Sommarqväde
|
| Ur Svenska parnassen, band II s. 92–98 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Sommarqväde. |
Sommarqväde.
Så har jag på mitt öde vunnit,
Fast morgonåldern än är qvar,
Och denna tysta dalen hunnit,
Som gräns för all min önskan var.
Hvad ljuflig känsla hos mig väcker
Det friska gräs, som mig betäcker,
Der jorden blomstrar kring min kropp,
Och täta alar mig beskärma,
Att ej af sol och qvalmig värma
Jag nödgas maktlös gifvas opp.
Mitt forna lugn, min frihet vaknar
Och retar upp min qväfda smak.
Jag de förräd’ska nöjen saknar,
Som skymta under gyllne tak.
Ack usling! du som heldre väljer
De rum, dem makt åt högmod säljer,
Der fruktan fridens ställen tar,
Der blott en dunst den ljungeld tänder,
Som redes till af menskohänder,
Och ingen hydda ger förvar.
Min mun med vällust jorden nåkar[1]
Och kysser denna hulda mor.
Allt hvad mitt nöjda öga råkar,
Allt gör min tanke mera stor.
En alm till medelskyn sig höjer,
Den nordens storm förgäfves böjer.
I källans sköt dess afbild trycks,
Der den sin längd åt djupet sträcker
Och ned till andra verlden räcker
Samt hop med molnen simma tycks.
Så målar sig den forna ära,
Som dygdens namn till himlen bar,
Den fåfängt tidens barn begära,
Ty hon med styrka parad var.
Hon sågs till efterverlden hinna
Och ej med tidens flod försvinna,
Fast hon i honom skildras af;
När våra dagars fräjd förödes,
Som ena morgonrodnan födes
Och vid den andra ser sin graf.
Ej mer af tomhet sinnet mattas,
Ty ingen skymt af konst jag ser;
Ej något skådespel mig fattas,
Ty rundt omkring naturen ler.
Se dessa träden foglar hysa,
Som af en blandad målning lysa,
Af deras qvitter luften fylls.
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Hvars spets af solens guld förgylls.
Der syns en helig lund som skryter,
Att han af ingen yxa vet,
Och här ett fält i ljuset bryter,
Der hundra hjordar gå i bet.
En bäck från höjden kullrar neder
Och kring det friska gräset leder
Sitt obestånd och stolta dön;
Han sig i villoslingring kröker,
Tills han sitt skum med bullret öker
Och störtar sig i salta sjön.
Se hafvet tusen holmar delar,
Der dagens stjerna svalkar sig
Och på dess hala yta spelar
Att desto mer förblinda mig.
Ett mjölkhvitt segel ögat röjer,
Hvar sig en götisk byggnad höjer
Af tid och luftens våld förstörd;
Men snart den lätta duken sväfvar
Förbi ett fält, som hettan sträfvar
Att kröna med en gyllen skörd.
På denna häll en gosse ansar
Och kastar ut en svekfull ref;
Ett flygtigt flarn på vågen dansar,
Der masken ned åt djupet dref;
Knappt feneslägtet honom slukar,
Förr’n korken under vattnet dukar;
Förgäfves fången stretat har,
Hans käft vid mordekroken hänger,
Man böljans son till landet slänger,
Der han i gräset sprattlar qvar.
En hare ned för detta näset
Liksom en skugga for förbi,
De färska spåren smitta gräset,
Dess villoslag förrådda bli;
Förgäfves busken honom skymmer,
För hundens fötter jorden rymmer,
Han hastig bugt till läget[2] tar;
På nytt det skrämda rofvet flyktar,
Ett dödligt bly dess vandring lyktar,
Dess lif i fria luften luften far.
En äng, den blommornas gudinna
Med tårar tar i sitt försvar,
Får efter något motstånd finna,
Att mognadsguden segrat har;
Här blekna blomstren re’n af fasa,
När tusen dödar kring dem rasa,
Och lian med en mordisk makt
De späda lik för vädret sprider,
Och sist i gröna pyramider
Begrafves deras forna prakt.
En klippa öfver djupet hänger
Och nickar med en skäggig topp.
En lummig gran ur klyftan tränger,
Som rann för tio åldrar opp.
En evig mossa öfverhöljer
De grottor, der sig tysthet döljer,
Och der den vilda örnen bor;
Han långsamt sig i luften svingar,
Der han en värnlös fånge tvingar,
Som dör i lufttyrannens klor.
