Berättelser/Kungsgård
| ← Titel och innehåll |
|
Sag-Sara och hennes dotter → |
KUNGSGÅRD.
I böcker från en förfluten tid läser man icke sällan ordet: ett barndomsparadis. I vår tid har detta ord kommit ur modet, kanske derföre att det har en alltför sentimental klang. Men i grunden är uttrycket ganska träffande; åtminstone kan man svårligen tänka sig ett paradis utan i ett sådant sammanhang. Många hafva nemligen haft ett sådant paradis som vi nu mena, många gömma i sitt minne en plats, om hvilken de kunde säga: här var jag rigtigt glad, ja så glad, att jag icke en gång rätt kunde förklara det, då jag icke kände några sorger emot hvilka jag kunde mäta min glädje. Det var här, som de friskaste idéer, de färgrikaste drömmar i barnets själ sprungo fram, likt dessa plötsliga blommor som slå ut och utveckla sin prakt i ett ögonblick, för att sedan åter vegetera i stillhet. Och så vidunderligt sammansmälter denna idéverld med naturen och det som omgifver oss, att man sedan svårligen kan bestämma hvad som deraf var dröm eller verklighet. Ännu i de mognare åren, långt efter sedan detta eden är tillslutet, då själen är tyngd af lifvets intryck, drömmer den sig mången gång tillbaka till denna tid, och vinner större klarhet om hvad den upplefvat, samt ny friskhet att möta framtiden.
Ett sådant ställe, der träden voro mera gröna och blommorna doftade ljufvare än alla vanliga träd och blomster, var för mig mina föräldrars granngård: Kungsgård. Hvilken fröjd då vi på lördagseftermiddagen blefvo bjudna till Kungsgård för söndagen, och hushållerskan fick brådtom med att stryka min hvita eller ljusröda klädning, och jag att sätta papiljotter i håret! Söndagseftermiddagen stod vagnen framkörd, och bakom den höll helt anspråkslöst en gigg, i hvilken informatorn och mina yngre bröder togo plats. Efter en fjerdingsvägs färd på den dammiga, enformiga landsvägen, hvilken förekom mig som en evighet, höllo vi utanför en stängd grind, ingången till den storartade, långa lindalléen, hvilken ledde snörrätt fram till gården. Här var gränsskilnaden emellan jord och elysium; här slutade hvardagslifvet, här började det underbara.
Under löfverket tittade Kungsgård fram med sin långa, oregelbundna, gula byggnad, sina fyrkantiga fönster och sina många, låga och sommaraktigt öppna dörrar, hvarigenom man, liksom i ett kaleidoskop, upptäckte brokiga blommor och den ljusa grönskan ute i trädgården. Vi åkte nu öfver gårdsplanen, den smaragdgröna gårdsplanen, der dufvorna kuttrade och stojande slogos om kornen. En vackrare gårdsplan än denna har jag aldrig sett, och aldrig har jag funnit någon skugga behagligare än den under de fem stora lönnarna, som delade gårdsplanen i tvänne delar. Utanför dörren stod redan majorskan med de vördnadsbjudande, grå lockarna och med sitt vänliga välkommen. Hon kysste först mamma, sedan oss. Döttrarna togo nu mina äldre systrar med sig, och smågossarne försvunno, efter ett par bugningar, med den obegripliga hastighet, hvarmed en vild ekorre som man släpper ur handen, kilar in i skogen; och jag ... smög mig försigtigt genom trädgården in till tant.
Kungsgårds trädgård var anlagd i den tidens stela manér, af den fordne egaren, en dansk invandrad adelsman. Men intrycket af denna stelhet mildrades redan mycket genom det något vårdslösade tillstånd, hvari trädgården på den sista tiden befann sig, isynnerhet sedan majoren, en son af den gamle grefven, aflidit. Trädgården slutade med en vidlyftig park, som var anlagd i sednare tid. Denna park var af en ganska egendomlig skönhet och i följd af beskaffenheten hos terrängen, som här i flera förgreningar sluttade ned mot sjön, rik på behagliga utsigter. Här hade naturen alldeles vuxit konsten öfver hufvudet och lydde endast sin egen lag. Blott de tornhöga poppelraderna visade ännu, likasom gamle män från den tiden, spår af sin sirligt tillputsade ungdom. Syren- och acaciebuskarna hade ingått mesallianser med pilträden, hvilkas långa, taggiga skott syntes oförskämdt brösta sig emellan de nobla, doftande blomkronorna. Midt på en grön plan stod ett sällsynt träd, med smidiga, fina grenar (förmodligen en metrosiderus). Det var en sägen om att det en gång hade blomstrat och burit röda, hängande blommor; nu var det sällsynta trädet nästan utdödt, förmodligen af sorg öfver de dåliga tiderna och slägtens förfall. Öfverallt stötte man på halfförfallna anläggningar och lundar, som blifvit labyrinter; men det lönade mödan att anförtro sig åt dessa igengrodda gångstigar, hvilka ledde till öfverraskande utsigter öfver sjön, som här delade sig i flera grenar. På spetsen af en högländt udde låg »Kronborg» en stor, fyrkantig anläggning med vallar, öfverskuggade af hundraåriga gran- och bokträd. Den hade fordom begagnats af familjen till matsal vid festliga tillfällen; der stod ännu det massiva stenbordet med årtalet 1751, invandringsåret och många andra minnesvärda namn inristade. Från detta ställe hade man en öfverblick öfver parken, och härifrån beherrskade man utsigten öfver sjön och de aflägsna bergen. Kungsgårds trädgård var förtrollande i sitt förvildade tillstånd. Fattig och förfallen kunde den aldrig blifva, derför drogs försorg af naturen, som är så rik och yppig i denna trakt. Man fördjupade sig i denna trädgård med samma mystiska intresse hvarmed man arbetar sig igenom ett föråldradt, halfläsligt manuskript.
Men detta var ännu blott förgården till mitt kungsgårdska eden; det egentliga aldraheligaste var för mig tants rum. Fröken Juliana von S. var den enda qvarlefvande af den gamle grefve S—s barn. Det hade, utan att jag vet huru, uppstått ett eget vänskapligt förhållande emellan oss. Hon hade upplefvat och läst mycket, och det intresserade henne att berätta derom, hvilket hon gjorde med lätthet och liflighet. Med henne lefde jag mera i en försvunnen och idéel verld än i den verkliga. Hennes personlighet och hela omgifning var egnad att stärka intrycket häraf.
