Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs

114

konst uppställer Rom och Grekland såsom mönster för skaldens vekliga tid. I arten af stil och framställningssätt äger detta poem flera likheter med Tegnérs Svea, och man kan väl föreställa sig, att det vid sin framkomst väckte en lika uppmärksamhet.

De bistrare tider, på hvilka Gyllenborg vid tal om detta ode anspelar, hade kommit för honom. Sedan kronprinsen 1762 förklarats myndig, entledigades han från sin tjenst såsom hofkavaljer, och hans förmögenhetsomständigheter tilläto honom ej att lefva utan plats. Han sökte en sådan och erhöll slutligen, dock ej utan anlitande af de af honom så häftigt fördömda korruptionsmedlen, en kammarrådsbefattning, hvilken han förestod, till dess han 1774 på ansökan utnämndes till kansliråd.

Genom sitt entledigande från hofvet, Creutz’ afresa till Spanien och fru Nordenflychts död, vid hvilket tillfälle Gyllenborg skref sin dikt Äreminne öfver fru Nordenflycht, undergick skaldens lif en genomgripande förändring. Hans lyra tystnade för en lång tid; under de följande 9 åren äga vi intet af hans hand, likasom äfven de skrifter han framdeles utgaf ingalunda stå i paritet med dem han författat i sin ungdom.

I December 1764 gifte han sig med Anna Margareta Gotzman, dotter af en rik bankokassör i Stockholm och erhöll med henne i hemgift utom annan egendom tvenne sätesgårdar, Sätra och Ladvik, af hvilka den förra under en tid tjenade de nygifta till bostad. Genom den vid 1665 års riksdag framkallade finansiella krisen förlorade dock svärfadren sin förmögenhet, och då de till Gyllenborg öfverlemnade godsen endast voro betalda med Gotzmans revers, som genom hans iråkade ekonomiska trångmål förlorat sitt värde, afträdde Gyllenborg, ehuru ej dertill lagligen förpligtad, dessa gods till förmon för kreditorerna. Han erhöll dock sedermera efter Gustaf III:s uppstigande på tronen delvis godtgörelse för denna förlust.

I hög grad missnöjd med partiregeringen under frihetstidens senare skede, helsade Gyllenborg med glädje Gustaf III:s äntrade till regeringen och återkomst till fäderneslandet. I anledning af denna händelse bröt han sin långa tystnad och firade konungens hemkomst med tvenne Oden, i hvilka han, utan att nedsjunka till smicker, på ett värdigt sätt uttalar sin egen och landets längtan efter regenten,