←  Kapitel 12
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin

Kapitel 13
Kapitel 14  →


[ 376 ]

13. Cap.

1.

Under Ane den Gamles ålderdom och matta regering war ej underligt, at sielfswåld och illgrep hade inrotat sig i hans betiening: En af hans trälar Tunni[1] hade så wetat lisma och ställa sig in med sin Herre, at han ej allena blifvit [ 377 ]frigifven, utan ock uphögd til förnämsta Ämbetet[2], der han hade at skipa om alla Konungens skatter och inkomster, hvaraf han en stor myckenhet underdölgde. Rätta Arfvingen til Svenske Thronen Egil, Anes yngste Son, sedan han änteligen fådt tilträda sit Fädernerike[3] wid pass A. 610, hade nu makt at wärkställa hvad han förmodeligen länge ärnat: Han stäckte denne Tunnis wälde och kastade honom från hans höghet i hans förra stoft igen, fordrandes reda för hans förwaltning; men Tunni satte sin person i säkerhet: Han lockade med sig en hop andre trälar och otroget folk af samma förtviflade tilstånd som han, bland hvilka han utdelte sine stulne och undangömde skatter, til des han genom tillopp af åtskillige illgerningsmän, änteligen war anförare för en stor Svärm, som uppehöll sig i skogar och ödemarker, sköflandes dess emellan Slät-bygden och mördandes många menniskior: Egil ryckte emot desse Snapphanar med sin krigshär; men som han war en oförfaren Strids-Höfding[4]; så lät han snart öfverrumpla sig om nattetid och förlorade mycket folk: Der kom wäl strax derpå til et ordenteligt fältslag; men otrohet och räddhåga hade redan intagit Hären, så at Egil måste frälsa sig med flykten och lämna et rikt byte, som åter bland röfvare-hopen utdeltes: Han samlade wäl strax en krigshär igen; men slogs med lika olycka och mansspillan, så at Tunni på det sättet i otta fältslag å rad behöll segren. Konungen hade då ingen annan utwäg, än at draga sig ur sit Rike til Dannemark, at söka bistånd, med löfte inför Gudarne, at ej nedlägga wapnen förän han öfverwunnit denne [ 378 ]Röfvare-Höfding, hvaraf han fådt det namnet Tunna-Dolgi eller Tunnis Förföljare.

2. I Dannemark regerade då Frode den Raske, som tog wäl emot de Svenskes Konung: I sielfva hedendomen höllo nästgränsande Makter för Ährolöst, at underblåsa och befordra upror bland et annat lands undersåtare mot deras Öfverhet: man wördade oskilgaktigheten emellan en Rikskropp och hans Hufvud, föreställandes sig, at det ena Folkets otro war altid et förderfveligt Efterdöme för det andra, som snart kunde lära at härma sine grannar. Frode lofvade Egil sit bistånd, sine kämpar och sin krigsmakt, med wilkor, at han hvart halft år skulle betala til dess underhåll, som kallades Lids-skatt[5], en wiss afgift på wiss tid, hvilken öfverenskommelse giordes wid pass A. 615. Her fick Tunni til at giöra med bättre öfvade krigsmän, än dem Egil emellan sina olyckor kunnat utrusta: Han miste då i en hård slaktning både segren och lifvet, så at Egil änteligen kom til rolig besittning af sin Arf-Rike: Han afskiedade derpå sine hielp-troppar med goda och dyrbara skänker til Konung Frode, hållandes med honom upriktig wänskap i hela sin lifstid; men han nyttiade denna stillhet ej mer än i [ 379 ]tre åhr[6]: Som han war en stark jägare, så hade en gång et diur lockat honom diupt in i skogen och långt ifrån hans folk: der kom öfver honom en Tiur, som warit ärnad til offret i Upsala; men öfverflödigt gödd och folk-ilsken, som han war[7], hade han slitit sig lös och war nu i skogen blifven et willdiur: Konungen brukade wäl spiutet; men Tiuren rände hornet i hästens sida, så at den föll med honom til jorden: han steg då strax up och wille rycka ut svärdet, men fick i det samma af denne bestens horn sit banesår i bröstet, hvarefter han lefde allenast en liten stund: Han dog wid pass A. 620. och blef i en hög wid Upsala begrafven[8].

3. En del af Lids-gärden eller erkänslan til Dannemark war ännu obetalt, när Egils Son Ottar satte sig på Upsala-Thron efter sin Fader[9]: Om denne Öfver-Konung war alt för karg eller om Frode fordrade för mycket, kan man ej weta: Men det är wisst, at Ottar aldeles wägrade betalningen, när den af honom som en skyldighet fordrades, och at Danske Konungen derföre angrep honom med krig: Frode war en mäktig och stridsmanlig Höfding: Han wille sielf giöra sig betalt och steg i Sverige til lands med en krigshär, som plundrade och mördade, wändandes sedan hem igen med fångar och rikt byte: Ottar skall först hafva tilbudit, at bilägga denna sak i wänlighet, begärandes Danske Konungens Doter til äkta; men sedan Ubbe, hans utskickade i det wärfvet, blifvit ihielslagen i Halland[10], har han förmodeligen ej kunnat lämna altsådant ohämnadt, fastän Svenska krigsmakten nu sedan Ane den Gamles tid mycket af sig kommit[11]: [ 380 ]Han skall hafva slagit de Danske i Halland[12] och satt så wäl deröfver som öfver Skåne til Skatt-Konung en Sibbe Udd-son[13], som sedan blifvit hans Son otrogen[14]: Han skall ock i detta krig hafva fådt til fånga den Danska Prinsessa, til hvilken han friat, och fört henne hem med sig ti Sverige[15]; men af hela detta tåg är säkrat, at han i Danske Konungens frånwaro härjat på Jutland[16] och Wendil-syslan, til des han af tvenne Frodes Jarlar, Wottar och Faste, blifvit oförvarandes angripen i Lima-Fiorden, der han efter et tappert fäktande mot en ansenlig Öfvermakt, mist större delen af sin krigshär[17]: Man har föregifvit, at han i drabbningen fallit och at hans lik der bredewid blifvit wräkt på en kulle för odiur och roffoglar: De Danske skola då i dess ställe skickat til Sverige en Trä-kråka med de orden, at Svenske Konungen ej mer warit wärd, hvaraf han blifvit [ 381 ]kallad Wendil-Kråka; men i den sagan är intet förnuft: Skalden och namnens likhet hafva her aldeles förwillat Sanningen: Ottars Fader Egil hade redan detta tilnamn Wendil-Kraki[18] och Sonen har utan tvifvel fådt det af samma orsak: En del af Upland, som då kallades Wendeln[19], hvaraf ännu Wendels-Sokn behåller namnet, war den tiden, då watnet stod så mycket högre, ej annat än Moras mellan bärg ock klippor: i denna kärraktiga bygd har Ottar säkert fortsatt det wärk, som Egil efter all liknelse begynt med Broars och wägars utpålning, hvilket på gamla språket kallades Kraka[20]: Han är ock i Wendils-Sokn i en stor hög begrafven[21], som än kallas Ottars-hög[22], sedan han blifvit död wid pass A. 650. och satt öfver Skåne sin yngre Son Hottar, som på Hottarp i Hargagers Härad skall hafva haft sin Hofhållning[23].

