efter naturen», och äfven Creutz finnes der afmålad, ehuru efterverlden har svårt att i den intetsägande och löjliga bilden igenkänna den älskvärde skalden.
Hans andra satir, Verldsföraktaren, är af mera didaktiskt innehåll och sattes mycket högt af skalden sjelf. Han skildrar här, huru den unge Lisidor (Gyllenborg) utträder i verlden och nedslagen öfver dess dårskap och flärd beslutar sig för att vända den ryggen och draga sig tillbaka inom sig sjelf. Genom sitt sammanträffande med en gammal vän,
»en verdslig vis, som sökte se och lära
Och kunde dårars fel med köld och styrka bära»
föres han dock på andra tankar och inser, att man måste lefva med menniskorna för att förbättra dem, och att ingen har rätt att svika sin pligt i kampen mot dårskap och laster. — Stycket kan måhända genom sin didaktiska tendens förefalla något torrt, och äfven de oafbrutna alexandrinerna äro stundom litet enformiga, men äfven här måste man beundra skaldens herravälde öfver språket och hans förmåga att i kraftiga och kärnfulla sentenser uttrycka sina tankar. Hans tvenne dikter Menniskans Nöjen och Menniskans Elände äro det förra allegoriserande, det senare af didaktiskt innehåll. »Inbillningsgåfvan i det förra poemet», säger han sjelf, »kontrasterar mot tankestyrkan i det senare. Under olika förtjenst anser jag dem båda af lika värde», ett omdöme, hvilket, äfven om det i författarens mun öfverraskar oss, dock är ganska träffande. I samma samling intogos vidare tvenne af de qväden, Vår- och Vinterqväde, i hvilka skalden likasom Creutz i sitt Sommarqväde skattade åt den rådande smaken för poetiska naturbeskrifningar. Till dessa båda lade han sedermera ett Höstqväde och på sin ålderdom äfven ett Sommarqväde samt inledde dessa fyra dikter genom sitt praktfulla Ode till naturen, en dikt lika formelt fulländad som sublim och tankediger. Af mindre betydelse är hans i samma samling intagna Afsked från ungdomen.
Sin grannaste dikt Ode öfver själens styrka skref Gyllenborg efter Vitterhetsarbetenas utgifvande »till styrka för sin själ att uthärda ännu bistrare tider, som förebådades». Hållen i hans vanliga retoriska stil, utmärker dock denna dikt höjdpunkten af hvad som inom den didaktiska genren kan åstadkommas. En sann poetisk inspiration genomgår från början till slut detta stycke, som med en hög oratorisk