Tants kammare låg i högra hörnet af den gamla, långa byggnaden, innanför stora salen. Först måste man gå förbi de två stora venetianska speglarna, hvilka hängde lutande under det låga taket, så att jag om aftnarna alltid blef rädd för min egen förbiilande skepnad. Tants rum var vackert. Hon höll sig troget vid det gamla och försmådde att utbyta de ärevördiga praktmöblerna mot våra moderna möblers fattiga prosa. I alkoven stod den storartade, gröna damastsängen, vid väggarna förgyllda länstolar, äfven med grönt öfverdrag; på den ena marmorkonsolen stod en toilettspegel, på den andra en anstalt med dubbelt glas för foglar; det var både ömkligt och löjligt att se guld- och silfverfiskarna simma omkring den stackars fången derinne. Dessutom fanns det en bologneserhund i kroppsstorlek på en röd dyna, af porslin, samt många andra smånätta saker. Dessa bohags främmande, bizarra former, samt rika utsirning och förgyllning framträdde ännu sällsammare i den halfdager, som alltid herrskade i detta rum medelst träden utanför och de mörka sidengardinerna. Öfver kanapéen hängde comtess Mathildas porträtt, och till höger i ett hörn stod bokskåpet med tants bibliothek. Här funnos i sirliga rader den tidens mest omtyckta romaner och uppbyggelseskrifter; icke heller felades andra klassiska verk från tants ungdom; Clarisse Harlowe, Grandisson, Youngs natt-tankar, Sophies resa, o. s. v.
Fröken Juliana var min hemliga beskyddarinna när det gällde att tillfredsställa min böjelse, ja, jag kan väl säga, min passion för läsning. Den genomgoda, men passionfria gamla damen resonnerade som så: »Jag har aldrig haft ondt af att läsa romaner, jag tycker ännu mycket om dem; hvarför skulle man neka det lifliga barnet detta nöje?»
När då de gamla voro samlade nere i hvardagsrummet, kunde mamma yttra, efter ett spejande ögonkast ut genom fönstret: »Men hvar håller Johanna till hela eftermiddagen? Jag ser aldrig till henne...»
»Ack, låt henne springa omkring, det har hon så godt af,» lugnade henne majorskan med sin blida, danska röst, och tillade: »Johanna ser rigtigt blek och svag ut; jag fruktar att hon sitter för mycket stilla och anstränger sig med arbete.»
»Åh,» mente mamma, »med lärdomen har det ingen nöd, hon förifrar sig minsann inte. Men om jag kan begripa, hvarifrån hon får alla romaner! Jag har tagit nyckeln ur låset till min mans bibliothek; men de komma fram såsom genom trolleri. Föreställ er, fru S., hvad som hände i går! Jag kommer oväntad in från trädgården; Johanna börjar sy så omåttligt flitigt, att jag märker oråd ... ganska rigtigt! hon sydde utan synål, och under bordet låg, hvad ... menar ni väl! ... »Koronato, den fruktansvärde banditen»! Innan jag hann yttra något, säger Johanna: »Kan du gissa, mamma, hvem Koronato var? Tänk! det var den sköna Bianka, dogens egen gemål, som var förklädd!»
Tant såg upp från sin sticksöm. »Dogens egen gemål! har man hört på maken!»
»Här på Kungsgård är jag tryggare, fortfor mamma; här kan hon få springa romangrillerna litet af sig.»
Tant började så ifrigt sticka igen, att hon tappade åtskilliga maskor.
Emellertid satt Johanna i den obemärktaste vrån af parken, fördjupad i tionde bandet af Sir Charles Grandissons historia, eller ock följde hon ett af Lafontaines älskande par genom deras otaliga vedervärdigheter och olyckor. Under tiden erinrade mig aftonkylan och den tilltagande skymningen, att det var tid att återvända; men oftast hämtade mig tant sjelf till qvällsvardsbordet, hvilket, då väderleken så tillät, dukades under de stora lönnarne på gården. Här samlade sig efterhand de många, splittrade partierna. Smågossarna infunno sig andfådda, solbrända och hungriga som vargar; men de unga flickorna hade blifvit ännu mera blida och informatorn ännu allvarligare.
En dag kom jag in i tants rum. Hon var icke der. Jag skyndade naturligtvis fram till bokskåpet, men det var stängdt. Litet otålig kastade jag mig i en länstol, och mina blickar föllo på comtess Mathildas porträtt. Det förekom mig som om jag sett det för första gången; i detta rum hade jag hittills blott haft tanke för ett föremål. Hennes ögon hvilade på mig; jag gick åt sidan, de följde mig; det förundrade mig, och ovilkorligen trädde jag rakt fram till porträttet. Det var en sittande dam i sin tids drägt, en äppelgrön klädning och det friserade och pudrade håret sammanbundet med ett ljusrödt band. Hennes utseende var så utomordentligt fint och eteriskt, att det såg ut som om endast den styfva korsetten hölle henne upprätt, och att hon utan den skulle ha sjunkit ihop likasom en späd convolvolusstängel, från hvilken man borttager blomsterkäppen. Jag kunde icke den gången sjelf förklara hvad som grep mig så starkt vid beskådande af detta porträtt; först sedermera har jag förmått det. Jag förstod icke att tyda denna dödliga blekhet, som det röda sminket gjorde än mera märkbar, eller glansen i dessa ögon, som hade någonting öfverjordiskt tindrande, något fridfullt med sig. Dessa ögon sågo på oss, men sågo oss icke; de sysselsatte sig icke mera med något jordiskt, de visste icke en gång af det svaga drag af smärta, som nästan omärkligt syntes omkring munnen, såsom den sista döende efterklangen från redan förstummade strängar. Det hvita perlbandet hvilade på ett bröst. som icke mera häfde sig af oro och jordisk förväntan, Armar och händer hade samma prägel: de långsträckta, aristokratiska fingrarna voro så genomskinligt tunna, som de späda, blekröda knopparna af den vilda caprifolium; hon syntes finna den enorma blomsterbuketten alltför tung, ty hon hvilade den matt på knäet. Då tant kom in, stod jag ännu fördjupad i åskådandet, så att jag icke genast märkte henne, men nu bröt det löst:
»Ack, fröken Juliana, hvem är det der fruntimret? Är hon sjuk? ... Hvarför ser hon så bedröfvad ut ... nej, inte bedröfvad ... så glad ut? ... Lefver hon ännu? Ack, berätta mig något om henne!»
Tant uthärdade lugnt denna ström af frågor, i det hon svarade med den dämpade, högtidliga röst, hvarmed man talar i ett hus, der en kär afliden person ligger lik: Detta fruntimmer var min enda syster. Så såg hon ut, då hon blott var en skugga af sig sjelf; ty skön var hon, mycket skön, och lika god som hon var vacker. Detta är måladt af en berömd mästare fyra veckor innan hon dog.»
»Ack, så ung ...? Hvarför dog hon då?»
