←  Kapitel 14
Svea Rikes historia/Första delen
av Olof von Dalin

Kapitel 15
Kapitel 16  →


[ 437 ]

15. Cap.

1.

Efter Ingiald Illrådes död war Svenska folket[1] återstält i sin naturliga Frihet: Fylkis-Konungarne, som mäst uphäfvit sig til små Tyranner[2], woro af Ingiald utrotade: Domare och Lagmän hade äfven med Ingialds tilhiälp genom Wiger Spa eller den Kloke[3], hvar i sin landsort, återwunnit sin forna myndighet, at på sina Ting skipa Lag och Rätt, som dock hade Uplands Domstol til rättesnöre[4], och Ingialds grymheter woro nu i [ 438 ]rök och aska förgångne. Menigheten samlade sig derföre, först til at med Enigt samtycke[5] utdrifva Ingialds afkomma, oansedt dess stam öfver sexhundrade åhr warit wördad som Gudomelig, och sedan at wälja sig en ny Konung: Ifvar Widfamne stod då, som sagt är[6], i antågande med en krigshär af Scandiskt folk från Skåne, Småland, Öster- och Wäster-Götland, Nerike och Södermanland: Han hade liksom hela Sverige efter den då brukeliga Wigarfs-lagen[7] orsak at hämnas, och war således ej allenast ansedd som en medborgare, utan som en landsens Beskyddare: At stå med sådana egenskaper och med wäpnad hand i neigden af et Konunga-wal hvartil man syftar, har mycket at säja: Ifvar blef då på Borgar-Ting eller af de wid Upsala församlade Lagmän[8] friwilligt utkårad och erkänd för Sveriges Konung[9] strax efter Ingiald Illrådes ömkeliga afgång.

2. Denne nye Monark fan för sig alt efter sin önskan tilredt af sin fiende: Han fan en anlagd grund, hvarpå han kunde bygga sit Enevälde och han wiste at betiena sig deraf med nytta: Han war ej mindre ähregirig, än Ingiald; men mer försiktig och mohn om anständigheten, så at han ingen annan med wåld angrep, än Ingialds anhang och wänner: dock, det känneteknet sträkte han något wida, så at landsens inbyggare hopetals flyktade til Ingialds Son i Wärmeland, som förr är sagt[10]: De af hans företrädare indragne länder behöll han under samma namn och satte deröfver wisse Höfdingar och Ombudsmän, som kallades Jarlar[11] och Hersar[12]: [ 439 ]Desse fingo wäl besittia wissa orter under Lähns rätt, liksom ock åtskillige deras likar under det samma fingo jemte sina ärfda Odal orubbade behålla sina förra Jarlsdömen; men de woro dock ej annat, än Konungens ämbetsmän[13]. Jarlar giordes wid Hofvet på sådant sätt: En af Konungens ypperste Män höll först et tal: sedan steg Konungen up, gaf Personen Jarls-namn, med förmaning och önskan, at han tilbörligen måtte giöra sit ämbete, tog honom wid handen och satte honom i hans Jarle-säte, fästandes först et Svärd vid hans bälte, sedan en Sköld om hans hals och sidst en Hiälm på hans hufvud,[14] hvarmed han ock gaf honom en fahna i handen, alt med några ords tilläggande wid hvartdera angående hans plikt och myndighet: Jarlen gick derpå fram til Högsätet, der Konungen åter satt sig, och aflade i hans sköte sin Ed, at wara honom lydig och trogen[15]. En Jarl[16] hade likså i [ 440 ]Sverige som i Engeland[17] antingen hälften eller en trediedel af åtskilliga skatter i sit Jarlsdöme til godo och dertil tiugo markers förläning[18]: Hans ständiga wakt eller krigs-manskap til Konungens tienst bestod af sextio män: Han ägde döma öfver lif och död, at sammanskrifva Folk, at rusta til krigs och mer sådant, med lika myndighet som Konungen; men dock alt på hans wägnar: En sådan makt war personlig och icke ärfvelig; dock hafva slike Herrar så i Sverige som i Tyskland och Frankrike[19] ofta satt sig så faste i sina säten, at deras Lähn med tiden blifvit ansedde som enskylt och evärdelig ägendom. Ehvart en Jarl reste, fördes för honom hans baner, undantagandes då Konungen sielf war tilstädes[20] och i sin tienst hade han fyra Hersar under sin befallning[21]. En Herse[22] war näst Konung och [ 441 ]Jarl[23] eller, som det i senare tider hette, näst Hertig och Grefve[24] öfver en wiss landsort: Han tilsattes som en Jarl med wissa Hofbruk och wärdighets tekn[25], men et steg ringare[26]. Hans ämbete bestod i två ting, som hörde til fred och krig, at döma och försvara[27]: Han fick aldrig utan lof fara från Konungen, ej heller utan lof komma til honom: Hans baner bars altid för honom, när ej Jarlen war tilstädes[28]: tiugo wäpnade män skulle han ständigt hålla; men med större makt borde han uprycka i Örlog, ehvart Konungen eller Jarlen [ 442 ]befalte, dock icke utan då Kriget war af Landsens Inwånare samtykt[29].

3. Genom sådana Inrättningar stadfäste Ifvar sit wälde: Då begynte äfven Riksens Adel långt mer än tilförne, at blänka wid Konungens Hof som Hirdmän eller Hofbetiente: Stallare[30], Hirdstiori[31] Drotset[32], Steikare[33], Märkismän[34], Skutulsvenner[35], Kertisvenner[36] och flere Hofvets Syslomän fingo merendels i stelle för lön wissa förläningsgods, som frikändes från alla utlagor[37], dem Konungen hade så mycket lättare wid at mista, som de nyligen woro ryckte ur Enskyltes händer; men i samma skatt-frihet kunde hvar och en Bonde[38] eller friboren landsens Inbyggare, som icke tiente wid Hofvet, försättia sin ärfde Odalsgård, om han utfäste sig, at stiga til häst wid påkommande krigs-tilfällen och tiena Konungen med en eller flere wäl utrustade Sventienare[39]: Då hade han frälst sin grund och sådan är uprinnelsen til alt Sveriges Frälse. Hvad, som är kalladt Skatte, har wäl ock ägt sin fullkomliga Frihet efter Landsens Lag[40] och liksom Frälset sin oqvalde rätt på Ting och almänna Sammankomster, at samtycka eller ogilla hvad som förekommit; men det har dock altid warit förbundit til at [ 443 ]utgiöra sin laglige Skatt. Desse Riksens Odalsmän, Frälse och Skatte, hade wäl ej den glänsande förmån, at bekläda ofvannämde Hoftienster; men de woro deremot berättigade til at tala på Riks-möten, der Konungens Betienter fordom ej hade et ord at säja, utan så wida de jemte tiensten ägde någon Odals-jord och woro i Riket besutne[41].

4. Sedan Ifvar satt sig på Svenske Thronen i tilstånd et låta wörda sig, tänkte han utwidga sina segervinningar öfver hela Norden: Först wille han bringa Dannemark under et hufwud, som nu war delt emellan månge Små-Konungar[42], hvilkas åtskilliga namn af Godefrid, Sigefrid, Olof[43], Hemming[44] och flere giordt mycket mörker och förwillelser i den tidens Danska Historier. Sielf war han född wid pass A. 725. och Son af en Dansk och Skånsk Konung Halfdan Snelle[45], Gudröds Broder, hvars Fader Harald gamle, Konung i Dannemark, genom gifte med Hildur Heidriks Doter Ylfing fick fordran på Skåne: Denne hans Farfader war Son af Danske Konungen Waldar Gifmild, hvars Fader Roar, Helges Broder, war den Halfdans Son, som genom sin Fru blef Herre öfver Northumberland och derigenom gaf anledning til alla de krigståg, som Ifvar och hans Efterkommande mot Engeland företagit[46], hvilka hädanefter som oftast blifva omrörde. Ifvar hade således ej allena många Arffordringar, utan ock makt til at utföra dem; men afsikten på hela Dannemark hade han [ 444 ]redan genom sina illsluga stämplingar begynt långt förrän han kom til Sverige[47]: I sådana grep war han Ingiald Illrådes trogna Efterföljande, fastän han ej betiente sig af så grofva medel, och han liknade honom äfven deruti, at han genom en wacker Doter utsatte sina giller: Åtskilnaden war, at hans Doter brukades som et oskyldigt wärktyg, när Åsa Illråda deremot war delaktig i sin Faders ogerningar.

5. Öda, som sedan kallades den Grundrika[48], Ifvars äldre Doter, född i Skåne wid pass A. 745, hade wid pass A. 770 månge friare; men Prinsessors Sed war den tiden, at aldrig antaga den förste[49]: Bland andre infunno sig tvenne Bröder Helge[50] och Rörik[51] af gamla Skioldunge-huset i Dannemark och Konungar på forna Selandska Höfdingesätet Ledre: Ödas håg lekte på Helge, som war en hurtig Prints; men hennes Fader svarade honom, då han henne begärte, at hon ansåg honom med förakt, hvilket han, som Fader, lossade wara sig mycket emot: Derpå framstälte sig andre Brodren Rörik och brukade den förskutne Helge til Taleman: Ifvar svarade, at han aldrig kunde tro sin Doter om så underlig smak, at föredraga en mycket sämre för [ 445 ]en wärdigare: deruti hade han rätt; ty Öda hade intet tycke för Rurik; men imedlertid tvingade han henne ej allena til at gifva sit Ja, utan ock at lossa som hon giorde det mot Fadrens wilja: Hon blef således af Helge[52] förd til Ledre och lagd i brudsäng med Rörik wid pass A. 761, hvaraf föddes en Son Harald Hildetand[53], som framdeles skall omtalas. Imedlertid drog Ifvar på sina wanliga siötåg, emedan han ännu i sin Faders lifstid icke ägde något ständigt Rike, och lät wörda sina wapn på Kurländska och Preusiska kusterne, som då kallades Redgötaland och Nedra-Saxland[54], hvaraf han underlade sig en stor del wid pass A. 768.

6. En tid derefter återkom han til Dannemark och böd sin Måg ut til sig på sina skiepp[55]; Dit [ 446 ]reste ock Rörik mycket nögd men missnögd derifrån; ty hans Svärfader giorde honom ett ängsligt förtroende: Han uppenbarade honom något, som han sielf updiktat, nemligen, at Öda och Helge älskade hvarannan mer än de borde, rådandes honom som en wän, at antingen rödja sin medälskare ur wägen eller afstå honom sin hustru: Rörik höll för mycket af Öda och war för mycket svartsiuk, til at ej utwälja det förra: Så snart Helge om hösten derpå kommit hem från sin härnad, anstältes bland andra lustigheter et Riddare-Spel, hvaruti Rörik med egen hand rände et spiut igenom sin Broder och bekände rent ut, at det war til straff för hans otilbörliga kärlek til Drotningen[56]. Detta skiedde wid pass A. 770.

