Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/G
| ← F |
|
H → |
...
Genstan, gestan, ginstan, gensta, (genast), adv. (superl. acc. m. l. f. af gen) genast, strax (eg. genaste l. närmaste vägen). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H. Kg. 4: 1; Sm.* ME.* St.* Chr.*
Gera, se Göra.
...
Gesl, se Gisl.
Gest, Gestan, se Gæster, Genstan.
...
Gifta, gipta, v. a. 1) bortgifta, eg. qvinna (ɔ: förrätta gift, se Gift 4); äfven bortgifta son; i pass. blifva bortgift (om qvinna), gifta sig (om man). VG.* ÖG.* U.* SM.* G.* St. G. ind. 12; Æ. 15: 1. )( fæsta, ME.* g. (konu) l. -tas manni, VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* ME.* g. dotur mæþ mund ok mæþ mæli l. mæla, VG.*, jfr. Munder, Mundgipt. kuna -tis l. ir gipt af garþi, G.* kuna verþer l. ier gipt i garþ, ɔ: kommer genom giftermål i en gård, G. 20: 6, 9. gipt ok givin manni, ÖG.*, där, likasom på de ställen som under 2 anföras, de genom allitt. förenade orden gift och givin äro synonyma. g. konu (manni) til siæng halfra (gen.), ɔ: att mannen skall dela sängen med hustrun och ej med någon annan qvinna, U. Æ. 3: pr; H. Æ. 3: pr. -tas (bort) fra barnum sinum, säges om enka som har barn och ingår nytt gifte, VG.* G.* gipt ællæ gulfæst manni, Sk.* siang þe kuna ær gipt til, SM.* g. son (æller dottur), VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* ME.* maþer -tis (mæþ l. viþ kunu), ÖG.* SM.* St. Kg. 15: 4. maþer ok kona -tas, ÖG.* bonde ok husfru æru gift, ME.* son -tis fra Gisling, f. en människas förvarande såsom gislan l. fånge. Däraf
... ...
Giald, Gialda, se Gæld, Gælda.
...
Glafs eþer, m. (Isl. glapp = D. glip, något som slår fel; glappa, slå fel, glapmæltr, obetänksam i tal, glapræði, glappaværk, obetänksam gärning, glópr, glop, dåre, glöp, förvirring, glöpyrði, otillbörligt tal &c.) en af obetänksamhet l. oförstånd gången ed; så kallas ed som utan därtill gifven dom blifvit gången. g. hetir þæn utan dom sværs, SM.* Jfr. Glöpa orþ.
...
Glömsker, adj. glömsk. VM.*
Glöpa orþ, n. (Isl. glöpyrði, se Glafs eþer) glåpord, smädligt l. obetänksamt tal. -þa værster, se Værri.
Gniste, m. (Isl. gneisti) gnista. Chr.*
Golf, se Gulf.
Gor, n. (Isl. N. D. =) gorr, den halfsmälta födan som finnes i kreaturens tarmar. Sk.* Fastän den kallas gornithing på sådant sätt dödar en annans fäkreatur, at ut vælder gor, och att sålunda såra kreatur kallas gorunda, hvaraf ytterligare uppkommit sammansättningarne gorbötir, gorbötning &c., är det dock alldeles ogrundadt att, såsom Wilda, Das strafrecht der Germanen, s. 568 not. 2, påstår, o. gor i sig själft skulle betyda djur (dass das wort für thier überhaupt steht); likasom det är ett groft misförstånd då man ansett gor vara det samma som gorth, gård; se Gornithing.
Gorbötir, f. pl. böter för sår l. dråp å fäkreatur (eg. då kreaturet blifvit så såradt, att inälfvorna och gorret utfallit (jfr. Gorunda). VM.*
Gorbötning, f. = gorbötir. VM.*
Gorkætti, m. gömställe, där stulen boskap af tjufven förvaras. ÖG.*
Gornithing, m. nedrig boskapsdråpare; så kallas den som med spjut l. annat vapen på sådant sätt dödar fäkreatur, att inälfvorna utfalla (jfr. Gorunda, Gorvargher, och Mb. D. Gl. d. o.). Däraf
Gornithings værk, n. nidingsdråp å fäkreatur. Sk. II. 110. gör man g. . . sva at ut vælder gor &c. Sk. I. 166, där många yngre hss. orätt hafva gorthnithings værk likasom N. M. Petersen i sin edition af JutlL. ändrat det riktiga gornithing till det meningslösa gårth nithing (jfr. Gorþiuver, och ME. föret. s. XCIV not.).
