Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/S
| ← R |
|
T → |
...
Sa (sar, sær), (Isl. MG. =) 1) pron. dem. den. a) med bifogadt nomen. sa byr, sa bonde, griper sar, VG. I. J. 19: pr; Þ. 7: pr; 14. b) utan nomen, men med bifogad rel. sats. sa skal iorþ væria ær a, sa sum iorþ sæl, sær ær bol a, &c. VG. I. J. 2: pr; 3: 3; 7: pr, 1, 2; 9: pr; 12: 2; 14; M. 2; Þ. 10, 17, 19: pr; FS. 2: 2; FB. 7: pr. 2) pron. pers. han. sa skal vitu orþ ægha, þa ær sa þiuver (n. þær) at, þa skal sa sighia, VG. I. J. 16: pr; Þ. 5: 1; 6: pr. — Jfr. Su.
Sagha, f. (af sighia) berättelse (saga). G.* sann s., ME.* Chr. Kg. 4: 4. gæra manni sanna saghu, ÖG.* þau en han enga saghu af (n. þreli) hafi, om än han icke har fått någon bekännelse af trälen, G.* Jfr. Fram-, Laghsagha; Sæghæ.
... ...
Sala (sæla, VM.), f. försäljning (af d. o. brukas ännu: till salu, salubod). U.* SM.* VM. II. J. 1; H.* ME.* St. Kp. 2: 1; 3: 1; 29: pr. not. 40; 33: 4; Chr. Kp. 2: 1. Jfr. Köp 2 b; Af-, Al-, Eghna-, Flærþ-, Gær-, Ölsala; Handsalu fæ.
... Sele, se Sili. ur näsan, och ej synes kunna vara annat än tunnt snor. Jfr. VSt. o. seghe.
...
Sildapund, n. ett pund sill. H.*
Sildavik, f. vik af hafvet där sill fångas. H.*
...
Sili (sele), m. sele. SM.* VM.* ME.* St.* Chr.* )( uk, SM.* Jfr. Saþul.
... ...
Siæla vaþi, m. själavåda. VG.*
...
Sialfskut, siælfskot, n. själfskott, utsatt till villdjurs dödande. göra l. gildra s. i skoghi, U.* VM. I. B. 44: 1; II. M. 5: pr; H. M. 3: 1. Fr. öfvs:r d. o.: ”skud som låses mod en ved hans egen medvirkning”; af hvilken alldeles oriktiga uttydning ej kan fås något begrepp om ordets verkliga bem., l. om anledningen till namnet. Han citerar endast ME. GulL. Landsl. 58. (NGL. I. 142), där ordet förekommer i alldeles samma bem. som i de Sv. lagarne; och att namnet icke betyder att någon lossar skottet mot djuret med dess egen medverkan, l. mot den människa som händelsevis däraf får skada, utan det gillrade spjutet afskjuter sig själft, är mycket tydligt. EJ., som i allm. icke upptager ord ur N. lagarne, har dock detta, som endast öfvs:s ”selvskud”. Jfr. Biorn-, Ælgspiut.
... Skamber, adj. (Isl. skammr) kort. Sk.* Jfr. Skamt, Skæmma, v. a., Skæmta.
... ...
Skattabonde, m. skattebonde. Chr.* )( frælsis hion, Chr.*
Skatta iorþ, f. skattejord. ME.* Chr.* )( frælsis iord, frælsis gots, Chr.*
... ...
Skioldaþer, adj. försedd med sköld (jfr. Skiolder). s. a stampne, VM.*, där dock d. o. synes hafva tillkommit genom skriffel för skiolder.
Skiolder (skiölder; skuld för skiold, VG.*), m. sköld. VG.* ÖG.* SM.* H.* Sk.* föra l. bæra avughan skiold &c., se Avugher 1. s. (star) a stampni, ɔ en i förstäfven på ett krigsskepp uppsatt sköld, U.* ME.* St. DrVl. 14; Chr. DrVl. 39: pr. Jfr. Þangbrækka; Avend-, Hærskiold.