7. Öda märkte då sin Faders anläggning och at allenast första öpningen nu war förbi af detta Sorge-Spel: Hon wek derföre undan med sin Son och höll sig hos sine wänner förborgad, då imedlertid Rörik efter wanligheten i godt lag fördref sina grillor. Kort derefter kom Ifvar åter til Dannemark med sin flotta och stälde sig mycket förtörnad öfver sin gode wäns död, den han nu sade sig wilja hämna på sin Måg och Doter: Rörik drog ihop sine krigsmän; men blef tillika med dem slagen af et bakhåll, som Ifvar stält i Skogen, och dermed woro nu begge bröderne omkomne: Dock kunde Ifvar ännu denna gången ej utföra sit upsåt med hela [ 447 ]Dannemarks undertryckande: Öda hade upbådat hela landet, så at hennes Fader med oförrättade ährender måste åter gå til segels; men med alt detta kunde hon wäl finna, at hon snart eller sent skulle blifva et Rof för hans wrede; ty hon tog sin Son med sig, som då hade nio eller tio åhr, och flydde til Holmgårdska Hofvet, som nu är förwandladt i det Ryska: der regerade då Radbard Skira-Son[57], som strax fattade för denna unga änka sådant tycke, at han begärte henne til Drotning, hvaruti hon trodde sig så mycket mindre böra taga råd af sin Fader, som hon just mot honom behöfde försvar. Holmgårdska Riket erkände wäl denna tiden Sveriges Öfver-Herskap[58], men Radbard wille förmodeligen icke, at det skulle sträcka sig til hans äkta säng: Han gifte sig med Öda och aflade med henne Randver, Sigurd Rings Fader, som herefter skall mer omtalas. Imedlertid blefvo Ifvars Fader och Faderbroder i Skåne på Åsa Illrådas stämplingar af daga tagne, som för detta är sagt[59], så at denne Widtfamnande Inkräktare nu fick mycket at beställa: Hans tåg til Sverige och hans uphöjelse på Upsala-Thron fölgde ock strax derpå wid pass A. 776, som tilförne är berättadt[60].

8. Dannemark war snart underkufvadt af en Konung, som ej allena regerade i Sverige, utan ock hade fast fot på Tyska botnen[61] och med sin siömakt beherskade hela Östersiön; men så kunde likväl Ifvar ej så lätt, som Ingiald Illråde i Sverige utrota de Danske Fylkis-Konungar, hvilka nu tycktes wara illa nog, at de måst erkänna hans öfver-wälde. En och annan [ 448 ]af dem[62] wände sig til Carl den Store, Konung i Frankrike, som då stod i Saxen och war förfärlig för hela Europa. Saxiske Höfdingen Witekind hade för alvar begynt upresa sig mot denne Monark A. 775.[63] och fäktat med oförlikneligt mod för sit Fäderneslands frihet: Han war stundom segersäll, oftast olyckelig, men altid fruktad af sin fiende: Stor i motgång och efter sina nederlag liksom å nyo förstärkt[64] sökte han upröra himmel och jord mot Franska Öfverväldet: Han skickade bud och skrifvelser til alle Konungar i Norden[65] om bistånd [ 449 ]och förestälte dem, huru han, som nu war drifven från land och Folk, borde tiena dem til efterdöme, och hvad de hade at wänta, så framt de ej i tid förebygde sin träldom &c. Huru de Nordiska Haf, Bärg och Skogar ej mer kunde hålla en den almänna frihetens förstörare tilbaka, än nyligen Alper och Pyrenæer &c. Huru Carl under skien af en helig Gudalära ej annat sökte, än at mätta sin äregirighet och utwidga sin makt; ty han förtryckte äfven sine Religions-förvanter: Edre Släktingar, skrifver han til de Nordiske Konungar, Longobarderne i Italien, äro derpå et säkert bewis, dem heliga löften, wänskaps- och äktenskapsförbindelser ej kunnat rädda &c. Huru Romerske Påfven uphitsade denne Inkräktare och ärnade genom honom lägga både Tyskland och Scandien under sit ook, utgifvandes sin Lära för den enda sanfärdiga i werlden, fastän han dermed öfverskylte alla nidings-wärk: Edre och mine Förfäder, säger han widare, som fölgt wår gamla Tro, den Påfven håller för en galenskap, hafva för sådan arghet haft en afsky &c. Sluteligen bad han dem taga tilfälle i akt, at med honom falla in i Frankrike, medan Carl då hade händerne fulla af kriget mot Maurerne i Spanjen &c.[66].

9. Dessa bevekelser giorde ej så hastig wärkan, som Witekind hade behöft och de Danske Konungar gerna welat: Ifvar Widfamnes upsåt, at underkufva hela Norden, war deruti det största hindret. Hvad del Ifvar tagit i detta krig, mot eller med Carl den Store, är svårt at säga: Det är wäl säkert, at han med ingen annan hållit, än med sig sielf; [ 450 ]men så wet man dock, at han klarare uttydt sig, sedan Witekind A. 782, oaktadt sin lycka emot de Franske Fält-Öfverstar wid Sontal, måst fly til Dannemark wid Carls annalkande[67]: Då ingick Ifvar med denne Segerwinnare et förbund[68] A. 782.[69], hvartil ock på samma åhr alle de ypperste Regenter i Norden, så väl de Danske som den Holmgårdske Konungen Radbard[70], skyndade sig; ty ingendera wille wara den sidste och blifva af den öfverhängande fahran förkrossad. Witekind, utan hielp från Norden, försökte följande åhret det yttersta af sina krafter: Han brakte hela Saxiska Folket til upror och ärnade nu död eller afskudda oket; men änteligen efter tre förlorade fältslag A. 783 eller 784. kom han på spaka tankar, förlikte sig med Carl den [ 451 ]Store och bekände sig jemte Alf[71], sin medbroder, til Christna Läran A. 785.[72]. Imedlertid hade medlidandet med Witekind och fruktan för Segerwinnarens nu upstegna hiskeliga wälde giordt sådana intrykningar i de Nordiska Sinnen, at de från den tiden ej annat påtänkte, än at hemsöka Franska Monarkien med mord och brand, som hädanefter skall berättas.

10. Ifvar war en Arfvinge til Northumberland, som för detta är sagt[73]: han hade nu redan tagit det landet i besittning och lämnat der til Under-Konung sin Moders Mohildas Broder[74], som til lydnads tekn fört gamla Svenska wapnet Tre Kronor[75], hvilket förmodeligen dess Son Chenrik eller Henrik, dess Soneson Olof och flere dess Efterträdare behållit[76] til bewis, at de stådt under Upsala-Gudars och Konungars beskydd[77]; men som [ 452 ]han utan tvifvel fådt orsak, at wara missnögd med Engländarne, i synnerhet med Konungarne i Wessex, som denna tid begynt tilwälla sig högste rätten öfver hela Anglo-Saxiske kroppen, så giorde han A. 787. en landstigning i Wessex, då dess Konung Briterik regerade, och lämnade der blodiga spår af sin wrede[78]. Som han således tillika med Sverige beherskade en del af Engeland, hvarifrån Scandiens förste Myntare mäst kommit; så tycks, at man billigt til denna tid kan föra wåra äldsta tunna bleck-mynt, som allenast på en sido äro stämplade: Det wi hafve med Runan ᚢ eller U[79] emellan tre Kronor lär förmodeligen betyda wårt gamla offerställe Upsala, der Ifvar likså wäl som i Northumberland kunnat bruka och låta antekna Svenska wapnet[80]. Efter Engelska tåget ärnade Ifvar tukta Holmgårdske Konungen Radbard, som mot hans wilja blifvit hans [ 453 ]Måg och efter hans tycke ej nog wördade hans öfverwälde.

11. Han seglade åt Finske Wiken med en ansenlig flotta och en stor krigsmakt både af Sverige och Dannemark; men denna tilredning fick et snöpeligt slut: Då han ankrat wid Holmgårdske wallen och hvilade en natt på sit skiepp, skall han hafva drömt, huru en eldsprutande Drake, som haft alle foglar ur Nordlanden med sig, flugit wid östre kanten up utur siön och kastat et skien öfver alla orter i neigden; men strax tillika med foglarne blifwit omgifven af en molnsky med liungeld, hagel och rägn, hvarwid äfven wäster ifrån kommit et stort gny öfver hela Ifvars Rike och alla hans skiepp blifvit förwandlade til hvalfiskar: At uttyda denne Dröm, lät han kalla til sig sin gamle foster-Fader Horder, som under förewändning af sin ålder och aftagande förstånd i förstone ursäktade sig; men sade änteligen på Ifvars trägne begäran, at uttydningen war snart giord: At Sverige och Dannemark snart skulle söndras af oenighet och at han sielf, som obilligt wille underkufva alla länder, skulle dem ej få nyttia, utan snart ingå i det mörka riket[81]. Horder hade ej welat gå til Konungen på Skieppet, utan stod der bredewid på en klippa, när han detta sade: Ifvar blef förtörnad och befalte honom komma om bord, at säja sine onde spådomar; men han, som wäl kände sin foster-Son, wille stå qvar der han stod och låta almänt höra, at Konungen ej lärt sina Stats-grep af sin foster-Fader[82]: Ifvar [ 454 ]giorde honom då åtskilliga Samvets-frågor angående sinen Fäders och Fränders anseende i andra werlden, hwarpå han fick lika obehageliga swar[83], som honom ej litet förbittrade; men när han sidst fick höra, at han sielf hos Gudarne war ansedd som Midgards-ormen[84], Synden eller Helvites-draken som troddes ligga på hafsbotnen kring hela jordklotet[85], blef han haf wrede helt rasande: Du wanskapelige Jätte[86], ropade han, skall ej öfverlefva min död, som du mig spår förut: stört dig genast ned til Midgards-ormen och låt oss försöka hvarannan. Derpå språng han i sin ifver öfver bord och Horder strax efter i siön, at antaga utmaningen och wisa sit förakt för lifvet, som war den tidens störste heder: Om de råkat hvarannan och slagits på siö-botnen, wet man ej; men ingen af dem kom [ 455 ]sedan up bland de lefvande, utan ändade Ifvar Widfamne således sine dagar[87] wid pass A. 790.

12. Denne Monark hade med sin Drotning Göthilda från Nerike[88] ingen Son utan tvenne Dötrar, Öda den grundrika[89] och en yngre, som ägde Ingiald Olofson, Konung i Wärmeland[90]: Öda war två gånger gift, först med Danske Konungen Rörik, sedan med Radbard, Konungen i Holmgård: Med den förre aflade hon Harald Hildetand[91] och med den senare Randver, begge mycket rike och mäktige Arf-Printsar, som wid Morfadrens död woro, den förre wid pass på sit 29:de eller 30:de åhr[92], den senare på sit 15:de eller 16:de. Ödas [ 456 ]Syster war Moder åt Håkan Ingialdson, som är kallad Ring[93], hvilken således war Ifvar Widfamnes tredie Arfvinge och wid hans död redan öfver 20. åhr gammal; men hans styrka war mycket mindre, än hans fränders: Half-bröderne Harald Hildetand och Randver blefvo strax efter Morfadrens död af Konung Radbard i Holmgård utrustade at taga deras Arfländer i besittning: Harald seglade först til Seland, som utan gensäjelse gick honom til handa, och sedan til Götaland och Sverige, der han och hans Broder Randver blefvo Sam-Konungar[94]. Randver hade til Svenska Kronan en dubbel rättighet: först war han, som nu sagt är, Ifvar Widfamnes Doterson och sedan Upsala-Konungens Inguar den Stores[95] Sonesons Son, härstammandes således på Svärd-sidan af gamla Ynglinga-Ätten, som warit dem Svenskom så kär och helig.

