Sveriges Gamla Lagar/Band XIII/Þ
| ← Y |
|
Æ → |
Þ. Th. T.
Här upptagas de ord, som i yngre och äfven några gamla hss. börjas med th l. t i st. f. þ.
Þa (da, VG.* þau, G. 3: 2; 38), adv. 1) då. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Sk.* G.* þa ær (rel), då när, VG.* ÖG.* (u. Ær); Sk. I. 220. þa sum, ÖG.* VM.* æn þa, se Æn, adv. þa æn, a) = þa sum, G.* b) om då, ɔ: men om. þa æn kona ær livandi, þer þrætta, nokor ær, han böter eigh &c. VG. I. A. 5; IV. 19: 1; ÖG.* U.* SM.* Sm.* Bj.* G.* þa . . til, = þær til, till det, därtill, VG.* 2) sedan. þa hæfs i vargs næsi þa i fulæ bæk, VG. IV. 10. þa (n. þæn sum) þær ær næst, VG. I. Md. 1: 4. 3) förekommer ofta som ett fyllnadsord utan särskild betydelse. crussur &c. þa skal biskuper vighia, örtogh min . . þa a hæraþ, hvarghi þa rætkændi iak, &c. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* G.* Sk.* 4) conj. (utan efterfölj. conj. ær l. sum) då när. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Sk.*
Þa för ta, se Ta.
Þagh, se Þiggia.
Þaghar (þæghar; þegar, þear, G.*), adv. (Isl. þegar) 1) då. VG.* ÖG. Dr. 2: 2; SM.* VM.* G.* Sk.* hva þ. &c., hvem som då (n. när han ärfver), VG. II. K. 72: 5. þ. ær (conj.), då när, VG.* þ. sum, G.* 2) (då) genast, strax. ÖG. Dr.9: 1; ES. 15: 5; G.* Sk.* ME.* þ. eptir, strax därefter, G.* 3) conj. då, när. VG.* ÓG.* U.* SM.* VM.* H.* G.* Sk.* ME.*
Þaigin, se Þöghine.
Þak (tak, Chr.), n. tak. SM.* Bj.* St.* Chr.* göre annat (n. hus) ater til þaks (= göri up til fæstiband l. vægbanda, VM. I. B. 45: 1.), H.* koma, föra, bæra (hem i laþu sina, n. säd l. hö) undir þ. ok þræggia, allitt. U.* SM.* gælder ater undan þ. ok þræggia, ɔ: sedan det kommit under tak, )( fyr æn in laþas (jfr. Þriskuldi), SM.* Jfr. Torf tak, Þækkia.
Þak (tak), f. (Isl. þökk) 1) välbehag, bifall. utan malsæghanda þ., ɔ: om än målsegaren ej vill medgifva det, U.* VM. II. M. 4. betale til tacke, ɔ: till nöjes, Sk. V. 5: 21. 2) tack. havi firi (ærvoþe sit) þ., SM.* ME.* Chr.*
Þakter, se Þækkia.
Þaleþ, adv. (för þa leþ) på det sättet, så. VM.*
Þan, ? sena, prov. tan, tana. þ. hels (gen.) eþa nakka, hals- l. nacksena, G.*
Þan, pron. och art. def. se Þæn.
Þan, conj. (AS. þanne; Fries. than, dan; Mht. Mnt. dan, danne, denne; Holl. dan, E. than) än. maira, siþar, frammar &c. þ., G.*
Þan, conj. (sammandr. af þa æn, se Þa 1) då när. G.*
Þanbrika, se Þangbrækka.
Þang, n. tång, sjögräs. Se Þangbrækka.
Þangbrækka (þengbrækka, thangbrykka, þanbrika, tångbrinckia), f. skog. bæra skiold ivir -ku, ɔ: infalla (eg. genom skogen) i landet med väpnad hand, VG.*; i ÖG.*, där samma talesätt förekommer, heter det ivir þang ok -ku, öfver tånget (ɔ: hafsstranden) l. skogen, emedan Östergötland har en vidsträckt kust, öfver hvilken ett fiendtligt infall i landet kan ske. Detta ord förekommer icke i nomin., och borde rätteligen skrifvas þang brækku; det har n. uppkommit af ett i forntidens poetiska språk brukligt talesätt, då trän l. skogar kallades þang brækku, iordar, hlidar, backens l. jordens tång; se Resenii Edda, Köpenhamn 1665, där under Vidar heite anförs: vid skal kenna thara edur thang brecku, höla og hlydar edur iordar; och Eg. L. P., där under þáng nämnes þ. hlíðar, alga lateris montani, frutex, fruticetum, silva; samma ord hlíðar-þang, hlíð-þang upptager äfven Cl-V. (under þang). Jfr. tidningen Journalen 1832, N:r 199, och Bihanget.