»Hvarför? ... Hon dog af tvinsot. Som vi trodde att ett mildare klimat kunde bota henne, flyttade vi till Köpenhamn. Ack, det var för sent. Hon dog innan hon fyllde sitt tjugosjette år. Då var jag ännu knappt fullvuxen.»
»Alltså lefde hon här på Kungsgård?» ropade jag med stigande intresse.
»Här är hon född, och här lefde hon ... Ja! Det är en sorglig historia, mitt barn!» tillade hon, då hon såg mitt nyfikna ansigtsuttryck, »en historia, som verlden har berättat på mångahanda sätt, men hvars sammanhang vi närmaste icke en gång riktigt känna ... eller önska känna» ... tillade hon, liksom för sig sjelf.
Denna hemlighetsfullhet dref min nyfikenhet till sin höjd, men satte med detsamma en bom för den. Från detta ögonblick var comtessen för mig lika vigtig som bokskåpet. Hela den gamla egendomen, trädgården och isynnerhet parken hade fått en ny betydelse för mig; liksom en sympatetisk skrift, hvilken genom ett hemligt medel börjar blifva synlig, framträdde den nu i ett helt annat ljus; i de mörka lunderna, i de igengrodda anläggningarna sökte jag spår af för längesedan passerade tilldragelser, hvari comtessen var hufvudpersonen. Dessa grottor kände hennes hemliga sorg, dessa träd hade sett henne förblekna. När jag då drömmande gick förbi med min bok, i hvilken jag glömde att läsa, tyckte jag mig ofta se hennes bleka, rörande gestalt glida fram under träden. Efterhand hade jag sammansatt för mig hennes historia af en räcka tragiska händelser, hämtade från en mängd romaner, utan att bekymra mig stort om huruvida de stodo i något inbördes sammanhang. Jag tänkte allsicke på, hvad de nyare skalderna så väl förstå, att de djupaste tragedier ligga gömda i menniskohjertat och kunna utveckla sig tyst under hvardagslifvets yta, utan att behöfva stora yttre tilldragelser.
Min sjelfspunna roman tillfredsställde mig dock icke i längden; jag förvillade mig i motsägelser och märkte nu först, att mig felades den ledande tråden. Men hvar skulle jag finna denna? Fröken Juliana vågade jag icke fråga mera; jag hade förstått att hon icke tyckte om det, och min fruktan att göra henne emot gick så långt, att jag undvek allt som kunde leda samtalet åt det hållet och blott i hemlighet öfverlemnade mig åt porträttets beskådande. Derför vände jag mig till mina systrar. Men fullvuxna flickor nedlåta sig aldrig att gifva en yngre syster förklaringar om saker af denna beskaffenhet; sådant anse de blott höra till sitt departement. Af mamma fick jag lika litet besked. »Du toka,» sade hon, »är du inte nog förryckt förut?» Hushållerskan, som jag ansatte då hon skulle tjerna smör, var barmhärtigare. »Det skall jag nog berätta,» sade hon, »jag känner hela historien mycket väl. Det hände på den tiden då min mor gick och läste. Då fick hon se fröken Mathilda. Hon var så fin och stolt, kantänka, att det var en raritet att få se henne; det kunde hända när hon kom till kyrkan. Och när då hon och gamla grefvinnan inträdde i bänken, vände sig hela menigheten om och presten gjorde en paus; äfven han blef förtjust. Och på friare från Köpenhamn och Christiania var det ingen ända, men hon ville icke hafva någon af dem allesammans; de voro väl icke nog förnäma, kan jag tro, fastän de hade både sporrar på stöflarne och plymer i hatten. Men så kom Nils Tönder hem, son till prosten i Qvindherred...»
»Hette han Nils?» sporde jag något förbluffad.
»Ja men gjorde han så, namnet skämmer ingen. Han kom hem då, och så underligt går det, honom skulle fröken just tycka om. Det blef då en kärlek af, som var utan all måtta. Det berodde blott på att få familjens samtycke; han var inte af adeligt stånd. måtro, men han var väl uppfostrad och kunde anständigt försörja henne. Gamla grefvinnan och junkern gåfvo sitt bifall, men af den gamle grefven, som var utomlands, återstod att få samtycke; nu skrefs det och tiggdes och lamenterades, men pytt! ta' mig, sa' räfven; grefven var icke den man som förstod skämt i sådana saker. Midt i herrligheten och kärleken kom svaret, och i brefvet stod det: (här blef hushållerskans min ovanligt högtidlig, hon knep ihop munnen och satte smörslefven i en nästan hotande rörelse) att hans faderliga förbannelse skulle drabba henne i 7:de, 8:de, 9:de och 10:de led, om hon någonsin blef Tönders maka, och om hon understod sig att vidare se honom inför sina ögon. Gud tröste henne; det blef en gråt och ett elände som enhvar kan tänka sig; hr Nils måste begifva sig från gården, och fröken sörjde...»
»Så att hon fick tvinsot och dog,» inföll jag, litet stolt öfver att kunna hafva ett ord med i laget.
»Jaså! Nej men, det gjorde hon inte. Men när ni sjelf vet besked, så behöfver ni ju inte fråga mig,» utbröt hushållerskan, högeligen förnärmad öfver mitt okloka afbrott. Jag hade glömt att intet kunde sätta henne så i misshumör, som om man icke lät henne sjelf berätta sina historier till slut. Det var fåfängt att jag frågade huru det då gick. Blott då jag frågade hvad som sedan blef af Tönder, kunde hon icke afhålla sig att svara: »Ni, som vet så godt besked om frökens död, vet väl också, att Tönder uppe på Nordsäterskogen skjöt sig tvärtigenom hjertat; min mor såg honom då han fördes hem ... jag behöfver inte berätta det.»
Denna historia tillfredsställde mig blott till hälften. Ty utom älskarens antiromantiska namn Nils, var det ett stort afbräck i min förväntan, att historien var så kort och egde så litet handling. Klockarfrun förtäljde den med några tillägg som motsade hushållerskans berättelse; och tants ord, att ingen — icke engång hon — kände rätta sammanhanget, syntes alltmera bekräfta sig. Mitt intresse för saken svalnade derföre betydligt. En ny roman från tants bibliothek tog min uppmärksamhet i beslag, och snart var alltsammans glömdt. Jag kunde icke föreställa mig att jag oväntadt skulle återfå ledtråden i mina händer och att ödet hade bestämt mig till det redskap, som skulle bringa en länge fördold familjehemlighet i dagsljuset. Det går ofta så, att det nyckfulla tillfället gäckar oss när vi söka något med brinnande ifver, men kastar det till oss när det icke längre är föremål for vår åtrå.
