Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/412

Den här sidan har korrekturlästs

Doter Ingeborg[1] hade i Fadrens lifstid blifvit gifven åt Hialmar den hugfulle, en märkelig krigs-Höfding, som för sin brud skull blef ihielslagen på Samsö i enwiges kamp mot Arngrim Kempes tolf Söner från Bolmsö i Småland; men i synnerhet mot Hiorvard, som tillika friat til Ingeborg: Dock kunde ej desse kämpar rosa sig af segren; ty de blefvo der alle slagne: Angantyr war af dem den ypperste och blef Hialmars baneman. Odder den widfarne, som ock kallades Arfar-Odder eller den bewäpnade, Hialmars stallbroder, som troligen fölgt honom i striden, förde hans lik til Sigtuna; men Ingeborg af sorg öfver sin Hialmars död giorde af med sig sielf[2].

7. Alf hade i sin ungdom aflat en Son, Hugleik eller den Lustige, som mer förnötte sin tid med gycklare och spelmän, än med Kungeliga och Ridderliga öfningar[3]: Han satt ständigt hemma, utan lust at inlägga någon krigsheder, och war derjemte med all sin rikedom mycket karg, hvilket alt satte honom hos sit alfvarsamma[4] och stridsmanliga Folk i sådant förakt, at Upsala-Öde honom ej blef tildömdt, fast än han war äldste Arftagaren, hvilket som oftast hände med odugelige Printsar wid Konunga-walen[5]: Han blef icke erkänd för Svensk Konung utan i anseende til Yngues Söner, som ännu woro Barn och för hvilka

  1. Man har giordt denna Ingeborg öfver 200 åhr äldre och til Yngue-Freys Doter i Upsala; men när jag jämförer alle her inlöpande personers tideräkning, så finner jag ej annat, än at hon warit Doter af Yngue Alrikson.
  2. Hervar. Sag. cum. not. Vetel. p. 51. 72. &c.
  3. Sturl. L. c. c. 25.
  4. v. supr. c. 9. §. 8.
  5. v. supr. c. 7. § 22.