4. Han lämnade sit Konungadöme åt en Son, som det icke förwärrade: Atil eller Adil regerade länge och wäl, war rik och mäktig, en käck [ 382 ]Stridsman och en god hushållare[24]: I sin ungdom och förmodeligen i sin Faders lifstid hade han bland sina många Siötåg giordt et til Saxland eller Nedre-Tyskland och plundrat i en då frånwarande Höfding Geirthiofs land, der han bland annat rikt byte, mäst af trälar och boskap, fådt en flicka af underbar skiönhet, wett och wältalighet, på hvilken straxt syntes, at hon ej war Slafvinna: Hon hette Yrsa: Adil fattade för henne så starkt tycke, at han strax efter hemkomsten giorde henne til sin Drotning: Men detta nöje blef på någon tid förstört: Man har wäl aldrig längre fred, än grannen behagar; men den tiden lefde man än osäkrare, så framt man ej giordt dess wissare aftal: Dannemark begynte nu som oftast hålla Sverige varmt och en af dess Konungar Helge Halfdanson, utan tvifvel af hämd sedan Ottars tid[25], anföll Adil så oförsedt och med sådan makt, at denne Öfver-Konung i största hast måste draga sig undan och lämna sin wackra Yrsa fienden til rof: Helge tog henne til hustru och aflade med henne den ryktbare Danske Konungen Rolf Krake; men tre åhr derefter yppades herunder en äfven i sielfva hedendomen ömmande Samvets-Sak: Yrsas Moder Alof den Rika i Saxland, Geirthiofs Gemål och Rolf Karlssons Doter i Halland[26], hade fådt höra sin Doters giftermål med Helge; ty reste hon strax til honom och lät honom weta, at han gift sig med sin egen Doter: Alof hade i sin ungdom genom trug ock lock af Helge blifvit hafvande[27] och födt detta Barn, som fölgt henne til Tyskland och i hemlighet blifvit upfödt; men af Svenske Konungen bortsnappadt och til [ 383 ]Drotning giordt, utan til at weta des herkomst. Fader och Doter blefvo heröfver bestörte och Yrsa for strax til sin rätte Man igen, som emottog henne med fägnad.

5. Adil hade imedlertid warit syslesatt med inrikes oroligheter: En Svensk Odalsman Svipdager Svi-Burs Son, förmodeligen af den för detta omtalte Svipdagers ätt[28], hade af sin Fader blifvit utrustad på sit adertonde åhr, at antaga tienst hos Öfver-Konungen i Upsala[29]: Der hade han inlagt sådana prof af tapperhet til de öfrige kämpars och Hofmäns förlust, at ej allena hans medtäflare blifvit som odugelige förafskiedade, utan ock han til Landtwärnsman antagen: Sådant kan aldrig annat giöra, än oreda bland et fritt och ähregirigt Folk. De missnögde grepo til wapn och nalkades Upsala med en krigshär; men blefvo af Svipdager öfwerwundne, hvilket så förökte hans stora namn, at Adil sielf blef deröfver antingen afvundsiuk, eller åtminstone bekymrad för en undersåtares tiltagande wälde, fast han ingenting lät sig märka. De missnögde återkommo sedan med större styrka och Konungen lofvade giöra Svipdager godt bistånd; men slog honom felt, så at han råkade i stor nöd och hade aldeles warit förlorad, om ej hans tvenne Bröder Bignad och Hvitserk oförtänkt kommit honom med något manskap till undsättning: Fienden blef då slagen och Svipdager frälst ur fahran med mistning af sit ena öga; men fast han än någon tid tillika med sine bröder förblef i Adils tienst, hade han dock från den stunden til honom misstroende. Desse tre kämpar begufvo sig fördenskull kort derefter til Rolf [ 384 ]Krake i Dannemark, som nu i Ledre[30] antagit Riksstyrelsen efter sin Fader Helge, hvilken omkommit[31] i Siöröfveri[32].