En dag befann jag mig allena i fröken Julianas kammare. Det var en het sommareftermiddag. Fönstren stodo öppna, men de tjocka, gröna sidengardinerna rörde sig knnppast; jasminhäcken utanför sände en döfvande vällukt in i rummet. Bakom parken uppstego mörka molnmassor; jag stod vid fönstret och betraktade de höga popplarna, hvilka, orörliga som pyramider, sträckte sig upp emot den mörka himmeln. Ett plötsligt skälfvande genomfor dem och de likasom bleknade af förskräckelse. Den lilla fogeln i buren flaxade ängsligt omkring. Likasom om jag kunnat dermed lätta min egen beklämdhet skyndade jag, efter att hafva försigtigt stängt fönsterna, att öppna gallret öfver den inre glasburen, såsom jag ofta sett fröken Juliana göra. Den stackars fången flög ut och satte sig på toppen af toalettspegeln, som utgjordes af tvänne vapensköldar, hvilka ett par englar höllo i vädret. Här ville jag åter fånga den, men kom dervid att stöta till spegeln, så att den törnade emot väggen, hvarmed dock blott en del af den gamla, sköra träskifvan lossnade och föll ned. Då jag förskräckt sökte bringa denna till rätta igen, upptäckte jag en kant af någonting hvitt, som låg gömdt emellan glaset och skifvan, som betäckte det. Det var svårt att få tag deri, slutligen höll jag det i handen — ett bref! ... Min första tanke var att det tillhörde tant. Men huru förundrad blef jag icke då mina blickar föllo på bokstäfver, gula af ålder, och på en utanskrift, så lydande:
»A mademoiselle la comtesse Mathilde Marguerite de S. - Norvège.» Sigillet med den grefliga kronan var brutet det mycket stora brefvet innehöll dock blott några rader, skrifna med darrande, nästan oläsliga drag. Jag gissade dem mer än jag läste dem — fem — tio gånger. De lydde
»Min välsignelse — — min sista — — ty snart står jag inför min Gud och domare. Ditt bref har jag emottagit, din begäran noga öfvervägt. Jag bekänner att jag länge kämpat med min jordiska stolthet, Gud tillgifne mig denna synd för Christi sårs skull. Så följ då ditt hjertas röst, mitt dyra barn! Det är mig ett doucét lugnande, att jag känner och appreciérar din brudgum, liksom jag väl visste att min dotter aldrig skulle göra ett ovärdigt val.
Din intill döden hulde och
välaffectionerade fader
Arnold Wilhelm v. S.
- Köpenhamn den 4 Juli 1775.»
Innan jag för sista gången hade slutat genomläsningen af dessa rader, under det en confys idé om ett afskyvärdt bedrägeri började uppstiga inom mig, ser jag en mager, skälfvande hand gripa papperet och hör tant med obeskriflig rörelse utropa: »Hvad har du der! Barn, hvar har du funnit detta?» Hon genomläste det som om hon velat sluka hvarje bokstaf; derpå höjde hon den darrande handen upp mot comtessens porträtt, liksom om detta ännu varit istånd att skänka henne lycka och glädje. Men nu sveko krafterna den gamla damen, och med ett: O, Gud! nedsjönk hon på kanapéen. Jag sprang bestört omkring för att finna hennes luktvattenflaska, drog ut alla lådor och öppnade alla fönster. »I redikylen, i redikylen» ... ljöd hennes slocknande röst. Slutligen fann jag flaskan i den svarta sammetsredikylen. Der stod jag nu i en vacker belägenhet, hvilken dessvärre först efteråt fick en romantisk anstrykning; men nu var jag rigtigt häpen. Fröken Juliana var afsvimnad, utan att jag vågade tillkalla hjelp; kanariefogeln, som hade begagnat tillfället att undkomma genom det öppna fönstret, var borta, spegeln var sönder, och all denna förstöring var mitt verk. Men brefvet, det mystiska brefvet! ... Hvad intryck hade det gjort på Juliana ... Var det glädje eller bedröfvelse? Skulle hon blifva ond på mig då hon vaknade ur sin vanmakt? Då Juliana återkom till sans, sökte hennes ögon porträttet, och en ström af tårar badade hennes gamla, nobla ansigte. Blott enstaka utbrott hördes: »O min arma Mathilda, min stackars söta flicka!» Jag vågade icke afbryta henne. Då vinkade hon mig till sig, tryckte mig med ovanlig ömhet till sitt bröst, och sade: »Mitt kära, kära barn! Du har i dag gjort en upptäckt, som är öfvermåttan vigtig för mig. Hvari den består, vill jag en gång framdeles berätta dig; då skall du bättre kunna förstå mig. Ack, om jag hade hållit detta bref, detta dyrbara dokument i min hand för femtio år sedan, det skulle besparat många tårar och många bekymmer! Men det var icke Guds vilja. Lofva mig nu, lilla Johanna, att aldrig för någon omtala detta fynd och hvad som passerat oss emellan denna eftermiddag. När du blifvit en stor förståndig flicka skall gamla Juliana sjelf förklara sammanhanget för dig.»
Då vi skulle gå till bords om aftonen, och tant lät helsa att hon icke mådde väl samt icke skulle komma ned, sade majorskan, skakande på hufvudet: »Det tänkte jag nog, Juliana tål allsicke surkål, och kan aldrig afhålla sig från den.» Informatorn, som en gång hade blifvit differerad i en medicinsk examen, men det oaktadt bibehållit ett visst tycke för facket, yttrade härvid att det säkraste medlet mot åkomman vore en snaps och en kryddpåse i hjertgropen.
Jag blef uppsänd att säga detta.
Tolf år hade förflutit sedan denna tilldragelse. Tolf år, de vigtigaste, de mest ödesdigra i en qvinnas lif, under hvilka hennes tillvaro, som legat stilla och obemärkt i sin knopp, skjuter fram och utvecklar sig för att bära blommor eller för att vissna. Inom denna krets ligger barnverldens stängda himmel, läroanstaltens skärseld, ungdomens svindlande dröm och slutligen det praktiska lifvets jernprof. Jag hade icke på många år återsett Kungsgård; blott emellanåt sväfvade mina tankar bort till min barndoms lyckliga lekplats; dock visste jag, att tiden icke heller der hade gått spårlöst förbi. Den gamla älskvärda familjen var upplöst majorskan död och döttrarna gifta; blott tant lefde ännu ensam bland främlingar.
