Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/475

Den här sidan har korrekturlästs

Wästmanlänningarne, Nerikes-boarne och Hälsingarne hatade Tyrannen så mycket som de hade älskat sine egne Konungar: De weko til rygga och Ingiald kom mycket sårad med största nöd undan til de skiepp, som han på detta tåg brukat, lämnandes på walplatsen jemte månge döde sin Fosterfader Svipdager Blinde med hans Söner Götvid och Hylvid. Kriget fortsattes derpå med nog lycka på Granmars sida i några åhr; men änteligen kom det genom begges wänner til förlikning, så at Ilråde måste ingå med denne Konung och hans Bundsförvanter en evig fred, som med dyraste Eder bekräftades[1] wid pass A. 770.

22. Då grep Ingiald til sina förra wapn igen, til list och trolöshet, som bättre lyckats honom, än wärjan. Han wisade Granmar så mycken falsk wänlighet, at denne Fylkis-Konung aldeles let på sin förlikte wän och reste til Upsala, at biwista det stora offret om wåhren för seger och lyckeliga Siö-tåg[2]; men i synnerhet för den nya Fredens lyckeliga bibehållande[3]: Ingiald lät honom bekläda det öfversta-Prästa-ämbete, som Öfver-Konungen endast tilkom, och obehindrad offra i Upsala tempel[4]. Granmar hade wäl det missnöje wid offret, at de derwid brukelige spådomar[5] antydde honom en skyndsam död; men så fick han likwäl fritt resa hem til sit rike igen: Dock, alt detta war allenast, at insöfva honom i hans säkerhet: När han om hösten derpå tillika med sin Måg Hiorvard tänkte giöra sig god ro och hade låtit anrätta för sig et gästebud på Sela, en öö i Mälaren ej långt från Strengnäs, der

  1. Sturl. Yngl. S. c. 42.
  2. v. sup. c. 6. §. 7.
  3. Sturl. Yngl. S. c. 42.
  4. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 11. p. 200. 201.
  5. v. supr. c. 6. §. 14. 15. 21.