6. Efter Yrsas återkomst och Helges död trodde Adil sig äga i sin Styfson Konung Rolf i Dannemark en god wän och Förbunds-broder: En tiltagsen Höfding regerade då öfver Uplanden i Norrige wid namn Ale, med hwilken Adil råkade i krig, och anmodade derföre Danske Konungen om bistånd: Rolf, som då hade at giöra på Saxiska sidan, kunde ej sielf komma; men skickade sine tolf Kämpar och något Folk mot löfte af god betalning[33]: Adil råkade Ale på Isen i Siön Wenern och slog honom der med hela sin här[34]; men hade sedan mer bekymmer af de Danske Kämpar, som ej woro nögde, utan stegrade sina fordringar: De wille ej [ 385 ]allena hvardera hafva tre marker guld, utan ock för sin Konung Hiälmen Hildegalt[35], som Ale burit, Brynjan Finleif, den man trodde wara så trollad, at intet järn kunde henne skada, och Guld-ringen eller Armbandet Svia-gris[36], som war Adils bäste klenod: Adil wägrade; men Rolf, som gillade sine kämpars fordran, utan tvifvel på Svipdagers instyrkande, reste til Upsala, at utkräfja sin betalning: Han tänkte der uträtta mer genom sin Moder och Syster; (ty Tyrsa war bäggedera), än genom wapn, hvartil han dock icke war obenägen.

7. Rolf anlände med sina skiepp ej långt från Fyris-åen wid Upsala, der han först hälsade på Rane, en Odalsman, som rådde honom til at taga med sig hälften mindre folk, emedan ingenting i Upsala med wåld kunde uträttas[37], hvilket han ock åtlydde: När han andre dagen til häst skulle [ 386 ]fortsättia resan, skall han hafva farit wilse i skogen, at han åter en natt måst dröja hos Rane, som fägnat honom wäl och ännu bedt honom minska sit följe, det han ock giordt, så at han ej mer tagit med sig än sine tolf Kämpar: Desse kommo in i Konungs-salen i Upsala och Rolf ibland den obekant, at ingen wiste hvilkendera han war: Efter tidsens sed hade hvar och en sin Falk eller Hök på axlen, emedan de ridit och wille se ut som Jägare: Adil, som wäl märkte ärendet, giorde sig okunnig och tog kallsinnigt emot dem; men Yrsa undfägnade sin Son dess wänligare i en annan byggning: Hofbetienterne skola dock icke hafva undt desse gäster godt: De giorde om natten en owanligt stor brasa midt på golfvet, der altid efter gamla wiset war en öppen eldstad, och sade derhos med spotskhet, at de hört huru Rolf och hans hiältar ej woro rädde för eld eller stål: Deraf upretades de Danske, så at de med stora ord sprungo öfver elden på sine sköldar, dem de kastade för sig, och slängde äfven dit någre af Adils tienare; Men Yrsa, som redan såg hvad ända alt sådant wille taga, tänkte det på en gång afbryta: Hon gaf sin Son om morgonen derpå et stort silfverhorn, upfylt med Guld-smycken, och dertil armbandet Svia-gris, som han påstådt, bediandes honom skynda sig til sina skiepp, hvilket han ock giorde: Adil fick det strax weta och fann då ej rådeligt, at längre förställa sig: Han red i största hast med sine Hofmän efter sin Styfson och fick honom snart i ögonsikte: Rolf, som det märkte, kastade det ena Guldstycket efter det andra bakom sig, at hindra de Svenske, hvaraf sedan det talesättet kommit i Norden, at [ 387 ]Rolf Krake sådde Guld på Fyriswall[38]; men änteligen kom Adil honom så när, at han måste kasta Svia-grisen: Då Adil bugade sig efter detta armband, at taga det up med spetsen af sit spiut, ropade Rolf: Nu har jag bögt ryggen på den starkaste i Sverige[39] och dermed kom han undan til skieppen[40]: Han skall wäl wid affärden hafva sedt Rane, som ännu sökte fägna honom; Men han war då förtörnad öfver hans råd och wille ej emottaga hans skänker: Hans folk trodde ock, at denne Bonde war Oden sielf, när de sedan om natten i sin yrsel ej råkade på hans gård.

8. At hinna den flyktige Rolf war ej swårt för Adil, som war en ganska god Ryttare och altid höll så förträffelige hästar[41], at deras art och namn i långa tider äro wördade[42]; men just i detta nöje låg hans död förborgad. Han hade skänkt et par Springare åt Godgest, en Norsk Konung i [ 388 ]Halogaland, som ej war lyckeligare Ryttare, än at han föll af och stötte sig til döds; men Adil sielf hade ej bättre öde: En gång när Disa-Ting eller den Stora Offer-högtiden i Göjemånad firades i Upsala[43], wille han wisa sig för folket i sit hurtigaste anseende och red omkring Disar-Salen eller Gudinnans offer-rum, der alla Gydjor och unga Vestaler wistades; men hästen halkade eller snafvade så häftigt, at Konungen krossade hufvudet mot en sten[44], på hvilken hiärnan blef sittandes; Han lämnade således Riket wid pass A. 685. åt sin Son Östen, den han aflat med Aulruna, Siö-Konungen Kare Frodesons Doter[45], af Nores[46] ätt och gamla Fornjoterska huset i Norige.

9. Wid denna tid war Siö-Konungars och Wikingars antal så stort i Norden, at ingen strand i wårt af siöar och floder genombrutna Sverige war derföre någon tima säker[47]: I synnerhet begynte de Danske och Jutske at innerligen hata Upsala för Rolf Krakes skull, hvilken dock wid pass A. 690. af sin Svåger Hiorward, Konung i Skåne[48], som ägde Skulda, K. Adils Doter af Upsala[49], i sin egen Konungs-gård Ledre blifvit dräpen, sedan han sig sådant med sin obillighet sielf ådragit[50]. Efter hans död war Dannemark lämnadt en hop Små-Konungar til rofs och delnings, hvilka woro likså fahrlige för Sverige: En af dem wid namn Sölve Jute[51] [ 389 ]kom med en flotta up i Mälaren: Östen[52] Adilsson, Öfver-Konung i Upsala, war då på Lof-öen strax wid Stockholm[53] och hade för sig låtit tilreda Gästebud: der kom Sölve oförwarandes öfver honom om natten, kringhwärfde huset och brände honom inne med alt hans folk[54] wid pass A. 700. Derefter drog denne Siöröfvare til Sigtuna och påstod, at Inwånarne skulle antaga honom til Konung; men de nekade och försvarade sig manligen i ellova dagar: Änteligen måste de gifva sig och Sölve lät sig för deras Konung utropa; men dermed war han ej erkänd för Svensk Öfver-Konung i Upsala: Sedan han en tid i Sigtuna regerat, togo de Svenske, som woro öme om sin Frihet, lägenheten i akt och ihielslogo denne Inkräktare, då han mente sig wara som säkrast om sit wälde[55].