Det var en af de sista Septemberdagarna, då jag åter höll utanför ingången till Kungsgårdsalléen. Huru ofta hade jag icke full af fröjd och väntan sett denna grind öppna sig! Dagen var stilla och klar, men utan det doft, den glans och det färgspel, som utmärker en klar höstdag; naturen hade uttömt sin kraft i en brännande het sommar, hvilken slutade tidigt. Lindarna i alléen hade dock väl bibehållit sig, de mörka kronorna hade antagit en obestämd, förbränd kolorit; blott emellanåt lossnade ett ensamt, lefnadstrött blad, som den svaga vinden bortförde i en oviss riktning. Den stora lönnen på gården stod deremot alldeles afbladad och utan att gifva skugga — den enda lönnen — ty de andra voro nedhuggna, emedan de, såsom egaren sedan försäkrade mig, borttoge alltför mycket af utsigten till stallet. Vagnen rullade muntert öfver det gula löftäcket, som nästan betäckte den herrliga gröna planen, och höll framför det nyligen hvitmenade huset. Det imponerande skuggrika halfdunklet var försvunnet, allt var så ljust, så annorlunda och främmande. Huset hade fått en ny trappa, det hade blifvit, hvad man kallar, upputsadt. »Som svensken plundrat och som du hvitmenat» — reciterade jag ovilkorligt, då jag i en sinnesstämning, som är svår att beskrifva, steg ur vagnen.
Jag kunde icke härda ut inne i rummen, och skyndade derföre ut i trädgården, under det jag lät förbereda tant på mitt besök. Öfverallt såg jag eller trodde jag mig se förändringar, hvilka sårade mitt sinne. Ack, vi söka dem alltid utom oss i något materielt, men ligga de icke mycket mer inom oss sjelfva, i det sinne hvarmed vi återse hvad som en gång var oss dyrbart? Den gamla låg till sängs; hon hade just i dag sin svaga dag, dock önskade hon se mig. Ljudlöst, med beklämdt hjerta trädde jag i den gamla helgedomen. Här var intet förändradt, derom öfvertygade jag mig, och likväl hade jag samma främmande känsla att värja mig mot. Der borta i vrån stod bokskåpet; den lilla hunden slumrade orörlig på sin röda porslinsdyna; i det gröna halfdunklet bakom de tilldragna gardinerna återsåg jag alla de kära oförgätliga föremålen; blott i glaskupan var hvarken fogel eller fisk, och den egendomligt ljufva lukten af blommor samt en milliondel mysk, hvilken alltid herrskade i detta rum, hade fått en stark tillsats af Hoffmans droppar och kryddthé. Tant hade, oaktadt sin höga ålder, obetydligt förändrat sig. Hon lät resa sig upp i sängen, lät draga undan förhänget och betraktade mig nu länge, som om hon i hvarje drag försökte igenkänna sin lilla väninna samt smålog och nickade. Derpå vände hon med möda hufvudet, mina ögon följde hennes, och i en ny, oförgänglig, hittills oförstådd skönhet strålade comtessens bild emot mig. Jag förstod väl att ett äkta konstverk öfverlefver alla yttre och inre omskiftningar, och att menniskoanden, som kan skapa ett sådant, är evig. Hon rörde på hufvudet och kastade en blick på den gamla spegeln. Jag förstod henne väl. »I morgon, lilla Johanna», sade hon; »du reser väl icke så snart?» »Jag stannar qvar hos tant så länge tant önskar det,» svarade jag. Hon tryckte min hand med ett vänligt småleende.
Efter ett par dagar var hon så rask, att hon kunde sitta uppe. Tant var ännu liflig och meddelsam, och att döma af flera böcker, som lågo på hennes bord, hade hon ännu ej förlorat sin smak för läsning. Vi hade så mycket att berätta hvarandra, så många gamla minnen att uppfriska. Sålunda kommo vi oförvarandes in på den gåtfulla scenen med den utflugna fogeln, spegeln som gick sönder, brefvet! Tants skämtsamma min försvann för att lemna rum åt ett plötsligt allvar, och liksom hon ännu kämpade för att öfvervinna en plågsam rörelse, sade hon, i det hon fattade min hand: »jag har en gång gifvit dig ett löfte, lilla Johanna, det vill jag hålla. Du är den enda varelse som skall känna denna historia, hvilken eljest skulle begrafvas med mig. Du har en helig rättighet till densamma. I femtio år har den varit dold för menniskors ögon; men Gud vill, att den ondes gerningar förr eller sednare skola uppdagas och ropas fram ur sitt gömställe, och se! han valde din oskyldiga hand dertill. Jag vill nu berätta dig dessa tilldragelser så som de verkligen skett.»
Det kan ej vara min afsigt att vilja fullkomligt troget återgifva tants rococcospråk eller egendomliga sätt att berätta. Det blef ömsom något vidlyftigt, ömsom, då jag minst önskade det, kort och sammanträngdt. Jag får, liksom de som restaurera gammaldags möbler, inskränka mig till att så varligt som möjligt anbringa de nya siraterna vid sidan af de gamla äkta, samt bortskära hvad som utan skada för det hela kan bortskäras.
»Du minnes kanske, att min syster Mathilda dog i Köpenhamn af tvinsot. Hon var född här på Kungsgård, året efter det mina föräldrar bosatte sig här. Två äldre söner, den aflidne majoren och en yngre broder Konrad, äro födda dernere. Här på den gamla, ensliga gården har hon vuxit upp och här utvecklade sig hennes skönhet. Hon var vacker som en engel, Jag, som aldrig varit vacker, såg upp till henne såsom till ett högre väsen. Hon är den enda jag någonsin älskat. Jag kan säga med en stor skalds ord: jag tålde icke att en omild hand berörde hennes ansigte; och dock — vill du tro det, min Johanna — och dock har jag bedt Gud på mina knän om hennes död.... Du frågade mig en gång huru hon egentligen var. Ja, huru skall jag säga dig det! Det var ingenting framstående i hennes väsen, ingenting som du kunde kalla en stark egendomlighet. På min tid bildade man sig mera efter mönster, man sträfvade efter den största möjliga fullkomlighet.... Ja, du skakar på hufvudet, men hos Mathilda blef det ingen konstig, själlös form, intet pedanteri. Hvad skulle hon lära? Hennes natur var fullkomligt god och ädel; hon var en från Guds hand färdig skapelse. Ack, att jag kunde för dig skildra det intryck hon gjorde, när sällskapet var samladt, och han inträdde full af värdighet och dock så anspråkslös, skön och dock så omedveten om sin skönhet; icke som hon ej hade hört den nämnas hundratals gånger, men hon hade ej tänkt på den eller på den verkan den utöfvade. Hon var pappas afgud, och mamma kysste henne alltid på pannan med en blick, som om hon skulle tackat himlen för denna dyrbara skatt.
Oaktadt dessa egenskaper, som utmärkte min syster, hade hon uppnått sitt tjugofjerde år utan att hafva gjort något val bland den mängd friare, som omgåfvo henne; ty här var alltid främmande, bekanta från Danmark eller här från landet. Att jag ej fann detta så besynnerligt, kan du väl tro; ty hvem kunde i mina ögon vara henne värdig?