Þanni, se Þænni.
Þarf (tarf, St. Chr. pl. þarvir, þærvir, þarve), f. tarf, behof, det som någon behöfver, l. som för honom är angeläget. VG. IV. 19: pr, 1; U.* SM.* VM. II. Kk. 13: 3; Æ. 20: 1; Kp. 12: 4; H. Æ. 16: 1; G.* St.* Chr.* göra (nokra) sina þarve, ME.* St. Thj. 13: 1; Chr. Tj. 35: 1. gita syst sina þarvir ok syslur, ɔ: sina angelägna göromål, VG. IV. 19: 4. han nöter þarva sina, se Niuta. Jfr. Siælar þarf, Oþarver, Oþarvi, Þorft.
Þarf, se Þorva.
Þarfliker (þærfliker), adj. nyttig, som är till gagn l. behöfves. U.* SM.* varsker ok þ. allum mannum, ɔ: mån att vara alla till gagn, VG.* Jfr. Oþarfliker.
Þat, se Þæn.
Þaun, adv. likväl. G.* Jfr. Þo.
Þaut, se Þo.
Þe, Þen, Þer &c., se Þæn, Þær, Þæt.
Þegar, þear, se Þaghar.
Theliker, se Þyliker.
Þengat, se Þingat.
Þengbrækka, se Þangbrækka.
Þengsbani, m. (för þegnsbani, se Þægn) en fri människas dråpare. VG.*
Þera, þerra (þærre; þaira, þairar, G.), pron. poss. (gen. af þer) 1) deras VG. I. K. 2; A. 13: 1; G. 4: pr, 1. &c.; ÖG. Kr. 13: 3; Æ. 26; U. Conf.; Kk. 1: 1; 4: pr. &c.; SM. Conf.; Kk. 1: 1; 2: 2. &c.; G.* Sk.* ME. Kg. 4: pr; 7: 1; 13. &c. vari a vitnum þ., n. socknemännens, SM. B. 8: 3. ut a þ. (n. iorþ), VG. III. 117. hema at þ., i deras, n. hem, hos dem (jfr. At 4), SM. J. 4: 1. bæggia þ., bådas deras, se Bæggia; i denna sammanställning är þ. pron. poss. och ej pers., och båda orden höra till samma nomen, t. ex. bo bæggia þ., VG. I. A. 17: 1, är bo bæggia och bo þ.; om det åter hette baþir aghu bo, kunde det väl sägas þer baþir, då þer vore pron. pers.; likaså om det kunde sägas baþir þ. aghu bo vore þ. pron. pers. likasom då det säges en þ., hvar þ., men baþir þ. brukas icke, och kan icke brukas, därför att det skulle betyda: båda af dem, hvilket vore en uppenbart ologisk sammanställning; jfr. Bihanget o. okar. hvo therre hantering haver, se Hantering. 2) refl. sin (då subj. är pl., jfr. Þæt, pron.). þer forværka egh þ. barna lut, ÖG. Eþs. 9. börnæ börn havæ ey i þ. hæfþum, þe varþæ takni a værkium þ., þe sæliæ iorþ þ., Sk.*
Þeþan, se Þæþan.
Þighat, se Þingat.
Þiggia (tiggia; tygge, Sk. impf. þa, ta, þagh, sup. þighat; jfr. R-t I. 121, 151; III. 288), v. a. (Isl. =; AS. þicgan, þigan, få mat, äta) 1) emottaga (till skänks l. för inte). ME.* St.* Chr.* )( giva, ÖG.* SM.* VM.* köpt æller þighat, köpte æller þa, VG.* nu haver han fangit (n. hemfölgþ) sum þa, se Fa 2. þæt aghu alli sværia ok ængin þ., ɔ: ingen må fria sig från att gå eden, = i þöm eþe ma ængum giva ur, ÖG. Vaþ. 1: pr; ME.* eþer sum man ma egh þ. up, lösa þæn eþ sum han ma þ. up, ɔ: genom en viss erlagd lösen befria sig från skyldigheten att gå en ed (jfr. Lösa 3), ÖG.* þ. miolk, dia, ÖG.* barn þa miolk af (l. ok) moþor spina, U.* VM.* H. Æ. 13: 7; i hvilket talesätt Ih. (Gl. o. dæggja) tror att dhag (i VM. gamla edit., för þag l. þagh), som han hänför till inf. dæggia, är en riktigare läsart än tha, som skulle vara af taga l. tiggia; detta är dock uppenbart oriktigt, ty þag kommer lika litet som þa af dæggia, och den ur VM. anförda läsarten bevisar således icke häller att, såsom Ih. antager, o. dæggia ”in antiqua lingua idem significavit ac sugere, lactere”, ehuru äfven några nyare ordboksförfattare, såsom Lindfors i Lat. Lexicon, trott orden dägga och dia vara synonyma. 2) begära, tigga. þ. naþir, þ. sik föþu, U.* t. meth taffler, i kyrka, Sk.* Ättarboten kallas föraktligt tygge bod l. tygge pendinghe, genom tiggande hopsamlade böter l. pänningar, Sk.*
Tiggiare, m. tiggare. U.*
Þigia (tigia), v. n. tiga. VG.* VM.* G.* Sk.* þa ægha alle sværia ok ængin þ. (jfr. Þiggia 1), ME.* Jfr. Forþighia.