13. Harald försummade ingen ting, at försiktigt begynna sin Regering och giöra henne allom behagelig: I Södermanland och Östergötland satte han til sin Skatt-Konung Heraud, en Son af Hiorvard Ylfing, som för detta är omtalad[96], hvilken ock på [ 457 ]sit möderne herstammade af de ländernes sidste Konungar Granmar och Högne[97]: Denne Heröd skall hafva warit en mäktig och wördad Höfding, hvars Doter sedan blef gift med ryktbare Konung Ragnar Lodbrok i Sverige. Ännu mer wisade Harald sit goda hiärta i det han, förmodeligen med sin Halfbroders och Landsens Invånares samtycke på Upsala Ting, inrymde sin Frände Håkan Ring Ingialdson[98] en del af Svea-Rike[99], så at jemväl på det sättet gamle Ynglinga-bloden och äfven af Ingiald Illrådes ätt, kom i sit Arf-rike, om icke på öfverste Thronen, dock til någon regering och anseende[100]. Denne Håkan Ring hade sedan på Adelsöen eller Alsnö wid Biörköen i Mälaren[101] sit Hufvudsäte och war Harald Hildetand i all sin tid, liksom ofvannämde Heröd[102], mycket tilgifven[103]. [ 458 ]Utom desse tilsatte Harald åtskillige Jarlar och Under-Konungar i Svea- och Göta-Riken[104], at derigenom så mycket bättre bibehålla sit wälde. Det synes som redan någre Christne Lärare denna tiden her och der, åtminstone i hemlighet, sig uppehållit i Sverige och Dannemark: Alcuinus, Kejsar Carls Biktfader, har A. 793. skickat åtskilliga underwisningar til Sanningens Bekännare i Götaland[105].

14. Til en del af Engeland hade Harald fullkomlig rätt efter sin Morfader och hans Förfäder[106]: Han reste dit med en stor flotta A. 793.[107] och landsteg i Northumberland, hvaraf han wäl giorde sig mästare, sköflandes Lindisö eller Lindesfarne på ömkeligt sätt; men icke utan alt för dyrbar blods utgjutelse, emedan hans Halfbroder och Sam-Konung Randver i sin blomstrande ungdom der tilsatte lifvet[108] A. 794.[109]. Detta blef förmodeligen en af orsakerne til de hämdekrig, som sedan Randvers Son och efter honom hans Söner fört på Engeland, hvilka hädanefter skola omröras. Randver hade gift sig med Åsa, en Doter af Norske [ 459 ]Fylkis-Konungen Harald i Geirröder gård[110], och med henne aflat Sigurd Ring, som nu i späda åhren blef upfödd i Norige hos sin Morfader, hvarföre man ock tillagt honom en Norsk uprinnelse[111]. Harald Hildetand regerade då Sverige allena under Sigurds omyndiga åhr: I Dannemark hade wid denna tid en Jutlänsk Konung Godefrid eller Göterik med Kejsar Carl den Store mycket til at giöra, som alt herrörde från den Saxiske Witekinds lidna förtryck[112], hvilket ständigt låg alle Nordiske Konungar på hiärtat: De Danske hade mot de Kejserlige dels framgång, dels nederlag, til dess Göterik, då han nyligen slagit Kejsarens troppar och intagit Frisland med en flotta af tvåhundrade skiepp, blef af sine egne mördad[113] A. 810.

15. Harald Hildetand, utan tvifvel Öfver-Konung i Dannemark, lät sig efter denne Krigarens död strax märka hos Kejsar Carl, som då kom antågandes med en krigshär, at han åstundade fred, hvilket ock Kejsaren för sin del gerna såg; ty af alle sine fiender aktade han inga högre än de Nordiske[114]. Man svor i Kejsarens läger denna Freds förberedelse på sine sköldar efter gammalt Nordiskt sätt[115] och kom öfverens, at til nästkommande wåhr skicka tolf Fullmäktige[116] på hvardera sidan, hvilka [ 460 ]ock A. 811. möttes åt wid Eider-strömmen, som då redan ansågs för Romerska Rikets gräns[117]. Harald giorde förmodeligen denna fred äfven på sin Brodersons Sigurd Rings[118] wägnar; men som han deruti afstod alt hvad de Danske i kriget intagit[119], både Frisland och flera orter, så lände hon honom til stort förakt, och menar man, at han deraf fådt sit tilnamn, som en Hylde-Than[120] eller Hyllande underdån. Mycken svaghet skall han hafva wisat i sin Regering, så at Dannemark mycket blifvit härjat af Siöröfvare[121], som äfven denna tid woro i Norden til en stor myckenhet[122]: De Danske [ 461 ]blefvo med honom misnögde, så at Harald ej war säker om sit lif[123], och hans Broderson i Sverige war honom efter all liknelse ej heller benägen.

[ 462 ]16. Sigurd Ring, Randvers Son, som nu war wid pass aderton åhr gammal, hade som sin Farbroders Medregent redan stigit på Upsala-Thron, när de Danskes missnöje med Hildetand och en hemlig afvund emellan begge Hofven, af ährelystne Gunstlingar underblåst, alt mer och mer begynte likna sig[124] til en alvarsam krigs-låga[125]. Harald, som såg at detta hans tilstånd ej länge kunde bära sig, emedan Dannemark wid honom ledsnade och Sverige redan tilbad en ny upgående Sol, wille nu giöra derpå et prisligt slut, så at han antingen ensam måtte få Enewäldet öfver hela Norden eller ock dö på en walplats, som den tiden war det Kungeligaste dödssätt af alla: Han skickade derföre bud til sin Broderson Konung Sigurd och lät antyda honom, at komma sig til mötes med all Sveriges makt på Bråvalla-hed: Der wille de afgiöra alla deras [ 463 ]skilgaktigheter: Brå-Wiken[126] med alle Siöar i Östergötland och Småland stego då inemot tiugo alnar högre, än i wår tid, och dessutan behöfdes et stort utrymme för så mycken tilrustning å ymse sidor[127], så at man finner swårighet, at utmäta, i hvilketdera af dessa Landskaper rätte Tumle-platsen warit, emedan minningsmärken finnas i dem båda[128]; men så kan man dock säkert tro, at den warit i Östra Göta-Rike[129]. Sigurd antog utmaningen med nöje: Han samlade folk utur Svea-Rike, Wästergötland och Norige, hvaremot Harald drog sin Här utur Östergötland, Skåne, Dannemark, Neder-Saxen och flera orter, warandes derhos så mäktig til siös, at hans Flotta intog större delen af Öresund[130].

17. Begge krigs-härarne nalkades på föresagdan ort A. 812[131]: Harald stälte sin i slaktordning genom Brune, sin Fält-Herre: Midt i Hären satte han sig sielf på en af de stridswagnar[132] som utan kusk kunde drifvas på fienden och woro så wäl i Norden som annorstädes brukelige[133]. För Konungen bars hans Lif-Baner, hvarunder tillika med honom hans utwaldaste Kämpar fäktade: Der woro hans Son Beli[134], hans Östgötske Under-Konung Heröd[135], [ 464 ]som kallades Borgar-Hiort[136] och nu hade kommit med et tusende män til hielp[137], Grip den gamle, Sven, Sambar, Gandr, Brandr, Blänger, Teitr, Tyrfing, Hialte, Bare, Beigader, Toki, Bräe, Häte och flere Scandiske Höfdingar, som hvardera haft manskap med sig, så at hufvud-hären war ganska stor: Her hade ock kommit mer långwäga hielp-troppar: Sköldmöen Weborg af Gud-land hade med sig Ubbe af Frisland, en stor kämpe[138], Bratt af Irland, Orm Biamusson och Ella af Engeland, Aron den Enögde och Geiralf, alle med folk. På ena flygelen stod Sköldmöen Heida, under hvilkens fahna et hundrade Kämpar framgingo och Berserkerne[139] Harald, Geimer, Geir, Holmsten, Eisdal, Hedin Smerte, Dag den Lifländske och Harald Olofsson: der stod ock [ 465 ]Ursina Sköldmö, med hvilken fölgde Kämparne Kari och Milve: Denna Amazone war från Wenden och hennes folk ödkändt af långa svärd, sida pansar och korte sköldar: Andre flygelen, som anfördes af Håkan Huni med hugna kindbenet, blänkte af månge Små-Konungar och Kämpar[140], bland hvilka woro Alf och Alfarin, Gandalfs Söner från Alfheim, som sedan blefvo Svågrar med Sigurd, mot hvilken de nu stridde. Håkan Ring, som regerade på Alsnö[141], hade wäl icke ogerna bistådt Harald, om han det wågat för Sigurds öfverwälde.

18. Sigurd Ring stälte sin krigsmakt i slaktordning på gamla Götiska sättet i en Trekant[142] med spetsen mot fiendens medelpunct: Ragvald Rådkloke war hans Fält-Herre och stod främst i Hären: dernäst Höfdingarne Trygve Tomul och Läser, hvilka liksom en Sigvald och en Erik af Hälsingeland hade fört åtskilliga skiepp med wäpnadt manskap til Konungens tienst: Alfreks eller Adals Söner och Yngue, Jarlar eller Odalsmän i Sverige, Agnar, Nore, Håkan, Carl Kempe, Hroker af Åker, Gunfaster, Glesmakr, Gode, Torkel Dierfve, Sigmund Köpings-kämpe, Tola-Fostre och Adil den Stolte från Upsala och Sigtuna woro her blomman af Svenske Adelen: Från Norige woro her store Kämpar, som Tronder den Tronske, Thor af Möre, Helge den Hvite, Holmsten den Hvite, Biörn Hafur, Fin af Fiärden, Sigurd, Erling, Snaker af Jadern, Sokn-Erik, Rutr, Wane, Einar, Theingill, Ivar Skage och Odder den widtbereste, som eljest är kallad Stark-Odder hin gamle[143]. Der det mäst [ 466 ]skulle gälla, wille Sigurd sielf wara tilstädes med sine Hofmän, som mäst woro från Wästergötland och Wärmeland: Sådane woro Åke, Evind, Hilder och hans Son Hrane, Sten af Wäneren, Styr den Starke, Sven den Kullote, Soknar Sote, Hrokel Herkia, Rolf den Qvinske, Dag den Tiocke och Fale den Götiske. Från Tule eller Tele-marken i Norje woro Torkel Traë, Torleif Göte, Hadder den Hårde, Bretter hin Wrånge och Hroalder Tå, hvilka med sit manskap woro i ställe för wår tids Artilleri; ty deras styrka war at skiuta med båga: de stälte sig derföre särskilt eller på en högd, at bättre wisa sin tapperhet och långt ifrån giöra fienden afbräck[144].

