472
Lidelserna råkade i svallning, och man behöfde mera etsande syror för att gifva en bild af landets inbillade lidanden. Följd af några bittra niddikter steg den gamle statsman, som så länge länkat Sverges öden, ned från kanslipresidentstolen, och kort derefter utbröt kriget. Dikt följde nu på dikt, än besjöng man den förmodade segern vid Vilmansstrand, än uppmanade man till hämd för Malcom Sinclairs mord, än smädade man de olycklige generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt, än tog man deras försvar och sökte välta skuldbördan öfver på hattpartiets lättsinniga politik — öfverallt möter man dessa braskande ord om den svenska tapperheten, hvilka så länge ansetts såsom ett uttryck för en högstämd fosterlandskärlek. Krigets olyckliga utgång hade ej berott på feghet — en svensk hade ju visat sig lika god som tio ryssar — utan på anförarnes oduglighet och förräderi. Mot dem vände sig derför de felslagna förhoppningarnes hela hat. Om Buddenbrock heter det i en visa:
På galgar skola djupt hans skambedrifter ristas,
Af gastar skrikas ut, som på slik’ ställen vistas,
Ja, korpar ropa ska’ utur hans sköld och hjelm:
Han lefde som en räf och dödde som en skälm.
Så småningom började krigets sår läkas, och de politiska visorna tystnade; endast en och annan mera fredlig dikt såsom den allegoriska fägnesången Hönsgummans visa (1751) läto höra sig. Men snart skulle hatet flamma upp i ny låga. 1755—1756 års riksdag och den misslyckade statshvälfningen gåfvo de politiska visförfattarne ny väckelse, och en flod af dikter strömmade åter ut öfver landet. Den tillämnade revolutionen kan redan sägas vara bebådad i en 1756 skrifven, versifierad saga om lejonet, i hvilken författarne uppmana menniskorna att följa de »vilda djurens» exempel, hvilka funno sitt behag i »lejonets» makt. Allegorien var genomskinlig, och Riksens Ständers kommission visade sig fullkomligt sentera den, i det den dömde de båda författarne till fängelse vid vatten och bröd samt till landsflykt. Som man ser hade det sina obehag att ej med vederbörlig hänförelse svärma för den så beprisade friheten!
Det preussiska kriget ägde inga sympatier i landet och har knappt heller lemnat några spår efter sig i samtidens visliteratur. Men så många flera minnen hafva vi af 1765—1772 års riksdagsstrider. Man liksom känner ett helt