Vid denna tid kom en ung man vid namn Tönder hit. Han hade slutat sina studier i Köpenhamn, hade sedan rest som informator med en yngling af vår slägt, och uppsökte oss nu, under det han väntade på anställning som juridisk embetsmän har i landet. Han var rikligt försedd med rekommendationsbref. De amplaste voro från min far, som vid den tiden i anledning af en sjukdom uppehöll sig i Köpenhamn. Tönder hade alla de egenskaper som utmärka de mera begåfvade af hans landsmän: ett outtömligt förråd af humor, ett lifligt och skarpt hufvud, ett häftigt och eldigt temperament. Dertill hade han ett sällsynt behagligt och belefvadt väsen. Med honom började ett nytt lif i vårt hus; mamma, som aldrig hade rikligt trifvits i denna aflägsna vrå af verlden, fann i hans sällskap ersättning för de många angenäma förhållanden hon afbrutit i Köpenhamn. Han kom slutligen nästan dagligen hit från Tofte, der han hade inlogerat sig. Han föreläste, han berättade på ett hänryckande sätt, han blef oss snart oumbärlig. Och Mathilda! Jag, som af ett slags tillbedjande instinkt observerade henne, var den enda som upptäckte förändringen. Hennes jemna, milda lynne vek för anfall af oro och otålighet, hennes vanor och sysselsättningar blefvo mera oregelbundna. Hon speglade sig ofta, tankfullt drömmande; då kunde hon förskräckt rodna till som om hon för första gången blef varse sin skönhet. Min mor märkte ingenting förrän det var för sent och Tönder vunnit henne sjelf så fullkomligt, att hon icke förmådde visa någon stränghet: den menniskan hade förhexat oss alla. Sålunda kunde det otroliga hända, att min mor, då Mathilda och Tönder bådo om hennes samtycke, gaf sitt bifall till förbindelsen. Den måste dock hållas hemlig tilldess vår fars bifall erhållits, och under tiden fingo de blott se hvarandra i mammas närvaro, en inskränkning som de, genomträngda af tacksamhet för hennes godhet, samvetsgrannt iakttogo.
Detta lefnadssätt afbröts genom Konrads återkomst från Danmark. Den aftonen hade jag en tryckande förkänsla af att en olycka skulle komma in med honom och att vår stilla lycka var förbi. Det visade sig alltför snart. Aldrig hade två mera fiendtliga naturer mött hvarandra än min brors och Tönders. I den första blick dessa begge kastade på hvarandra låg evig krigsförklaring. Konrad var adelsman till lif och själ, orubblig, obeveklig i sina principer; det hemliga förhållandet emellan Mathilda och Tönder, hvilket ej kunde undgå hans misstänksamma blickar, tjenade blott att låta hatet komma till mognad. Å sin sida gaf Tönder näring deråt genom det öppna frimodiga sätt, hvarpå han satte sina åsigter emot Konrads. Han var redan då under inflytelsen af de hemliga demokratiska rörelser, som föregingo det stora utbrott vi upplefvat. Det var ett evigt, hemligt krig! Konrad, som var kallblodig och i hög grad egde konsten att beherrska sig, förstod så väl att i tusende omärkliga utfall träffa Tönders stolta, häftiga sinne, och det var blott Mathildas och mammas närvaro som hindrade allvarsamma utbrott.
Nu sågo de älskande hvarandra ofta i enrum. De hade tålt det tvång som kärleken föreskref dem; men det som hatet pålade dem blef dem alltför tryckande. Huru ofta var jag icke deras osynliga skyddsvakt. De anade ej, att jag, andlöst spejande, höll vakt i parken för att hindra hvarje fiendtlig öfverraskning. En gång då Tönder, i ett slags lyckans öfvermod, trotsade min brors ankomst, inträffade en af dessa förfärliga scener som stå outplånliga i vårt minne.
Vi befunno oss i det runda, kupolformiga lusthuset, som den stora linden med sina nedhängande grenar bildar.
Redan hörde vi Konrads sporrar klinga i alléen, som ledde dit. Mathildas och minn böner till Tönder att han skulle aflägsna sig voro fruktlösa.
»Ah», sade Konrad och stadnade vid ingången, »om det ej vore hr magistern, skulle jag kunna svärja på, att det är en herdescen som jag är så olycklig att störa.»
»Ni har rätt, hr baron» svarade Tönder och helsade vårdslöst, »jag tycker ej om herdescener. Lifvet kan vara skönt nog utan dylika narrspel. Herdelifvet har dessutom, såsom så mycket annat, upplefvat sin bästa tid!»
»Åh, hr magistern agerar profet igen!» sade hånande Konrad, som i de sista orden märkte en anspelning på en tvist de nyligen haft om adelns företrädesrättigheter. »Jag vill visst icke störa er i detta nöje. Jag vill blott göra mina systrar uppmärksamma på det opassande i att svärma omkring så här sent på aftonen. Mathilda, Juliana! — Er plats är icke här,»
»Huru, Konrad! I vår egen trädgård,» invände Mathilda.
»Men denna trädgård är ingalunda säker för objudna gäster! Bygdens sprättar och förnäma pöbel finna det emellanåt rätt beqvämt att taga en genväg genom parken. Jag har sjelf ofta har träffat på en af dessa narrar, som tyckes finna behag i att svärma och bygga luftslott i dessa buskager och planteringar.»
Tönders ansigte blossade vid dessa ord och hans mörka ögon blixtrade, såsom jag sett en gång förut då han blef häftigt uppbragt. Han beherskade sig vid en blick af Mathilda, och sade, i det han reste sig upp och bjöd henne armen: »Huru lyckligt, mina damer, att jag kan beskydda er i denna högst farliga belägenhet! I skolen åtminstone i afton vara säkra för förolämpningar af den förnäma pöbeln.
Men Konrad trädde honom i vägen och ropade: »För f-n, har ni förstått mig? Släpp mina systrar.»
»Hr baron,» svarade Tönder, »jag är i afton er mors gäst; derföre har jag icke ett ögonblick kunnat taga era ohöfligheter åt mig. Mellan män gifves det dessutom ett mera passande sätt att afgöra en tvist än sådana uppträden i damers närvaro. Vi träffas sedermera, hr baron; ni skall då göra mig räkenskap för era ord. Får jag be er vara god och gå ur vägen.»
»Göra räkenskap för er,» återtog Konrad med ett hånlöje. »Oförskämda gynnare, sådana som ni och era gelikar, tuktas blott på ett sätt.» Här gjorde han en hotande gest med sin ridpiska. Mathilda och jag skreko till af ångest. Men nu kände Tönders vrede ingen gräns mer. Han ryckte ridpiskan från Konrad, sönderbröt den och slungade bitarne långt in bland buskarne. »Ett steg, en enda förolämpande rörelse till, och jag svarar icke för hvad som händer.... Har ni förstått mig? Gif rum, om ni har era lemmar kära!»