19. Harald skickade sin Fält-Herre Brune och Sköldmöen Heida til at se och säja sig, huru Sigurd stält sin krigshär: De berättade honom, at hon war Trekantig och som et Svinehufvud: Hvem har lärt min frände, sade han, ställa sine troppar i så lika hörn? jag hade tänkt, at ingen förstådt sig på sådant mer än Oden och jag; men jag ser [ 467 ]at mit Sidsta lär wara för handen: Dermed skänkte han hela sin Här åt Oden, hvilket war et wanligt talesätt wid Afguda-offer, och under hela fältets återskall af härliud, krigs-ludrar och drambu-slag[145] befalte dem angripa fienden: Her begyntes nu det största och märkeligaste fältslag, som hedna werlden någonsin sedt i Norlanden: Den ene wiste ej hvad det war, at wika för den andre, och ellofva tusende Män på båda sidor[146] säjas hafva blifvit på platsen[147]. Ubbe af Frisland for faseligen fram: Han ihiälslog med egen hand Svenske Fält-Herren Ragvald Rådkloke tillika med Kämparne Trygue Tomul, Yngue, Agnar och Adils Söner; men änteligen blef han af Tule-boarne ihiälskuten. Sköldmöen Weborg högg ned Soknar Sote och äfven med sit svärd skar käften lös på Stark-Otter hin gamle[148]; men fick sin bane af Torkel Dierfve. Stark-Otter inlade ej mindre tapperhets-prof, än förenämnde Ubbe: Han fälde Under-Konungen Heröd, den Danske Håkan Huni, Grip den gamle, Håte, Ella och Bråe, som i synnerhet wille hämna Sköldmöen Ursinas wänstra hand, den Stark-Otter afhuggit. Änteligen när Konung Harald såg, at hans Folk begynte lida nederlag, stälte han sig på knäen i sin [ 468 ]wagn, tog et svärd i hvardera handen och rusade in i tiockaste folkhopen, huggandes och stickandes på båda sidor; men fåfängt sökte han döden bland sine uppenbare fiender: Hans egen Fält-Herre Brune[149] krossade hans hufvud med en träklubba[150].

20. Så snart Sigurd märkte Harald wara död, lät han utblåsa en almän fred och wapn-hvila, som å båda sidor, men särdeles på den Danska, gerna emottogs: Sin Faderbroders lik, det man ej utan möda igenfunnit bland mångfaldige döde kroppar, lät han begrafva med all krigsheder och sorgeprakt[151]: Han lät upkasta en ansenlig och ihålig jord-hög, dit man införde den döde Konungen på samma wagn, som han brukat i striden: Man offrade hans bäste häst til Oden och kastade den sedan tillika med den Kungelige Sadlen in i Högen, hvarvid Konung Sigurd böd sin Frände fara til Walhall eller Hiältars Boning efter döden[152]: Et präktigt Gästebud blef ock strax tillagadt, då alle närwarande Konungar och Höfdingar på Sigurds befalning buro ringar, kädior, armband, wapn och åtskilliga dyrbara saker in i Haralds Graf[153], at derigenom ej allena hedra den döde, utan giöra honom mer wälkommen hos Gudarne[154]: Detta war så mycket [ 469 ]anständigare, som Haralds egen Son och Sigurds Frände Beli war sielf närwarande, hvilken nu ej mer ansågs som en fiende, utan som en wän, och äfven af Sigurd sielf som en med-Arfvinge.

21. Igenom detta fältslag war nu Sigurd utan gensago en Enewålds-Herre öfver alla de länder, som hans Faders Morfader Ifvar Widfamne och hans Faders Halfbroder Harald Hildetand hade ägt[155]; men så war han dock så billig, at han antog sin Frände Eisten Beli[156], Haralds Son, til sin Med-Regent och Sam-Konung i Sverige, antingen i anseende til hans arfsrätt eller til någon med hans Fader i lifstiden ingången öfverenskommelse[157]: En stor del af Norige ägde Sigurd efter sin Morfader och til Holmgårdska Riket war han efter sin Fader och Farfader arfboren, så at han nu erkändes och [ 470 ]åtlyddes af hela Norden, i hvilken han öfver alt förordnade sine Under-Konungar, Jarlar och Hersar[158]: Således war nu gamla Ynglinga-Stammen liksom förnyad i en Nordisk Enewålds-Herre, från hvilken Konung Olof Erikson i Sverige något öfver tvåhundrade åhr derefter räknade sig för den Tionde i rätt nedstigande ättelängd. Denne mäktige Konung gifte sig strax efter Bråwalliska slaget med Alfhild, Konung Gandalfs Doter i Alfhem[159], med hvilken han aflade[160] Sonen Ragnar Lodbrok, som [ 471 ]sedan efterträdde honom i Regeringen; men Upsala eller Svea-Rikes styrsel lämnade han imedlertid gerna på Belis skuldror; ty han hade sielf widlyftigare giöromål: Det war i den röriga och osäkra tiden de Svenske Öfver-Konungars Sed, at anförtro Riksstyrelsen åt Med-Regenterne, emedan de sielfve merendels lågo på sina här-skiepp och bewakade alla siö-kanter, til at så mycket bättre och närmare til hands hålla både fiender och Undersåtare i wördnad[161].

22. Först seglade Sigurd med sin Flotta til Engeland, at tilägna sig Northumberland efter sine företrädare; men der hade nu en Ingiald af Wessexiska huset under krigsbullren och Konunga-wäxlingen i Norden satt sig på Thronen[162]: Denne mötte Sigurd med en Här; men blef tillika med sin Son Ubbe på platsen, så at Svenske Konungen nu skipade om detta land som sin rätte ägendom; Han satte deröfver til Under-Konung en gammal Släkting Olof Henriks-Son[163], som war Syskling med hans Farmoder Öda den Grundrika; men herwid stadnade förmodeligen ej et så lyckeligt tåg: efter all liknelse hade Sigurd nu en längre resa för sig, åtminstone på försök och til at se sig före; ty wid [ 472 ]denna tid sväfvade Nordiska Skiepp ned omkring Spanjen och in i Medel-hafvet[164]: Norden hade, som för detta är sagt[165], mot Franska Kejsaredömet ej annat, än mord och brand i sinne: Då nu Carl den Store wid en siö-stad i Languedoc tillika med sine Herrar såg några skiepp i hafvet, sade somlige, at der kommo Engelske Köpmän, somlige Africaner, somlige Judar; men Kejsaren kände dem för det de woro, försäkrandes, at desse fartyg hade mer fiender, än wahror, om bord: Nordmännerne wille wäl landstiga; men när de märkte, at Kejsaren war der sielf och utan tvifvel i stånd at emottaga dem, wände de åter ut til siös: Carl såg då efter dem från et fönster, suckade och fälde någre tårar, säjandes: När detta folk törs hota Franska kusterne i min lifstid, hvad lär det ej giöra efter min död?[166] Han hade rätt i denna ahning; som wi snart få se, och kort derefter dog denne Store Keisare A. 814.

23. När Sigurd strax efter hemkomsten begynte, som Enewålds-Herre, at taga Dannemark i besittning[167] och hålla sine Under-Konungar i aga, tog Jutländske Konungen Harald sin tilflykt til Franska Hofvet, der nu Ludvig den Fromme hade efterträdt sin Fader: Kejsaren lofvade Harald alt möjeligt bistånd och rådde honom, at imedlertid hålla sig i Saxen, befallandes Saxarne och Obotriterne giöra sig färdige til detta fälttåg: At des bättre uppmuntra dem dertil, eftergaf Ludvig dem den rätten, at ärfva sin släkt, som hans Fader dem fråntagit. Harald och Saxiske Konungen Baldur eller Budle tågade A. 815. med sin Här til Elben, som då war [ 473 ]tilfrusen, så at de ej kunde komma öfver honom förän i Maj-månad, och sedan öfver Eideren in i Söder-Jutland, der de slogo sit läger wid Hafs-stranden åt Fyenska sidan: Der war Sigurds Flotta, två hundrade segel stark, emot dem, hvaraf desse Höfdingar strax sågo, at de her ingenting kunde uträtta: Sedan Saxerne något plundrat i neigden, gingo de tilbaka och Harald sökte åter sin skygd under Kejsaren på Riksdagen i Paderborn, bekännandes sig sedan til Christna läran[168]. En öfverläggning blef wäl derpå hållen i Aken A. 817. emellan Kejsar Ludvig och månge Biskopar under Påfven Stephan den Femte om Nordens giörligaste omwändelse til Christendomen[169], då ock kort derefter Ärke-Biskop Ebbo i Reims blef förordnad af Påfven Paschal den Förste til en allmän Nordisk Apostel[170]; men detta beslut kunde ännu på lång tid äfven så litet wärkstälas, som Kejsaren kunde återställa Harald, hvilken nu låg honom på armarne. En dylik Öfvermage fick Sigurd i det samma, at wårda sig om: Olof Kenriksson, hans Under-Konung i Northumberland, hade nu på et åhr eller tu blifvit så hårdt angripen af en Samma eller Semming[171], den slagne Ubbe Ingialdsons Son[172], at han efter åtskilliga förlorade Drabningar nu måste fly derifrån til sin [ 474 ]Öfver-Konung i Sverige: Sigurd satte då denne Olof, som sedan kallades den Engelske, och hans Son Grim den Grå til sine Under-Konungar i Jutland[173], der en Konunga Släkt af dem blifvit fortplantad[174].

24. Herefter förde wäl Sigurd åtskilliga krig på Finska och Lifländska sidorne med Kareler, Ester, Kurländare, Saxer och åtskilliga Tyska Folkeslag[175], [ 475 ]som nu af ingen skattskyldighet wille weta; men hans högsta afsikter gingo ut på Romerska Rikets eller Franska Monarchiens förtryck: Han hade hemliga underhandlingar med Liuditer eller Lauder, en Konung i nedra Pannonien, som då emot Kejsaren förde krig[176], och sielf for han i härnad med en flotta af tretton skiepp kring alla Franska kuster A. 820. Först plundrade han och brände han några byar i Flandern, sedan war han uppe i Seine-strömmen; men derifrån måste han med så liten makt wid de Kejserliges annalkande wika undan, och sidst war han til lands i Aquitanien, der han sköflade en stad, som nu heter S. Paul de Born, giörandes der et rikt byte[177]. Kejsaren gaf wäl sin Gunstling, den ofvannämde Jutske Konungen Harald, wid detta tilfälle Grefskapet Dorstrat[178] i Frisland til förläning, dels til ersättning för hans förlorade land, dels til at dermed giöra Sigurd afbräck, hvilket ock Harald tilböd, fallandes tillika med de Kejserlige eller Fransoserne in i det Sleswikska; men Sigurd eller hans Under-Konungar skyndade sig öfver Eidern och [ 476 ]giorde på fienden et stort nederlag, hvarmed Kejsaren i de omständigheterne måste låta sig nöja[179].