Þigiande mæssa, se Mæssa 1.
Þikla (þykla), adv. ofta. VG.* U.* SM.* VM. II. Þg. 17: 1; ME.*; men genom skriffel för þolika, St.*, och sva þ., H.*, bör troligen vara þylika, såsom i not. 88. läses. þiklarmer, compar. U.* SM.*; þyklare, tiklare, þiklaren, þiklar, U.* SM.* VM.*
Þiklika, adv. = þikla. SM.*
Thilde, n.? tiljor, golfbräder, prov. tilde. St.* Att d. o. har den nu uppgifna bem:en synes vara otvifvelaktigt, men skilnaden mällan t. och fiölar är svår att bestämma. Isl. þili, þil, betyder brädvägg; N. tile, tyle, tel, golf af sammanfogade bräder. På anf. st. hafva en del yngre hss. tilster, hvilket ord ännu brukas i vårt allmogespråk i bem. af golfplankor.
Þiliker, se Þyliker.
Þin, pron. pers. gen. se Þu.
Þin (n. þit; f. dat. þenni, G.*), pron. poss. din. VG.* ÖG.* U.* VM. II. M. 1: 2; G.* Sk.* ME. Egn. 34: pr.
Þing, n. 1) ting (rörligt, lefvande l. liflöst). VG. II. K. 11. not. 96; U. Kk. 8: 1. n. 83; M. 44: pr; 47: 1; Kp. 6; SM. B. 9: 1; Þj. 12: 1; VM.* Sm.* Sk.* ME. B. 8: 4; 20: 1; Kp. 5: pr; DrVþ. 3: 1. &c.; St. G. 9: 4, 6; 18: pr; Kp. 33: pr; DrVd. 3: 1; Chr.* annur þ. )( iorþ, VG. III. 150. þ. qvikt æller döt, U. V. 27: pr; ME. B. 32: 1; St. B. 15: 1. skipta hæstum eller andrum -gum, hæst skiut uxa eller hvat -gi &c. SM. Kp. 5: pr; 7. not. 4. þiufnaþer varþer nokrom viter ivir nokot þ., ɔ: något som finnes hos honom och påstås vara stulet, Bj.* Jfr. Forþing. 2) ting, sak (i allm.). skil tva kirkiu um nokot þ., VG. II. K. 61. þ. þær hionalagh ma hindra, U. Kk. 15: 2; VM. II. Kr. 20: 1. sla sit hion til godhra -ga ok dyghd, ɔ: till det som är godt, till förbättring, St. SVl. 17. Jfr. Viþer 3. — Att d. o., i de nu anf. bem:na, är samma ord som förekommer i de nedf. upptagna bem:na, är tydligt då man jfr. T. mal, mål, sak, som äfven öfvergått till bem:en domstol (jfr. Hlt. Gl. o. mal), hvaraf uppkommit de i medeltidens Lat. brukliga benämningarne mallum &c. (jfr. Malþing). 3) samling, sammankomst. moro þ., den på Mora äng, en mil söder om Upsala, af Upländingarne fordom hållna sammankomst till förrättande af konungaval (jfr. mina Jur. afh. s. 3, 4; ME. ind. n. pr. o. mora), SM.* ME. Kg. 4: pr. þa skal þ. nemnas, ɔ: allmän sammankomst till öfverläggning om ledingen, G. Hist. 6. Jfr. Disa-, Kyndil-, Köp-, Mala-, Sara-, Soknaþing. 4) ting, sammankomst för rättegångsmåls utförande; äfven det vid en sådan sammankomst närvarande folket, och stället där sammankomsten hålles. VG.* ÖG.* U.* VM.* G.* Sk.* )( gatu stæfnæ och kirkiu stæfnæ, Sk.* lagha þ., VG.* aldra göta þ., aldramanna þ., ting för alla (Väst-) Götarne, som hölls af lagmannen, VG.