sturleson berättar, at K. Sven i Norige på det sättet förmante sin Son och man har derpå åtskilliga exempel.
  130. ↑ Efter afton-måltiden gingo två Skalder fram för K. Attila och söngo om hans segrar, säger Priscus. Hist. Goth. p. 51. och Jornandes (Hist. Goth. c. 14. 15.) säger, at Göterne söngo Skalde-qväden om Asarne eller deras Gudar: äfven (c. 4. 5.) at de för sina hufvud-ätter Balder och Amaler söngo wisor om deras Förfäders bedrifter och om Beriks och Filmers utfärd ur Scandien. cfr. E. J. Biörn. præf. ad Ant. Hyp.
  131. ↑ cfr. Prisc. Hist. Goth. p. 51. it. Jornand. H. Goth. c. 4. 5. 14. 15.
  132. ↑ v. supr. c. 5. §. 12.
  133. ↑ E. J. Biörner. præf ad Ant. Hyperb.
  134. ↑ Rap. Thor. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 10. cfr. Huj. Hist. c. 5 §. 1.
  135. ↑ Verel. ad Herv. p. 4.
  136. ↑ v. supr. c. 1. §. 4. c. 3. §. 11.
  137. ↑ Tacit. de Germ. c. 26. cfr. Id. c. 15.
  138. ↑ v. supr. c. 3. §. 9.
  139. ↑ Plin. Hist. Nat. L. 4. c. 13.
  140. ↑ Tacit. de Germ. c. 43.
  141. ↑ C. Plin. L. 34. c. 1.
  142. ↑ v. supr. c. 3. §. 10.
  143. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 18.
  144. ↑ Man kunde från Sverige aflåta malm til främmande orter (v. supr. c. 3. §. 10. in not.) i sielfva Hedendomen, då äfven Garpebärgs Heden-grufva begynt brukas. v. L. Benzel. diff. de Re Metall. p. 10. K. Magni Smeks Privilegier för Fahlun A. 1347. säja, at Kopparbärgets gamla Privilegier förkommit, hvilka utan tvifvel warit från Hedenhös: Salbergs och Fahluns grufvors diuphet witna äfven om deras höga ålder.
  145. ↑ Hels. L. Kon. B. 9. fl.
  146. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 239.
  147. ↑ v. supr. c. 3. §. 7. & 9.
  148. ↑ Tacit. de Germ. c. 17. p. 50, 100.
  149. ↑ Tyrerne, som woro et mycket handlande folk och den tidens Holländare, sägas hafva drifvit handel på Thule: v. Anton. Diogen. ap. Bayle. Nouvell. de la Republ. de Lettres 1685. p. 132. Sant är det, at wåra Scandiske orter aldrig nämnas så mycket af Græske Auctorerne efter Tyri förstöring som förut: wi hafve någre Phæniciske ord i wårt språk (til ex. Bal. Scyth: Vale, Kung &c.) Wåra Runor hafva likhet med de Phæniciske bokstäfver. Wåra blod-offer woro enahanda med Tyrernes. At brygga öhl och wäfva lin och hampa, war aldrig i de första tider bekant, utan i Tyro, i Egypten (v. Herodot.) och i Sverige. v. Schönstr. Jnl. MS. p. m. 29.
  150. ↑ Roll. Hist. Anc. T. 1. p. 214.
  151. ↑ cfr. El. Joseph. contra Ap. L. 1. Strabo. L. 3. &c.
  152. ↑ Constant. Porphyrogen. de Administr. Imp. p. 113. it. Dio Chrysost. in Borysthenitica. p. 437. ap. Bay. in Act. Petropol. T. 9. p. 397.
  153. ↑ v. supr. c. 3. §. 7.
  154. ↑ I Gotlands Lagen (eller post Leg. Gotl. p. 51.) lyda orden så: Dan tima war weyr oystra um Ryzaland ok Grikland fara til Jerusalem: d. ä. Den tiden war wägen öster öfver Ryssland och Grækeland, at fara til Jerusalem. Således har den wägen temmeligen länge blifvit brukad.
  155. ↑ Sturl. T. 2. p. 55. &c.
  156. ↑ v. supr. c. 3. §. 2.
  157. ↑ Detta Sund kallade de gamle Scanianer Niorva-sund. v. Sturl. T. 2. p. 56. &c.
  158. ↑ Adam Brem. ed. Mess. p. 13. ap. Ol. Cels. Monum. Sveo-G. in Act. Lit. Sv. Ups.
  159. ↑ Sådane Runstenar finnas månge, til ex. allenast i Upland: i Urlunda-by i Tillinge-sokn, I Eds-sokn wid Ed-Stigen, wid Hanstad i Spånga-sokn, wid Löfstad i Bälinge-sokn, i Husby-Skädre-kyrkedörr, wid Tible i Wäster-Ryd-sokn, wid Fiunby i Ärentuna-sokn, i Angarns kyrkemur, i Wedyxe-by i Danmarks-sokkn, i Upsala Domkyrka &c. (v. Ol. Cels. Mon. Sveogoth. temp. suis restit. in Act. Lit. Svec. Ups.) På desse läser man, at en reste til Grækeland, en annan föll i krig hos Grækerne, en annan dog i Grækeland, en annan skaffade ägendom i Grækeland åt sine arfvingar, en annan styrde skiepet på Grækelands haf &c. &c. Desse Grækelands-farare kallas på gamla språket Girk- eller Grik-fari.