25. Dock, alt sådant war Sigurd icke nog: Han wille förmodeligen alfvarsammare och kraftigare angripa wärket: Til den ändan skall han hafva skickat någre betrodde personer til Kejsaren i Constantinopel, utan tvifel at förnimma, antingen huruwida begge Kejserliga Hofven woro i förbindelse, eller om något bistånd af det Orientaliska war för honom at wänta emot Franska Monarchien: Man måste märka, at Græska Hofwet war dem Svenskom i denna tid ganska bekant: De Nordiske Wäringar[180] woro nu i sin högste glans och reste som tidast emellan Scandien och Miklagård[181] genom Holmgårdska och Ryska orterne, fastän Chasarerne och andra Barbariska folk i wägen giorde dem ofta deras wandring osäker. Sigurd som Chagan[182] eller Konung i Holmgård, der han ock kanskie då wistades, sände desse personer til Kejsar Theophilus wid pass A. 824. under namn af Ryssar: Hvad de uträttat, är ej bekant; men wisst är det, at de fölgde med de Legater, som Kejsaren då strax skickade til Ludvig den Fromme och blefvo wid Franska Hofvet til det bästa anmälte: Theophilus bad Ludvig lämna dem beskydd och frihet på deras resa, emedan de för Barbarer skull ej kunde fara [ 477 ]samma wäg hem igen, som de kommit: När Ludvig dem nogare skiärskådat, fann han, at de ej woro Ryssar, utan Svenske, och snarare Spejare både i hans och Theophili Riken, än Wänskaps-sökare: Han beslöt derföre, at behålla dem hos sig, tils han fick weta rätta sammanhanget: Imedlertid skref han til Theophilus, at han för hans skulle gerna antog dem och wille, så framt de funnos riktige, unna dem all handräckning, at få komma hem til deras land igen; men i widrigt fall skulle han återsända dem med sine Legater til Theophilus, som då sielf öfver dem kunde döma[183].

26. Huru det sedan gick med desse utskickade, är wäl ej kunnigt; men märkeligt är, at Scandianernes uttåg til de Franska och Wästra Länder efter denna tid alt mer och mer föröktes: Af denna beskickning har til äfventyrs warit en Svensk Herre, wid namn Inge, eller åtminstone har en sådan Inge den tiden eller ej långt derefter warit bland Wäringarne i Constantinopel, som der gift sig och aflat en Doter Eudocia, hvilken sedan blifvit Farmoder åt Græske Kejsaren[184] Constantinus Porphyrogeneta[185]. Ehuru nu hermed sammanhänger, så är det wisst, at Sigurd Ring warit en wida om werlden ryktbar Konung, och kan et gammalt mynt med Runan ᛋ᛫ eller S. emellan en stierna och en Thorshammar[186] med större skiäl honom tilägnas[187], än en Sivard Fro[188], som [ 478 ]aldrig sutit på Upsala Thron. Sigurd har efter all liknelse under sina stora afsikter dödt i sin bästa ålder wid pass A. 825. Nordiska Monarchien lämnade han åt sin unge Son Ragnar, hvilken liksom hans Fader hade ofvannämde Eisten Beli Haraldson til sin Sam-Konung i Svea-Rike.


