Bjugg, Mattias, tullförvalt., f. 1750, d. 07. Befängd poet.
Bjursten, And. Herman, skald, f. 1825 Borås, lektor i Sthm, afhände sig själf lifvet 66 Uppsala. Skr.: Ödets lek (50), Öfverste Stobée (54), Minnen från Gripsholm (55), m. m.
Bjärköarätt, den äldsta sv., urspr. för Sthm skrifna stadslagen. Från senare hälften af 1200-talet.
Björck, 1) Gust. Dan., teol., f. 1806 Gbg, bisk. där sed. 56, d. där 88. Skr.: Strödda tal och uppsatser etc. (66/68), m. m. Redigerade fl. teol. tidskr. — Hans halfbror 2) Alb. Vilh., statsm., f. 1812 Gbg, d. 85 ss. just.-borgm. där sed. 71. Utöfv. en vidsträckt o. gagnande riksdagsm.-verksamhet. — Hans bror 3) Ad. Leop., publ., f. 1816 Gbg, 56/65 redakt. af Post- o. inr. tidn. — Den förstnämndes son 4) Ernst Dan., präst, skald, f. 1838 Gbg, d. 68 ss. kommin. där. Skr.: Valda dikter (69), m. m. — 5) Gust. Osk., målare, f. 1860 Sthm, sed. 98 prof. vid konst-akad. i Sthm, har utfört en mängd porträtt m. m.
björk, Betula L., Betulineæ, skogsträd; barken t. garfn. o. färgn., näfvern t. taktäckn., dosor m. m., veden t. slöjdvirke o. bränsle, vårsafven t. björklake.
Björk, Isak, se Börk.
Björkegren, 1) Jak., publ. o. lexiko-gr., f. 1752 Halna, d. 25 ss. kgl. bibl. Skr.: Franskt-sv. lex. (84/86), m. m. — 2) Olga, se Fåhreus.
Björkfjärden, Norra o. Södra, största fjärdarna i Mälarens ö. del.
björklake, se björk.
björktjära, ryssolja, tillverkas af näfver l. ung björkbark, anv. t. beredn. af juft- l. ryssläder.
björktrast, se snöskata.
Björkö, 1) ö i Mälaren, där det forna Birka låg. Arkeolog. fyndort. Ansgars mon. 2) ö vid s. inloppet t. Ålands haf.
Björlin, Joh. Gust., sv. militärförf., f. 1845 Åmål, sed. 79 generalst.-kapt., numera gen.-löjtn. Skr.: Värneplikt o. krigsbildn. (72), Kriget i Norge 1814, Karl XII m. m.
Björling, 1) Karl Ol., teol., f. 1804 Västerås, bisk. där 66, d. 83 därst. Skr.: Den christel. dogmat. etc. (66/75), Den evang.-luth. trosläran (47, 69), m. m. — 2) Eman. Gabr., mat., f. 1808 Västerås, d. ss. lekt. där 72. Skr.: Lärob. i algebra (10:e uppl. 77) m. m. — Hans son 3) Karl Fab. Eman, mat., f. 1839 Västerås, 73/04 prof. i Lund. Skr.: Solen (3:e uppl. 74), Om vindarnes lagar, m. m.
björn (land-), Ursus arctos L., Ursidæ. Klumpigt rofdjur, hälgångare, färgen svart t. gråbrun. Allm. i nordl. ld.
Björn, 1) B., sveakon. omkr. 830. — 2) B., son t. Erik Edmundsson, sveakon. i slutet af 800- o. börj. af 900-talet. — 3) B. Järnsida, Ragnar Lodbroks son, nord. viking, d. i midten af 800-talet.
björnbär, se Rubus.
Björneborg (fin. Pori), fin. st. v. Bottn. viken. 13,417 inv. En af Finlands äldsta st.
Björnefjord, fjärd i Norge, S. Bergenh. amt.
Björnen, Stora o. Lilla, astron., 2 stjärnbild, på n. himmeln; d. förra kallas Karlavagnen, o. yttersta stjärn. i d. senares svans är Polstjärnan.
Björner, Erik Jul., arkeol., f. 1696 Timrå, d. 50 ss. assessor i Antiq.-koll. Skr.: Nordiska kämpadater (37) m. m.
Björnfloden, se Björnsjön.
Björnklou, Mattias (förut Mylonius), sv. diplom., f. 1607, fullmäktig vid kejsarvalet i Frankf. a. M. 57/58, riksr. 64, d. 71.
björnkloört, se Acanthus.
björnloka, se Heracleum.
björnmossa, se Polytrichum.
Björnram, 1) Lars Olsson, ansedd krigsm. i Dalarna, tjänade först und. Sten Sture d. y., var sed. Gust. I:s höfvidsman o. slog ss. sdn dansk. v. Västerås 1521, blef sedermera fogde i Norrl. o.
