Wikisource

Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/484

Den här sidan har korrekturlästs

rök och aska förgångne. Menigheten samlade sig derföre, först til at med Enigt samtycke[1] utdrifva Ingialds afkomma, oansedt dess stam öfver sexhundrade åhr warit wördad som Gudomelig, och sedan at wälja sig en ny Konung: Ifvar Widfamne stod då, som sagt är[2], i antågande med en krigshär af Scandiskt folk från Skåne, Småland, Öster- och Wäster-Götland, Nerike och Södermanland: Han hade liksom hela Sverige efter den då brukeliga Wigarfs-lagen[3] orsak at hämnas, och war således ej allenast ansedd som en medborgare, utan som en landsens Beskyddare: At stå med sådana egenskaper och med wäpnad hand i neigden af et Konunga-wal hvartil man syftar, har mycket at säja: Ifvar blef då på Borgar-Ting eller af de wid Upsala församlade Lagmän[4] friwilligt utkårad och erkänd för Sveriges Konung[5] strax efter Ingiald Illrådes ömkeliga afgång.

2. Denne nye Monark fan för sig alt efter sin önskan tilredt af sin fiende: Han fan en anlagd grund, hvarpå han kunde bygga sit Enevälde och han wiste at betiena sig deraf med nytta: Han war ej mindre ähregirig, än Ingiald; men mer försiktig och mohn om anständigheten, så at han ingen annan med wåld angrep, än Ingialds anhang och wänner: dock, det känneteknet sträkte han något wida, så at landsens inbyggare hopetals flyktade til Ingialds Son i Wärmeland, som förr är sagt[6]: De af hans företrädare indragne länder behöll han under samma namn och satte deröfver wisse Höfdingar och Ombudsmän, som kallades Jarlar[7] och Hersar[8]:

  1. ↑ v. supr. c. 14. §. 26.
  2. ↑ v. supr. c. 14. §. 25.
  3. ↑ v. supr. c. 7. §. 11.
  4. ↑ cfr. huj. Hist. c. 7. §. 23.
  5. ↑ cfr. J. Wild. L. c. c. 12. c. 213. 214.
  6. ↑ v. supr. c. 14. §. 25.
  7. ↑ Uprinnelsen til dessa namn är för detta omrörd. v. supr. c. 7. §. 21; men eljest brukades både Jarl och Herse i Hedna tiden som egna eller personliga namn, som ses af gamle Runstenar, til ex. wid Balingstad i Upland och wid Wigby. (v. If. Perm. Olivecron. Diatr. de Dign. Comit.) Namnet Herse fins ock på Selångers Runsten i Medelpad, på en wid Sko-kyrka i Upland och på en wid Broby i Fundbo-Sokn. (c. C. R. Berch. diss. de Baron. Dign) Det war sedan Jarle- och Herse-Ämbeten länge warit til; ty appellativa namn äro altid äldre, än de Egna.
  8. ↑ v. supr. c. 7. §. 21. cfr. J. Wild. L. c. p. 214.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Sida:Svea_Rikes_historia._Första_delen_1747.djvu/484&oldid=426992”