  160. ↑ Wår gamle Lag säger: Ingsins mans arf taker then man i Girklandi sitter. v. Lund. Zamolx. c. 3. §. 3.
  161. ↑ Benjam. Jud. Fil. Jonæ Tudelensis. Vers. Joh. J. Bircherød. in Arct. Alexandr. Hafn. 1685. ap. Henr. Benzel. Diiss. de Alexandria Ægypti. §. 14. Ups. 1711.
  162. ↑ Herauds Sag. c. 4. p. 11. cfr. Ol. Sag. c. 16. p. 14.
  163. ↑ I ottonde och nionde Seclerne war handelen på Tyskland i full gång. cfr. Ol. Benzel. diss. de Sveon. commerc. Ups. 1699. p. 87. S. Ansgarius, som i Norden predikade Evangelium, kom hit från Tyskland på et Köpmans-skiepp. v. Rimbert. Vit. Ansgar. p. 44.
  164. ↑ Wåre Fäder besökte gerna Italien, sedan deras släktingar Göterne sig der nedsatt: de kallade det landet ej allena Romborga-land, utan Amlunga-land, efter den Amaliska Konunga-stammen, som der regerade, (v. Ol. Benzel. L. c. p. 135.) och äfven efter Longobarderne Langbarda-land, hvilket namn fins på en Runsten wid Fittia by i Täby-sokn i Upland &c.
  165. ↑ Frankrike war de gamle Scandianer mycket bekant under namn af Walland eller Gualland: om deras krig der i landet skall framdeles talas; men de kommo ock dit som wänner (cfr. Messen. Scond. Ill. T. 1. de S. Seyboldo.); hvaraf det war en lämning i Påfvedömet, at Upsala-Domkyrka höll et Hus i Paris för Svenske studerande. v. M. Andr. Præpos. Ups. ap. Ol. Benzel. L. c. p. 122.
  166. ↑ Spanien skola de ofta besökt under namn af Niflungaland. v. Ol. Benz. L. c. p. 129.
  167. ↑ Rodericus Toletan. test. Pontan. Hist. Dan. p. 792. säger, at Svenskan och Engelskan fordom warit aldeles samma språk, hvilket gifver et nära omgänge tilkänna. K. Olof Skot-Konung i Sverige skickade til K. Ethelred i Engeland efter Christne Lärare, emedan handel då drefs mellan båda riken, säger Laurentius Petri. Chron. Svet. M. S. p. 124. cfr. Hist. S. Sigfridi in Mon. Eccles. p. 2. 21. Loccen. in Vit. Olai Skotk. &c. Om Engelske handelen her i Sverige intyga äfven Wästgöt. Lag. ärfda B. c. 14. och Dale-Lag. P. 2 n. 26. cfr. Stiernhök præf. ad LL. Dal. och S. Botwid, en Svensk, hade til at beställa i Engeland A. 1110. v. Vastov. Vit. Aquil. p. 59.
  168. ↑ Fläminga-land eller Flandern war också her et brukeligt namn.
  169. ↑ Rimbert. c. 14. §. 16. ap. Örnhielm breviar. Vir. Vit. S. Ansgar. ad An. 831. cfr. Er. Benzel. Coll. Hist. Patr. c. 3 §. 7.
  170. ↑ Le Pere Daniel. Hist. de France. T. 1. p. 319.
  171. ↑ Detta Dorstad, Dwerstad eller Wiek i Ytrecht hade Nordiske Konungar til lähns af Ludovico Pio och Carolo Crasso. v. J. Wilde ad S: Puffend. c. 19. p. 326. cfr. Ad. Brem. c. 15. & Annal. Fuld. ad A. 850 & 57.
  172. ↑ v. supr. c. 4. §. 6. &c.
  173. ↑ Torst. Wikings S. p. 115.
  174. ↑ cfr. West. L. 1. fl. 8. §. Ärfdab.
  175. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 229. Breviar. Vit. S. Ansgar. per Örnh. cura Lambec. ad A. 831. cfr. Rimbert. 24. 16. &c.
  176. ↑ v. supr. c. 6. §. 27. cfr. Er. Benzell. Coll. H. P. c. 3. §. 1.
  177. ↑ Fä kallades all slags ägendom, emedan de äldste Fäder ej annat ägde än sit fä, fänad eller boskap: således är ock Pecunia kommit af Pecus. Fä-Sioder eller den rike Sioder hade altid gerna sine pungar fulle med penningar, utan tvifvel främmande mynt. v. Herauds Sag. c. 4. &c.