O, jag tycker mig ännu se dessa två män stå midt emot hvarandra! Konrad hade just kommit ifrån jagten. Hans spensliga figur var klädd i en grön, med snören utsirad jagtrock, höga kragstöflar och benkläder af gult hjortskinn. Hans bleka, markerade drag — han liknade mycket grandonkels porträtt derute i salen, som du, lilla Johanna, alltid var så rädd för — voro vanställda af ett obeskrifligt uttryck af hån och raseri. Midt framfor honom stod Tönder i sin svarta drägt; hans kraftiga, fylliga, men likväl smidiga gestalt såg större ut i den hotande ställningen. Jag har en silhouet af honom; du skall beundra denna herrliga profil; men den underbara själ som lyste i dessa drag, ack! den lefver blott här i min innersta tanke. I detta ögonblick kände jag ej igen honom. Hans mörkblå ögon, hvilka kort förut strålat af ömhet och munterhet, blixtrade så förfärligt! Med den ena handen försökte han hålla oss tillbaka, den andra tryckte han krampaktigt knuten mot sitt bröst. Jag uppfångade ej mera hvad de två munnen otydligt och nästan hviskande sade hvarandra, jag förstod blott att de hatade hvarandra, att de törstade efter hvarandras blod. Blek som ett lik tryckte sig Mathilda intill Tönders arm; han hörde ej mera. Blott då hon med hjeltskärande röst ropade: »Farväl Tönder!» och skyndade derifrån, då kom han till besinning, grep sin hopkramade hatt som rullat bort i gräset, tryckte den ned i pannan och ilade efter henne.
Dessa obehagliga förhållanden måste afbrytas. Vi skrefvo alla utan Konrads vetskap till min far. Min mor och Mathilda uppbjödo all sin vältalighets makt för att förmå honom att gifva sitt samtycke. Tönder hoppades mycket af det välvilliga bemötande han tillförene rönt af grefven. Under det vi sålunda väntade, förflöt en tid i yttre frid och ro. En förändring syntes hafva inträdt i Konrads sinnelag; han var åtminstone i yttre måtto höflig mot Tönder. I anledning af den obehagliga scenen hade han till och med gjort honom en tillfredsställande ursäkt. Då hände det en dag att jag kände mig litet opasslig, och då min guvernant rådde mig till några timmars hvila, gick jag in i det här rummet, som en gång var Mathildas och mitt gemensamma sofrum. Det var i samma skick som du nu ser det; jag har ingenting velat förändra deri. Jag kastade mig på sängen och föll i en orolig slummer, men vaknade åter af ett prasslande ljud, och på ett eget sätt att hosta igenkände jag Helena, Mathildas piga. Se henne kunde jag icke, emedan jag låg dold af det tjocka sängomhänget.
Denna Helena kunde jag aldrig tåla, och Mathilda, som var idel godhet emot henne, förebrådde mig ofta den ovilja för hvilken jag ej kunde angifva någon orsak. Vacker var hon, det stycket, Gud förlåte henne! så vacker, att herrarne som voro på besök hos oss ofta gjorde en paus i samtalet för att se efter henne, när hon kom in, och månget konfyst: Huru?.... Hvad var det ers nåd behagade säga? begagnades för att dölja distraktionen och bringa samtalet åter i gång.
Det var Helena, jag kunde ej misstaga mig derpå. Straxt derefter hördes smygande steg i salen utanför, och i den inträdande igenkände jag Konrad. »Här är brefvet,» sade han med ett sällsamt uttryck i rösten. »Jag går nu ut på jagt... Adjö, min sötunge... Jag bör helst vara frånvarande... Gör nu din sak bra och, för himlens skull, ingen blödsinthet, när sorgen öfver den gamle bryter lös!... eljest är allt misslyckadt.» I detsamma gick det i den yttre dörren, jag hörde huru de blefvo skrämda och skyndsamt begåfvo sig ut genom den der tapetdörren. Den förtroliga, hviskande tonen frapperade mig högst oangenämt, och hela scenen var mig så fullkomligt obegriplig, att jag länge efteråt ej visste, om det ej var ett spel af mitt feberaktiga hufvud.
Dagen derefter hade jag min lektion, då en besynnerlig oro uppstod i huset. Man kallade på guvernanten, ängslan och nyfikenhet dref mig efter. Hvilken syn då jag inträdde i hvardagsrummet! På soffan låg min mor afsvimmad, hela huset var sysselsatt omkring henne — på bordet lågo brutna bref förseglade med svart lack. Midt i rummet knäböjde Mathilda, en bild af stum förtviflan; i handen höll hon ett hopskrynkladt bref. Ingen gaf akt på henne... Min mor hade ju fått ett dödsbudskap.... Ingen tänkte på att hon hade fått dödsstöten. Jag kastade mig gråtande om hennes hals, utan att veta hvad som händt. Jag fick tidsnog veta det. Min far hade plötsligt aflidit af slag; dock hade hans döende hand ännu förmått nederskrifva ett svar, som i korta, afbrutna ordalag innehöll det bestämdaste, oböjligaste afslag på Mathildas bön. Det var dessutom affattadt i så sträng, nästan hård ton, att ensamt den måste skaka Mathildas kärleksfulla sinne.
Tönder kom för att taga det sista afskedet. Länge, länge var han hos Mathilda. Ack, jag vet att han uppbjöd allt hvad hans bristande hopp kunde ingifva honom för att förmå Mathilda att åtminstone emellanåt låta honom återse henne. Men hon var obeveklig. Hennes döende faders vilja var henne framför allt helig, heligare än hennes eget lif och egen lycka, och hon önskade af honom såsom det sista beviset på hans kärlek, att han aldrig skulle fordra att återse henne. Då Tönder kom ut från denna sammankomst, förgråten, med förändrade drag, vacklade han bort till min mor, knäföll, ville säga farväl, men kunde icke. Hon uppreste honom gråtande, kysste honom och lade sin hand välsignande på hans hufvud. Ännu en blick mot Mathildas dörr, derpå störtade han bort. O, Johanna, det var den svåraste stunden i mitt lif!
Efter denna tilldragelse inträdde en dödslik tystnad i vårt hus. Min syster var stilla och mild, men vi förstodo alltför väl, att det var ett brustet hjertas frid. Hon sysselsatte sig med att läsa de böcker Tönder lemnat qvar åt henne. Hennes helsa aftog, och hon förvärrade sitt tillstånd ännu mera genom oförsigtighet, i det hon med likgiltighet utsatte sig för det hårda, ostadiga klimatet i denna trakt. Efter en stark förkylning började de första tecknen till den sjukdom, som skulle blifva hennes död. Vi anade ännu intet, men påskyndade resan till Danmark, der vi hädanefter skulle bosätta oss. Konrad hade genast begifvit sig på en utländsk resa, och min äldsta broder, som gått i norsk tjenst, öfvertog gården.
