s. ej utgör en väsentl. beståndsdel af hufvudhandl.
epis'tel, gr., bref, is. apostlarnes bref i N. T.
Epis'tolæ obscurōrum virōrum, lat., »okände mäns bref», af Crotus Rubianus o. a. på kökslatin författade bref mot påfvedömet (1515).
epistyl, gr., byg., öfversta delen af en pelare.
epitāf, gr., grafskrift.
epitēl, gr., tunnt, af celler bestående öfverdrag på kroppens slemhinnor.
epitēt, gr., tillsats, bi- l. bestämningsord. .
epithala'mium, lat., bröllopskväde.
epi'tome, gr., kort smndrag af ett verk.
epōk, gr., hållpkt, utgångspkt för nytt tidehvarf. Göra e. säges om betydande personer o. händelser.
Epo'meo, utslocknad vulkan på ön Ischia, 783 m. h.
epo'nymos, gr., se arkont.
epopé, epos, gr., se episk skaldekonst.
épreuve d'artiste (-pröv' dartist'), fr., första aftrycken af kopparstick utan underskrift.
Ep'som, eng. st. nära London, 10,915 inv. I maj stora hästkapplöpn. (Derbydagen).
Epsomsalt, se engelskt salt.
epålett', fr., milit. axelprydnad med gradbeteckning.
equipage (ekipāsch),fr., se ekipage.
equivoque (ekivåk), fr., se ekivok.
ēra, lat., tidräkning; tidehvarf; tidpunkt.
Eras'mus, Desiderius, representant för humanismen, f. 1466 Rotterdam, d. 36 Basel. Banade väg för reformat., utan att dock ansluta sig till densma. Utg. flere klassiker, skr.: Colloquia, Encomium moriæ m. m.
E'rato, gr. myt, kärlekskvädets gudinna.
Eratos'tenes, gr. skald, grammat. o. mat., f. 276 Kyrene (Afrika), d. 195. Förestod det alexandr. bibliot. Bestämde jordens omkrets gm meridianmätn.
er'bium, jordartsmetall, upptäckt 1794 af Gadolin.
Ercilla y Zuñiga (-sil'ja i sunjīga), don Alfonso de, sp. skald, f. 1533 Madrid, d. där 95. Skr.: epos La Araucana.
Erckmann-Chatrian (-schatriang'), firma af fr. romanförf. — Émile E., f. 1822 Pfalzburg, d. 99, o. Alex. G., f. 1826 Soldatenthal; d. 90. Skr.: Docteur Mathéus (59), Hist. d'un conscrit (64), L'ami Fritz (64), Waterloo (65) m. fl. mycket lästa romaner.
Erdmann, 1) Otto Linné, ty. kem., f. 1804, d. 69 s. prof. i Leipzig. Undersökte indigo, lysgas m. m. — 2) Joh. Eduard, ty. filos., hegelian, f. 1805 Wolmar, sed. 36 prof. i Halle, d. där 92. — 3) Ax. Joak., sv. naturf., f. 1814, 58 chef för geol. byrån i Sthm, d. 69. Skr. i mineralogi, kemi o. is. Sveriges geologi. — Hans son 4) Edv., geol., f. 1840, sed. 70 vid geol. byrån. Medarbetare i geol. kartverk of. Sverige; flere skr. i geol.
Erdschisch, se Ardschisch.
E'rebos, gr. myt., underjorden; son af Kaos, med Nyx (natten) dagens o. eterns fader.
E'rebus, 1) verksam vulkan på det antarktiska Victorialandet, 3,769 m. h., uppt. af Ross 1842. — 2) Liten vik på s.v. kusten af N. Devon i N. ishafvet, Franklins öfvervintring 1845/46.
Erekteion (-tej'on), tempel på Akropolis i Athen, förstördt af perserna, återuppb. 422/14 f. K., ännu täml. bibehållet.
Erekteus (-tevs'), gr. heros, myt. kon. i Athen, uppförde Erekteion.
erekt|il, lat., som reser sig, ansväller. -ion, resning, ansvällning.
eremīt, gr., ensittare, ensling. Eremitage (-tāsch), enslig boning, äfven namn på en del lustslott o. ett eldigt bourgognevin.
eremitkräftan, Pagurus Fabr., kräfta med mjukskalig bakdel, som hon gömmer i tomma snäckskal. Bernhardskräftan, Pagurus Bernhardus L., 8 cm. l., Europas kuster.