  178. ↑ Åtminstone är ännu icke äldre Svenskt mynt funnit eller mig bekant. Konsten at mynta penningar hafve wi fådt från Engeland och Tyskland; men de Länderne kunna ej heller så långt tilbaka räkna den wetenskapen: det wet man wisst, at i Taciti tid woro inge andre penningar i Tyskland, än dem man då och då kunde få från Rom, och i Cæsars tid brukades i Britanniska öyarne litet präglad koppar och järn-ringar eller bläck, som wägdes emellan folket. v. Cæsar de Bell. Gall. L. 5. c. 12. Det är icke trehundrade åhr sedan Pålska Riket fick sit egit mynt (cfr. Joh. Norn. diss. de Pecunia. Ups. 1711.) och det Ryska lär ej dermed gå så långt tilbaka.
  179. ↑ Tacit. de Germ. c. 16. p. m. 97. 98.
  180. ↑ Sådane hafva månge sedermera blifvit Städer i Sverige, som Norköping, Sörköping, Nyköping, Lidköping, Falköping, Enköping: och ännu behålla åtskilliga orter namn af Köping, som ej äro städer.
  181. ↑ Ol. Petri. Chron. MS. p. 12. cfr. Tacit. L. c. c. 5. & Loccen. Antiq. Sveo-G. L. 2. c. 17.
  182. ↑ Sigtuna hette fordom Sih-tun, Si-ton eller Siöstad. v. supr. c. 4. §. 17. Gamla Sigtuna har ej legat der det nya nu ligger, utan tvertöfver siön ej långt från Håtuna. (v. Er. Benzel. Coll. Hist. Patr. c. 1. §. 9.) Detta war det rätta gamla Biörkö. v infra.
  183. ↑ v. supr. c. 4. §. 17.
  184. ↑ Up-Sala will säja så mycket som den östra Siö-orten, ty Siala, Sala, Säla, Sola, är ej annat, än en ort belägen wid siön. (v. supr. c. 1. §. 4. in not.) Deraf hette fordom hela Roslagen Sia-land. v. Sturl. T. 1. p. 477.
  185. ↑ Jag nämner her Biörkö bland städerne, emedan åtskilliga lärde Män (Messen. Kranz. Grot. Puffend. Örnh. Ziegler. Hadorf. &c.) så welat hafva, fast det egenteligen ej annat warit än en stor Kungs-gård, eller kanskie en anläggning til stad, som aldrig kommit til fullbordan. Namnet Birka (Borg, Biarg, Biarkö) betyder Handels-ort, Birke-lag, Handels-lag och Birke-karlar, Köpmän (cfr. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 9.). Som Stad har aldrig något annat Birka warit til i Sverige, än Forn-Sigtuna, der Oden satte sig ned. v. J. Wild. Lags-Hist. p. 42. 43. cfr. Rimbert. in Vit. Ansg. 10. p. 44. Adam. Brem. H. E. L. 1. c. 50. 51. &c. Danske Historiographen Vellejus skall gifvit första anledningen til den irrade mening, at Birka warit en wiss ort, hvilket dock som et allmänt namn hörde alla städer til. Deraf kommer, at Adamus Bremensis än säger, at Birka ligger ej långt från Upsala (Hist. Eccl. L. 1. c. 50.), hvarmed han menar Sigtuna, och än, at det ligger ned i Göta-Rike (Descript. Dan. p. 136. 141.), hvarmed han kanskie menar Linköping eller Wisby. Det Biörkö, som man trodt hafva warit den förnämsta köpstad i Riket (cfr. diss. Ups. de Birka. & Messen. Sveogoth. ap. Tuneld in Geogr. p. 40.) och kunnat föra 12000. man i fält, skall först hafva blifvit anlagdt i K. Biörns tid (v. Gezel. Episc. Aboens.) eller i 10. Sec. och förstört A. 1066. (v. Er. Benz. Coll. H. P. L. c.), så at man åt en så stor Stad ej gifvit stort mer än 100 åhr. Det är wisst, at man ser qvarlefvor efter Biörkö i Adelsö-sokn och grundritningen fins i Gr. Dahlbergs Svec. Ant. & Mod.; men at det warit en den rikaste handelsstad i Sverje (Mess. Sc. Ill.) T. 1. p. 61.), hvilken likwäl ingen Historicus omtalar förän efter A. 800. (v. J. Mehmer Diss. de Birka. Ups. 1727.) det rimar sig icke. Anläggningen til stad har kunnat wara god, hälst som her eller på Adelsö helt säkert warit et stort Konungasäte altifrån diupaste Hedendomen intil sextonde Sec. (v. Tunelds Geogr. p. 40.; men det stora Birka har, som sagt är, ej annat warit, än Sigtuna.
  186. ↑ Man menar at Strengnäs fådt sit namn af Stränga, giöra löfte til Gudarne.
  187. ↑ Der hålles ännu Samtings-marknaden hvart åhr d. 17. Febr.