  1. Folket eller hela Svenska menigheten kallades fordom ofta med det ena namnet Karl (v. Östgöta-L. Köpmål. B. c. 2. ib. Dråpmåls-B. c. 13. §. 2. cfr. huj. Hist. c. 12. §. 2. in not.). Deraf hafva wi fådt så månge Karlar i wår Konunga-längd och sex mer än wi borde. Efter Ingiald Illrådes död hafva Johannes Magnus (Hist. L. 17. c. 6.) och Messenius (Scond. Ill. T. 1. p. 26.) på gammal god, men illa anwänd grund, satt en Carl på Svenske Thronen, hvilket ock Puffendorf giordt på deras ord. Inledn. §. 13.); men sådant alt är fullkomligen förklaradt af J. Wilde (ad S. Puffend. c. 12. p. 209. &c).
  2. v. supr. c. 4. §. 13.
  3. v. supr. c. 14. §. 24. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 12. p. 209. 210. &c.
  4. v. supr. c. 7. §. 5. cfr. Ejusd. cap. §. 12. 13. 14.
  5. v. supr. c. 14. §. 26.
  6. v. supr. c. 14. §. 25.
  7. v. supr. c. 7. §. 11.
  8. cfr. huj. Hist. c. 7. §. 23.
  9. cfr. J. Wild. L. c. c. 12. c. 213. 214.
  10. v. supr. c. 14. §. 25.
  11. Uprinnelsen til dessa namn är för detta omrörd. v. supr. c. 7. §. 21; men eljest brukades både Jarl och Herse i Hedna tiden som egna eller personliga namn, som ses af gamle Runstenar, til ex. wid Balingstad i Upland och wid Wigby. (v. If. Perm. Olivecron. Diatr. de Dign. Comit.) Namnet Herse fins ock på Selångers Runsten i Medelpad, på en wid Sko-kyrka i Upland och på en wid Broby i Fundbo-Sokn. (c. C. R. Berch. diss. de Baron. Dign) Det war sedan Jarle- och Herse-Ämbeten länge warit til; ty appellativa namn äro altid äldre, än de Egna.
  12. v. supr. c. 7. §. 21. cfr. J. Wild. L. c. p. 214.
  13. cfr. J. Wild. Hist. Pragm. c. 3. §. 5. &c. it. Not. ad. Puffend. c. 12. p. 214.
  14. cfr. Sturl. T. 1. de Har. Hars. c. 7. p. 79. it. T. 2. p. 29.
  15. Is. Perm. Olivecr. Diatr. de Dign. Comit. Ups. 1706.
  16. En Earl betyder i Engeland en Counte eller Grefve (cfr. J. Wild. ad Puff. c. 12. p. 215.). Så hafva ock Jarl, Comes och Grefve i Sverige blifvit hopblandade, til ex. Erengisle Jarl af Orkenöyar kallar sig Järl och Grefva i sit bref af Wadstena A. 1380. Men så är dock emellan wårt nu brukeliga Grefve-namn och de gamles Jarl mycken olikhet. Edda giör äfven Jarl och Skatt-Konung til alt Et. (v. P. 2. Kallmanna-Kenning i Kongaheiti.) Det Latinska Comes Principis, Gomes, Augusti (Printesens medföljare) är mycket gammalt. v. Spartian. in Vit. Hadr. Cæf. Lamprid. in Vit. Alex. Imp. Sulp. Sev. p. 485. Ed. Horn. Du Fresne Gloss. &c. 6c. Konung Theoderik den Store i Italien satte en Osur til Jarl öfver Dalmatien &c. som kallas Comes hos Cassiodor. L. 2. Variar. Ep. 15. it. L. 9. Ep. 8. Man skulle tro, at detta Comes är likså wäl Götiskt och Germaniskt som Latinskt: Gume, Gome, Gam will på det språket säja en hederlig följeslagare. til ex. Brud-Gume, Germ. Brauti-Gam (Brudens Ledare.). Det är först kommit af Gumal, Gammal. (v. supr. c. 4. §. 11. in not.), så at Jarl och Comes och Grefve hafva enahanda ursprång. v. supr. c. 7. §. 21. in not.
  17. Guil. Camden de Ordin. Angl. p. 103. 289 ofr. Polyd. Verg &c.
  18. Sturl. T. 1. de Har. Harf. c. 6. p. 78.
  19. Limn. Not. Franc. it. Pasquier. Recherces sur la Franc. L. 2.
  20. J. Perm. Olivecr. L. c.
  21. Pryz. Jus Publ. Sv. G.
  22. Edda (L. c.) säger, at Herse är på Danska Lenderman, Herreman (Vir Nobilis), på Saxiska Grefve (Comes), på Engelska Baron. Resenius säger wäl, at Edda felar hvad Danska betydningen angår, emedan Herse der är mer än Herreman (cfr. L. A. Adlerbielke. diss. de Herseris. Ups. 1734.); men Sturleson berättar allenast de namnens bemärkelse i hans tid. Då woro Herse och Baron alt det samma i Engeland; men olikheten deremellan har fordom på andra ställen warit ganska stor.
  23. Edda tit. de Nom. Reg. Orig.
  24. Norske Hirdskra. c. 18.
  25. Norske Hirdskra. c. 17.
  26. Wid de största Högtider om åhret plägade Konungarne giöra Hersar på sådant sätt: Då Konungen skulle gå til bords och innan han satt sig, steg en af hans ypperste Ämbetsmän fram och sade, at en sådan person hade sådane förtienster och borde nu belönas; ty giorde Konungen honom til Herse och gaf honom en sådan förläning tillikamed femton markers åhrliga Ränta: Konungen befalte derpå tvenne Länes-Höfdingar leda fram til sig den personen, åt hvilken han gaf högra handen och lät föra honom til hans rätta Säte wid bordet, hvarpå den nye Hersen giorde sin Ed. cfr. Nordske Hirdskra. c. 17. En Herse bar mäst Svärdet wid Kungeliga Högtider: När han bröt emot Konungen, hade han den förmon, at saken fick skiutas til Tolf Mäns ransakning. cfr. Hirdskra. c. 18. 19.
  27. C. R. Berch. Diss. de Baron. Dign. ap. Svec. Ups. 1728.
  28. Norske Hirdskra. c. 18.
  29. cfr. Sv. L. L. Kon. B. c. 2.
  30. Riks-Marsk
  31. Riks-Hofmästare, som merendels war det samma som Öfwerste-Marskalk.
  32. I Drottens ställe eller Konungens Ståthållare.
  33. Öfver-Köksmästare eller ock Hof-Marskalk.
  34. Riks-Fendrik eller Banerförare.
  35. Kammar-Herrar.
  36. Hofjunkare.
  37. J. Wild. ad Puff. c. 12. p. 216.
  38. v. supr. c. 3. §. 8. in not.
  39. cfr. J. Wild. L. c. & huj. Hist. c. 8. §. 17.
  40. cfr. huj. Hist. c. 7. §. 19. 20.
  41. cfr. J. Wild. L. c. it. Ejusd. Hist. Pragm. c. 3. §. 11. &c.
  42. T. Torf. Hist. Norv. c. 22. &c. p. 442. &c.
  43. Denne Olof är omtalad i föregående Capitel. §. 28. Han ägde Åsa, K. Olof Träteljas Doter i Wärmeland.
  44. cfr. Sax. Gr. Ar. Hvidf. &c. &c.
  45. v. supr. c. 14. §. 23. 25.
  46. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 13. p. 218.
  47. Wid pass 10 åhr förut, då hans Doter Öda war giftwuxen, hvarigenom han brakte de Danske Printsar i oenighet.
  48. På gamla språket heter hon Audur Diupaugda eller den diupt Besutna.
  49. Sagubrott de Ifw. Widf. &c. p. 1.
  50. Denne kallades Helge den Hwasse eller Käcke.
  51. Rörik gaf man namn af Slöngwanboge, Slänge-Ring eller Ring-Slängare, för en Guld-ring skull, den han wid et wist tilfälle slängt i hafvet.
  52. Under wägen til Dannemark uppenbarade hon dock för Helge Sakens rätta sammanhang (v. Sagubr. de Ifw. Widf. &c. ap. J. Wilde ad Puff. c. 13. p. 220.); men det war nu försent til at ändra, hälst som Helge bar et af de Stora hiärtan i werlden, som aldrig kunna bedraga.
  53. Somlige mena, at han fådt det namnet af sina stora utwuxna framtänder, som tillagt honom Hiälte-egenskaper, somlige deraf, at han skall hafva hyllat Kejsaren och blifvit dess Than, underdån eller tjenare, hvilket ock likast synes; men ingendera med wisshet, hvilket ock ingen ting giör oss tilsaken.
  54. v. supr. c. 4. §. 17. cfr. T. Torf. Ser. Reg. Dan. p. 85. &c. Bartholin. Ant. Dan. L. 2. c. 7. p. 395. J. Wild. L. c. p. 221.
  55. Om aftonen, då Rörik fådt budet, bad Öda honom minnas hvad han drömde om natten; ty den tiden woro drömmar alt för stora angelägenheter: Hon lade honom också i en ny säng midt på golfvet: Han drömde, at han såg en hiort gå i bet, som ihielstångade en ur skogen kommande Leopard; men blef strax sielf af en flygande Drake eller Örn ihielrifven: Äfven såg han en Biörninna, hvars unge Draken fåfängt sökte at döda. Detta uttydde Öda på sin Faders mordiska stämplingar. v. Sagubrott de Ifv. Widf. &c.
  56. Fragm. Ant. Bravall. Ed. Peringsch.
  57. v. supr. c. 13. §. 11.
  58. Reuterf. de Reb. Moscov. c. 4. p. 19. Chron. Selav. p. 260. &c. Das Veränderte Russland. p. 340. &c. &c. v. supr. c. 13. §. 11.
  59. v. supr. c. 14. §. 23.
  60. v. supr. §. 1.
  61. v. supr. §. 5.
  62. En Sigefrid eller Godefrid eller Göterik, Konung i Dannemark, skall hafva skickat Sändebud til Carolus Magnus och giordt med honom förbund A. 782. v. Corps Diplom. de Du Mont. Supl. T. 1. Om detta warit en eller två Konungar, kan man ej säja för wisso.
  63. Örnhielm (in Hist. Eccl. c. 1. §. 19.) anmärker efter gode Auctorer, at detta krig börjades A. 772. men Witekindus tog icke med så stor häftighet del deruti förän 775. då Carolus Magnus undertrykt Longobardiska Riket och återkommit til Tyskland. v. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 409. &c.
  64. cfr. Örnh. Hist. Eccl. p. 4.
  65. Bland alle dem war den tiden ingen mäktigare, än Ifvar Widfamne och dernäst Radbard, Konung i Holmgård (v. supr. §. 7.), fastän han erkände Sveriges öfvermakt: De Danske woro näpligen annat, än Fylkis-Konungar; men så hade de dock stundom godt ryggwärn från Tyskland: De woro eljest mycket förbundne, at bistå Witekind, som hade en Dansk Prinsesa Geva til äkta. v. Örnhielm. Hist. Eccl. p. 4. Hela Norige war den tiden ingen almän Öfver-Konung underkastadt, utan delt under Små-Konungar i Fylken och Härader.
  66. Eginhard. Carol. 17. 5. &c. Paul Æmyl. Hist. Franc. L. 2. p. 41. Fragm. Decreti Desiderii R. in Franc. Hotomoan. Lexi. Vocab. Feud. Voc. Reg. p. 47. Paschas. Ratbert. Vit. S. Adelhard. Corbej. Abb. T. 1. p. 74. Test. Laur. Surio & Card. Baronio in Annal. T. 9. ad An. 771. §. 3 ap. Örnhielm. Hist. Eccl. L. 1. p. 7.
  67. La Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 425.
  68. Wid detta tilfälle är Ifvar genom Munke-skrifters felaktighet kallad Jagur eller Wigur. v. Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1. ad A. 782. De Normanniske Sändebuden til Carl den Store, hvilka antingen Ifvar eller de Danske skickat, hette Halfdan och Asmund. v. Corp. Dipl. L. c. cfr. Annal. Fuldens. p. 537.
  69. Corps Diplom. de Du Mont. Supl. T. 1.
  70. Den Holmgårdiske Konungen är wid detta tilfälle kallad Cagan (v. Corps Dipl.), som den tiden, besynnerligen i det Riket, icke war et personligt, utan et Ämbets-namn. T. S. Bayer (in Act. Petrop. T. 4. p. 280.) wisar, at Chakan betydde fordom i de östra-Länderna en Imperator, Enwålds-Herre eller, som wi den nu kalle, en Konung, hvilket med det Tartariska Chan (som för detta är sagt) tycks hafva enahanda uprinnelse. Af detta Ämbets-namn är sedermera blifwit et Mans-namn, Åke eller Håkan, som i Sverige warit mycket brukeligt.
  71. Denne kallas eljest Albion. v. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 426.
  72. Le Pere Dan. L. c.
  73. v. supr. §. 4.
  74. Sturl. T. 1. in Add. ad Ol. Tryggwal. p. 222.
  75. Man har med goda skiäl sökt detta wapns uprinnelse i den äldsta Hedendomens Trenne Gudar Har, Jafn-Har och Tridi (v. supr. c. 5. §. 4. in not.), bland hvilka den förste haft nedersta stället. Deras säten öfver hvarandra på en och samma Thron finnas afritade i en gammal handskrifven Edda i Upsala Bibliotheque. cfr. J. Wild. L. c. p. 227. Kronorne i Svenska wapnet hafva icke altid blifvit satte i samma ordning (Scheff. de Insign. Svec. c. 14. p. 177.); men i de äldre tider war wapnkonsten obekant.