*, där det förklaras (I. R. 3: 2; II. R. 3.) att þæt hetir e aldra göta þ. ær laghmaþer ær a. skiplagh æller sokn havi þ. &c. H.* a -ge lands ælla hæraþs, ME. Kg. 32. t. hærats eller laghmans, Chr.* konungs (eghet) þ., ting som hålles af konungen l. å hans vägnar, VM.* Sk.* a þ. firi alla lyþi, ɔ: Gotlands allmänna ting, G.* tu þ. ok þriþia þriþiungs þing, G.*; där med de två tingen tydligen menas smärre ting än þriþiungs þing, och dessa smärre ting voro hunderis þing, som hörde till de smärre tingslag (hunderi), hvilka också kallas þing (se nedf. under 6). a þing ok a ring, se Ringer. þær ær (fult) þ. sæxtan mæn æru, U.* SM.* þær ær þ. sum tolf mæn æro, VM. II. Þg. 6. utan þ., då ting ej hålles, se Utan 2. -ga mællum, VM. II. Þg. 6. -gs (för -ga) mællum )( a -gi, H.*, där fråga är om konungens ting. þ. ok fæmter, se Fæmt 2. þ. næmna, ut stæmna, sighia, visa, kalla, biuþa, buþa, up skæra, halda, hava, se Næmna &c. af -gi, se Af 2. c, 3. stæmna manni þ. l. til -gs, se Stæmna, til -gs föras, n. om det har skett på landet, St. Thj. 18: pr. stæmna præsti til -gs )( til mots, Sm. 11. jfr. Mot 2. kalla l. döma þ. hem til (by) mans, U.* SM.* qvælia hundari &c. til -gs, se Qvælia. sökia þ., U.* SM.* a laghkallaþu -gi, H.* i sattu -gi (jfr. Sætia 1), SM. M. 27: 3. firi -gi, inför det på tinget samlade folket, VG.* U.* SM.* H. Æ. 1: 2; J. 9; ME.* Chr. Tg. 25. alz -gs vitni, ɔ: alla på tinget närvarandes, Sk.* þ. komber (saman), U.* ivir þvært þ., se Þvær. standa utan viþer þ., se Utan viþer. bro þorf til köpungs æller -gs, ɔ: tingsställe, U. V. 23: pr. draga bandu um þ. eþa kaupung, G.* þing balker, VM.* Jfr. Afkænnu-, Biskops-, Bya-, Ennæt-, Fiærþungs-, Folklands-, Gutnal-, Hundaris-, Hæraþs-, Höst-, Jamlanga-, Kirkiu-, Lagh-, Laghmans-, Lands-, Lionga-, Luktar-, Mal-, Ræfsinga-, Ræfsta-, Rættara-, Sokna-, Stæmno-, Sægnar-, Var-, Þriþiungs þing; Urþinga. 5) män som sammankallades för att uttaga böter m. m., som ej blifvit af den skyldige godvilligt erlagdt. stæmna hem þ. at manni, VG.* næmna l. stæmna hem þ. til mans (ok taka ut gengærþina), VG.* ÖG.* VM.* ME.* Chr. Tg. 28. næmna, kalla, sætia þ. l. stæmna hem þ. fore garþ mans, VM.* H.* kalla þ. til by (mans), U.* VM. II. Þg. 17: pr; H. Þ. 9: pr. sökia man mæþ -gi, U.* VM. II. Þg. 17: pr. þer sum -gi fulghþu, ɔ: deltogo i denna förrättning, ÖG.* fylghia laghkallaþu -gi æptir laghböte sokn, U.* koma hem til annars mæþ laghdömdo -ge, SM.* fara hem at aþrum mæþ laghkallaþo -ge, ME.* Chr.* mæþ -gi hælghis bot &c. ut taka, VG.* væþia l. vræka þ. fran garþi sinum, U.* SM.* VM.* H.* 6) d. o. betecknade på Gotland vissa större l. smärre delar af ...
