wid lag tiugotvå åhr, hvilket ock war det enda wilkor han utwaldt, så framt han ej ensam skulle få bära Sveriges Krona[1].
13. Medan Segren fullbordades, gick Eric ut på en hög, som ännu syns när intil gamla Upsala, at se öfver hela fältet: Han lofvade den en ansenlig belöning, som kunde qväda en kämpe-wisa öfver denna hans wapns lycka: Thorvald Hialtason, en Isländare, som hvarken förr eller sedan öfvat Skaldekonst, författade då tvenne qväden, som ännu äro i behåll[2], och förtiente sig för hvardera en Guld-kädia: Så god betalning lär ej en annan Skald, Biörn Breidviking, hafva fådt, som äfven giordt en wisa öfver detta fältslag, hvilket han biwistat på Styrbiörns sida[3]. Sedan Eric giordt sin Brodersons Lik den sidste hedren, tycks han hafva låtit frambära sin Späde Son Olof för sin segrande krigshär, hvilken då med fägnad erkänt den ende nu lefvande Arfvingen til Upsala-Thron: Olof har deraf utan tvifvel blifvit kallad Sköt-Konung, som den der redan i Modrens Sköte erhållit Konunga-namn[4]: Han hade då näpligen tu åhr, emedan han blifvit född wid pass A. 982[5]; men ingen heder kom för bittida eller syntes nog stor för hans Storrådiga Moder: Sigrid war wäl nögd med altsammans wid detta tilfälle; men icke med Konung Eriks löfte inför altaret, at höra Oden til efter tio åhr; ty då fordrade anständigheten och efter gammal Hednisk Gudalära war det äfven berömligt, at Hustrun fölgde sin Man i grafven[6], hvilket ej kom öfverens med en så ung och Regerings-lysten Drotnings sinne: Hon war derföre kort derefter nögd,
- ↑ Torf. Hist. Norv. P. 2. L. 7. c. 11. p. 2929. Ejusd. Trifol. Hist. c. 14. p. 71. &c. Odde Munk. Hist. Ol. Trygg. c. 28 cfr. Knytl. S. c. 2. & Eyrbygg. S. c. 31. ap. J. Wild. ad Puff. c. 21. p. 352 & sequ.
- ↑ Vit. Ol. S. cit. à Torf. in Trifol. Hist. c. 14. p. 76. ap. J. Wild. L. c. p. 357.
- ↑ Eyrbygg. S. c. 31.
- ↑ cfr. J. Wild. L. c. c. 22. p. 386.
- ↑ Torf. Ser. Reg. Dan. L. 3. c. 10. p. 368 & Ejusd. Trif. Hist. c. 14. p. 80.
- ↑ v. supr. c. 6. §. 25. it. in not.