  188. ↑ v. supr. c. 6. §. 7.
  189. ↑ Telje af Tilja, bro, som der warit då Saltsiön och Mälaren der gådt ihop. (v. supr. c. 1. §. 11. in not.) Bör räknas för en mycket gammal stad. v. Ad. Brem. p. 145. ap. Er. Benz. Coll. H. P. c. 1. §. 9.
  190. ↑ Efter all liknelse är Westerås en urgammal stad: Tacit. de German. säger, at Aroserne bo bland Lugomennerne. d. ä. Aros- eller Westra-Aros-boerne bland Lögermennerne wid Lögern, Mälaren. v. sup. c. 3. §. 15. cfr. Rudb. Atl. T. 1. p. 627. & L. Wicand. diss. de Arosia. Ups. 1720. Jornand. de R. Goth. c. 3. talar ock om Arosbirdnis, Aros-boarne (Aros-Häradi, Kungs-ara); men alt detta lämnas derhän: nog at man i Westerås funnit trenne gator eller stenläggningar under hvarannan, en aln mellan hvardera (v. L. Wicand. diss. de Arosia nup. cit.), som wisar huru grunden eller jorden der hela famnen tiltagit, sedan den blef bebodd. Namnet har denna stad af Ar, Åå, siö, och Os, utlopp. Wester-aros kallas det i anseende til Österaros eller Upsala.
  191. ↑ J. G. Hallman. Köpings Min. Stockh. 1728 in Act. Lit. Sv. Ups.
  192. ↑ Linköping af Lyong, Lidung, (folkets församling), v. supr. c. 4. §. 12. in not. En gammal Domplats och offerställe. cfr. Stiernhök. de J. Sv. V. L. 1. c. 2. & Loccen. in Lex. Jur. Sv. G. p. 49. 99. Är en af de äldsta städer i Sverige, säger Palmschiöld in Collect. MS. ap. J. S. Ryding. diss. de Lincopia. Ups. 1735. cfr. Messen. Spec. R. S. c. 20. Wexion. Descr. Svec. L. 7. c. 25. &c. Der finnes äfven som i Westerås tre hvarf med gator under hvarandra. v. J. S. Ryding. diss de Lincopia. nup. cit.
  193. ↑ Laur. Paulin. Hist. Arct. L. 1. c. 18. M. Asp. Hist. Ostrog. 1647.
  194. ↑ Lödöse (Ludosia &c.) har warit en af de äldsta Handelsstäder i Göta-Rike, om icke i hela Norden (v. Ol. Rhyzel. Svio-Goth. munit. p. 125.). Jornand. de reb. Get. in Descr. Scand. talar om Liothida, som lär wara det samma. Sedan watnet så affallit i Norden, blef denna stad liggandes högt up i landet; men K. Gustav I. lät flytta henne 4 mil närmer åt hafvet A. 1545. och det är nu Göteborg.
  195. ↑ Skara är en mycket gammal stad, den Adamus Bremensis omtalar. de Sit. Dan. c. 216. och c. 236. der war i Hedendomen en stor Afguda-boning. v. supr. c. 6. §. 19.
  196. ↑ v. supr. c. 4. §. 14.
  197. ↑ War väl i äldsta tider, liksom Nyköping, allenast en hamn för Wikingar, hvarifrån ock wåre gamle Longobarder skola hafva giordt sin utflyttning (v. Joh. Magn. H. L. 8. Jon. Magni Synops. Hist. Univers. Wattrang in Theatr. Sv. Goth. p. 55. Messen. Sc. Ill. T. 1. p. 58. cfr. Paul. Warnefrid. de reb. g. Longobard. L. 1. c. 3.); men staden är ock mycket gammal, hvars ursprång ingen wet. v. And. Svebilius de Calmaria diss. Ups. 1717. Namnet tycks wara af Kall, Karl, och Mar, hamn, siöort, sidlänt strand, som will säja Karle-stranden eller Karle-hamnen, der folket eller Wikingarne samlade sig til utfärd. Det ligger i Möre, Moringia, som Paul. Warnefridi omtalar L. c. c. 7. 13.
  198. ↑ Lund är en urgammal stad, dit både Köpmän och de gamle Nordiske Wikingar samlat i Hedendomen guld och ägodelar. cfr. Adam. Bremens. de Sit. Dan. c. 212. Der bredevid wahldes de gamle Skånske Konungar på Lybers-hög. Der war ock deras förnämsta offerställe och Tingplats. v. S. Bring. Monum. Scan. §. 6.
  199. ↑ Har namn af byen Wj strax bredewid. En urgammal Handels-stad altifrån den Pomerska staden Jumnetas eller Winetas undergång (cfr. Holberg. Dansk. Hist. T. 1. p. 441.), hvilken timade i Caroli Magni tid. (v. Bangert. in not. ad Helmold. L. 1. c. 15.) Wisby-Siölagar äro af ålder så wördade i Norden som de Rhodiske i Grækeland. v. Er. Benzel. Coll. H. P. c. 1. §. 9. och war denna stad en ledamot af Hanseatiska förbundet. v. J. Wild. Lags-Hist. p. 80.