Þingliusæ, v. a. kungöra på ting. Sk.* varæ l. varþæ -ster, om oäkta barn, som fadren på tinget erkänner som sitt, Sk.*
Þing loter, m. böter som i Västergötland tillföllo hela landskapet, och på dess allmänna ting fördelades mällan häradena, och sedan (utan tvifvel på häradstingen) mällan hvart härads invånare (eg. den lott l. andel som sålunda tillföll hvart härad). VG.*
... ...
Þiþborin, adj. (Isl. þýborinn, född af trälinna, þý, trälinna) född i träldom. þræl ok þ., allitt., )( fræls ok fullkyniaþer, VM.* Att d. o. svarar mot det anf. Isl. ordet, synes vara ganska tydligt, om ock det här tillagda þ behöfde anses vara tillkommet genom skriffel; att däremot þiþ skulle vara d. s. som þiuþ (R-t II. 108), hvilket också skulle förutsätta skriffel, kan näppeligen antagas. Jfr. Þy barn &c.
... ...
Tjufri, n. tjufgods (tjufveri). Chr.*
Þiufsak (þiufs sak), f. mål angående l. anklagelse för stöld. VG.* ÖG.* Sk.* giva l. vita manni þ., VG.* ÖG. Vaþ. ind. 32; R. 2; Sk.* St. Eds. 21. þ. vændis manni til, ME.* Chr. Eds. 20. bæra þ., vara anklagad för stöld, VG.* svara þ., Sk.* böta þ., U.*
Þiufs bot, se Þiuf bot.
Þiufs eþer, m. ed i tjufmål. VG.* ÖG.*
Þiufska, f. (Isl. þjófska) tjufveri, tjufs brottslighet och ansvar. dragha þ. a sik, ådraga sig mistanke för stöld, VG.*
Thiufskaper, m. (Isl. þjófskapr) stöld. St.* Chr.*
Þiufs mal, n. = þiupta mal. Se Tak mal.
Thiufson, m. tjufsson, ett oqvädinsord. St.*
Þiufs rætter, m. tjufsrätt, straff som tjuf förtjenat (jfr. Rætter 5). göra (manni) -ræt, U. Kp. 10: 3; VM. II. M. 26: 1; Kp. 13: 3. sökias til þ., SM. Þj. 12: 6. standa l. (up) taka -ræt, U.* (u. Rætter); SM.* (Rætter); ME.* St.* Chr. B. 43: pr; Tj. 29.
Þiufstolin (þiufstulin), adj. stulen, bortstulen. VG.* ÖG.* U.* H. M. 29, 30, 31: pr, 1; Bj.* Sk.* -lit, n. abs. stulet gods, VG.* lösa fore -let, se Lösa 4.
Þiuft (þyft, þypt), f. = þiufnaþer. VG.* ÖG.* U.* H.* G.* ME.* Chr. B. 53; Tj. 6, 21, 24; Add. L. full þ., VG.* ÖG.* U.* full þ. )( hvinska, VG.* kirkiunna þ., gods som är stulet från kyrkan, VG.* þiftær, genom skriffel för þiuft ær, Bj.* Jfr. Snatta, Snattan, Þiufti.
Þiupta mal, n. mål angående stöld. ÖG.*
...
Þiufti, þiupti (þyfti, þypti), n. = þiuft. U.* VM.* H.* M. 31: pr, 2, 4; 34: pr; Bj.* G.* fult þ., VM.* Jfr. Viþertaku þypti.
Þiufvala bot, f. tjufgömmarebot, böter för härbärgerande af tjuf l. gömmande af tjufgods. VM.* Detta ord kan härledas från ala, föda, l. från þiufhol; i senare fallet skulle det rätteligen skrifvas þiufhola bot.
Þiur, m. tjur. VG.* ÖG.*
Þiuva bot, se Þiuf bot.
Þiuvaþer (þiuvær þær, genom skriffel, VG.*), adj. bestulen. VG.* VM.*
Þiuver (þiaufr, G.), m. tjuf. VG.* ÖG.* U.* SM.* Bj. 11: pr, 5, 6; 19: 2; 21: pr; 32: pr; G.* Sk.* fulder þ., den som gör full tjufnad, VG.* kunungs fulder þ., ME.* sander þ. (mans), VG.* (u. Sander); ÖG.* U. M. 38; SM.* VM.* forvunnin þ., oqvädinsord, St. R. 31: 1. hete þ., SM.* St. Sk. 12; Chr. B. 27: 2. jfr. Heta 3. taka annars mans þiuf, ɔ: den som stulit från en annan, U.* vita man firi þiuf, se Firi 15. sværia l. sökia man til þiufs l. sannan þiuf, SM.* göra þiuf af manni, göra honom till tjuf, ɔ: bevisa att han är tjuf, VM.* til þiufs vunnin, SM.* þiuva balker, VG.* ÖG.* ME.* Chr. Tj. rubr. Jfr. Skruver, Þiufs rætter; Fiska-, Gor-, Humbla-, Hvinsku-, Kirkiu-, Nætia-, Run-, Skafl-, Viþertaku þiuver; O-, Urþiuva.