En fåvitsk hop, som vädret flockar,
Till dunderfogeln nalkar sig
Och häpen sig i hvirflar skockar;
Han för mot svaga slägtet krig,
Han offer efter offer söker,
Hans blodtörst deras sorl föröker,
Lik hjelten, som med lyckans gunst
En tanklös undran hos oss väcker,
När han i menskoblodet släcker
Sin vildhet och sin ärebrunst.
Jag ser en fyravingad skara,
Som himlabågens färger bär,
Sig med de blyga blommor para;
När ena blomstret suget är,
En fjäril strax ett annat söker
Och så sitt korta lif föröker
Med ett lycksaligt tidsfördrif.
Hur ymnigt tiden för oss räckte,
Om vårt bekymmersamma slägte
Drog sådan nytta af sitt lif.
En menska bör den tid förgäta,
Som lifvets korta ro betar,
Men blott dess längd med stunder mäta,
Då hon en ljuflig känsla har;
Hvad minsta oro kunde föda
Hon borde i sitt minne döda
Och glömma ända till dess namn;
Men ack! hon mot naturen stretar
Och sig en verld af plågor letar
Midt i lycksalighetens famn.
Men nya syner ögat gläda:
Förvillad i en löfrik park,
Der mina fötter ljufligt träda
På en med blomster bäddad mark,
Jag ledes i förtjusta dalar,
Der träden öppna sig i salar
Och strax derefter skockas fram;
Jag ser en spräcklig skugga darra,
Hvart enda träd syns ljuset narra
Att leka nedan för dess stam.
Nu börjar marken slutta neder
Och sjunka i en lönlig gång,
Som mellan tvenne kullar leder;
Ju mera lunden blifver trång,
Dess mer syns ljuset ock försvinna;
Hit kan ej något väder hinna,
Och när man midt i dalen är,
Man af en okänd vördnad ryser,
Ty fastän dagen klarast lyser,
Så segrar likväl natten här.
Hit såg man mången ung herdinna
Ifrån sin herdes armar fly
Och här detsamma ödet finna,
Som hon så menlöst ville sky.
Förgäfves rodnan kinden höljer,
Ty blygseln sig i skuggan döljer,
Men hennes suck i skuggan hörs.
Naturen är på herdens sida,
Hvem mäktar väl mot hjertat strida,
När vapnet blott af blygseln förs?
Men den förtjusta grottan retar
Den djerfhet herden redan har;
Herdinnan efter stränghet letar,
Men finner endast ömhet qvar.
Af vällust börja tårar rinna;
Snart begge deras himmel finna
Och smälta uti nöjen bort.
Du lund som skyddat deras låga,
Ack vore det i din förmåga,
Att ej vår sällhet blef så kort!
Men hvilken ljuflig luft jag andas,
Som denna kullen dunstar ner,
Der purpurn med det gröna blandas,
Och svalegräset kyla ger;
De smultron ögat hinner följa
Förgäfves deras blygsel dölja
Uti ett krusigt blads försvar.
Likså en nymf sin fägring gömmer,
Men här och der en täckhet glömmer,
Som florets våld sig undandrar.
En sådan syn min vällust öker
Och hvälfning i mitt väsen gör,
Jag råkar det som menskan söker
Och saknar det hon fruktar för:
Hon söker efter frid och föda
Med frihet från besvär och möda,
Hon det i dessa parker får;
Hon fruktar under föttren trädas,
Hur kan man väl för sådant rädas,
Der enfald om naturen rår?
Här kan för högmod fylles göra
Att endast lyda sitt behag,
Här törs man utan fruktan höra
Naturens framför vanans lag.
Här är det mindre skam och fara
För dårars ögon löjlig vara
Än ha ett hjerta stöpt i bly.
Ej lystnad här min ungdom dränker,
Och högmod, afund, fruktan, ränker
Från mina åldersskiften fly.
Här ingen statsslug dåre säger,
Att dygd är blott ett talesätt,
Och uti samma vigtskål väger
Guld, samvet, titlar, menskorätt;
Här hörs ej menskligheten qvida
Och fåfängt sina suckar sprida,
När storhet henne flyktig gör;
Ty askans barn i dessa trakter
Ej skapa sig till gudamakter,
Och mask ej maskar krossa tör.
Men solen himlen öfvergifver,
De tysta skuggor skrida fram,
Med ljuflig vanmakt herden drifver
I svala skjulen sina lam;
Re’n samlas aftonrodnans skänker,
Den friska perledaggen stänker
På örtren en förnyad saft;
Re’n sömnen på dess tunga vingar
I lätta drömmar återbringar
De nöjen jag om dagen haft.