dan; Mht. Mnt. dan, danne, denne; Holl. dan, E. than) än. maira, siþar, frammar &c. þ., G.*
Þan, conj. (sammandr. af þa æn, se Þa 1) då när. G.*
Þanbrika, se Þangbrækka.
Þang, n. tång, sjögräs. Se Þangbrækka.
Þangbrækka (þengbrækka, thangbrykka, þanbrika, tångbrinckia), f. skog. bæra skiold ivir -ku, ɔ: infalla (eg. genom skogen) i landet med väpnad hand, VG.*; i ÖG.*, där samma talesätt förekommer, heter det ivir þang ok -ku, öfver tånget (ɔ: hafsstranden) l. skogen, emedan Östergötland har en vidsträckt kust, öfver hvilken ett fiendtligt infall i landet kan ske. Detta ord förekommer icke i nomin., och borde rätteligen skrifvas þang brækku; det har n. uppkommit af ett i forntidens poetiska språk brukligt talesätt, då trän l. skogar kallades þang brækku, iordar, hlidar, backens l. jordens tång; se Resenii Edda, Köpenhamn 1665, där under Vidar heite anförs: vid skal kenna thara edur thang brecku, höla og hlydar edur iordar; och Eg. L. P., där under þáng nämnes þ. hlíðar, alga lateris montani, frutex, fruticetum, silva; samma ord hlíðar-þang, hlíð-þang upptager äfven Cl-V. (under þang). Jfr. tidningen Journalen 1832, N:r 199, och Bihanget.
Þanni, se Þænni.
Þarf (tarf, St. Chr. pl. þarvir, þærvir, þarve), f. tarf, behof, det som någon behöfver, l. som för honom är angeläget. VG. IV. 19: pr, 1; U.* SM.* VM. II. Kk. 13: 3; Æ. 20: 1; Kp. 12: 4; H. Æ. 16: 1; G.* St.* Chr.* göra (nokra) sina þarve, ME.* St. Thj. 13: 1; Chr. Tj. 35: 1. gita syst sina þarvir ok syslur, ɔ: sina angelägna göromål, VG. IV. 19: 4. han nöter þarva sina, se Niuta. Jfr. Siælar þarf, Oþarver, Oþarvi, Þorft.
Þarf, se Þorva.
Þarfliker (þærfliker), adj. nyttig, som är till gagn l. behöfves. U.* SM.* varsker ok þ. allum mannum, ɔ: mån att vara alla till gagn, VG.* Jfr. Oþarfliker.
Þat, se Þæn.
Þaun, adv. likväl. G.* Jfr. Þo.
Þaut, se Þo.
Þe, Þen, Þer &c., se Þæn, Þær, Þæt.
Þegar, þear, se Þaghar.
Theliker, se Þyliker.
Þengat, se Þingat.
Þengbrækka, se Þangbrækka.
Þengsbani, m. (för þegnsbani, se Þægn) en fri människas dråpare. VG.*
Þera, þerra (þærre; þaira, þairar, G.), pron. poss. (gen. af þer) 1) deras VG. I. K. 2; A. 13: 1; G. 4: pr, 1. &c.; ÖG. Kr. 13: 3; Æ. 26; U. Conf.; Kk. 1: 1; 4: pr. &c.; SM. Conf.; Kk. 1: 1; 2: 2. &c.; G.* Sk.* ME. Kg. 4: pr; 7: 1; 13. &c. vari a vitnum þ., n. socknemännens, SM. B. 8: 3. ut a þ. (n. iorþ), VG. III. 117. hema at þ., i deras, n. hem, hos dem (jfr. At 4), SM. J. 4: 1. bæggia þ., bådas deras, se Bæggia; i denna sammanställning är þ. pron. poss. och ej pers., och båda orden höra till samma nomen, t. ex. bo bæggia þ., VG. I. A. 17: 1, är bo bæggia och bo þ.; om det åter hette baþir aghu bo, kunde det väl sägas þer baþir, då þer vore pron. pers.; likaså om det kunde sägas baþir þ. aghu bo vore þ. pron. pers. likasom då det säges en þ., hvar þ., men baþir þ. brukas icke, och kan icke brukas, därför att det skulle betyda: båda af dem, hvilket vore en uppenbart ologisk sammanställning; jfr. Bihanget o. okar. hvo therre hantering haver, se Hantering. 2) refl. sin (då subj. är pl., jfr. Þæt, pron.). þer forværka egh þ. barna lut, ÖG. Eþs. 9. börnæ börn havæ ey i þ. hæfþum, þe varþæ takni a værkium þ., þe sæliæ iorþ þ., Sk.*
