sedan följa de det, och om det lyckas, giva de halva förtjänsten åt rådgivarinnan, men misslyckas det, giva de henne vanligen hela skulden. Laurie återvände till sin farfar och ägnade sig under flera veckor så plikttroget åt den gamle gentlemannen, att denne förklarade, att Nizzas klimat på ett förundransvärt sätt förbättrat Laurie och sade, att det vore bäst, att han ännu en gång begagnade sig därav. Nu var det ingenting som den unge herrn hellre skulle velat göra, men efter den läxa han fått, skulle intet i världen ha förmått honom att nu begiva sig dit. Hans stolthet förbjöd honom det; och, så fort hans längtan blev alltför stark, stärkte han sitt beslut genom att upprepa Amys ord: Jag föraktar er! Gå och utför någonting stort och tvinga henne att älska er.
Laurie funderade så mycket på dessa ord, vilka gjort det djupaste intryck på honom, att han snart själv erkände, att han hade varit både självisk och lat; men han tyckte även, att då en man har en stor sorg att bära, så skulle man ha överseende med alla hans nycker, hurudana de än voro, tills han hade övervunnit den. Han kände, att hans försmådda kärlek nu var död, och, fastän han aldrig skulle upphöra att troget sörja, fanns det likväl ingen anledning för honom att skrytsamt bära sorgdräkten. Hanna ville inte älska honom, men han skulle kanske förmå henne att högakta och beundra honom genom att göra någonting, som kunde bevisa, att en flickas »nej» icke hade förstört hans liv. Han hade alltid tänkt att utföra något stort, och Amys råd var därför alldeles obehövligt. Han hade blott uppskjutit det tills hans ovannämnda döda känslor blivit anständigt begravna; men så snart det var gjort kände han, att han var färdig att »dölja sitt sargade hjärta och likväl släpa sig fram».
Liksom Goethe alltid besjöng såväl sin sorg som sin glädje, så beslöt även Laurie att sätta sin kärlek och sin sorg i musik och komponera ett requiem, vilket skulle alldeles förkrossa Hanna och smälta varje åhörares hjärta. Nästa gång, därför, som den gamle gentlemannen fann honom orolig och vresig och bad honom resa igen, for