Gorunda, v. a. såra (fäkreatur) så att tarmarne skadas och gorret kommer ut genom såret. SM.*
Gorvargher, m. boskapsdråpare, eg. en som fördärfvar fäkreatur genom att såra dem så, att tarmarne med gorret falla ut, så kallas den som hugger ned en annans boskap. VG.*
Gorþiuver, m. boskapstjuf. VG.* ÖG.* ME.* Chr.* fulder g. kallas i VG.* den, som stjäl boskap till två öres värde. I nyare hss. är d. o. genom misförstånd förvändt till gardh-, gord-, gardz- l. gartiuver, hvilket åter af Ragv. Ingem. blifvit öfversatt med fur domesticus (jfr. ME. föret. s. XCIV not.).
... ...
Griþ, grid, f. (Isl. grið) 1) allmän fred och säkerhet. varþa . . fri -þum, ansvara för den allmänna säkerheten, n. så vida denna blifvit störd af trälen inan han såldes, VG.* 2) i synn. fred och säkerhet som lofvas åt den, som förbrutit sig mot en annan, l. annars befarar fiendtlighet af någon. beþas, sæka (läs sælia), giva g.; hava g. til skogs dags ok nattar, VG.* æsta manni -þar (gen.) til þings ok fra, ɔ: begära fred l. lejd för honom att komma till tinget och återvända därifrån, VG. I. Md. 14:pr. hæmnas a g. ok göra sæt, hämnas sedan fred blifvit lofvad l. förlikning afslutad, VM.* ganga a g. ok göra sæt, genom hämnd l. på annat sätt bryta lofvad fred, l. hämnas sedan förlikning blifvit afslutad (jfr. mina Jur. afh. s. 59-62), VG.* Jfr. Gruþ, Friþer 4.
Griþkuna, f. qvinna som för något arbete l. förrättning vistas i en annans hus. g. ok grankuna, G.*, där med g. troligen menas barnmorska, såsom det ock blifvit förstådt i de gamla T. och D. öfvs:ne. Ordet förklaras af det Isl. grið, som äfven förekommer i bem. af det tillhåll, som människor utan egen hushållning hafva i en annans bus, oftast för att utföra något arbete i hans tjenst (Fr. Ordb.), hvaraf grikona, -mar, -vist, -fang, -fastr, -taka (se Fr. och EJ.).
... ...
Gutar, gotar, m. pl. Gotländingar. U.* SM.* G.* Chr.* lagh guta, se Lagh. Gotländingarne kalla ännu dem norrgutar l. sudergutar, som bo i norra l. södra delen af ön.
Gutnal þing, n. Gotländingarnes allting l. landsting, hvilket i T. öfvs. af G. berättas hafva varit hållet i Roma nära Visby. G. Hist. 2; II. Hist. 3. Den D. förordningen angående Gotland af år 1618 (se G. föret. s. X) stadgar att fyra landsting om året skola hållas af landsdomaren, det första på guttestuen i Visby, de tre andra, kallade Romme thingh, vid Romkircke (Handl. rör. Skandin. hist., XXX. 383, 386). Att gutnal þing är skrifvet för guta al þing (likasom Isländingarnes landsting kallas alþing) är anmärkt i G. gl.; att gutna här är gen. pl. (R-t, II. 200), är således icke nytt; men det som är svårt att förklara, är just det, huru n här inkommit, då det ej är gen. pl. af ett guta, f., såsom t. ex. vikna af vika.
Gutnisker, adj. Gotländsk. g. maþer l. kuna, -skt kyn, G.* -skt öl, St.* Jfr. Aþal-, Ogutnisker.
... ...
Gæfþræl, m. träl, som själf gifvit sig i träldom; så kallas äfven den, som gifvit en annan sin egendom mot det vilkor, att den andre skall föda honom till hans död (jfr. Flat). ÖG.* giva sik til -ls, taka annan til -ls, ÖG.* U.* SM.* Icke endast skymfligen, l. därför att en sådan människas belägenhet ansågs likaså vanhederlig som trälars, såsom Ih. tror (Gl. I. 498; II. 948), har gäfträlen blifvit så kallad, utan därför, att ett dylikt egendomens öfverlåtande i äldsta tider verkligen var förenadt med ett öfverlemnande af sig själf i träldom; men sedan detta senare blifvit af Birger Jarl förbudet (ÖG. Æ. 11.), har dock det förra fortfarit att under vissa vilkor vara i bruk (Æ. 12.). Då för en gäfträls dråp stadgas böter (ÖG. Dr. 17: 2.), hvilka, såsom Ih. rätt anmärkt, voro hälften så stora som de, hvilka erlades för en annan träls dråp, så har detta utan tvifvel varit skrifvet före Birger Jarls tid, men, ehuru det råkat att qvarstå i lagen, icke blifvit tillämpadt på den, som i en senare tid väl kallades, men icke verkligen var träl (Æ. 12: 1.).
