Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/483

Den här sidan har korrekturlästs

15. Cap.

1.

Efter Ingiald Illrådes död war Svenska folket[1] återstält i sin naturliga Frihet: Fylkis-Konungarne, som mäst uphäfvit sig til små Tyranner[2], woro af Ingiald utrotade: Domare och Lagmän hade äfven med Ingialds tilhiälp genom Wiger Spa eller den Kloke[3], hvar i sin landsort, återwunnit sin forna myndighet, at på sina Ting skipa Lag och Rätt, som dock hade Uplands Domstol til rättesnöre[4], och Ingialds grymheter woro nu i

  1. Folket eller hela Svenska menigheten kallades fordom ofta med det ena namnet Karl (v. Östgöta-L. Köpmål. B. c. 2. ib. Dråpmåls-B. c. 13. §. 2. cfr. huj. Hist. c. 12. §. 2. in not.). Deraf hafva wi fådt så månge Karlar i wår Konunga-längd och sex mer än wi borde. Efter Ingiald Illrådes död hafva Johannes Magnus (Hist. L. 17. c. 6.) och Messenius (Scond. Ill. T. 1. p. 26.) på gammal god, men illa anwänd grund, satt en Carl på Svenske Thronen, hvilket ock Puffendorf giordt på deras ord. Inledn. §. 13.); men sådant alt är fullkomligen förklaradt af J. Wilde (ad S. Puffend. c. 12. p. 209. &c).
  2. v. supr. c. 4. §. 13.
  3. v. supr. c. 14. §. 24. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 12. p. 209. 210. &c.
  4. v. supr. c. 7. §. 5. cfr. Ejusd. cap. §. 12. 13. 14.