10. Imedlertid hade Svea-rike eller Upsala-Öde lagligen blifvit tildömdt Ynguar Östenson, en stor Krigs-hiälte[56], som nu begynte försvara sit på alla kuster anfäktade land och hålla hafvet rent från Näs-Konungar och Siöröfvare: först stälte han sin upmärksamhet på Danska sidan, der Mångrådigheten under åtskillige Små Herrar nu tagit öfverhand[57], [ 390 ]och lät der så wörda sina wapn, at han kunde bygga på freds-fördrag och til den orten med säkerhet wända ryggen: Sedan wille han på sine Förfäders wis låta Östra länderne känna sina krafter och hälsa på de orter, som frambragt hans Stamfader Oden, efter hvilken han bar namnet Har eller hin Harre, den Store och Höge, som han ej med sin härkomst utan med egen dygd förtient[58]: Antingen de nu emellan Sverige och Constantinopel så ofta farande Wäringar satt honom detta fälttåg i hågen, til at bibehålla deras heder och anseende, eller hans egen lust och förmenta nytta dertil drifvit honom, är svårt at säja: Sant är det, at Chasarerne[59], en art Asar eller Tauriker och Tyrkar[60], efter hvilka Chasanska Riket ännu tycks bära namnet, hade wid denna tid begynt hårdeligen ansättia sine grannar, i synnerhet Ryssland[61], som af dem aldeles lades under oket: Om det nu war til at möta desse som Wän eller Græske Hofvet til wiljes, som Owän, lämnar jag derhän; men Ynguar utrustade en stor krigshär, seglade til Estland[62] och fortsatte sit tåg genom Holmgårdska orterne och Ryssland med [ 391 ]wäpnad hand: Af Holmgårdska Riket giorde han sig Mästare och lade grunden til den ordenteliga och åhrliga Skattskyldighet, hvaruti desse Ziudi eller Estiske, Slavoniske, Kriviziske, Merianiske och Finske Scyther sedan i lång tid under Varegerne eller de Svenske förblefvo[63]; men denne Tapre Konung omkom i detta krig närmer åt Svarthafvet och blef slagen wid pass A. 720 i Adal-sysslan eller förnämsta Höfdingedömet af Scythiod hin mikla, i neigden af samma Olbia, Alfhem eller Sten- och Bärgstad wid Borysthenes, der Svenske Drotten Svegdur fallit wid pass 430. åhr förut[64]. Denna Yngvars färd blef sedan mycket namnkunnig i Sverige, der åtskillige Runstenar[65] ännu finnas efter Kämpar, som då offrade sina lif, i synnerhet efter en Byrssten, Offe Jarls Son, en tapper Man, hvars [ 392 ]minnings-märke ännu kan ses i Sörmanland och Årdala-Sokn wid Stäringe Sätesgård[66].

11. En af Ynguars Söner fölgde honom på detta tåg och fortsatte kriget efter hans död, tagandes sedan Holmgårdska Riket i evärdelig besittning[67], hvilket ej lär hafva skiedt utan blodsutgiutelse[68], som kan dömas af åtskilliga tekn dertil i wåra Sten-Krönikor[69]. Denne Prints blef på den orten Christen, hvaraf han kallades Skira eller den Döpte[70]: [ 393 ]Christendomen war nu ej något nytt: Åtskillige af Ynguars krigsmän woro redan omwände, som kan ses af deras Runstenar[71] och många Folk i Östraländerne hade då långt förut genom Græska Hofvets omsorger antagit den Himmelska Sanningen; Asarne wid Tanais eller de Donavske Alaner[72], med hvilka förmodeligen så wäl Skira som månge Svenske wid denna tid hade mycket at giöra, hvilket af deras minnings-märken nog kan inhämtas[73], woro redan Christne öfver trehundrade åhr tilbaka[74] och kunde således lätteligen föra till den Sanna Läran åtskillige af sine gamla Scandianiske wänner, som dem ofta besökte. Skiras tid ändas wid pass [ 394 ]A. 755, efter hvilken man finner hans Son Radbard hafva stigit på Holmgårdske Thronen: Denne aflade med Öda den Diuprika, den mäktige Nordiske Konungens Ivar Widfadmes Doter, Sonen Randaver, som war Fader åt Sigurd Ring, och Farfader åt Ragnar Lodbrok, hvilka framdeles intaga i Historien sina märkeliga rum. Ryssland war i desse Konungars tid ej annat än en tumleplats mellan Waregerne eller de Svenske från Scandien och Chasarerne från Svarthafvet, som för detta är sagt[75], och ymsom åt beggedera skattskyldigt: Sielfva Holmgårdska Kronan erkände Öfver-Herrskapet i Upsala[76], hvarifrån dess Printsar hade sin uprinnelse och styrka: Men jag måste nu wända til Sverige igen.

