En särskild uppmärksamhet förtjenar hos Saxo det ställe, der han talar om de förändringar, hvilka den Nordiska hedendomen undergått. Den så kallade Jätteätten hade blifvit störtad af ett annat i kroppsstyrka underlägset, men i snille öfverträffande slägte, hvars välde åter öfvergått till en tredje ätt — vanliga menniskor, af de bägge föregående ursprungna, men hvilka äfvenledes förvärfvade sig gudomlig dyrkan. Också i de Isländska källorna finnas dessa religionsperioder nämnda eller antydd. Äfven Asaläran i Eddorna hänvisar i djupet på en uråldrig Fornjotisk lära. Jätteblod rinner äfven i Asarnas ådror[1]: emellan bådas ätter hade förbindelser i forntiden ägt rum[2]: af Mimers
- ↑ Oden sjelf är på mödernet af Jätteslägt (Edda Dæmis. 6), Loke, den elake Asen, äfven på fäderne. Dæmis. 33. Skade, Niords hustru, och enligt Ynglingasaga äfven en af Odens, samt Gjerda, Freys hustru, voro jättedöttrar o. s. v.
- ↑ „Förr än Turkar och Asiemän kommo till Nordlanden, byggdes jordens norra del af resar och halfresar. Gjordes då mycken sammanblandning af folken. Resar
Cotula kallas ännu så i Skåne enligt Wahlenberg (Balderbrå Sv. Botanik 429, corrumperadt Ballangbro i Linnés Skånska resa s. 210). I Vendsyssel på Jutland kallar folket björnmossan (Polytrichum commune) för Lokes hafre och Loke är ännu ett namn på hin onde i vissa trakter af Norrige. Münter, Kirchengeschichte von Dänemark und Norwegen, Leipzig 1823 I. 17, 97. Lyngbye l. c.