  200. ↑ c. 4. §. 9. 10. c. 8. §. 5.
  201. ↑ v. supr. c. 3. §. 2.
  202. ↑ v. supr. c. 3. §. 6.
  203. ↑ Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. T. 1. p. 305.
  204. ↑ Pomp. Mela. L. 3. 3. Herodian. L. 8. Tacit. Hist. L. 5. 14.
  205. ↑ Wåra Sagor och gamla Historier äro så upfylte med exempel derpå, så at ej är nödigt något af dem anföra. Denna nyttiga konst har först nyligen och i wåra tider uphört hos Almogen, bland hvilken månge gamle ännu minnas, at mäst alle kunnat simma.
  206. ↑ v. supr. c. 6. §. 3.
  207. ↑ Man har wäl ment, at Berserk kommit af Bar (blott) och Serk (pantsar-skiorta), emedan desse oförwägne stridsmän ej brydt sig mycket om Försvars-wapn (v. infr. §. 19. in not.); men likare är, at ordet kommit af Bardas, Berjas, (strida, slås) och Yrka (öfva, bruka), så at Bers-yrker betyder en Krigs-öfvare, strids-idkare. v. Verel. not. ad Herv. &c.
  208. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 1.
  209. ↑ Tacit. de Germ. & Svion. c. 35. ap. Grot. prol. ad Hist. Goth. & Loccen. L. c. Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 230.
  210. ↑ Ad. Brem. de Sit. Dan. c. 230. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 5.
  211. ↑ Tacit. Hist. 4. 15. 4. & Cassiodor. L. 10. Var. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 2. c. 25. p. 157.
  212. ↑ De Romare kallade denna Slakt-ordning Cuneus (Tacit. de Germ. c. 6. p. m. 39.). Le Pere Daniel (Hist. de France T. 1. p. 126 &c.) afbildar nogare et sådant Tete de Porc, i hvilken skapnad Franska Krigshären war stält i slaget mot Narses wid Casselin i Italien A. C. 555. K. Sigurd Ring i Sverige stälte på samma sätt sin här mot K. Harald Hildetan på Bråwalla-hed, som framdeles skall berättas.
  213. ↑ Tacit. de Germ. c. 6. p. m. 39. Agath. L. 2. Peringsch. Fragm. de Præl. Bravall. &c.
  214. ↑ cfr. Veget. de Re mil. L. 3. 19. & Le Pere Daniel Hist. de France. T. 1. p. 126.
  215. ↑ Agath. L. 2. Herm. Hugo. de mil. Equ. Ant. & ov. L. 1. 4.
  216. ↑ Tacit. de Germ. c. 6. p. m. 37. cfr. Cæsar. de bell. Gall. L. 1. c. 48.
  217. ↑ Tacit. L. c. p. m. 39.
  218. ↑ Fragm. de præl. Bravall. Tacit. de Germ. c. 6. & 7. it. Ejusd. Hist. L. 4. 16.
  219. ↑ Götr. & Rolf. Sag. c. 24. ap. Loccen. Antiq. Sv. G. L. 3. c. 4. p. 191.
  220. ↑ cfr. Ad. Brem. de Sit. Dan. &c. c. 230.
  221. ↑ At man ropat Oden wid slaktningars begynnelse, kan dömas af ordet Jodut eller Jadut, som ännu i Svenskan betyder et stort och dödsbådande anskri (vid. Jerem. 12. c. 6. v. it. 15. c. 10. v.): det är, liksom namnet Oden, förwändt af det Hebræiska Jodaim (den alting förutseende) v. supr. c. 5. §. 3. in not. De gamle Tyskar hade Afguden Jodut (Oden), säger Olaus Petri in Proœm. Annot. Svet. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 4. Platt-Tyskarne säja ännu: He röpt Jodut: han ropar öfverliudt.
  222. ↑ v. supr. c. 4. §. 23. c. 5. §. 3.
  223. ↑ Tacit. de Germ. c. 12. p. m. 76.
  224. ↑ Tacit. L. c. c. 6. p. 39. cfr. Cie de Fin. 2. 30. de Epamin. it. LL. Sal. Tit. 33. c. 5.
  225. ↑ v. supr. c. 6. §. 11. c. 7. §. 10.
  226. ↑ cfr. Cæsar de bell. Gall. L. 1. c. 55.
  227. ↑ cfr. Roll. H. Anc. T. 2. p. 407
  228. ↑ Den gamle K. Harald Hildetan åkte i en sådan wagn i Bråwalla-slag &c. v. Fragm. Bravall. Peringsch.
  229. ↑ Roll. H. Anc. T. 5. p. 92.
  230. ↑ Tacit. L. c. c. 44.
  231. ↑ v. supr. c. 3. §. 10.
