198
föreföllo mig snart verkligare än mina klasskamrater. Å, den friskhet och älskliga humor, den frihet från all störande gråtmild sentimentalitet, som präglade Louise M. Alcotts flickböcker!
På en av bokhyllorna i min fars rum fann jag slutligen Charles Dickens. Jag har läst så mycket sedan den tiden, allt i en brokig blandning, men ständigt har jag återvänt till Dickens, ständigt har jag med en suck av förtjusning och tillfredsställelse slagit upp hans böcker.
David Copperfield blev nästan en andaktsbok för mig. Jag strök för långa rader i den, och jag ertappade mig med att gå och småskratta för mig själv vid tanken på Pegolly eller mr Micawber eller någon annan av alla de originella människor han där tecknat på sitt mästerliga sätt. Humorn är en gudagåva, som icke skänkes alla och aldrig kan förvärvas, om man ej fötts med den. Som hos ingen fann jag den hos Dickens. Jag drack den med törstiga läppar ur hans böcker. Vad han skrev gav gensvar i mitt eget hjärta och kom mig att upptäcka en ny sida hos mig själv, som jag aldrig förut tänkt på.
De svenska författarna hade jag då ännu inte mycket kännedom om.