Gæld, giald, gield, n. 1) betalning, ersättning. VG.* ÖG.* SM.* VM.* H.* Sk.* Chr.* lagha g., lagligen bestämd ersättning för vissa fall, ME.* Chr. B. 9: 1; 10: 5; jfr. 3: 5. fiærþungs bot af þæssum lagha -dum, n. de som i det föreg. sägas: tolf l. siæx öra, ME.* böta fullum -dum l. fiærþung af fullo -de, ME.* (mæþ) fullum -dum ater gælda, ÖG.* U.* ... SM.* Bj.* ME.*
...
Gælda, gialda, gielda (impf. galt, pass. impf. galz, part. guldin, v. a. 1) erlägga, utgifva (såsom betalning &c., då obj. är pänningar &c. som utgifvas), betala ersätta (då obj. är saken som betales l. ersättes). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Bj.* G.* Sk.* ME.* St.* pænninga fram g., ME.* sighia (arf) guldet vara, ɔ: utgifvet till arfvingen, VM. II. Æ. 12: 2. g. korn mote l. gen korni, qvikt gen döþo l. firi döt, U.* VM.*; jfr. Gen 2 c, 3 c. g. helt l. fult firi (kost &c.), se Hel, Fulder 2. afrad af mera g. l. mera af g., ɔ: för mera jord, SM. J. 3. brighþ sælia æller skipta giva æller g., ɔ: lemna ett sådant ting i betalning, VM. II. Kp. 7: 2. (iorþ) giva ok g. ok sælia, æghu sina sælia ella g. tvem, ɔ: utgifva såsom betalning l. i skifte mot annan jord, SM.* VM.* iorþ verþer at vereldi l. þiaufgildi guldin, ɔ: går i betalning som mansbot &c. G. 28: 5. g. firi sik iorþ, ɔ: såsom lösen, G.* -der örtughin ei utan snöþa pænninga, ɔ: om för ett örtugsland i arrende endast pänningar erläggas, )( afgildi ær baþe korn ok pænningar, SM.* g. up, fullt erlägga, VG.* annars at g., se At gælda. æntiggia -dande eller upbærande, till att utgifva (de af parten förlorade) vadepänningarne, St. R. 3: pr. jfr. §. 1. g. gæld, U.* SM.* H.* G.* ME. Æ 20; Kp. 9: 1; Eþs. 43; St. B. 19: pr. vita guldit, H.* g. halfgildi, se Halfgildi. g. skuld, se Skyld. ...
Gæster (gest, Sk.), m. 1) gäst, främmande person. U.* SM.* VM.* H. Æ. 2: 1; ME. Kg. 23: 6–8. )( bonde, se Bonde. g. til garþs )( husbonde, ÖG.* biuþa -ste, ME. G. 8: pr. Jfr. Skæmda gæster. 2) främling, som ej är hemma i staden. Bj.* St.* )( bymaþer l. byaman, Bj.* St.* )( bonde, St.* utlændske -ste, St.* köpman som g. ær, Sk.* 3) hyresgäst (i stad). )( eghandi, husbonde, bonde, Bj.* St.* ...
Götar (gota, gotha), m. pl. 1) Götar i allm., Öst- och Västgötar. U.* SM.* Chr.* gota (gen. pl., n. land) kalladis sunnan skogh, Chr.* Jfr. Svear; Væst-, Östgötar. 2) i VG. inefattas under benämningen allir g. blott Västergötlands invånare, hvilket härleder sig ifrån den tid, då det genom kolonier från detta land befolkade Östergötland ännu icke hade hunnit blifva ett särskildt landskap (jfr. min skrift om Sv. ä. ind. s. 6). VG.* til þings föra firi alla göta, ɔ: till aldragötating, VG.* Jfr. Egn, Mark, Þing.
...