äldsta till senaste tid varit, en i hvarje hus öfvad hem-slöjd. Wi hafva redan i det föregående (§ 144) korteligen omtalat dessa olika slag af wärendska drycker, såsom enebärs-drickat, björklags-drickat, porsölet och tallstrunt-ölet. Ibland dessa brygdes ölet alltid af korn-malt, och kryddades, åtminstone efter 1400-talet, med humle. Ölet, användt till supa eller supans-mat, heter öl-supa, i Thorsås socken omtalad under namn af Fliom. Allmännast njöts det likväl såsom dryck, och öl-skålarne tömdes ifrån äldsta tid, vid det hedniska offer-gillet och vid medeltidens gillen, såsom minnes-skålar till de aflidnas och de lefvandes ära.
Till dessa gammaldags drycker kan vidare läggas mjödet, som brygdes af honung, men sällan dracks utom af de högre klasserna. Mjödet blir således blott någon gång omtaladt i de wärendska domböckerna, såsom år 1609, när det heter om underskrifvaren på Kronobergs slott, Erik Nilsson, att han tog upp Ramfred Nils Gydings ur tornet och satt med henne och drack vin och mjöd, eller 1616, då Underfogden i Kinnevalds härad Per Boson lät hemta vin och mjöd ifrån Danmark, för att undfägna kommissarierna för Elfsborgs lösen. Mjöd förekom likväl under en långt senare tid i de wärendska prest-husen, och snipa-skålar med mjöd gingo omkring, hvarje jul-afton i det gamla Wislanda-huset ännu för 70 år sedan.
Brännvin tillhör deremot en senare tid; men blir flerestädes omtaladt i Wärends domböcker, och första gången i Sunnerbo år 1609. Såsom bidrag till denna drycks historia vilja vi här anföra, att år