  232. ↑ Tacit. de Mor. Germ. c. 44. säger, at de Svenske läto giömma och förwara sina wapn under wakt, emedan de ej behöfde bära dem dageligen, hälst som hafvet kringflyter deras land, så at fiender ej så hastigt kunna öfverfalla dem. cfr. Bernegg. not. ad Tacit. in qvæst. polit. 127. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2.
  233. ↑ Tacit. L. c. c. 44.
  234. ↑ Bernegger. in quæst. polit. 127. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 173.
  235. ↑ Tacit. de Germ. c. 11. p. m. 72. it. c. 22. cfr. Sturl. T. 1. Ol. Haralds. S. c. 81. it. Upl. L. Kyrk. B. c. 13. 14. &c.
  236. ↑ cfr. L. L. Helsing. de Judic. territ. c. 14.
  237. ↑ Tacit. de Germ. c. 6. & 43.
  238. ↑ Statius Achilleid. 2 ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. it. Lips in Analect. L. 3. de milit. Rom. dial. 3.
  239. ↑ Sidon. de Goth. L. 4. ep. 20.
  240. ↑ Cimbrerne hade stora svärd i kriget mot Marius. v. Plutarch. Af det slaget war ock Rolf Götriksons Svärd (Rolf Sag.) och flere Kämpars i wåra gamla Sagor, äfven tveäggade, som wåra nu brukeliga wärjor.
  241. ↑ cfr. Plutarch. in Mario de Cimbr. cfr. Roll. Hist. Anc. T. 8. p. 497.
  242. ↑ Veget. de re mil. L. 2. c. 15. cfr. Cluver. Germ. Ant. L. 1. c. 44.
  243. ↑ En Spada är nu en machine, at gräfva i jorden med, som är beslagen med et hvasst järn: samma uprinnelse har wårt Spiut (hasta) och et Spet eller en Spets. En gammal Jarl i Normandie, som ännu talade sine fäders språk, kallades Wilhelm Långe-Spada, emedan han brukade långt svärd, (c. Camden. Britan. ap. Loccen. Ant. S. G. L. 3. c. 2.) och wärja heter ännu på Italienska Spada.
  244. ↑ Alla Krigswapn hette wäl Geir, Geiri (v. supr. c. 4. §. 1. in not. it. §. 23.), hvaraf Ger-manernes namn kommit och Fransosernes Guerre (krig); men egenteligen förstods hermed en yx eller hand-gevär. (v. Loccen. L. c. p. 175.)
  245. ↑ Herv. S. c. 7.
  246. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 177.
  247. ↑ Hall, Hold, betydde fordom Hof eller egenteligen en Kungelig Sal, och Bardas, slås, Bardage, slaktning, så at Hallebard war et krigs-gevär, som brukades af Konungars lifvakt eller Drabanter i dess egna rum (v. Loccen. L. c. p. 176.) Dessa slags wapn, Långskaftade Barder eller Bardisaner, brukades mycket af Longobarderne, derföre de också deraf fådt namn. v. Krantz. Hist. Dan. L. 2. c. 21. Voss. de Vit. Serm. L. 2. c. 17. in voce Saxa. Stiernhielm in Lot. ad. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 177.
  248. ↑ Scheffer. not. ad Hist. Götr. & Rolf. p. 122.
  249. ↑ Sidon. de Goth. L. 4. ep. 20. ap. Loccen. L. c.
  250. ↑ Sturl. Vit. S. Olai p. 300.
  251. ↑ Tacit. de Germ. c. 6. p. m. 33. Procop. Hist. Goth. L. 1. p. 214. ed. Grot.
  252. ↑ Tacit. in Germ. de Fen. ap. Loccen. L. c. Eric Upsal. Hist. Svet. L. 1. Sax. Gr. L. 5. p. 93.
  253. ↑ Arrov äro också pilar kallade i Engeland (v. Camden. Britan. p. 246. & Sommer. in not. ad Gloss. Teut. Lispii) och Yrsæ alla slags wapn och äfven ägodelar (v. Freher. in not. ad Decalog. Vet. Lingu. Anglo-Sax.). Som wapnen fordom woro förnämste ägendomen, så är ock alt det barnen så efter föräldrarne hos oss kalladt Arf. v. Ol. Magn. rer. Septent. L. 8. c. 2.
  254. ↑ Loccen. L. c. it. Lex. Jur. Sveo-G. Chron. S. Olai &c.
  255. ↑ Helsinge-L. Ärfda-B. c. 14. &c.
  256. ↑ Tacit. de Germ. c. 6. p. 33. 34. Procop. Hist. Goth. L. 1. p. 214.
  257. ↑ Fragm. præl. Bravall. it. Joh. Magn. L. 8. c. 9.
  258. ↑ Tacit. L. c.
  259. ↑ Tacit. L. c.
  260. ↑ Sax war et litet hand-gevär: namnet bärs än af wåra klipp-wärktyg. Somlige mena, at hela Saxiska folkeslaget deraf fådt namn (J. J. Mascov. Gesch. der Teutsch. L. 6. §. 2.), som ej är så olikt och kan wara skiedt altifrån Scythiska bygden; men så är ock möjeligt, at detta wapn blifvit kalladt efter folket, som det mäst brukat.
