Apollodōros, 1) A., mål., Athen
omkr. 400 f. K. — 2) A. d. y.,
arkit., under Trajanus. Byggde
Forum Traj. o. Traj.-kolonnen.
Apoll'on, Apollo, gr. o. rom. myt., son till Zeus o. Leto, ljusets gud (Foibos), gud för konst. och vetensk., läkek. (Paian), spådomsk. (Loxias), förkunnande Zeus’ vilja gm oraklen, tonk. o. sång (Musagetes).
Apollōnios, 1) A. fr. Rodos, gr. epik., f. omkr. 270 f. K. — 2) A. fr. Perge, mat., 200 f. K. Skr. koniska sektioner. — 3) A. fr. Tralles, bildh., Farnes. tjuren. — 4) A. d. y., bildh., Rodos. — 5) A. fr. Tyana, filos., 1:a årh. e. K. Beskr. af Filostratos som profet o. undergörare. — 6) A. Dyskolos, 2:a årh. e. K., grammat., skr. om syntax.
apolog|ēt, gr., förf. af apologi. -etik, läran om försvaret för kristendomens sanning, -eter, försvarare däraf. -i, rättfärdigande försvar. -ist, förr lärare i en räkneskola.
apo|plexī, gr., läk., slag. -siopēsis, gr., afbrutna små satser. -stasī, gr., affall fr. en lära.
apos'tel, gr., sändebud; Jesu 12 lärjungar o. Paulus. De förstnämnda äro: Petrus o. Andreas, Jonas söner; Jakob o. Johannes, Zebedei söner; Filippus, Bartolomeus (Natanaël), Tomas, Matteus (Levi), Jak., Alfei son, Judas Jakobi (Lebbeus o. Taddeus), Simon o. Jud. Iskariot.
a posteriōri, lat., gm erfarenhet.
apostill', ny-lat., anmärkning i brädden af en skrift.
apostlabröder, l. apostoliker, genomtågade under Gerh. Segarelli (bränd 1300) Italien o. manade till apostol. enkelhet. Dolcino (bränd 1307) anförde dem tappert. Smnsmälte sedan m. fraticellerna.
Apostlagärningarna, af Lukas, den 5:e hist. bok. i N. T., beskr. kyrkans grundl. o. utbredning.
apostōliker, se apostlabröder.
apostōlisk, hörande till apostlarne; a: a fäder, de kyrkolärare, som varit apostlarnes omedelb. lärjungar: Clemens fr. Rom, Barnabas, Hermas. Ignatios, Polykarpos och Papias; a. församling, af apostl. grund. församl., t. ex. i Jerusal., Korint, Tessalonike; a: a konstitutioner, 8 böck. i liturgi, disciplin och dogm, fr. 4:e årh.; a. konung, titel på kon. af Ungarn; a:t symbolum, trosbekännelse, enl. sagan förf. af apostlarne, har i själfva verket erh. sin nuv. form i 6:e årh.
apostrōf, gr., skriftecken ( ’ ), utmärkande, att en eller flera bokst. utelämnats i ett ord; äfv. genit.märke. -era, i ett tal vända sig till en frånvarande l. ett liflöst ting.
apotēk, gr., tillrednings- och försäljningsställe för läkemedel, -are, föreståndare för a.
apotēm, gr., mat., i en reguljär månghörning: linje dragen fr. medelpktn vinkelrätt mot en af dess sidor.
apoteōs, gr., förgudning.
a potiōri, fīat denominat'io, lat., ett föremåls benämn, bör rätta sig efter dess viktigaste egenskap.
Appalacherna (-latsch'-), se Alleghanybergen.
apparāt, lat., inrättn. hvarigm ett experiment verkställes l. ngn verkan framkallas.
apparence (-rangs'), fr., utseende, sannolikhet.
apparition, lat., uppenbarelse, uppträdande, utseende.
appartement', fr., rum (afsides beläget).
appell', lat., vädjande; signal, hvarmed trupper sammankallas, -ation, vädjande till högre rätt. -ativ, släktnamn, -era, vädja.
appendicītis, lat., läk., inflammat. i blindtarmens masklika bihang.
appen'dix, lat., bihang.
App'enzell, schweiz. kanton. 418 kv.km., 68,800 inv. 2 del.: Inner- o. Ausserroden. Hst. i Innerroden: A.; hst. i Ausserroden: Herisau.
apperception, lat., varseblifning.
appetīt, fr., se aptit.
Appiānus, rom. hist.-skrif., 2:a årh.