  76. cfr. Drake. The Story of York. P. 2. c. 2. &c. ap. J. Wild. ad Puffend. c. 13. p. 227.
  77. I York Domkyrkas Lanthornsteeple finnas ännu spor altsedan Siuhundra-talet af detta wapn, tre Kronor, både i rödt och blått fält, dels i trekant, dels i rad öfver hvarandra, hvarwid de tvenne Northumbriske Herrar Edvin och Oswald namngifwas. v. Drake L. c. ap. J. Wilde. L. c. Man kan heraf lätteligen finna, hvadan de tre Kronor kommit, som de Danske Konungar Sven-Tiugu skegg, Knut den Store och Hårda-Knut på sine sköldar skola hafva brukat i rödt fält öfver hvarandra (v. N. Upton. de Offic. Milit. L. 4. p. 128.): Det war til at låta K. Edred i Engeland förstå deras gamla rättighet til Northumberland. v. J. Wild. L. c. p. 228. At tre Kronor förän Ifwar Widfadmes tid blifvit brukade i Engelska wapnet, som gamle Munkar föregifvit, det är ogrundadt. cfr. Buchanan. Rer. Scot. L. 5. c. 45. & Spelman. Aspilog. p. 41.
  78. cfr. Rap. Thoyr. Hist. d'Anglet. L. 1. p. 212
  79. Man har eljest tilskrifwit detta Mynt en Ulf, Ulaf eller Olof Trätelja; men den war aldrig Öfwer-Konung i Sverige. v. supr. c. 14. §. 26. 27.
  80. cfr. J. Wild. ad Puff. L. c. p. 233.
  81. Han sade, at han skulle blifva Hel-garde eller Helwite til del.
  82. cfr. J. Wild. ad Puff. c. 13. p. 224.
  83. När Ifvar frågade honom om sin Fader Halfdan Snelle, huru han war ansedd hos Gudarne, svarade Horder, at Halfdan war sin Son mycket olik: Han war som Baldur, Odens Son, den alle Gudar begråtit (v. Edd. P. 1. Mythol. 20. 43.). På den frågan, huru Rörik Slängering (Ifwars Måg) stod hos Gudarne, fick han det svaret, at Rörik war som Höner bland Asarne (Edd. Mythol. 26. 51. 68.), den räddaste; men dock sin Svärfader mycket widrig. Helge den Hvasse, om hvilken Ifvar ock frågade, liknades af Horder wid Heimdal bland Asarne (Edd. Mythol. 25.), som war mycket dåraktig; men dock ond på Ifvar. Af alt detta blef Ifvar förtörnad.
  84. v. supr. c. 5. § 5. in not.
  85. Edd. P. 1. Mythol. 27. 28.
  86. Detta war den tiden et stort skiällsord: Den Odenska Seden, at begabba ide gamle Jotnar, Jättar och Rim-Tussar, som bodde i Scandien innan Asarne ditkommo, war ännu ej utgången.
  87. Fragm. de Ifw. Widf. &c. ap. J. Wild L. c.
  88. v. supr. c. 14. §. 25.
  89. v. supr. §. 5.
  90. v. supr c. 14. §. 28.
  91. Torf. Ser. R. Dan. L. 3. c. 8.
  92. Med denne Konungs ålder hafva Historie-skrifvarne underligen handlat: De hafva sagt, at han ej hade mer än 15. åhr, då hans Morfader dog, at han efterträdde i Regeringen och likwäl, at han war 150. åhr gammal, då han föll i fält mot sin Broderson Sigurd Ring, (v. Torf. Hist. Norv. L. 10. c. 26. it. Ser. R. Dan. L. 3. c. 2.) som fölgakteligen också skulle warit långt öfver 100. åhr, då han wan segren på Bråwalla-hed; men alt detta är orimligt: hvarken war Harald så ung, när han kom til Regeringen, ej heller så gammal, när han dog. I gamla Bråwalla Sagubrott står 150. åhr med zifror (cfr. J. Wild. L. c. p. 242.); men det är 1. talet för mycket; ty jag finner ej mer, än 50 åhr för hans ålder eller kanskie ett eller två deröfver. Orsaken, at man hållit honom för så gammal, är svår at igenfinna, om det ej skiedt på begabberi för det han på sin sidsta tid giordt sig så goda dagar, at han låtit Siöröfvare fritt härja i Dannemark (cfr. J. Wild. L. c. p. 237.) eller för det han så matt och svagt upförde sig mot Romerske Kejsaren. Jag har för detta kallat honom den gamle (v. supr. c. 8. §. 16.) icke för hans ålders skull, utan i anseende til det wedertagna namnet.
  93. Ring war et namn, som fordom gerna tillades Konungar och Höfdingar, förmodeligen efter de upbådade folket til Tings och Rings (v. supr. c. 7. §. 3. in not.), efter de i Ringen blefvo walde och uphögde, i Ringen hade mäst at säja och stundom ensamme betydde så mycket som hela Ringen: Eller ock efter sådane Män gerna buro store Ringar af guld omkring armarne. Detta namn är ock mycket hopblandadt med Erik, som på sit ställe skall sägas.
  94. cfr. J. Wild. ad Puffend. c. 14. p. 236.
  95. v. supr. c. 10. §. 13. &c.
  96. v. supr. c. 14. §. 19.
  97. Sturl. Yngl. S. c. 41. 42.
  98. v. supr. §. 12.
  99. Peringsch. Ättart. p. 29. &c. cfr. Sax. Gr. L. 7. p. 139.
  100. Man har ment, at denne Håkans efterkommande sedan besuti Upsala Thron som Öfver-Konungar, och at hans Son warit Olof, Olofs Son Inge Ring, Inges Son Emund, Emunds Son Eric, Erics Son Biörn och Biörns Son Erik Segersäll (v. Schönstr. MS. in Arch. R. Antiq.), Olof Skot-Konungs Fader; men wi kunne ej gå ifrån det wedertagna och så noga utmätna Ättartalet från Olof Skot-Konung til Sigurd Ring. Det hindrar likwäl icke, at ju Håkan Rings efterkommande kunna hafva ärft hans lilla Rike i många leder och haft Adelsöen til säte: hans Son skall hafva hetat Olof, hvars Bröder warit Biörn och Amund, en Erik Amundsons Fader: hans Soneson Inge Ring Olofson har warit Fader åt Eric, Emund, Biörn och Olof wid pass A. 850. Denne Olof aflade Sigurd, Knut och Inge, Emund Slemmes Fader, som framledes skola omtalas. (cfr. Ad Bem. Hist. Eccl. L. 1. c. 49. ap. Schönstr. MS. in Arch. Ant. Reg.).
  101. v. supr. c. 14. §. 2.
  102. Peringsch. L. c.
  103. Peringschöld (Ättart. p. 29.) anförer en Runsten, som Håkan Ring skall hafva låtit upresa på Alsnö-Hof-gård til en Segerstod efter Konung Heröd, sedan han tillika med Konung Harald Hildetand fallit i slaget mot Konung Sigurd Ring. Sådant är dess innehåll: Läs thessa Runor och Ritning: Håkan befalte rista dem, sedan man brutit och öfwerwunnit Konung Heröd. Tole och Gyla, äkta Hion, läto rista stenen; men Grani uthögg Runorne.
  104. Fragm. Bravall. p. 16. Herv. c. 20. ap. J. Wild. L. c.
  105. Alcuini Epist. in Collect. Baluzii. T. 1. ap. H. Spegel. Chron. Episc. p. 27.
  106. v. supr. §. 4. & 11.
  107. cfr. Simon Dunelm. Hist. Eccl. S:ti Cuthberti & de Gest. Reg. Angl. it. Gibson. Chron. Sax. ad A. 793. & Rap. Thoyr. Hist d'Anglet. L. 1. p. 173.
  108. cfr. Torf. Hist. Norv. P. 1. L. 10. c. 26.
  109. Denna död tillika med et stormwäder, som giordt Nordiska Flottan stor skada, tilskrifves den helige Cuthbert, som med sina böner skall hafva erhållit straff öfver de Nordiskes grymheter. v. Sim. Dunelm. & Gibson. L. c.
  110. Torf. L. c. p. 437. Peringsch. Ättart. p. 29.
  111. Örnhielm. Geneal. ad. Hist. Eccl. p. 599.
  112. v. supr. §. 8. 9.
  113. Sturl. T. 1. p. 220. Le Pere Dan. Hist. de. Fr. T. 1. p. 494. 497. 501. 502. Corps. Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1. ad A. 811.
  114. La Pere Dan. L. c. p. 502 &c.
  115. v. supr. c. 7. §. 5.
  116. På desse Haralds Sändebud har man fådt namn, fast de äro af Munkarne bråkade: först en Konung Hemmings bröder Anvinc och Angandeo (kanskie Arvid och Angantyr), sedan Osfrid, Tord, Mule, Warsten, Suni, Orm, Osfrid, Helge, Amund af Skåne, Ubbe och Offe. v. Eginh. in Vit. Carol. it. Corp. Dipl. Supl. T. 1. ad A. 811. cfr. A. Hvidf. Chron. Dan. p. 19. Harald Hyldetan sielf kallas hos Hvidfeldt Henning eller Hunger; men det är ej underligt, at han antingen blifvit ihopblandad med sin Sam-Konung Ring, som ordenteligen är kallad Henning (v. infra), eller ock at namnet blifvit wanstält, liksom alle andres i denna tiden.
  117. Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1. ad An. 811.
  118. Godefreds efterträdare kallas Hemming af Helmoldus (Chron. Slav. L. 1. c. 3. &c.), hvilket man aldrig skulle tro wara det samma som Sigurd Ring; ty det har ingen likhet; men imedlertid hafva Munkarne i denna tids orediga Historia så hopblandat och så illa skrifvit namnen, at det wärkeligen är alt et: Hemming kallas tillika Amino, Amillon, Anolo, Annulo (v. corps Dipl. Supl. T. 1. p. 359. Adam. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 14.), hvilket ej annat är, än det Latinska Annulus eller Ring. När således Hemming och Ring bör wara det samma, så kan man döma om alt det mörker, som i den tiden är at bortjaga, innan man kan få en ren Historia.
  119. Le Pere Dan. L. c.
  120. Schönström. MS. in Arch. Reg. Ant.
  121. Fragm. Bravall. ap. J. Wild. L. c. p. 237.
  122. Det är onödigt at upräkna en hop Nordiske Wikingar eller Siöröfvare, som i wåra Sagor äro bekante; ty man kan ändå aldrig få reda på dem alle: men någre will jag dock nämna: Hialmer och Olwer hafva warit Svenske Siö-Konungar, som öfverwunnit Koler och Toke, äfven Wikingar: Hialmters Son Lodwer war likaledes Siö-Konung (v. Hialmt. Sag. p. 78). Herthiof, en Norsk Siö-Konung af Hårdaland, Fiorvi och Fyrvi, Konung Frækis Söner i Norige (Götr. Sag. p. 18.), Hroskel, en Wiking från Holmgård (ib. p. 41.), Olof, en af de störste Siö-Konungar med 80 skiepp, Reiner Bonde, en Norsk Wiking, hans Son Skänke-Refr, som sedan blef Jarl i Nerike (ib. p. 31. 56.), Wikar, Näs-Konung i Norige, som öfverwan Sifar, en dylik från Chunugård (ib. p. 26.), Grim Grimolfson, en stor Siöröfvare, slagen af K. Rolf Götrikson (ib. p. 150.), Wiking på Wifelsö och hans Söner (v. supr. c. 14. §. 2. in not.), Thorsten Wikingson (v. ib.), Samur och Fulafle, Jättar (Torst. Wik. Sag. p. 76.), Grimer Siö-Konung (ib.), Konung Skate i Sogn i Norige och hans Son Bele (ib. p. 88.), Beles Söner Halfdan och Helge (ib.), Ufa Herbrandson Slifa och hans Broder Otulfaxe, som wunnit 90. slag och 80. Enwiges-kampar, när han blef öfverwunnen af Torsten och Bele (ib. p. 108. 127.), Jokul Niorva-son från Upland i Norige, en stor Näs-Konung i Östersiön, som war K. Wilhelms Måg i Walland (ib. p. 138.), Göte och Ogöte, Siöröfvare (ib. p. 89.), förutan otalige flere, som omöjeligen kunna upräknas; ty de funnos på hvar ort i hela Norden öfver hela Hedniska tiden (cfr. J. Biörners Sagoflocker. &c): De hade sina färder både i Öster-och Wästersiön och öfver alla Haf; men särdeles hade de sina tilhåll åt Skotska sidan och på Orkeneyöarne (v. Torf. Orcad. L. 1. c. 2.), hvars inbyggare liksom alle Öye-boar kallades Oyarskeggar: Desse Öyar innehades ock af de Svenske Höfdingar Hialmar och Arvar-Oddur (Torf. L. c.). När wåre Scandiske Siöröfvare ej woro dess mäktigare och lyckeligare, så togo de til goda temmeligen flästa hemwist öfver wintrarne: De bodde i bärg och kulor: under det stora wattufallet, som Göta-elf giör i Wästergötland, kalladt Trollhättan, ser man et dylikt Röfvarenäste: Pukebärget i Upland och Nysätra-Sokn, et Bärg wid Lagga-Kyrka och Gilberga-Gryt i Edbo-Sokn bära äfven witne derom: likaså Hundsbärget i Lidhult Sokn i Småland, Pukebärget i Löfsta-Sokn och oräkneliga flera (v. Urb. Hiern. Flockar och Tunelds Geogr.).
  123. cfr. Fragm. nup. cit.