Straxt efter vår ankomst till Köpenhamn blef oförmodadt bland min fars papper funnet ett dokument, dateradt den 4 Juli 1775, dagen före hans död, hvilket bland åtskilliga andra mindre vigtiga anteckningar och dispositioner innehöll en klausul, som lydde sålunda: Så framt min välbördige och käre måg, Nils Tönder, föredrager att nedsätta sig här i Danmark framför att sollicitera vår nådige konung om anställning i Norge, är det min vilja, att min egendom S—borg här på Seeland faller på hans lott.» Döm om vår förundran. Han återkallade således härmed brefvet som störtat oss i så mycken sorg..... Han hade således före sin död ännu haft styrka att nedskrifva dessa anordningar, som en ångerfull kristlig känsla syntes hafva ingifvit honom: Vi kunde ej tvifla; det var min fars egenhändiga namn och sigill. Men hos mig väcktes en förskräcklig misstanke om att ett bedrägeri här låg gömdt. Den der scenen emellan Helena och Konrad rann mig i sinnet. Det verkliga brefvet kunde hafva blifvit bortsnappadt och ett falskt understucket. Men vissheten fick jag först många år derefter, då du, lilla Johanna, fann min fars bref i spegeln der, som i flera år stått på Konrads rum; jag fick en sorglig visshet om, att vår rena familjesköld blifvit fläckad med ett brott, en nedrighet. Obegripligt är det ännu för mig, att Konrad, icke genast förstörde ett så farligt vittne som detta bref. Kanske var han obeslutsam och emellertid dolde han det här, der han ej gerna kunde frukta för en upptäckt. Men det straffande ödet begagnade sig deraf, ty genom ett sällsamt sammanträffande af omständigheter, som jag en gång skall berätta dig, blef Konrad sedan hindrad att utplåna spåret af sin gerning.
Men nu åter till min berättelse. Tänk dig vår glädje, tänk dig Mathildas stilla hänryckning! Hon gick såsom en förklarad ibland oss. Genast skrefs till Tönder. O, I ödets oböjliga makter, som höjen upp oss blott för att sedan kunna störta oss så mycket djupare ned. Svaret uteblef länge. Slutligen kom bref från presten i orten, som på ett temligen embetsmessigt språk anmälde att Tönder för en vecka sedan medelst ett vådaskott under en jagt slutat sitt lif. Jag vill icke tala om min mors sorg; för Mathildas skull måste vi vara starka. Vi vågade ej meddela henne den förskräckliga underrättelsen. Läkaren sade, att den kunde döda henne i det agiterade tillstånd, hvari hon befann sig; men han förklarade tillika, att sjukdomen redan var så långt framskriden, att hon svårligen kunde lefva länge. Vi kommo då öfverens alt dölja allt och noga undanhålla för henne rätta sammanhanget. Om det ej kunde rädda henne, skulle det åtminstone förmildra hennes sista lidanden. Och så skedde. Gud skall förlåta oss vårt fromma bedrägeri och de många osanningar vi med trofasta hjertan öfvade oss att uttala. Alla våra närmaste vänner fingo sina roler att spela; Mathilda anade intet, icke en gång sitt eget tillstånd. Den för alla bröstsjuka egendomliga, oförklarliga lefnadslusten blandade sig med den lycksaliga vissheten att snart återse den älskade. Vi låtsade göra alla anordningar till ett förestående bröllop. Då kunde ofta Mathilda, glad och lycksalig som ett barn, beskrifva för oss det herrliga lif vi skulle föra på hennes gods, och min mor åhörde det småleende, men med känslor, som blott en mor kan förstå. Vid denna tid lät Mathilda porträttera sig i en drägt som Tönder mycket tyckt om, men som hon sedan ej hade burit.
Här stannade tant i sin berättelse, och ovilkorligt lyfte jag ögonen mot porträttet. En af aftonens sista solstrålar, bruten af löfverket utanför, skimrade i detsamma öfver vecken på hennes klädning och gaf åt det tjocka sidentyget och buketten som hvilade i hennes sköte en förvillande glans. Den hulda varelsen tycktes lefva. Jag blef riktigt rädd för att hon skulle hört oss, att jag skulle få se denna milda, fridfulla, drömmande blick fördunklas, och full af oro fästa sig frågande på oss.
Men tant fortsatte: »Det är snart, kära Johanna, intet mera att berätta. Skall jag skildra för dig vår stigande ängslan för att den första skugga af misstanke skulle vakna hos henne? Vi hade ej mod att önska hennes död, och vågade ej bedja Gud om hennes lif. Såsom orsak till Tönders tystnad hade vi föregifvit, att han var på en resa i det nordliga Norge. Mathilda skref åter, full af hopp och tro. »Jag blir dagligen bättre,» skref hon. Tiden förflöt. Hösten närmade sig; hon kunde för länge sedan haft svar. En dag satt hon vid fönstret. Hon vände lekande omkring sitt lilla magra finger den ring hon hade fått af Tönder. Var det dagern som i detsamma föll starkt på hennes redan skarpare ansigtsdrag, men jag tyckte mig märka en skugga af sorg uti dem. »Hvad tänker du på, Mathilda?» ropade jag med inre bäfvan — »är det något du är ledsen öfver?» »Jag!» svarade hon, och hennes ögon lyste — »åh, visst icke. Jag vet nu hvarför Tönder ej skrifvit; han vill öfverraska mig. Hör, Juliana, hvad jag drömde i natt. Han stod plötsligt framför mig, utan att jag kunde höra hans steg; handen med min ring på fingret höll han tryckt mot sitt hjerta; jag ville draga den bort, men se! jag förmådde det icke.» Då bad jag Gud att hon måtte få dö.
Snarare än vi hade väntat det, bönhörde himlen oss. Hon inslumrade så tyst och lugnt som ett barn, hvilket man med ett godt löfte vaggar till ro; hon var till sista ögonblicket uppfylld af tanken på ett jordiskt återseende — ett återseende, som Gud vände till ett himmelskt.
Min mor öfverlefde henne icke länge. Också för henne blef döden en tröst. Hvarföre sörja vi öfver de döda? Huru ofta, när vi sörja öfver förlusten af våra käraste, har ej döden varit en god, medlidsam ande, som bar dem öfver den afgrund af smärta och missräkning, som lifvet höll i beredskap åt dem. Min mor dog, utan att en känsla af misstanke hade sårat hennes moderliga hjerta. Blott jag, min Johanna, har fått lefva, har fått tömma den bittra kalken i botten och i enslig sorg blifvit gammal.