... Skotning, se Skötning. ...
Skyrskuta, se Skærskuta.
... ..
Skæmd, f. (af skæmma, Isl. skemmd), skam, vanära. Se Skæmdar dödhi &c.
Skæmdar dödhi, m. skamlig, vanhederlig död. VG.* Ih. härleder d. o. oriktigt från skamber, kort, och öfvs:r mors cita.
Skæmda gæster, m. ärelös gäst. Chr.*
Skæmda man (skændaman), m. ärelös man. ME.* Chr.*
Skæmma (skamma), f. (Isl. skemma, liten fristående byggning, af skammr, kort) liten byggning, kammare l. förrådshus. VG.* Jfr. Korn-, Mat-, Symnskæmma.
Skæmma, v. a. (af skamber; Isl. skemma) förkorta. s. leþ sina, förkorta sin väg, ɔ: komma fortare, VG.*
Skæmma (skiemma; part. pass skiamder, Bj.), v. a. (af skam) göra skada l. skam, skämma ut, vanära. kona varþer -md (at) sinni qvinsku, Bj.* St.* kona varþer -md ok til symnis noyd, G.* Jfr. Oskæmder.
... ...
Skærskuta (skærskota, skirskuta, skyrskuta; part. pass. -taþer; -tin, St.), v. a. (Isl. skírskota) framställa för närvarande l. tillkallade vitnen. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. II. Kg. 3: pr; H. Kg. 3: pr. not. 50; Sk.* s. firi manni, VG.* Sk.* þæt varþ synt ok -at, allitt. ME.* St.* Chr. Tg. 17. s. mal sit, SM.* s. skam sina, om våldtagen qvinna, G.* -tin sak, St.* s. sik (firi vitnum), visa sig för vitnen med kungörande af det begångna våldet, G.*
... ...
Skötning (skotning), f. 1) symbolisk tradition af såld, bortgifven l. förpantad jord (jfr. Sköta 1). Sk.* Jfr. Pant-, Væþ skötning. 2) gåfva af jord, hvilken bibehållit detta namn ännu sedan den därvid förr brukliga symboliska tradition ej mera alltid iakttogs (jfr. Sköta 2). )( köp &c. VG.* 3) den skänkta jorden. VG.* ÖG.* Sm.*
... ...
Sma fileþi, n. småboskap. G.*
... ...
Sot, f. sot, sjukdom. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM. I. M. 11; II. Þg. 21; Sk.* ME.* Chr. Kg. 19. not. 13; J. 31: pr; DRVl. 26: pr. liggia i s. æller sarum, allitt., se Sar. han do af sylt ok s., allitt. ÖG.* Jfr. Barn sot.
... ...
Spitals korn, n. en del af sädestionden som tillföll hospitalet. VG.*
... ....
Stafgarþer, m. en med stafvar (staket) inhägnad plats. haita l. troa a vi ok -þa, ɔ: de under hedendomens tid som heliga ansedda inhägnade offerlundarne (jfr. Lunder), G.*
... ...
Stekarahus elder, m. eld i kök. Se Stuvu elder. ...
Stuvu elder, m. eld i stuga. s. ok stekara hus (n. elder), eld i stuga och kök, U.* (u. Stuva); VM. II. B. 24: pr.
... ...
Su, (Isl. sú, MG. so) 1) pron. dem. f. den. sak su, VG.* 2) pron. pers. hon. VG.* — Jfr. Sa.
... Sundrisker, adj. söderländsk. ænsker maþer æller s., VG.* Jfr Suþermaþer.
