om hans Kärleks- och Religions-sånger: "De hafva en förtjenst, som är sällsynt åfven i allmänt berömda skaldestycken, den att öfverallt bibehålla samma ädla karakter; — felen äro sådana, att de falla nästan alla läsare i ögonen, ge anledning till mycken kritik, och kunna äfven öppna ett fält för smädare och parodister; — skönheterna deremot af ett sådant slag, att de icke kunna kännas och värderas af andra än ädla och känslofulla menniskor." — Loftalaren medger dock, att författaren "esomoftast mer sjungit sig sjelf än kärleken och religionen." (Årgången 1795 n. 45.) Man kunde tro, att Stockholms-Postens utgifvare genom något utfall mot Enebom gifvit anledning till hans häftiga utgjutelser emot dem och Leopold, men enligt deras förklaring (n. 30 för år 1795) hade "intet af Eneboms arbeten blifvit af dem recenseradt eller på minsta sätt vidrördt." De svarade icke heller på hans angrepp.
Bilagan 5.
Leopold begynte detta arbete mot slutet af 1790-talet (stafningsläran utkom år 1801), och han var ännu år 1812 sysselsatt med vederläggning af arkiater von Sghulzenheims anmärkningar. Såsom prof på, huru obetydliga frågor kunde föranleda vidlyftiga öfverläggningar, må anföras, att meningarne slutligen blefvo delade, huruvida man i tillegnan till konungen rättast skrefve "Eders