12. Ynguar hade med sin Drotning Fulkvida[77] fyra Söner, Skira eller den Döpte som nyligen nämndes, Hedin eller den Odöpte[78], Hardin, som i Östergötland skall wara begrafven[79], och Amund, som tycks hafva warit äldst[80], emedan han efterträdt sin Fader på Upsala-Thron[81] [ 395 ]wid pass A. 725. Denne har warit en af Hedendomens berömligaste Konungar och en rätt Fader för sit folk: Han war tapper, wis, fredelig och arbetsam: Derigenom blef han mäktig och lyckelig, älskad och wördad[82]: Han hämnade sin Faders död[83] och bistod med mycken tapperhet sin Broder Skira, hvilken wid Holmgårdska Riket blef bibehållen[84]: derföre kallades han ock Eistra-Dolgi eller Österländernes Bäfvan[85]; Men det war ej genom krig, som han satte sit Rike i sällhet: I et så widsträkt och obrukadt land, som Sverige, äro större Segrar at winna, som långt ifrån at föröda menniskliga Släktet, gifva det underhåld och trefnad i evärdeliga tider: Amund anwände mycken flit och omkostnad, at rödja, upodla och bebygga de skogwuxna och kärraktiga ödemarker, som då giorde största delen af Scandinavien[86]: I stället för ohyggelige skogar och träsk upwuxo då i deras skiöte åkrar och ängar med nya boställen i alla landsorter, som mäst kallades Huse-byar[87], hvilka slogos til Upsala-Öde[88] och förökte Konungens styrka långt mer än öfverwundna länder. Jemte detta lofwärda och odödeliga Amunds wärk, som ej annat kunnat, än gifva god tid i hela hans Regering[89], fölgde ock det, at han lät giöra Bru och Braut, Broar och Wägar[90] öfver många intil den [ 396 ]tiden obewanderliga marker, som ej räknades för en ringa wälgerning[91], då landet af högre watn war så mycket mer sumpigt och genombrutit, hvaraf han kallades Bröt-Amund eller den wägrödjande[92].

13. Sedan denne Konung länge och wäl regerat, wille han, innan han samlades til sine Fäder, se [ 397 ]sin Son Ingiald i godt och säkert tilstånd: han tyckte ingenting mer bidraga til styrka för Svenske Rikskroppens Hufvud, än nära förbindelser med alle dess lemmar eller Fylkis-Konungar, af hvilka de Wästgötske[93] ej förtiente minsta anseendet: Han gifte derföre sin Son wid pass A. 755. med Göthilda, Konung Algot Götriksons Doter i Westergötland, som efter all liknelse war enda Arfvingen, emedan hennes Fader med så mycken ömhet sökte henne utstyra[94]; men åtminstone fick hon ingen fromsint Man, som strax skall berättas. Amund besökte imedlertid sine nyss anlagde gårdar och reste emellan dem som oftast; men jorden, som han så flitigt låtit upgräfva, tycktes ilfänas, at få äga honom, innan Naturens stund war kommen: När han en höst färdades i Wästmanland och Siunde-Härad, då mycken Snö och sedan häftigt rägn fallit, som lossade stora stycken af ler och sten i bärgen, föll et sådant jord-ras oförmodeligen öfver honom och hans närmsta medfölje, hvaraf både han och hans Broder Hedin[95] och månge hans Män fingo sin död[96] wid pass A. 760. Detta skiedde i neigden af Kungsåra, der denne Konung förmodeligen hade et af sina Säten[97], och ej långt derifrån på Balunds-ås är hans graf belägen, som ännu kallas Anunds-hög[98].

14. Bröt-Amunds Son Ingiald steg efter sin Faders död på Upsala-Thron och förorsakade en af de största ändringar, som någonsin händt uti Svea- [ 398 ]och Göta-Riken: Om Fadren war et Efterdöme för Konungar, så war Sonen et prof af Tyranner: De Störste Mäns afföda wansläktar således ofta genom en smickrande upfostran: Man låter gerna de unga Sinnen förstå, at de för deras Föräldrars skull äro bättre och ädlare än andra, hvilket har den säkra wärkan, at de blifva sämre och nedrigare: Om Ingialds upfödsel har man den underrättelse, at hans Fosterfader warit Svipdager den Blinde[99], Härads-Konung i Tiundaland wid Upsala[100], eller rättare sagt, Konungens Ståthållare och Fält-Herre, som wahnt hans hiärta til grymhet: Begynnelsen dertil giordes med en förbittrad högfärd, som snart kunde upeldas hos en Öfver-Konungs Son, hvilken trodde, at alting för honom borde svikta. En gång när det stora Disa-blotet eller Midwintersoffret i Upsala begicks och större delen af de Scandiske Små-Konungar der woro tilstädes, hade Ynguar, en Fylkis-Konung i Fiädrunda land, sine Söner Alf och Agnar med sig, hvilka med den unge Ingiald woro jämnåhrige och fölgakteligen strax i bekantskap: De begynte snart en lek efter piltars wahna och delte sit folk mot hvarannan i Slaktordning: Striden gick för sig; men Ingiald förlorade och fälde sine bittre tårar: Han blef ledd til sin Fosterfader af hans Son Götvid, som halp honom, at beklaga sig öfver Alfs öfvermakt: Svipdager förestälte Printsen, huru stor skam det war, at låta [ 399 ]öfverwinna sig af sämre folk, och gaf honom de grundsatser, som Skalderne i sine Dikter liknar wid Hiärtat af en Warg, hvilket de sagt, at han stekt och gifvit sin Fosterson til at äta[101]: Mången har trodt dem på orden, at wärkeligen et stekt Wargehiärta gifvit Ingiald sin grymhet; men man bör besinna, at et menniskio-Hiärta är långt wärre, när Ähregirigheten deruti giörs til en oinskränkt Herrskarinna. I nästföljande Capitel wele wi närmare beskåda Ingialds regering.


