Guþ, m. Då i edsformuläret sva se mær g. holler, biþia sær sva g. hullan &c. (se Hulder, Vat, Vatter), den äldre VG. har hol både i nom. och acc., förklarar L. F. Leffler, Hedniska edsformulär i äldre VGL.[1], detta så, att o. guþ är n. pl. (se Guþ, n.), och att således detta är ett gammalt hedniskt edsformulär, hvaraf vigtiga slutsatser dragas. Att o. guþ, som under hedendomen betecknade flera förmenta gudar af båda könen, och därför var neutr., vid christendomens införande undergick en förändring, är helt naturligt, likasom att denna förändring icke skedde alldeles på en gång; det är därför väl möjligt att ordets gamla form bibehållit sig i vissa formulæ solemnes, och äfven i de nämnda edsformulärerna, utan att någon människa därvid tänkte på hedniska gudar, likasom den i Holl., platt-T. och Eng. ännu bibehållna formen god, i afseende på bem:en ej står i någon förbindelse med Isl. goð; och så förekommer i Isl:n icke allenast goð, m. för guð, och guð, n. för goð (se EJ.), utan ock, såsom äfven Hr. L. anmärker, i Grg. Fs. I. 192, och på flera ställen i de N. lagarne, finnes goþ, n. i bem. af de christnas Gud. Utan att antaga att o. guþ i det ifrågavarande sammanhanget är n., vore det tillräckligt att i afseende på de saknade adj.-ändelserna er och an erinra att redan i våra äldsta hss. dylika casus-ändelser börjat att icke alltid noga iakttagas; hvartill kommer att då man lägger så stor vigt på de nämnda ändelserna, borde man ock betänka att om guþ vore pl., skulle det heta: sva sen mær g. hol, och ej sva se &c. (se Vat, Vatter. I allt fall kan man tryggt påstå att det omöjligen kan antagas att de i VG. föreskrifna ederna skulle hafva inefattat ett verkligt anropande af ”de hedniska gudamagterna” (anf. st. s. 158).
Guþsivalagh. De förhållanden som räknas till andelig skyldskap, uppgifvas ej lika i alla lagar, hvilket troligen härrör af olika fall, som på olika orter inträffat; se t. ex. Grg. Fs. I. 47, 62, 158; NGL. I. 16, 150; II. 323, 335, 376.
...
- ↑ Denna skrift, som för längre tid sedan af förf. blifvit mig benäget meddelad, upptager s. 149–160 af en bok, där hon varit ämnad att införas, men hvilken, så vidt jag vet, ännu (i Augusti 1877) icke af trycket utkommit.