Þiuþ (þiauþ, G.), f.? (n. G.; Isl. þióð, n.) 1) folk, prov. tjaud. Se Þiuþ vægher. 2) enskild människa. G.* vita miþ siex -þa aiþi, G.* Jfr. Husþiauþ. — Men þiuþ, SM. M. 34. not. 51; VM. II. M. 26: 9. n. 7, är icke annat än uppenbara skriffel för þiuf.
Þiuþer, se Tiuþer.
Þiuþ vægher, m. (Isl. þioðvegr) allmän landsväg. þings vægher ok þ., allitt. ÖG.*
Þiæla syn, þiala syn, f. (af þiæli) syn som hålles om vintren, eg. medan tjälen är i jorden. SM.* VM.* Så har d. o. redan af Locc. och Ver. blifvit förklaradt; men Ih., uppenbart oriktigt härledande det från tiældra, öfvs:r: limitum inspectio.
Þiæli, m. (Isl. þeli, N. tele) tjäle. SM.*
Þiæna, þiana (tiena), v. a. 1) tjena i allm. þ. guþi, VG.* Sm.* 2) vara i tjenst hos någon. ÖG.* ME. Kg. 12: 1; St. Kg. 15: 10; 19: 2; B. 21: 3; Chr.* 3) göra krigstjenst till häst. VG.* ME.* Chr. Kg. 11: pr; 13: pr. þ. frælst, þ. mæþ örs, se Frælst, Örs. þ. fore sit goþs )( göra skat ok skuld sum bonde, ME.* Chr. Kg. 21: pr. 4) förtjena. St.* þ. (sik) himiriki, VG.* U.* VM.* Jfr. Forthiæna. 5) tjena andra med, skaffa andra till deras fördel. han -aþi rætvisi ok værn allum væsgötum, VG. IV. 14: 14.
Thiænere, m. tjenare. Sk.*
Þiængn, se Þægn.
Þiægns gæld, se Þings gæld.
...
Þiænisto lös, adj. tjenstlös. drivari æller þ., VM.*
Þiænistu maþer (þiænistu-, þianesto-, tienista man), m. 1) tjenare (i allm., den som är beredd att tjena en annan). SM.* ME.* Chr. Kg. 5: 3 2) tjenstman (i hof- l. krigstjenst). VG.* U.* SM.* ME.* Chr.* )( bonde, se Bonde. )( lænsman, VM. II. Þg. 14. kunungs raþmans þ. æller ok andra riddara (n. þ.), U.*
Þo (þö, þa, þy, togh, dogh, doch, thå &c.; þau, G. þot, þyt, þaut, sammandr. af þo at, þy at, þau et, se nedf.), adv.
...
Þokki (þukki; þunki, G.), m. 1) skymf, a) i allm. Sk. I. 206 (i slutet). b) som tillfogas ogift qvinnas fader och slgtingar därigenom att hon blir lägrad. i -ka aflaþer, ɔ: på sådant för qvinnans slägtingar skymfligt sätt, af oäkta börd; den man som själf hade genom skamlig gärning tillkommit, fick ej taga sådana böter, icke häller erlades de för qvinna som var af oäkta börd (jfr. nedf. under 2 c), ÖG.* c) som tillfogas brudgumme som under brölloppet blir förolämpad; H.* d) l. träls egare därigenom att trälen blir slagen l. sårad; e) l. egaren af ett fäkreatur, om detta af illvilja dräpes, och kreaturet antingen är värdt två öre, l. dräpes i egarens åsyn; f) l. en man af den som begår hor med hans hustru; g) l. den som af en annan beskylles för stöld, utan att denne lagligen fullföljer anklagelsen. Sk.* 2) böter, a) = þokka bot l. U.* H. M. 7: 1. kunungs, hærtugha, biskups, hærra þ.; (hærrum -ka böta, -ka taka, ÖG.* b) till den, hvars träl uppsåtligen blifvit stympad. þæt ær bondans þ., ɔ: hans ensaksböter för den skymf som blifvit honom tillfogad, ÖG.* c) till lägrad qvinnas fader l. giftoman. ...
Þorka, v. n. torrka. G.* Jfr. Törkestuga, Torre, Þirr.
