ohejdadt, som jag gjorde den dagen då min moder begrofs, om ej för något annat, så dock derföre att vi ej varit, ej kunnat vara något rätt mycket för hvarandra.
Sjunde natten.
Vårt käraste umgänge i E. ägde vi med familjen på granngården Mörk, en öfverste von Krogh, med fru och tvänne döttrar: ett umgänge — jag kan väl säga en vänskap — mellan mödrar och barn, hvilken ostörd fortsattes genom nära tre decennier, till dess döden upplöste den. Detta ställe var i sanning mitt barndomsparadis. Det hade det vackraste läge Och var till sitt inre utstyrdt med all den gammaldags prakt, som jag försökt att skildra i skitsen »Kongsgard» (se berättelser). Öfverstinnan var den älskligaste gamla fru jag har känt; beständigt munter och blid och likväl med en så stilla anspråkslös värdighet. Han hade äktat henne mot familjens vilja, ty hon var icke af adel. Men om förträfflighet i förening med älskvärdhet adlar en menniska, så kunde hon gerna umbära ett stamträd; också var deras äktenskap och hela husliga förhållande ett af de lyckligaste man kunde tänka sig. I mina ögon hade hon blott ett enda fel, hvilket tillika, om man ändtligen ville utfinna något, i all sin obetydlighet kunde röja, att hon ej var »af blodet»; likasom man hos de hvitaste färgade skall kunna upptäcka deras härkomst af en skuggning på nageln. Hon satte ej nog värde på de gamla vördnadsvärda saker som gått i arf från svärföräldrarna, och hvilka förlänade denna boning ett så karakteristiskt behag. ja, man berättar till och med att hon understundom bortbytte eller sålde en del af dessa dyrbara ting. Jag kan icke