  261. ↑ Verel. ad. Herv. p. 7.
  262. ↑ Loccen. L. c. p. 178.
  263. ↑ v. supr. c. 4. §. 9.
  264. ↑ Dessa slags spik-klubbor brukas ännu af wåre Dalkarlar.
  265. ↑ Tacit. Germ. c. 6. cfr. Plutarch. in Mario.
  266. ↑ L. L. Helsing de Jud. territ. c. 14.
  267. ↑ Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 180.
  268. ↑ Tacit. Germ. c. 6. & 3.
  269. ↑ Cluver. Germ. Ant. L. 1. c. 44.
  270. ↑ Loccen L. c.
  271. ↑ Hist. Götr. & Rolf. c. 9. p. 47.
  272. ↑ Sidon. de Goth. L. 4. ep. 20. cfr. Schurzsleis. de nob. insign. n. 57.
  273. ↑ Tacit. de Germ. c. 43.
  274. ↑ At se så mycket förfärligare ut i krig, färgade de gamle Scandianer ej allenast sköldarne, utan ock ansikten och händer, liksom de gamle Britanner. v. Tacit. de Germ. c. 43. c. 17.
  275. ↑ På skiämd Latin är Brynja kallad Brinno (v. Loccen. L. c. p. 181.). Vossius de vit. Serm. L. 2. c. 9. in voc. Halsberga, och Becman in Origin. v. Breno förstå ej hvad Brynia betyder, när de tro, at det är en Hiälm med kam uppå. Bryn är den ytterste kanten på en ting, hvaraf är kommit ögonbryn, wattnbryn, dagbrynen &c. och äfven at bryna, hväsa. Brynja betyder således den yttersta betäckningen öfver kroppen. Detta war en Scythisk krigs-dräkt. v. Roll. H. Anc. T. 10. p. 31.
  276. ↑ Serk är et gammalt, men främmande ord, af Sericum (silketyg), hvaraf ock Indien är kallad Serica hos Geogr. Ravennatem och Africa af de gamle Svenske Serkland (v. Sturl. T. 1. c. 1. & Ejusd. Harald Hardr. S. c. 5.). Köpmän, som handla med silke och siden, kallas ock Særr eller Seres hos Usbeckerne, liksom et helt folkeslag bredewid Thracerne (v. Strahlenb. Descr. Russ. p. 9. & 97.) Pantsar-skiortorne eller Brynjorne af järn behöllo sedan samma namn, som det finare tyget och kallades Serkar, hvaraf man mente at Bar-särkar fådt namn, ifrige Kämpar, som i krigs-raseriet bare och utan särk eller Brynja gingo på fienden (Verel. ad Götr. c. 28. it. ad Herv. c. 1.). Brynja eller Serk kallades också fordom Musu (v. L. L. Helsing. de jud. Territ. c. 14.), äfven hos Tyskarne (cfr. Fast. Limpurg. p. 21.), hvaraf ännu ordet myssa hos oss är öfrigt.
  277. ↑ cfr. Sil. Ital. L. 5. & Eccard ad E. L. Sal. p. 175.
  278. ↑ Utan på Brynjorne buro de gamle stundom Ulfskinspelsar. v. Sturl. T. 1. Har. Hårf. Sag. c. 9. p. 81. ex Dan. versione.
  279. ↑ cfr. Renhielm. Torst. Wik. S. p. 88. Eccard. ad L. L. Sal. L. c. & Joh. Strauch. diss. 3. c. 3. §. 4.
  280. ↑ cfr. Jornand. de Reb. Get. ap. A. O. Rhyzel in præf. ad Svio-Goth. Munit.
  281. ↑ v. supr. c. 6. §. 19. in not.
  282. ↑ Herauds Sag. p. 67. &c.
  283. ↑ Verel. not. ad Hist. Götr. p. 93.
  284. ↑ Hist. Götr. & Rolf. p. 137. &c.
  285. ↑ Walslaunguar (Murslungor) säger Götriks-Saga (p. 123.) at Prinsesan Thorborg brukade på sin Fästning Ulleråker, hvarmed skotteld (Eld, som sköts) och sten kastades på fienden. Sådana woro i bruk hos de gamle Perser: Rhodierne funno sedan på, at kasta bly-lod. v. Roll. H. Anc. T .2. p. 405. 406.
  286. ↑ Götr. Hist. p. 123.
  287. ↑ Hist. Götr. L. c.
  288. ↑ En belägring war den tiden föga annat, än en Bloquade: när man förstörde muren på ena sidan, så kunde den belägrade fritt slippa ut på den andra (v. Hist. Götr. & Rolf. p. 137 &c.).