...
Torre, v. a. torka, prov. torra. Sk.* Jfr. Torka.
... ...
Þrægifter, adj. för tredje gången gift. VM.*
Þræl, m. träl. VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* Bj.* G.* Sk.* St.* Chr. SVl. 19: pr. þ. ok þiþborin, allitt., se Þiþborin. varþæ þ. i konungs garþe, om tjuf som dömmes till sådan träldom, Sk.* Jfr. Ambut, Annöþugher, Bonde, Bryti, Fostri, Fræls, Frælsgivi, Gæfþræl, Hema kona, Lavarþer, Leghomaþer, Þægn, Ættaþer.
...
Þræstene, n. ett råmärke bestående af tre stenar. SM.* VM.*
... ...
Þy barn, n. eg. trälinnas barn (Isl. þýjarbarn; jfr. Þiþborin); oäkta barn (så kalladt på den tid då oäkta barn merendels voro aflade med trälinnor). VG.* G.*
Þydisker (þiþisker, thydzsker; tysker, tisker, Sk.), adj. Tysk. VG.* Sk.* St.*
Þy dotir (pl. -dytrir), f. oäkta dotter (jfr. Þy barn). G.*
... Þypt, Þypti, se Þiuft, Þiufti.
Þyrfteliker, adj. (af þorft) gagnande, nyttig. SM.* Detta ord förekommer i JutL. föret., där det svarar mot orden necessaria och utilis i Grat. Decr. cap. 2. dist. 4, såsom KR. riktigt anmärkt, GDL., III. 495.
Þysun (acc. pl. -syni), m. oäkta son (jfr. Þy barn). G.*
Þyþi lagh (þyþu-, þyþalagh) n. gemenskap, förening; förekommer endast om onaturlig köttslig beblandelse, i sammanhanget: hava þ. mæþ fæ, U.* SM.* VM. I. Kr. 10; II. Kr. 23; Chr.* Ordets ursprung och eg. bem. finnes af Isl. þyða, þyðleikr, vänlighet, þýðask, göra sig till någons vän, hålla sig till någon, äfvensom af flera i vårt språk ännu brukliga ord: ty sig till någon, tyskap, tyen &c. (Rz. s. 768); men sedan o. tidelag blifvit i lagarne upptaget i nämnda sammanhang, har det upphört att brukas i annan bem. än den, i hvilken det sålunda genom eufemism kommit att användas.
Þæghar, se Þaghar.
Þægn (þiængn), m. (Isl. þegn) fri människa. VG.* H.* )( þræl, VG.* där i II. Dr. 27. genom skriffel står aghu. mykin þ., en ädel, frikostig man, VG.* Jfr Þengsbani, Þings gæld.
Þækker, adj. täck, behaglig. SM.*
Þækkia (tekkæ, part. pass. þakter), v. a. (af þak) 1) täcka, förse (hus) med tak. þ. hus, Bj.* Sk.* St.* 2) betäcka. snio -ker iorþ, iorþ ær med snio þakt, SM.*
Þækkia, þækia, f. tak. U.* VM.* St.*
Þækkias, v. dep. (af þækker) täckas. SM.* Sm.* Chr.*
Þækkilika, adv. på behagligt sätt. SM.*
Þækliker, täkkeligher, adj. täckelig, behaglig. SM. Kk. 1: pr. not. 82; G.*
Þæn, þen (þan), VG.* ÖG.* U.* G.* Sk.* f. þe, þön (þaun, G. þy VG.*); n. þæt, þet, þat; gen. m. och n. þæs, þes; dat. m. þem, þæm, þöm (þaim, G.); f. þerri, þæri (þairi, þairu, G.), þærre, þerre, þere, þærræ, þerræ, þeræ, þe; n. þy, þi; acc. þæn, þen, þan (men þön skriffel för þo, U. Kg. 12: 1.); f. þa, þæ, þe; n. þæt, þet, þat; pl. m. þer, þær (þair, G.); þe (þör, þir, þö, þi, VG.*); f. þar, þa, þe; n. þy, þön (þaun, G. þö, VG.*), þe; gen. þerræ, þeræ (þaira, G. þa, troligen skriffel, SM.); dat. þem, þæm, þöm (þaim, G.); acc. m. þa, þæ, þe, þem; f. þar, þer, þe (þör, VG. II. A. 8. þem, U.); n. þy, þe, þæ, þön (þaun, G. þen, VG. þöm, VM.*). VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Sm.* Bj.* G.* Sk.* ME.