Sundrugher, adj. (af sunder) söndrig. U.*
Sunnan (synnan, H.), adv. 1) sunnan, från söder. U.* SM.* ME. Þg. 27: 1. s. af landi, från södra delen af landet, VG.* 2) i söder. fra s. ok til norþan, se Norþan 2. östan ok s., s. ok væstan, i sydost, sydväst, ÖG.* for væstan ok s., (landet) på sydvästra sidan, H. Þg. 15. for s. a, (landet) söder om ån, n. Skodborgs å, den vanligen så kallade Kongeån, som skiljer södra Jutland (l. Slesvig) från det norra; således hærtugh for sunnæn a, hertigen i Slesvig, Sk.* 3) præp. söder om. s. kirkiu, ÖG.*
Synnanvart, adv. sydvart; mot södra sidan. VM.*
...
Suþermaþer, m. 1) söderländing, en människa från (Europas) södra länder. VG.* Jfr. Sundrisker. 2) pl. -mæn, Södermanländingar. U.* SM.* ME. Kg. 7: 1; Chr.* -manna lagh, laghbok, SM.* -manna laghmaþer, U.* SM.* ME. Kg. 4: pr; Chr.*
Suþnautar, m. pl. (af nöter) sjudkamrater; så kallades de som i hedniska tiden gemensamt förrättade offer, och därvid tillredde gemensamma måltider. G.*
... ...
Svat, conj. (sammandr. af sva at) så att. VG. I. K. 12: 2; SM. Kk. 18: pr. not. 82; ME.* St.*
Svear (sviar, G.), m. pl. Svear, Svealands invånare. VG.* G. Hist. 2. svea kununger, G.* svea kununger ok göta, VG.* U.* SM.* Chr.* svea (n. land) kalladis (n. fordom) nordan skogh, Chr.* Jfr. Upsvear.
... Svensker, svænsker, adj. Svensk, 1) från Svealand. s. man æller smalænsker, allitt. VG.* s. præster, biskoper, U.* s. pænninger, se Pænninger 1. b. -nst (för -nskt) öl, Bj.* 2) från Sverige (äfven inefattande Götaland). St.* Chr.* mark l. örtogh -ka pænninga, se Pænninger 2, Mark 2, Örtogh. mark -sk, se Mark 2. s. öre, se Öre. -sk vikt, se Vikt.
Sverf, se Svarf.
Svet, f. (Isl. sveit) flock, sällskap. s. ok svævia, allitt. ÖG.* Enligt Eddan betecknar sveit ett sällskap af sex personer; jfr. Flokker 1.
Svevert, adv. (n. af sveverþer) ringa, litet. halfu -rþari, hälften mindre, G.*
Sveverþer, adj. (Isl. svívirða, tillfoga skam, svívirðligr, skamlig) ringa aktad. -þari maþer þan gutnisker, G.* Jfr. Sævirding.
Sveþa, v. a. sveda, bränna. H.*
Sviar, se Svear.
...
Sviþa, f. (Isl. sviða) svedjande. brænna s., ÖG.*
Sviþiur, f. pl. = sviþa. Se Rompnasviþiur.
Svo, se Sva.
Svælla, v. a. svälla upp, stiga (om vatten). ME.* Chr.*
Svænsker, se Svensker.
Svær (sver), m. svärfader. SM.* G.*
Sværa, f. svärmoder. SM.*
... ...
Sylder (silder, pl. syllar, sillir, acc. sylle), m. syll, fotträ. VG.* ÖG.* Sm.* ME.* Chr.*
... ...
Sæmia (præs. sæmber, conj. sæmi, impf. samde, sup. sampt, part. pass. samder), v. a. 1) förlika, bilägga. dela ær samd, ME.* 2) öfverenskomma. sæmi (sik) mæþ grannomen, VG.* sæmin sin i mællin, VM.* hava sik æi samt æller ivir eno komit, ɔ: blifvit ense, SM.* þitta l. þet ir ok sempt sik l. sempsik, detta är ock (något hvarom man har) blifvit ense, ɔ: är genom öfverenskommelse stadgadt, G.* 3) v. impers. m. dat. åsämja. sæmber þem eig, -ber egh baþum, sum þem baþum samde &c. VG.* ÖG.* SM.* VM.* G.* St.* Chr.* -ber mannum a, -ber a baþum &c., se A sæmia. þæn bondom -ber um, sva manga sum þöm -ber um, -ber þöm um ramarka, kan æi sokn um præst s., VG.* ÖG.* U.* Sm.*; jfr. Umsæmia. -ber (tillägg: æi) at, om de (n. fastarne) äro oense, VM.* Jfr. Osæmia. — Sæmias, v. dep. d. s. sæms þem ey, Sk.* Jfr. A sæmia.
