Svenska Parnassen/II/Hönsgummans visa

←  Carl XII:s krigssång

Svenska Parnassen ett urval ur Sveriges klassiska literatur. andra bandet av Ernst Meyer Hönsgummans visa

Ur Svenska parnassen, band II s. 500–512 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Hönsgummans visa.

Höns-Gummans Visa,
som hon sjöng för sig sjelf i Höns-huset på Herregården, när sista kalaset var.

Hanar å hönor å kycklingar små,
Spring glädtuga nu,
Qväd mina pullor å tuppar, hå, hå,
Sjung kuckuliku.
Lät si, hvar en hoppar
I kring sina koppar
Å näbbana doppar.
Jag orkar illa gå,
Sitter gammal å grå,
Men qväder ändå.

Fyra tjog år å så nitton dertill
Ä min ålder i dag.
Folcke må tro mäg så mycke di vill,
Men aldri vet jag,
Min hog vari bätter,
Bå dagar å nätter,
Än han ha vari nu
På sex år eller sju
För nån Herre å Fru.

Fem stora Herrskap på Herrgålen vår,
Allt efter hvarann,
Mins jag så väl, som de varit i går;
Och derföre kan
Min åldriga tunga
Om Herrskaper sjunga,
Bå gamla å unga.
Den, som ha vari mä
Må ju veta hur dä ä,
Var man säker på dä.

Årsgammal var jag, då Fröken^[1] for bort,
Då hörd jag di sa,
Hur hon ha hushålla, rundt eller torrt,
Dä va som dä va;
Men bort vill hon resa
Te den, som kan läsa
Bakfram i katkesa.
Lika hva di sa,
Nog ha Fröken vari bra,
Men di narra’na sta.

Sen var en Herre på gålen, jag mins,
Han va väldug med art;
Yppare husbonde näpliga fins,
Men han dödde så snart^[2];
Å Frun^[3], som var enka,
Fick sörja å tänka,
Hva hon skulle skänka
Te dem, som mä makt
Uppå Galen hade akt
Och om ägona vakt.

Bästa, som Frun i sitt hus hade qvar,
Var en endaste Son^[4],
Fyra års Herre, som miste sm Far,
Men mins, han va mon
Om åkrar å ängar
Å flitiga drängar,
Om ägor å pengar;
Han föga va stor,
När han följde sin Mor
Å kring ägona for.

Grannsämja, hemfrid å styr på sitt hus
Holt han, som en kar.
Frun, som han fick, var ett dygdenes ljus,
En Fröken så rar^[5].

Så from å gudfruktig,
Så sedig och tuktig,
I hushållet dugtig,
Att af detta par
Är åminnelse qvar
Alla verldenes dar.
 
Arfvingar fingo den Herre å Fru,
Jag mins inte grant,
Som jag kan tycka, så voro de sju. —
Jo, jo, dä va sant;
Ty fyra de siste
Små Herrar, jag visste,
Att Herrskape miste^[6]:
Den äldsta va qvar,
Å så Fröknar ett par^[7]
Med Moder å far.

Herrskape sjelfva de lefde så kort,
Jag mins hur vi gret,
När som vår nådiga Fru dödde bort,
Den sorgen var het
Å svår för oss alla
Som bittraste galla,
Vi gick här å valla
Bå nätter å dar,
A den ömaste var
Vår bedröfvade Far.

Fyra så när som ett fjerendels år
Han lefde derpå;
Men tamekatten, när han slog på bår,
Hur di glunkade då.
Di sa: vi få värre,
Bå större å smärre;
Vi miste en Herre,
Som ville å fick
Hålla ordning och skick.
Gissa på hur ä gick.

Sonen^[8] tog hushålle först uti akt,
Men sen for han ut,
Reste med junkrar å drängar på jagt,
Hade kulor å krut.
Men trålla dä krute,
Di hölts mä där ute!
Dä vålde på slute,
Att räfvana log
Åt dä skotte, som tog,
Då vår Husbonde dog.

Endaste Systren^[9] va frommer å go,
Som ärfde sin Bror;
Att hennes Herre^[10] på lofven å tro,
Som han henne svor,
Fick styra och ställa,
Så de blefvo sälla,
Som hade vari snälla.
Å sen ha dä gått
Bå mä stort å mä smått,
Såsom han ha förmått.
 
Nog va dä mer än halft anna tjog år,
Då Herrskape här
Rådande voro på Herrgålen vår
Med mycke besvär.
Nu ä di döda
Från omsorg och möda.
Vår ögon ä röda;
Ty jemmer å gråt
Va vår dagliga låt
Hela tiden bortåt.

Men huru väl ha den Högste försett
Vår Herrgål igen!
Mä både Herre å Fru^[11] han ha gett,
Så jag aldri vet än,
Sen jag börja lära

Ta maten a bära
Te pullona kära,
Dä låti så väl
För bå junker å häl^[12]
Bå te kropp å te själ.

Herrskape läser å sjunger å ber,
Dä märker väl jag,
Unge små Herrarne^[13] lära ju mer
Hvar endaste dag.
Aldri ska höras
Nån orätt få göras,
Ell någon ska töras
Te peka säg fram
Å biu te någon skam,
Munser ell madam.

Herre Gud, signa di dygdiga två
För all ordning å tukt!
Himlen bevare de plantona små,
Deras herrliga frukt!
Så den må bli mogen,
Te dygd redebogen,
Rättrådig å trogen!
Ty då bli dä godt
Te få del i den lott,
Som jag ha nu fått.

Solen å månen å stjernona ge
Sin herrliga glans,
Djuren på markene nöje bete
Med lek uti dans.
Hela jolen hoppar,
Å mustiga droppar
Gör lustiga kroppar.
Flicka, qvick å ung,
Kan du bättre så sjung,
Jag är gammal å tung.

---

1. Drottning Christina.
2. Carl X.
3. Hedvig Eleonora.
4. Karl XI.
5. Ulrika Eleonora d. ä
6. Prinsarne Gustaf, Ulrik, Fredrik och Carl Gustaf.
7. Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora d. y.
8. Carl XII.
9. Ulrika Eleonora.
10. Fredrik I.
11. Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika.
12. Häle (dialekt-ord) = ung bonddräng.
13. Kronprins Gustaf (III) och hertigarne Carl (XIII) och Fredrik Adolf.

Svenska