  289. ↑ Blidor och Bockar woro det samma som de gamle Romares Catapultæ och Arietes. (v. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 179.) Blydhe kallas på gammal Tyska en Machine, hvarmed man skutit sten på Fästningar. Uti Sylloge Nom. Dan. Pontani Hist. Dan. Adj. p. 799. kallas Catapulta Blir, hvarmed man slängt mindre stenar på de belägrade, och Ballista, en Machine, at kasta de större. v. Loccen. L. c.
  290. ↑ Kon. Styr. p. 85. 86.
  291. ↑ Verel. ad Hist. Götr. p. 121. cfr. Lips. 1. Polior. 7.
  292. ↑ De gamle Romares Skyllpaddor (v. Roll. H. Anc. T. II. p. 507.), Vineæ, Crates, Plutei &c. hoptimrade skiul, hvarunder Soldaten kunde stå säker under den fiendtlige muren, woro ej obekante i Scandinavien. (v. Verel. ad Hist. Götr. p. 121. cfr. Lips. 1. Polior. 7.): Sådan war den Musculus, som Cæsar betiente sig af i belägringen för Marseille (Galerie de Charpente. Roll. L. c.).
  293. ↑ Procop. Hist. Goth. L. 1. p. 198. ed. Grot. & L. 4. p. 438. &c. Veget. de re mil. c. 22. 23. Lips. de re mil. Rom. L. 3. dial. 2. 3. ap. Loccen. Ant. Sv. G. L. 3. c. 2. p. 180.
  294. ↑ v. supr. c. 4. § 22. 23. it. c. 6. §. 3. &c.
  295. ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
  296. ↑ v. supr. c. 6. §. 27.
  297. ↑ Rollin. Hist. Anc. T. 4. p. 460.
  298. ↑ Tacit. de Germ. c. 20.
  299. ↑ Märkeligt, at Mödrarne hos alla Scythiska och Nordiska folk hade sådan lust, at se sina barn stridsmanliga: När i gamla Irland en qvinna fådt et piltebarn, satte hon den första mat, som hon gaf åt barnet, på sin Mans svärdsudd ocd stack den sakta in i den späda munnen, med önskan til Gudarne, at denne Son ej måtte dö utan i fält eller för wapn. v. Solin. c. 35. ap. Buchan. Hist. R. Scot. p. m. 87. Detta folk war af samma slag som de gamle Skottar, hvilka woro et med de gamle Tyskar och Svenske. v. Tacit. de Jul. Agric. Vit. ap. Buchan. Hist. R. Scot. p. m. 84.
  300. ↑ cfr. Tacit. de Fennis. c. 46. Cæsar de Bell. Gall. L. 4. c. 1. it. L. 6. . 21. Pompon. Mela. L. 3. c. 3.
  301. ↑ Tacit de Germ. c. 24.
  302. ↑ Tacit. L. c.
  303. ↑ v. supr. §. 15.
  304. ↑ cfr. Herauds. S. p. 3. &c. Hialmt. & Olv. Sag Sturl. T. 1. p. 311. 312. &c.
  305. ↑ cfr. Pompon. Mela. L. 3. c. 3.
  306. ↑ Tacit. L. c. c. 20.
  307. ↑ Cæs. de Bell. Gall. L. 6. c. 21. cfr. Herodot. L. 1. 2. & 4. de Massaget, &c.
  308. ↑ Tacit. L. c. cfr. Hist. Heraud. & Bos. p. 3. 4. Torsten Wik. Sag. p. 114. &c. v. supr. c. 4. §. 8. in not.
  309. ↑ Så kallades Jakt på gamla språket; men i Tyskan är detta ordet mer bibehållit, än i Svenskan: Egenteligen betyder Wed det samma som Skog: Hol-weden, Ti-weden &c. är så mycket som Hol-skogen, Ti-skogen &c.; men i wår tid har ordet endast fäst sig wid sönderhuggna trästycken.
  310. ↑ Tacit. L. c. c. 15. p. m. 93.
  311. ↑ Tacit. L. c. ap. Grot. prol. p. m. 56.
  312. ↑ cfr. Sturl. T. 1. in Ol. Har. c. 96. p. 519.
  313. ↑ Tacit. de Germ. c. 15.
  314. ↑ Hist. Götr. & Rolf. p. 1. 2. &c. L. L. Sal. T. 7. c. 1. 4.
  315. ↑ Westgöte Konungen Rolf Götrikson läkte behändigt en af sine sårade Kämpar (v. Rolfs Sag.) och i gamla Hiälte-Sagor, som mäst från Norden hafva sin uprinnelse, ser man som oftast huru de kringfarande Riddare weltat särdeles bot för påkommande kropsbrister: fastän sådant merendels är diktadt och utpråladt, så är dock anledningen i början tagen af sanningen.
  316. ↑ v. supr. c. 4. §. 18.
  317. ↑ Roll. Hist. Anc. T. 2. p. 425. 426.
  318. ↑ v. supr. c. 2. §. 22.
  319. ↑ Plutarch. in Alex. p. 668.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svea_Rikes_historia/Första_delen/Kapitel_08&oldid=426650”