... ...
Særþa (impf. sarþ), v. a. (Isl. serða, (AS. serðan) lägra, häfda; förekommer om onaturligt umgänge mällan män, då bland skymfliga tillmälen nämnes: iak sa at maþer sarþ þik, VG.*, hvarmed är att jfra.: þat er annat (fullrettis orð) ef maðr kveðr hann væra sannsorðenn (ɔ: att han verkligen låtit på det sättet bruka sig), ef maðr kallar mann sannsorðenn, NGL., I. 70, 225, 333; och en beskyllning af detta slag är det ock som ligger i de på det första af dessa ställen (s. 70) anförda oqvädinsorden, om man säger till en annan man att han har födt barn, l. liknar honom vid en märr, l. kallar honom hynda (grey) l. sköka.
Sæssa, f. säte, bänk (Isl. hyende, kudde, EJ.); äfven ett fartyg med ett visst antal roddarbänkar l. roddare (sæssar). fiæþærtiugh s., fartyg med bänkar för 40 roddare, ÖG.*
Sæssi, m. (Isl. sessi, sessunautr) en som har sitt säte tillsamman med l. vid sidan af en annan, t. ex. roddare. hava fiuratighi -sa a sialfs sins kust, på sin bekostnad hafva 40 roddare, ɔ: i krigstider utrusta ett fartyg med 40 åror, jämte dess besättning, ÖG.* Loce. öfvs:er: ”remiges, vel convictores, consessores”; den senare af dessa öfvs:ar upprepas af Ver., som sedan öfvs:er ”huskarlar, hofdrängar”; Ih., utan tvifvel ...
Sætis ambut, f. bättre trälinna, kammarpiga som sitter ine hos matmodren. Sk.*, där Lat. texten öfvs:r: ancilla, quæ servilibus exemta operibus, societatis et honoris et obsequii dignioris intuitu, adsidendi dominæ suæ officium est adepta. Detta ord förekommer äfven i Ä. SelL. III. 12. (KA. Lovh. I. 592, Thors. ed. s. 58), där med detta namn betecknas trälinna, the thær hværkæn maal ok æy bakær ok gör ey andræ thæskyns giærningæ. Jfr. Sæta 2.
Sætis eþer, m. en ed af okändt slag, hvilken nämnes bland andra eder som uppräknas i ÖG.*; tilläfventyrs ed därom, att ett mål är sätt och bött (jfr. Sætta), såsom d. o. förstås af Ver., som dock uppenbart oriktigt förblandar det med det i N. lagar förekommande settar-eiðr, sex mäns ed, )( tylftar-eiðr, Ä. GulL. c. 24, 132, 133; ML. GulL. Þj. 14. jfr. 13. (NGL. I. s. 16, 56; II. s. 173); jfr. Bihanget. Locc. öfvs:r: ”compositionis iuramentum”; men s. kan icke vara den ed som gafs vid själfva förlikningens afslutande, och för hvilken formuläret läses på s. st. (jfr. Sæt 1, Jamnaþar eþer). S-k (de iure vet. s. 110) öfvs:r: ”sacramentum, quod super compositionibus et transactionibus præstabatur”.
... ...
Sævirding sævirdnigh, sævördhning, sivyrdhning), f. (Isl. svívirðing; N. svivyrda, föraktligt behandla, skämma ut) sidvördnad, förakt. göra manni s., VG.* biudha radheno s., radheno sker s., St.* Jfr. Sveverþer.
...