  1. J. Wilde (ad Puffend. c. 9. p. 168.) håller troligt, at denne Tunni warit en utlänning och til äfventyrs ur Est- eller Lätt-land, der detta namn (Tönnis) än mycket skall wara brukeligt: Namnet Tönnis, som är brutit af det Romerska Antonius, och länge warit gängse i Norden genom de gamles omgänge med de Romare, kan wäl heruti ingen ting uplysa; men efter han warit träl, så tycks han hafva blifvit fången på siötåg och sedan haft mer illslughet, än de infödde, at bringa sig up til högt stånd.
  2. I grundspråket är hans titul Fä-hirdr, som betyder Skatt-mästare; ty är skatter och all slags ägendom, och Hirdr en stor Ämbetsman wid Hofvet. cfr. J. Wild. L. c.
  3. Sturl. Yngl. S. c. 29.
  4. Sturl. L. c. c. 30.
  5. Underligt, at någre tagit denne Lids-gärden, Lids-skatten eller Krigsfolks-betalningen för en åhrlig skatt, liksom Sverige skulle då blifvit Dannemark skatt-skylidgt: Om Subsidier äro åhrlig skatt, så kunna många Riken deraf skryta. Sturleson säger tydeligen, at Egil ej gaf detta som skatt (v. Yngl. S. c. 30.), fast det sedan blifvit så uttydt. v. J. Wilde ad Puffend. c. 9. p. 171.
  6. Sturl. L. c. c. 30.
  7. v. supr. c. 6. §. 9.
  8. Sturl. L. c.
  9. Sturl. L. c. c. 31.
  10. cfr. A. Spol. Hist. MS.
  11. cfr. J. Wild. ad. Puffend. c. 9. p. 173.
  12. Messen. Sc. III. T. 1. p. 23. 45. &c.
  13. Peringsch. Ättart. p. 12.
  14. Messenius (L. c.) säger, at denne Sibbe haft okyskt omgänge med Ottars Syster och derföre af denne Konung blifvit af daga tagen; men at han ännu lefde i Ottars Sons Atils tid, kan slutas af hans runsten på Ölands Södre-Möte i Wekelby Sokn och Karlewi äng, som Peringschiöld framwisar (Ättart. p. 12.), der han kallas Nid Atils, hvilket betyder Atils biltoge och otrogne Man, fastän Peringschiöld giör det til Atils afkommande, så framt denne Sten ej angår någon yngre eller senare Sibbe.
  15. Messen. L. c.
  16. En Slavisk Höfding Wisimir skall wid detta tilfälle angripit Dannemark och intagit Jutland, bortförandes som slafvinnor tvenne Döttrar af Danska Kungeliga huset, af hvilka den ena såldt til Norige, den andra til Tyskland. v. Messen. L. c.
  17. Sturl. L. c.
  18. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 9. p. 167.
  19. Wendeln (v. supr. c. 11. §. 11.) betydde efter all liknelse det samma som Wennalain eller Finland, hvilket ock Finnarne nu kalla Ryssland (v. Schönström. MS. in Arch. Antiq.), en ort, der Fiäll-boar sig nedsatt, som den tiden mäst flytte hit och dit liksom wåre Lappar. Desse tyckas hafva warit Waner, Wandaler eller Wender (v. supr. c. 2. §. 3. cfr. c. 3. §. 15.), som bland Scytherne icke haft minsta lusten til at wandra.
  20. Westg. K. Tingm. B. c. 19. cfr. J. Wild. L. c. c. 9. p. 175.
  21. Af denne hög har Peringschiöld en afritning i Ättartalet p. 13. Han är belägen i ofvannämnde Wendils-Sokn wid store wägen mellan Gryteby och Huseby, warandes 130. alnar hög &c.
  22. Peringsch. Ättart. p. 13.
  23. J. Floræi Flor Ant. Scan. p. 91.
  24. Sturl. Yngl. S. c. 22. cfr. J. Wild. L. c. c. 9. p. 185.
  25. v. supr. §. 3.
  26. Hvidf. Chron. Dan. p. 7.
  27. Hist. Rolf. Krak. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 10. p. 182.
  28. v. supr. c. 12. §. 8.
  29. Hist. Rolf. Krak.
  30. Gamla Hufvudstaden i Dannemark.
  31. Man har eljest berättat, at Helge blifvit af K. Adil dräpen i Upsala på et nedrigt sätt: han skall hafva för Yrsas skull, hvilkens hemskickande han ångrat, giordt fiendteligt inbrott i Sverige; men genom hennes bemedlande kommit fredeligen til Hofvet allenast med 100 man, blifvit wäl emottagen och rikeligen begåfvad: dock efter han ej kunnat dölja sin kärlek til Yrsa, skulle den deröfver Svartsiuke Adil låtit ställa för honom på hans återresa et försåt af sine tolf Kämpar på Fyriswall, der han efter tappet motstånd blifvit ihielslagen och skänkerne återtagne: Adil skulle då hafva måst ställa Yrsa tilfreds med böter för hennes Fader och Man, fast hon sedan aldrig warit glad; (Rolf Krakes Saga & J. Wild. ad Puff. c. 10. p. 182.); men Sturleson säger tydeligen (c. 33), at Helge dog i härnad.
  32. Sturl. Yngl. S. c. 33.
  33. Edd. Reson. Mythol. 64.
  34. Sturl. L. c.
  35. Denne hiälm är ock kallad Hildesvin, förmodeligen af någon Willgalts-bild, som derpå warit utgrafven; men af Adil är han buren med så mycken heder, at Skalderne och efter dem senare lättrogne Scribenter (cfr. Sax. Gram. L. 2. ap. J. Wild. L. c. p. 183.) sagt, at Adil warit en Trollkarl och haft en förtrolladt Wildsvin, hvaraf han mot fienden betient sig i fält.
  36. Svia-gris will säja den störste och käraste klenoden i Sverige. Namnet gifver tilkänna, at detta Armband haft något högre wärde, än sielfva guldet, och warit burit eller förwaradt til någon älskad persons åminnelse; ty Gris är ännu et kärleks-namn hos gemene man och gifves stundom åt yngsta barnet. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 10. p. 181.
