delen i et bakhåll och ryckt mot fienden med en mindre hop[1]: Ragnars Söner hade fäktat med stor tapperhet: men strax blifvit af myckenheten kringrände och öfverwundne: I häftigaste drabningen hade Agnar stupat; men Eric hade blifvit til fånga tagen: Denne gaf et stort prof af den tidens Hiältetankar: Beli tilböd honom lifvet och dertil sin Doter Ingeborg, hvarigenom begge Husen skulle aldeles wara förlikte; men han svarade sig ej wilja köpa Brud med sin Broders blod: Han begärte allenast, at de fåå, som öfverblifvit af hans folke, måtte släppas på fri fot, då han sielf wille dö för dem alle, hvilket honom ändteligen bewiljades[2]. Han lät då på walplatsen nedstöta en hop spiut med spetsarne upföre, drog en ring af sit finger, den han befalte sine Män föra jemte hans sidsta hälsning til hans Styfmoder, och lät sedan kasta sig ofvanpå de jordfasta spiuten, der han snart upgaf sin anda; men under alt detta söng han wisor, efter den tidens sätt, som uttydde hans förakt för döden och den heder han satte i et sådant dödssätt, hvilket han kallade en Kungelig Ähre-Sång[3].
14. Wid dessa tidender hade Aslög fält sine bittre tårar: Hon hade beklagat, at hennes hämd skulle upskiutas til Ragnars hemkomst eller till hennes
- ↑ Eistens krigshär har mycket blifvit wördad, icke just för Koen Sibyllas skull, hvilken ej annat är än en dikt eller liknelse, som snarare för de Christnes skull, hvilka deribland woro (cfr. supr. §. 8. 9. in not.): Kan hända, at Eisten efter sin Fader fört den gamle Cimbriske Oxen i sit hufvudbaner eller lif-fahna, af hvilket alt dikten blifvit sammansatt. v. supr. c. 15. §. 21. in not.
- ↑ cfr. J. Wild. L. c. c. 15. p. 258.
- ↑ Ragn. Lodbr. Sag. c. 8.
