Ar'gus, sv. oppositionstidning, 1820/36.
Argusögon, se Argos.
Argyll (-gajl'), skot. grefsk. 8,322 kv.km. 73,665 inv.
Argyll (~), 1) G. John Dougl. Campb., hert. af, brit. statsm., f. 1823 Dumbartonshire, 47 pär, liberal, 52 min. o. upprepade gngr till 81, d. 00; flera polit. skrifter. — Hans son 2) John Sutherland-Campbell, förut markis af Lorne, f. 1845 nuv. hert., är gemål till d. brit. prinsess. Louise, Viktorias 4:e dotter.
Argyropūlos, Joh., ny-grek. lit. hist., f. omkr. 1416 Konstantinopel, d. Rom 86. Öfversatte Aristoteles.
āria, tonk., solosångstycke m. instrumentackomp., själfst. l. del af ett större verk.
Ariad'ne, i den grek. myt., Minos’ dotter, hjälpte Teseus ur labyrinten, öfvergafs af honom på Naxos, men togs till gemål af Dionysos o. förlänades odödlighet.
Ariāna, g. geogr., östl. del. af forna Persien.
ariāner, anhängare af den 325 bannlyste, därpå återkallade, 336 förgiftade Arius. Efter kort seger öfver Athanasius splittrade sig a.; de stränga under Aëtius lärde sonens väsensolikhet (anomoier) m. fadern, de mildare väsenslikhet (homojusianer). Julianus Apostata gynnade dem, äfven Valens, men Teodosius undertr. dem häftigt. Germanerna förblefvo länge arianer, västgöterna till 589, longobarderna till 700.
Arīca, st. i Peru vid Stilla h., 2,824 inv. Jordbäf. 1880 eröfr. af Chile.
Ariēl (hebr. »Guds lejon»), namn i G. T. I den senare demonologien en vattenande.
ārier, gemens. benämn. på folk af indogermansk l. arisk stam, hkas hemvist var Irans högland.
Āries, lat., vädur; stjärnbild i Djurkretsen.
arimas'per, enögdt myt. folk af skytisk stam.
Arimatīa, gr. geogr., stad i Palestina.
Arīon, berömd sångare fr. Lesbos. Uppf. dityramben, 600 f. K.
ariōso, tonk., i recitativ en liten melodisk sats.
Arios'to, Lodov., it. epik., f. 1474 Reggio, d. 33 Ferrara. Skr.: Romantiskt epos Orlando Furioso (på sv. af Kullberg).
Ariovist', svev. furste, drog 72 f. K. till Gallien, slagen o. hemdrifven af Cæsar 58.
Aristar'kos, 1) A. fr. Samos, gr. astron., omkr. 270 f. K. — 2) A. fr. Samotrake, gr. kritik. o. gram., omkr. 150 f. K. Förklaring o. kritik öf. Homeros; dog frivillig hungersdöd.
Aristeides (-ej'-), lat. Aristīdes, l) gr. statsm., anförare vid Maraton, 483 bannlyst på Temistokles’ föranstalt., 480 återkallad, kämpade vid Plataiai i spets. för athenarne, d. fattig 468. — 2) A., mål. Tebea, omkr. 350 f. K. — 3) Aelios, gr. retor. f. 117 Hadrianopolis, d. omkr. 189. Tal.
Aristipp'os, filos., stiftare af d. kyrenaiska l. hedoniska skolan, Sokrates’ lärj., ansåg d. ensk. sinnl. njutn. för d. högsta goda, allt öfvermått skadl.
Aristobūlos, jud. kon. fr. 69 f. K., 63 fångad af Pompejus, undkom 56, snart åter fång., 49 skickad af Cæsar mot pompejanerna, d. af gift.
Aristōfanes, berömd gr. komediförf., f. omkr. 444 f. K., d. omkr. 387 Athen. Gisslade filosofien, ss. hvars målsman Sokrates hånas i Molnen; d. nyare sorgespelet i Grodorna; kvinnoemancipat. i Lysistrata o. Tesmoforiefesten. 11 lustspel i behåll. (Sv. af Thomander, K. A. Hagberg, J. F. Håhl m. fl.).
Aristogeiton (-ej'-), jämte Harmodios mördare af tyrannen Hipparkos i Athen (514 f. K.).
aristokratī, gr., »de bästes välde», statsrättsl. styrelseform, där