  37. Hist. Rolf. Krak.
  38. Skalderne hafva sedan ofta kallat guld Krakes utsäde eller Fyriswalls Frö.
  39. Hist. Rolf. Krak. & Edd. Mythol. 64.
  40. De Danske Sagoliud hafva wäl berättat, at då Rolf ropat dessa orden, skall han i det samma ridit tilbaka och huggit Adil et stort sår baköfver höfterne, tagandes Svia-grisen igen; men hvarken Edda eller Sturleson tala derom, ej heller lär Rolf kunnat såra Adil på en sida, där han icke kunnat åtkomma. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 10. p. 183.
  41. Sturl. L. c. c. 33.
  42. Af hans förnämste hästar war en, som kallades Rafn, hvilken han tagit från den öfverwundne Konung Ale, gifvandes dess afföda samma namn: En annan hette Slangwer, på hvilken han red, när han hinde Rolf Krake.
  43. v. supr. c. 6. §. 7.
  44. Sturl. L. c.
  45. Peringsch. Ättart. p. 13.
  46. v. supr. c. 4. §. 5.
  47. cfr. Sturl. L. c. c. 34.
  48. Hiorvard war Konung Heidrik Upfhammars Son i Ridgötaland. v. supr. c. 12. §. 2.
  49. Sax. Gr. & Joh. Magn. ap. J. Foræi Flor. Ant. Scan. p. 91.
  50. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 10. p. 185.
  51. Denne war Högnes Son på Niard-öen i Norige; men hade bortsnappat en del af Jutland, hvaraf han nu bar namnet.
  52. Denne Östen är af Joh. Magn. &c. oförskylt kallad Illråde och således ihopblandad med Norske Tyrannen Eisten Illråde, om hvilken på annat ställe. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 10. p. 185. Man har ock tillagt, at Östen warit så grym, at uttvinga skatter, så at folket efter hans död af bitterhet kastat hans aska i Nyköpings åå. v. A. Spol. MS. Hist.
  53. På denna Öö ligger nu Kungeliga Slottet Drotningholm.
  54. Sturl. L. c. c. 35.
  55. Sturl. L. c.
  56. Sturl. L. c. c. 36.
  57. J. Wild. ad Puffend. c. 10. p. 186.
  58. cfr. J. Wild. L. c.
  59. Herodotus L. 7. och Plinius L. 6. c. 17. tala wäl om Chorsarer, som en afföda af Perserne, et röfvande folk, hvaraf ordet Corsairer tycks wara kommit; men så kan ock hända, at Aser, Aorser &c. blifvit med et Ch. framföre så kallade, liksom Hunugård efter samma utspråk hetat Chunugård.
  60. Constantin. Porphyrogen. ap. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 5. p. 340.
  61. Constantin. Patriarch. de R. Russ. ap. Strahlenb. Descr. Russ. &c. p. 172. 194. 195.
  62. Sturleson L. c. säger wäl Estland, och det är likt, at Ynguar dit stält sin resa; men med Estnesk förstås i wårt gamla språk alt hvad, som ligger emot Öster, så at detta ej war et Estiskt utan et Österländskt tåg. cfr. J. Wild. L. supracit.
  63. Poyieff. Vremianich. Chron. Russ. ap. J. Helsing. Diss. de Orig. Vareg. Åbo. 1734.
  64. v. supr. c. 11. §. 7.
  65. Peringschöld (Ättart. Tab. 2. p. 21. &c.) har afritat någre märkwärdige Runstenar, som af anhörige blifvit upreste efter tapre Män, som fallit med Ynguar i Österlanden: til ex. En i Råby-Hatuna-Sokn i Upland af Geirvid och Gule efter deras Fader Anund, som föll i Österlanden med Inguar: En i Skarpsund i Tible Sokn efter en Gunleif, som blef dräpen Österut tillika med Ynguar: En efter samme Gunleif af hans Söner wid Ekla-bro i yttre Grän-sokn: En i Tierps Kyrkotröskel efter en Gunvid, som for bort med Ynguar, af hans Söner Glynter och Bleker: En wid Steninge Sätesgård efter en Sibbe, som styrde skieppen Österut med Ynguar til Österländerne, af hans barn Härlef och Thorgerd: En i Södermanland och Tystbärga-hage efter en Ölmsten och hans Son Rudgeir, som dödt öster om hafvet med Ynguar, af deras barn och Syskon Mesgöya och Manne. At tekn af Christendom fins på desse stenar, är ej underligt; ty wid denna tid begynte her och der en stråle af detta lius tränga sig fram, som strax skall mer omröras.
  66. Innehållet af denne Runsten är följande: Germund och Anund och Otamer läto rista Stenen efter sin Broder Byrsten, som war Österut med Ynguar, en snäll och tapper dräng, Offe Jarls Son. v. Peringsch. Ättart. p. 27.
  67. Peringsch. Ättart. Tab. 2. p. 27. cfr. Petrej. Chron. Moscov. P. 1.
  68. Petrejus i sin Ryska Krönika förer til A. C. 752. en mäktig Svensk Prints, som underlade sig Holmgårdska Riket, hvilket ingen annan kan wara än Skira Ynguarson: Han kallar honom Rörik; men den Svenske Rörik, som underlade sig Ryssland och framdeles skall omtalas, kom wäl 140 åhr senare til werlden.
  69. Man läser på en Runsten i Sörmanland och Rönö-Härad på Esta-bärget i Säterstad-sokn om en Sigvid, som föll i Holmgård och war Skeidar-wisi, Skieps-Visir eller Ammiral med Skira: at en undsättningskrigshär kom från Sverige till Skira efter Ynguars död, kan dömas af Simele-stenen i Frökind i Wästergötland, uprest åt Esbiörn och Jule af deras Svåger Gulle, som talar om undsättnings-folket österut. Udby-stenen i Nertuna-sokn i Upland talar ock om en Asgöte, som war Wisir eller Fält-Herre österut. Alt detta kommer öfverens med Ynguars och Skiras bedrifter, fast det äfven kan passa sig med något senare tider.