  124. Wid denna tid skall Konung Sigurd Ring låtit upbygga gamla Fästningen Trulleborg i Småland. cfr. Tunelds Geogr. p. 161.
  125. Sax. Gr. L. 7. sub sin. J. Wild. L. c. p. 239.
  126. Brå-wiken och Slät-baken äro tvenne hafs-wikar ur Östersiön, emedan hvilka ligger Wikbo-landet, der man tror, at Bråwalla-Slag har stådt. Säkert är det, at Bråwalla warit i neigden af Bråwiken (v. Fragm. Bravall.); men huru högt Bråwiken stigit, bör också betraktas.
  127. cfr. J. Wild. L. c. p. 237.
  128. Wennerdahl. Diss. de Wikia O. Goth. H. Strömfeldts Bref til Kongl. Maj:t om Wernshärads Qvinnors Privil.
  129. a Bravallum i Eistra Gautlandi, säger det trowärdiga Sago-brott, som i denna beskrifning tienar oss til bästa rättelsen.
  130. Fragm. Bravall. p. 20.
  131. cfr. Corps Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1. ad An. 812.
  132. v. supr. c. 8. §. 16.
  133. Scheff. de Re Vehic. L. 2. c. 22. Pyrrh. Ligor. de Vehic. c. 11.
  134. Denne blef sedan Sigurd Rings Sam-Konung i Sverige, som framdeles skall berättas: Han är kallad Eisten-Beli.
  135. v. supr. §. 13.
  136. I Bråwallska Sagobrottet nämnes både Borgar och Hiort (p. 21.); men icke Herröd: dock som man af andra berättelser wet, at han warit med; så syns klart at Borgar-Hiort och Heröd är alt et; ty det wet man, at hans Doter Thora är kallad Borgar-Hiort, utan tvifvel efter sin Fader. Hiort är förmodeligen intet annat, än en förkortning af Heröd, som också är kallad Hirot, och denne Under-Konung är således efter all liknelse af sin Fästning eller Borg kallad Borgar-Heröd.
  137. cfr. Herauds Sag. c. 8. ap. J. Wild. L. c. p. 253.
  138. Mot denne Ubbe skall Harald först hafva fört krig; men sedan med honom förlikts och gifvit honom sin Syster til äkta: med hans hielp skall han derpå hafva intagit Northumberland, låtit wörda sig wid Renströmmen, underkufvat Aquitanien, öfverwunnit Sclavonerne och undsatt Asmund, en Norsk Konung. v. Sax. Gr. L. 7. p. m. 139.
  139. v. supr. c. 8. §. 16.
  140. Fragm. Bravall. p. 21. 22. &c.
  141. v. supr. §. 13.
  142. v. supr. c. 8. §. 16. cfr. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 126. &c.
  143. Denne war en stor Skald (v. Sturl. T. 1. in Add. ex MS. Edd. p. 479.) och tiente sedan hos Sigurd Rings Son Ragnar Lodbrok: Det är af honom, som wi hafve denna berättelse om Bråwalla-Slag. (v. J. Wild. L. c. c. 14. p. 239.). Åtskillige af detta namn hafva lefvat på olika tider (Torf. Hist. Norv. P. 1. L. 5. c. 37. p. 250. &c.), så at man ej bör sättia Sagobrottets trowärdighet i tvifvelsmål af fruktan, at det ment samme Stark-Otter, som lefvat några hundrade åhr förut (cfr. L. Holberg. Hist. Dan. T. 1. p. 54.); ty den ene Kämpen, särdeles när han war af samma blod, blef Endurboren eller på nytt född efter den andre (v. supr. c. 6. §. 26.). Så war denne Stark-Otter efter de förre gamle Stark-Ottrar, som för detta äro nämnde.
  144. Fragm. Bravall. p. 24 &c.
  145. Krigs-Musiquen i Norden war ännu enfaldig: man gaf här-rop och slog på sine Sköldar, man blåste i ludrar och man rörde Drambu eller Trumma.
  146. Adam. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 14. Örnhielm. Geneal. ad Hist. Eccl. p. 599. cfr. Sax. Gr. L. 8. ap Verel. add Herv. p. 187.
  147. Saxo säger (L. 8.), at på Svenska sidan föllo tolftusende ypperlige Män och på den Danska trettiotusende; men han är wahn at skiära i wäxten.
  148. Stark-Otter skall då hafva stuckit skägget i munnen och dermed hållit hakan uppe. v. Fragm. Bravall. L. c.
  149. Saxo berättar (L. 7. sub fin.), at denne Brune stådt i synnerlig nåd både hos Harald och Sigurd, mellan hvilka han som oftast rest; men at han en gång drunknat i en ström, då Oden påtagit sig hans hamn och omsider med lismande retat begge Konungarne mot hvarannan. Saxo må nu dikta huru artigt han will och skylla skulden på Oden, så står dock det fast, at Brune war en Förrädare.
  150. Fragm. Bravall. p. 24. &c.
  151. v. supr. c. 6. §. 25.
  152. v. supr. L. c.
  153. Fragm. Bravall. p. 31.
  154. v. supr. c. 6. §. 24.
  155. cfr. Sax. Gr. L. 8. ap. Veral ad Herv. p. 186.
  156. Så kallas han i Sturlesons Heims Kringla Skaldatal T. 1. p. 479. Edit. Svec. cfr. Torf. Hist. Norv. c. 48. p. 492. Namnet Beli kan wäl hafva sin uprinnelse af Belja och Böla, eller af en så kallad förtrollad Oxe eller Ko, som Eisten fört med sig i fält (v. J. Wild. L. c. p. 260 &c.), åtminstone i sit baner, til fiendens afskräckande; men ehvad ursprång namnet har, så kan jag dock ej annat finna, än at den mörka tiden, i synnerhet Munkarne, giordt detta Beli til Bero eller Biörn: All tideräkning säger ock, at en Biörn wid denna tid begynt regera i Sverige, som ej haft ochristna tankar och til hvilken Christne Lärare blifvit skickade, som snart skall berättas, hvilket omöjeligen kunnat falla på någon annans tid eller wäsende, än på Belis. Det är underligt, at wåre fläste Historici hoppat öfver denne Beli och i det stället gripit efter en Biörn, som de ej utan mycken svårighet och tideräkningens rubbande igenfunnit.
  157. cfr. J. Wild L. c. p. 244. 252.
  158. I Wäster-Götland war wid denna tid en Jarl eller Herse wid namn Solvar, hvars Svåger Sigfast kom i träta med en ypperlig Wäst-Göte, kallad Biörn på Ana, som måste aldeles gå ifrån sin ägendom; men denne Biörn brände Sigfast inne med 30. män, tog med sig alla sina Skatter med 12. drängar och flytte til Listerland och Quiningdal i Norige. Hans Son war Eivind, en mäktig Wiking, som blef Måg och Jarl hos en Konung i Irland på A. 860-talet. Eivinds Söner woro Snöbiörn och Helge den Magre, som satte sig ned på Island A. 888. (Torf. Orcad. L. 1. c. 3.). Helge ägde Thorum, Kettil Flatnäsas Doter, och war således Svåger med Torsten Rödes Fader Olof den Hvite af Ynglinga-Ätten, som war Konung i Dublin A. 853. och kallades eljest Amlaf. v. Jac. Varæi Antiq. Hibern. c. 24. p. 123.
  159. Desse Konungar i Alfhem eller Bohus-Lähn woro af en gammal och hög herkomst, så at de Nordiske Konungar sig gerna med dem befryndat (cfr. J. Wild. L. c. p. 251.). Sigurd Rings Svågrar woro Alf och Alfarin, af hvilka den senare regerade det landet efter sin Fader: Efter Alfarin skall en Alfgeir hafva warit Konung i Alfhem, och efter honom åter en Gandalf, hvars namn warit likt hans Förfäders (v. supr. c. 14. §. 10.).
  160. Om Sigurd haft flera Barn, som wäl är troligt, så har det utan tvifvel warit Östen Sigurdson (v. Halfd. Östensons Saga ap. E. J. Biörn. in Sagoflock.), en Fylkis-Konung i Norige, som wid denna tid warit född; men giöres eljest til Sigurd Rings Sonesons Sigurd Ormögas Son, hvilket aldeles icke passar sig med tideräkningen. Säkert är det, at Östen Sigurdson kommit af Sigurd Rings blod: Hans Son war Halfdan, hvars Son war Östen Glumra, hvars Son war Ragnwald Möre-Jarl, hvars Son war Gange-Rolf, som intog Normandie i Frankrike och dog A. 912.
  161. J. Wild. L. c. p. 245.
  162. Sturl. T. 1. in Add. p. 222.
  163. cfr. Torf. Hist. Norv. P. I. L. 10. c. 27. & Sturl. L. c.
  164. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 503.
  165. v. supr. §. 9.
  166. Monach. San. Gall. L. 2. c. 22.
  167. cfr. Sax. Gr. L. 8. &c.
  168. Le Pere Dan. Hist. de Fr. T. 1. p. 508. 546.
  169. Örn. Hist. Eccl. L. 1. c. 4. p. 11. & Breviar. Vit. S. Anschar. ad A. 817. cfr. Er. Benz. Proleg. ad Mon. Eccl. p. 39 &c. J. Wild. L. c. p. 310.
  170. Denne Ebbo brydde sig ej om sin kallelse: han reste aldrig til Norden: han tykte det wara roligare, at niuta Titulen af en stor Prelat och de honom derföre tilslagne rika inkomster, än löpa fara at blifva Martyr. cfr. Ad. Brem. Hist. Eccl. L. 1. c. 18. al. 13.
  171. I stelle för Samma eller Samna har Torfæus (L. c.) läsit Eava. cfr. J. Wild. L. c. p. 244.
  172. v. supr. §. 22.
  173. cfr. Sturl. T. 1. p. 22.
  174. Grims Son war Odolf den Starke och äfven Gorm den Hemske, som woro Skatt-Konungar i Jutland under Ragnar Lodbrok (Sigurd Rings Son) och hans Söner. Denne Gorm skickade en gång sit folk til Holsten med en wagn, at köpa win, som ännu war rart i Tyskland. På hemresan, när de öfver natten lågo på skogen Dysterhult, hörde de et barn gråta, hvilket de om morgonen funno svept i silke och rena linkläder med tre guldringar bundne i en knut: De förde Barnet til Konungen, som lät döpa det på hedniskt wis och kallade det Knut, för den knutens skull, hvaruti guldringarne lågo: Pilten upwäxte, blef wacker och af K. Gorm älskad, som erkände honom för sin Son, efter han ingen annan Son hade: Han blef ock Konung i Jutland efter K. Gorm och kallad Knut den Fundne. Knut lät sedan öfver alt lysa och fråga efter sine Föräldrar: Två Svenske trälar, som tiente hos en Grefve i Saxen, kommo då och berättade honom, at Grefve Arnfin i Holsten hade aflat barn med sin egen Syster, då de hos honom tiente, och at han gifvit dem barnet, at mörda det; men at de lagt det i skogen Dysterhult &c. Knut gaf dem penningar, at köpa sig fri och frälse med, giörandes dem sedan til ypperlige Män, hvaraf han kallades Träla-Knut. Knuts Son war Gorm, som ock war Lodbroks Söners Skatt-Konung i Jutland: Han upfostrade Sigurd Ormögas Son Harda Knut v. Sturl. T. 1. p. 123.
  175. cfr. Torf. Hist. Norv. P. 1. L. 10. c. 28. ap. J. Wild. L. c. p. 245.
  176. cfr. Le Pere Dan. T. 1. p. 532.
  177. Le. P. Dan. L. c.
  178. Om detta är tilförne taladt (c. 8. §. 13.): Men eljest är detta Grefskap kalladt Riustri, hvilket Ludvig den fromme A. 820. gifvit Harald i förläning (v. Le Pere Dan. L. c. p. 546.): Dock Riustri är ej annat än Dorstrat, som Munkarne illa skrifvit. Efter Harald fick hans Broder Eric detta Dorstrat i förläning af samme Kejsare (cfr. Ad. Brem. c. 15. al. 12. Annal. Fuldens. ad A. 850. & 857.). Sedan blef det gifvit Jutländske Konungen Godfred af Carl den Tiocke (Regin. L. 2. ad A. 882. Lambec. Annal. Fuldens. & Metens. ad eund. An. it. Sigeb. Gembl. ad A. 884.).
  179. Le P. Dan. L. c. p. 546.
  180. v. supr. c. 10. §. 8. &c.
  181. Så kallade de gamle Scandianer Constantinopel.
  182. Holmgårdske Konungen är af utlänningarne fordom kallad Chagan, som för detta är anmärkt (§. 9. in not.). cfr. Corp. Dipl. de Du Mont. Supl. T. 1. ad A. 782. & T. S. Bayer in Act. Petrop. T. 4. p. 280.
  183. Annal. Franc. ap. Du Chesne. T. 3. p. 195. & T. S. Bayer. in Act. Petropol. T. 4. p. 280.
  184. T. S. Bayer. in Act. Petrop. T. 4. p. 288.
  185. Denne Kejsare dog A. 959.
  186. E. Brenn. Thesaur. T. 1. p. 3. n. 14.
  187. cfr. J. Wild. L. c. p. 252.
  188. Kan ock hända, at S. på denne penning ej annat betyder, än Sigtuna, som denna tid war Sveriges förnämsta Birka eller Handel-stad.