Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/472

Den här sidan har korrekturlästs

föreställa sig, at Ingiald her ansåg sig allenast som en Enewålds-Herre öfver sit Upland: De trodde, at han talade som en almän Svensk Öfver-Konung, hvilken inge andre grannar hade, än Österland, Wenden, Saxland, Dannemark, Wästerländerne och Norige; men de woro långt från sin räkning. När Gudars och döde Hiältars skålar woro druckne, så at Gästebuds-glädien kommit til en wiss högd, drog Ingiald sig i den gamle Konunga-Salen med sit Hoffolk och befalte sine Fält-Öfverstar Folkvider och Hylvider, Svipdagers Söner, med deras Manskap gripa til wapn: Gästebuds-Salen blef då kringhvärfd med tilräckelig wakt och strax sattes eld derpå i alla fyra hörn, så at sex Under-Konungar med månge Jarlar och Odalsmän blefvo jämmerligen innebrände. Ingiald, som herwid ej skont sin egen Svärfader, lade derpå under sig desse olyckelige Höfdingars Länder, Wästergötland, Wästmanland, Dalarne, Nerike och en del af Norrlanden, hvilka således omedelbarligen blefvo honom underdåniga och skattskyldiga[1].

19. Konung Granmar i Södermanland, som afhållit sig från detta Gästebud, dömde nu ej allena hvad hans öde warit, om han der infunnit sig, utan ock hvad det skulle blifva, om han ej förekommo det med sin försiktighet: Hans Svärfader war Högne, Konung i Östergötland[2], som strax äfven för sin egen säkerhet giorde med honom förbund: Han war ock mohn om andra förbindelser: Hiorvard Ylfing[3] war den tiden en mäktig

  1. Sturl. L. c. p. 47.
  2. v. supr. §. 6. in not.
  3. Han tycks hafva warit antingen Son eller Soneson eller åtminstone en Ättling af Hiorvard, Konung i Skåne (v. supr c. 13. §. 9.), hvars Fader och Farfader woro Heidrik och Angantyr Ulfhamar, Konungar i Rid-Götaland (v. supr. c. 12. §. 2.), som lämnat honom sit tilnamn af Ulf eller Ylfing. Hela denna Rid-Götiska Konunga-släkt, altifrån Konung Gudmund på Glyfiswall (v. Hervar. S.), tycks hafva herstammat från en Ulf eller Olafr, som i Alriks och Eriks, Upsala-Konungars tid wid pass A. 480 hade en Siömakt af ottatio skiepp. v. Götr. Sag. p. 56. hvaraf de blifvit kallade Ylfingar.