  70. Skirad är det samma som Renad: Äfvenså betydde Stenkel, en som war döpt, af Stånka. Det är sant, at de gamle Hedniske Scandianer hade, et slags döpelse i watn, så at detta ej borde dem så främmande förekomma (v. supr. c. 6. §. 22.); men deras skiedde strax wid födslen och de som blefvo Christne döptes, skirades och stänktes i manlige åldren med hel annan uplysning.
  71. Dessa rune-ristningar slutas med de orden: Gud hiälpe hans anda och alla Christna eller ock med samma mening, hvaraf åtskillige trodt, at de ej kunnat wara så gamla; men när man jämförer tiderne, så är deruti ingenting otroligt.
  72. Ammian. Marcellin. L. 31. c. 7. Joseph. Bell. Jud. L. 7. c. 29. Plin. H. N. L. 6. c. 17. Cellar. Germ. Ant. L. 3. p. 883.
  73. Till desse Asar, som woro Christne, reste de gamle Scandianer ganska mycket, som til sine släktingar: På en runsten wid Gredby i Sorunda-sokn i Stockholms-län, läser man om Faste Asa-fararen (Asarnes bekante), åt hvilken Sönerne Igge, Saxe och Iller uprest stenen. Wid Nyköping är ock en runsten efter en Sumir, som dödt öster i Asu-Tuna (Asgard eller Asarnes Stad). v. Ol. Cels. de Asis in Act. Lit. Svec. A. 1736.
  74. Edict. Hunerici Vand. Reg. circa A. 480. cfr. Ol. Cels. de Asis in Act. Lit. Svec. A. 1736.
  75. v. supr. §. 10.
  76. Chron. Sclav. p. 260. 267. Reuters. de Reb. Moscov. c. 4. p. 19. Das Veränderte Russlandt. p. 340. &c. cfr. Schurzsl. Diss. 20. &c. Örnh. Hist. Eccl. 4. 8. 1. &c. &c.
  77. Peringsch. Ättart. p. 16 & 27
  78. Efter denne Hedin skall hans Moder Fulkwida hafva låtit upsättia en Runsten bredewid Amunds-hög på Balunds ås i Wästmanland, så lydande: Fulkwida lät resa denne Sten efter sin Son Hedin, som war Amunds Broder. Uraider uthögg runorne. v. Peringsch. Ättart. p. 16.
  79. Amund sielf skall hafva låtit uprätta denne sin Broders Minningsmärke af fyra alnars högd i Öster-Götland och Slaka-Sokn, som så lyder: Amund lät uthugga detta efter sin broder Hardin, en god dräng, mycket wis. Innom Ormslingan, som liknar en sköld, fins et Lejon, som skall wara Ynglinga-släktens kännetekn. v. Peringsch. L. c. p. 15.
  80. Peringsch. L. c. p. 14.
  81. Sturl. Yngl. S. c. 37.
  82. cfr. Tors. Ant. Norv. P. 1. L. 9. c. 24. & J. Wild. ad Puffend. c. 11. p. 191.
  83. Sturl. L. c.
  84. v. supr. §. 11. cfr. J. Wild L. c. p. 192.
  85. Thiodolf. ap. Sturl. L. c. c. 39.
  86. Sturl. L. c.
  87. Heraf menar Peringschöld (Ättart. p. 14.), at så många Husbyar kommit, hvaraf namnet skall finnas nästan i alla Lähn i Sverige. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 11. p. 191.
  88. cfr. J. Wild. L. c. c. 11. p. 191. & Peringsch. Ättart. p. 14.
  89. Sturl. L. c. p. 42.
  90. Braut eller Bröt betyder wäg och är samma ord som Bryta, rödia: detta Amunds wärk tycks wara grunden til de författningar, som om wägars wid makthållande äro giorde i wåre gamla Lagar (Upl. L. c. 23. Widerb. B. Westg. L. c. 3.) Byggn. B. Westm. L. c. 60. Helsinge L. c. 18 &c.), til ex at Broar och wägar måste giöras efter wiss bredd och högd: at, om de wid tilfälle fördärfvas, skola de innom en wiss tid åter lagas: at, om det försummas, skall den skadan, som en resande eller granne derigenom til kropp, boskap eller ägendom wederfars, at den brotslige eller hans arfvingar betalas &c.
  91. På gamle runstenar finner man ofta, som et särdeles hederswärk: HAN lät BRAUT (wäg) rödia och BRO giöra. v. Ol. Cels. Sv. G. in Act. Lit. Svec. Ups. Tibele-runsten i Upland säger, at Frusten giorde Bro åt Sonen Astulf, och Ryd-stenen, at Hamund och Odgerd giorde Bro efter Sonen Anund (v. J. Aren. diss. de Fierdhundria. Ups. 1717.). Sedan Christendomen blef mer bekant, trodde man at bro-byggning bidrog til Saligheten: Wid Bärga By i Dannemarks Sokn i Upland läser man på en runsten, at Torsten och Wiga läto giöra Bro för sin Måg Osurs Siäl, och på Myrby-Stenen i Suttunge-Sokn, at Kettil lät giöra Bro efter sig sielf (til sin egen heder eller ock salighet efter döden). v. Ol. Cels. L. c. Gamle Östgöte-Lagen (c. 4. Byggn. B. ) säger så: Nu giör man Bro för sin Siäl: då äger han den ej längre wårda, än han sielf will: men de böra hålla henne wid makt, som äga grunden under henne, om der war Bro tilförne: hvaricke, så äro de ej skyldige, at hålla henne, så framt de ej tagit henne i sin wård.
  92. Sturl. L. c. p. 43.
  93. v. supr. c. 12. §. 5.
  94. Sturl. L. c. c. 38.
  95. Som denne Hedin på samma ställe ligger begrafven (v. supr. §. 12. in not.); så skulle man tro, att han på samma ställe dödt, der eljest icke warit någon ordentelig eller Kungelig Ätte-backe.
  96. Sturl. L. c. c. 39.
  97. cfr. Tuneld. Geogr. p. 89.
  98. Peringsch. Ättart. p. 16.
  99. Förmodeligen af samma Ätt, som de förr omtalte Svipdagrer (v. supr. c. 12. §. 8. c. 13. §. 5.), hvilken warit så ansenlig, at J. Loccenius infört en af det namnet i sin Konunga-längd.
  100. Sturl. L. c. c. 38.
  101. Sturl. L. c.