* þæssa, þæssi för þæs a l. i, se nedf. 1) pron. dem. den. þæt a vitu, þæt sum hema siter, ɔ: den af makarne, Vg. I. J. 4: 2; U.* þæn l. þæt þerra (pron. pers., se Þæt), den af dem, VG. I. J. 4: pr; II. A. 20. &c.; ÖG.* U.* SM.* ME.* St.* þæs þerra arve, ÖG.* til þæs þerra eþvitis, SM. J. 1. þæt æru VI l. þrir örar, þa æru þæt tu bol, hvat þæt æru flere æller færre, för varu þæt tolf marker, þæt skulu vara bönder, &c., hvilken konstruktion förklaras af det som i sig själft är tydligt, att þæt endast är ett i detta sammanhang brukligt fyllnadsord; subjektet är däremot det efteråt följ. nomen l. pron. örar, bol, flere &c. (jfr. Þænni, och Bihanget), VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H. Þ. 9: pr; G.* Sk.* St.* Kg. ind. 16. bonda þæs fæ för þæs bonda fæ, VG. I. R. 13. þa far (n. han) eigh vitu til þæs (n. bols), VG. I. A. 21: 2. fore þæs saka, för den orsakens skull, Sk.* koma til þæs (n. rættara þings), ME. Þg. 39. aghu þe þæs minna, mindre än det (som är sagdt, n. 12 marker), VM.* til þera (dem) sum &c. ME.* til þæs, n. abs a) därtill, VG.* ÖG.* G.* Sk.* (u. Þæt). b) till dess (att), se 3: 5.
Þæn (þan, G.), art. def. den. VG.* ÖG.* U.* SM.* G.* Sk.* f. þön, þe (þy, U. M. 24: 1.) n. þæt; gen. m. þæs, f. þeræ (þe, SM. Kk. 20: pr; VM. I. Kr. 1.); dat. m. þem, n. þy, þe; acc. m. þæn, f. þe, n. þæt; pl. m. þer; gen. þeræ; dat. þem, þöm; acc. f. þa, VG.* ÖG.* U.* SM.* G.* Sk.* ME.* þ. yngsti kolder, þæt nya, þæs hælgha anda, &c. VG.* &c. þ. sami, þæssamæ för þæs samæ, se Sami.
Thænkæn, f. tänkande, eftersinnande. Sk.*
Tenkebok, f. minnesbok. stadsens t. (jfr. Bok), St.*
Þænni (þanni; þissi, G.), pron. dem. denne. VG.* U.* G.* Sk.* f. þæssi, þæssæ, þæsæ (þæssum, VM.* þissun, G.), n. þætta, þattæ (þitta, G.); gen. f. och n. þæssæ; dat. m. þæssum, þæmma, f. þæssi, þesse, þæssæri (þissi, G.), n. þæssu (þissu, G.); acc. m. þænna (þinna, G.), f. þæssa, þæssin (þissa, G.), n. þætta (þitta, G.); pl. m. þæssir, þæssi, þæssæ, f. þæssæ (thenna, St.), n. þæssi, þassi, þæse, þæssin (þessu, VG. þæssum, þæsson, VM.); gen. þæssæ, þæsæ; dat. þæmma, þænnæ, þæssum (þissum, G.); acc. m. þæssa, þæsse, n. þessi, þæssin, þænni (þæssum, þæsson, VM.), VG.* ÖG.* U.* SM.* VM.* H.* Bj.* G.* Sk.* St.* þætta æru uqvæþins orþ, almænnings skoghar, konungs utskylder &c. (hvarvid är att märka d. s. som är anfördt vid þæt æru &c., se Þæn), VG.* U.* SM.* H. V. 16: pr; ME. Egn. 9; St. J. 5: pr; R. 31: 1. þætta skulu hamnu vapn væra, SM. Add. 2. nokot þætta mal, at nokrom þæssom lot, a nokrom þæna dagh, af nakaro þesso huse, ɔ: något af dessa mål &c. VG.* ME. B. 28: pr. a nokrom þæssum daghum, i nakarum þessum sakum, til nakra þessa forfalla, &c., några af dessa &c. VG.* ME. G. 8: 5; Þj. 17; St. Kp. 33: 8; Chr. G. 8: 1.
...
...
Törkestuga, f. (af þorka) torkhus, hus som brukas till torkning (D. törrehuus); men kan ej betyda mälta, då mæltehus på samma ställe särskildt nämnes. U.* N. turkestova är, enligt A-n, ett hus hvari man torkar säd till malning; på några ställen menas därmed badstuga l. kölna.